9789187648557

VÉRONIQUE OLMI

den sommaren

Véronique Olmi

Den sommaren Översättning: Ulla Linton

roman

Av samma författare: Vi var skapta för lycka (2014)

VÉRONIQUE OLMI, DEN SOMMAREN Originalets titel: Cet été-là Copyright © Editions Grasset & Fasquelle, 2011 Translation copyright © 2016 by Sekwa förlag Citatet ur Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates på sida 9 är översatt av Ulla Danielsson.

Citatet ur Charles Baudelaires prosadikt ”Berusa er!” på sida 225–226 är översatt av Kristoffer Leandoer. Översättning: Ulla Linton Omslag: Magnus Petersson Omslagsbilder: © rebekahsteen/Getty Images Författarporträtt: © Thierry Rajic/Figure typografi och Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-55-7 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till min syster ValĂŠrie

”Och tanken tröstade mig, liksom den gör nu: allt man tror att man inbillat sig är verkligt, man måste bara överleva det.”

Joyce Carol Oates

Delphine och Denis hade åkt i förväg för att göra huset i ordning. Alex och Jeanne skulle komma med tåg dagen därpå tillsammans med sina kompisar, ett villkor de hade ställt för att vara i Coutainville hela helgen och fira 14 juli med föräldrarna och deras vänner. Då blir vi tio personer i huset, tänkte Delphine, det blir bra. Det krävdes mycket folk, så många som möjligt, mellan henne och Denis.

11

Den senaste tiden hade Lola känt sig sliten, rastlös och okoncentrerad på jobbet. Hon tyckte att det var skönt att 14 juli gav henne chansen att komma bort från Paris en hel helg och få ta en paus från sina radioprogram.

Samuel, som hon hade träffat för precis ett år sedan, hade aldrig varit hos Delphine och Denis i Coutainville. Han var salig över att få tillbringa tre dagar vid havet, han var som ett barn som äntligen ska få uppleva en gammal önskedröm. Det var så Lola för det mesta såg Samuel: som en liten pojke. Han var tolv år yngre än hon, hade nyss fyllt tjugosex och var full av det slags entusiasm som utmärker dem som saknar erfarenhet.

12

Nicolas hade inte talat om för Marie att han skulle sitta och vänta på henne på baren mitt emot produktionsbolaget. Han hade packat in deras väskor i bilen och förstod att hon skulle bli glad över att de kunde köra direkt till Coutainville, när hon var klar med sin audition. Kvällen innan hade han hjälpt henne att repetera in rollen som en mormor som öppnar en mötesplats för barn till aidssjuka mammor. Han hade använt sig av sin gällaste röst, när han läste replikerna som hennes motspelare, en grinig socialsekreterare som var emot hela projektet. De hade också hjälpts åt att välja vad hon skulle ha på sig vid provspelningen, men när hon till slut hade avrundat alla deras ansträngningar med ett strålande leende och ett glatt: ”Skit samma!” och sedan legat och vridit och vänt sig i sängen i timmar innan hon somnade, hade han förstått hur oändligt mycket de här tio dagarnas filminspelning och den här rollen betydde för henne. Det var länge 13

véronique olmi

sedan hon hade blivit tillfrågad om ett så pass omfattande jobb, även om det råkade vara andra gången hon fick ett erbjudande att spela mormor. Hon hade just fyllt femtiotvå.

14

Utan barnen verkade bilresan längre. Inte för att Delphine eller Denis tyckte att tystnaden mellan dem var besvärande, den hade de vant sig vid. Men alla kommentarer som Alex och Jeanne brukade ha när de var med i bilen, alla minnen som de väckte till liv och som låg som ett pärlband utmed vägen mellan Paris och Coutainville, påminde dem om tiden då barnen var små och de själva fortfarande var attraherade av varandra, när de satt och viskade och fnissade och Denis fick kasta en snabb blick i backspegeln för att försäkra sig om att barnen sov, innan han lade ett finger på Delphines lår, lät det glida upp mot hennes sköte och inte hejdade sig förrän hon bad om det med ett lågt, lyckligt skratt. Om ens då. Det hände ibland.

Särskilt när de var på väg hem, när de körde på natten och inte kom fram till Paris förrän så sent på söndagskvällen att barnen fick lägga sig med kläderna på och vakna alldeles skrynkliga nästa morgon, rätt irriterade 15

véronique olmi

på sina slarviga föräldrar som hade envisats med att få se solen gå ner i havet innan de åkte hem till Paris.

Det var fint väder. Morgonljuset flimrade i de ljumma vindarna i väntan på att få inta hela himlen. Denis stannade till utanför Caen för att tanka. Han hade inte sagt något till Delphine. Han hade inte sagt ”Jag ska tanka, vill du ha kaffe?” Det var så det brukade gå till, förut. De tog en kopp kaffe tillsammans vid stoppet på motorvägen, strax före avfarten till vägen mot Coutainville, och njöt av att äntligen vara på landet och få andas in den fräna doften av nyslaget hö och fuktig åkerjord. Och sedan den där pirriga upprymdheten, när de körde vidare och började närma sig huset och Denis brukade skoja med barnen, längst ner i en uppförsbacke trampade han gasen i botten och hojtade: ”Däruppe är det bara ett stup, vi faller handlöst, är ni beredda? Nu kör vi!” De blev alltid lite rädda. Till och med Delphine utan att hon förstod varför.

När de närmade sig krönet och hon inte kunde se nedförsbacken på andra sidan, fick hon alltid ett litet hugg i magen, samma oresonliga rädsla för att falla.

När Denis hade tankat fullt, gick han in i kafeterian.

Delphine klev ut ur bilen, men följde inte efter. Hon ställde sig vid motorhuven på deras Mercedes, tog en cigarett, kände den ömsom varma, ömsom friska luften fläkta mot ansiktet och längtade intensivt efter havet, stranden och att få lugn och ro. En man kom fram och bad om eld, hon gav honom sin tändare utan att se på 16

den sommaren

honom. Han lämnade tillbaka tändaren, men stod kvar bredvid henne som om de stod i en rökruta och han absolut inte kunde gå därifrån.

– Vilken tur vi har, va! Vilket 14 juli-väder!

Hon log, ett hastigt leende.

– Ja, sa hon, visst har vi tur.

– Är ni på väg till kusten?

– Ja. – Det blir nog mycket folk.

– Ja. Mannen teg. Han såg på henne. Tyckte att hon var vacker, och hon var verkligen vacker, det hade hon alltid varit och det kunde ingenting ändra på, inget barnafödande, inte åren som gick, inte ens sorgen hon kände över att hon och Denis hade glidit så långt ifrån varandra, blivit så missnöjda med varandra och bittra. Hon var snygg, lång och smal, alltid välvårdad med diskret målade ögon och blusar som ofta gick i ton med hennes mörkt blå, nästan violblå ögon, och hennes mun var välformad, tänderna en aning utstående på ett sätt som gjorde att hon såg egendomligt ung ut, särskilt när hon skrattade och man fick en känsla av att hon kunde sluka hela livet i ett enda bett med sina vita, lätt utstående tänder. Hon var fyrtio år och sörjde inte över det, väl medveten om hur mycket hon skulle komma att sakna den här tiden om bara tio eller tjugo år, och kanske var det just det som många män blev attraherade av, hur 17

véronique olmi

obekymrad hon var över att hon hade fyllt fyrtio. De kände att hon hade lust att vara lycklig.

– Tänker ni bada?

– Ursäkta?

– Jag undrade bara om ni tänker bada eftersom … det lär bara vara sexton grader i vattnet … jag såg en översikt över badtemperaturerna på nätet i går, och sexton är ju inte så mycket!

– Nej, det är inte mycket.

– Man får vänta tills vattnet har värmts upp lite på eftermiddagen, någon gång vid tre- eller fyratiden är det nog fint.

– Nej, svarade hon, det bästa är att bada på kvällen, när vågorna har rört om i havet ordentligt och vattnet känns lent och nästan ljummet.

Hon kastade fimpen på marken och mosade den med tåspetsen utan att ta ögonen ifrån sin röda ballerinasko som såg så snygg ut mot den oljiga asfalten. Ljudet från bildörren fick henne att titta upp: Denis hade just satt sig i bilen. Hon klev in på sin sida. Av misstag mötte hon hans blick då han vände på huvudet när han skulle backa ut från parkeringsplatsen. Blicken var lika hård som hans röst, då han sa, snabbt och mycket lågt: – Du förlorar då ingen tid!

När han hade backat ut, gasade han och körde lite väl snabbt över parkeringen mot påfarten till motorvägen.

Han var nära att köra på en kvinna som gick hand i hand 18

den sommaren

med ett litet barn och Delphine kastade sig instinktivt bakåt i sätet. Hon sa ingenting. Men kvinnan som hade blivit skrämd skrek till av ilska och dunkade handen i motorhuven. Denis körde bara vidare och fräste: – Jävla kärring!

– Det var fint sagt, sa Delphine.

– Exakt, svarade han bara.

Och mer blev inte sagt.

19

De tog den nedre vägen in i Coutainville och kom till stället där barnen alltid, till och med nu när de var elva och sexton år gamla, brukade tävla om vem som först fick syn på havet och blev den som fick skrika: ”Havet!” som om det var en fantastisk seger även om det var ebb och alla började skratta, men det spelade ingen roll: den som först fick syn på det vita räcket framför piren och så, efter någon sekund, själva havet – eller den torrlagda sjöbottnen – den hade vunnit. Inte något särskilt. Bara glädjen att få skrika ”Havet!” först av alla i bilen. En glädje som de andra passagerarna snabbt föll in i, lite mer lågmält men förtjust och respektfullt: ”Ja, där är det … kolla … havet!” Men precis innan de var framme vid piren gjorde bilen en skarp sväng, deras hus låg ju mer skyddat, in på den smala sandiga vägen med krossade snäckskal och skifferflis som mynnade i en ännu mindre återvändsgränd där man äntligen fick syn på huset och trädgården, allra längst in.

20

den sommaren

Delphine stod i sovrummet och såg ut över havet genom fönstren som alltid var fläckiga av salt och sand.

Varje gång hon återsåg havet kände hon något slags skam.

Där låg det. Oändligt. På plats. Tveklöst. Delphine tyckte att hon själv tvekade i stället för att leva. Hon hade en ständig känsla av att hon försummade något. Som om hon var omgiven av dålig luft. Hon vände sig om när Denis kom in för att lägga sin väska på sängen. De delade sovrum, men sov i var sin säng, var sin barnsäng helt enkelt. Hon tittade på honom, hårfästet hade börjat krypa bakåt, den resliga kroppen var lite kutryggig nu när han var trött, men han var fortfarande snygg, ja, det var en snygg karl, han såg sportig och självsäker ut och hade den där utstrålningen man kan se hos män som ser bättre ut när de är femtiofem än när de var tjugo, eftersom deras kroppar bär på erfarenheter av ett liv där de har slagit sig fram och funnit sin plats. Han var fortfarande tilldragande. Om hon skulle stöta på Denis i dag, hos några vänner eller i en biosalong, skulle hon absolut vilja att han såg henne och försökte ta kontakt.

– Vad tycker du, ska vi gå bort till italienaren och äta lunch? frågade hon.

– Till italienaren?

– Ja, det brukade vi ju göra, förut … Vi har ju faktiskt semester!

– Får jag påminna dig om att du alltid har semester?

Hon vände sig bort och såg ut över havet igen. Nej, 21

véronique olmi

hon skulle kanske inte bli så förtjust i den mannen om hon stötte på honom hos vänner eller på bio, hennes intuition skulle nog varna henne direkt och råda henne att vara på sin vakt, för utan ömhet kan man ju inte leva.

Hon hade överrumplat honom, han var inte alls beredd, hur som helst var det ett idiotiskt förslag, sitta där mitt emot varandra och fylla tystnaderna med självklarheter, det var bara plågsamt. Han tittade på henne, såg hennes smala axlar som skälvde till under klänningslivets mönstrade siden, hennes långa hår, ryggen, den fasta rumpan. ”Hon är så vacker”, tänkte han och blev plötsligt irriterad.

– Jag måste prata med takläggaren i dag, räkna inte med mig till lunchen, sa han och försvann ut.

Delphine fortsatte att se på havet genom de smutsiga fönstren. ”Man kommer aldrig att kunna få dem riktigt rena”, tänkte hon, ”de är alldeles för höga och även om man skulle ta hit en fönsterputsare, skulle det vara idiotiskt … För vad skulle det tjäna till? Två dagar, högst tre dagar senare skulle man behöva göra om allt från början, det är ju inte klokt.” Hon fick tårar i ögonen. Så dumt, så irriterande.

Havet drog sig långsamt tillbaka, en smal remsa av våt sand blev synlig. Delphine trodde att det var fullt med folk på stranden, rop och skrik från folk i alla olika åldrar, från alla tider. Hit kom man redan som barn på sommarlov, sedan som vuxen, förälder och till sist som mormor 22

den sommaren

eller farmor för att sitta på en fällstol under ett parasoll med en vidbrättad solhatt på huvudet. Man såg barnen som lekte på stranden och kom farligt nära vattnet, man hörde varningsropen från föräldrarna som snart skulle åldras, de också, och inta sina platser under parasollen.

Delphine gick ut, hon ville också finnas där. Bland skriken från alla olika generationer. Vänd mot havet.

23

V É R ON IQU E OL M I

den sommaren ”Det var som det brukade vara varje år, samma rutiner, samma bilder i samma landskap, och alla gladde sig åt att vara här igen och få inta sina olika roller, alla lika angelägna om att allt skulle bli lyckat. Men i år skulle ingenting bli som de hade tänkt sig.”

Denis och Delphine, Nicolas och Marie, Lola och Samuel. Som vanligt träffas vännerna för att fira nationaldagen och tillbringa några dagars ledighet tillsammans i Normandie. Det brukar vara ett skönt avbrott från vardagen med middagar och umgänge. Men den här sommaren dyker den hemlighetsfulla tonåringen Dimitri upp och hans närvaro förändrar dynamiken i gruppen totalt. Gammal osämja, oförrätter och hemligheter kommer i dagen och den behagliga till­ varon rubbas.

Véronique Olmi har skrivit ett drama laddat med psykologisk spänning där relationer som knakar i fogarna står i skarp kontrast till ett somrigt vackert Normandie. Översättning från franska: Ulla Linton ”Véronique Olmi har som ingen annan förmågan att skapa en speciell stämning, och hon gör det med lätthet.”

ELLE

”Med sin vanliga klarsynthet, men också med ömhet och humor, fäster Véronique Olmi uppmärksamheten vid sprickorna i rela­ tionen hos krisande par när hon blottlägger hemligheterna och det outsagda. En fullträff.”

J OU R N A L DU DIMAN C H E

978-91-87648-55-7