9789187648397

MAYLIS DE KERANGAL

att hela de levande

”Maylis de Kerangal navigerar med lätthet mellan det storslagna och det intima – hennes stil är omtumlande.” E L L E

Maylis de Kerangal

Att hela de levande Översättning: Marianne Tufvesson

roman

Av samma författare: Drömmen om en bro (2012)

MAYLIS DE KERANGAL, ATT HELA DE LEVANDE Originalets titel: Réparer les vivants Copyright © Éditions Gallimard, Paris, 2014 Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag Cet ouvrage a bénéficié du soutien des Programmes d’aide à la publication de l’Institut français/ministère français des affaires étrangères et du développement international. Den här boken har mottagit stöd från Institut français/Franska utrikesministeriets stödprogram ”Programmes d’aide à la publication”.

Citatet på sidan 137 ur De hängdas ballad av François Villon är översatt av Axel Österberg.

Citatet på sidan 131 ur Platonov av Anton Tjechov är översatt av Staffan Skott. Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Mark Tipple Författarporträtt: © Catherine Hélie, Éditions Gallimard typografi och form: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2015 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-39-7 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

”My heart is full” Gammastrålars effekt på ringblommor, Paul Newman, 1973

Vad Simon Limbres hjärta är, vad detta människohjärta är och har varit ända sedan det började slå snabbare i födelseögonblicket i takt med att andra hjärtan utanför också slog snabbare för att hälsa tilldragelsen, vad detta hjärta är, vad som fått det att hoppa, volta, svälla, dansa lätt som en fjäder och tynga som en sten, vad som bedövat det, vad som fått det att smälta – kärlek – vad Simon Limbres hjärta är, vad det har filtrerat, registrerat, arkiverat, en tjugoårig kropps svarta låda, det kan ingen riktigt veta; endast en rörlig ultraljudsbild skulle kunna återskapa ekot, visa dess vidgande glädje och sammandragande sorg, endast en EKG-utskrift som matats fram sedan begynnelsen skulle kunna fånga dess form, beskriva hur det strävar och stretar, känslopåslaget, energin som krävs för att det ska dra ihop sig närmare hundra tusen gånger per dag och varje minut pumpa runt upp till fem liter blod, ja, endast en sådan kurva skulle kunna skildra det, teckna konturerna av dess liv, ett liv av flöden och återflöden, ett liv av spjäll och ventiler, ett liv av pulsslag, 9

may li s de kera ng a l

för när Simon Limbres hjärta, detta människohjärta, slinker undan maskinerna kan ingen göra anspråk på att känna det och den här natten, en natt utan stjärnor då det var bitande kallt över flodmynningen och Pays de Caux och en dyning utan ljusreflexer rullade in mot de branta klipporna medan kontinentalplattan drog sig tillbaka och blottade sina geologiska räfflor, gav det ifrån sig det regelbundet rytmiska ljudet hos ett organ i vila, en muskel som långsamt återhämtar sig – med en puls som troligen var lägre än femtio slag i minuten – när en mobiltelefons alarm i form av en blippande sonar gick igång vid en smal sängs fotända och formade siffrorna 05:50 i ljusstavar på pekskärmen, och när allt plötsligt skenade iväg.

10

Den här natten bromsar alltså en minibuss in på en öde parkering och blir stående på sniskan, framdörrarna smälls igen medan en sidodörr glider upp, tre silhuetter blir synliga, tre skuggestalter avtecknar sig mot mörkret och stelnar till i kylan – isande februari, rinnig snuva, sova påklädd – pojkar som det verkar, de drar upp dragkedjan i midjejackan till hakan, rullar ner mössan över ögonbrynen, låter örsnibbarna glida ner i fleecekragen och blåser i sina kupade händer medan de ställer sig och ser ut över havet, som så här dags ännu bara är brus, brus och mörker.

Pojkar, det ser man nu. De har radat upp sig bakom den låga mur som skiljer parkeringsplatsen från stranden, trampar på stället och flåsar med näsborrarna ömmande av all jod och kyla de drar in, och de pejlar de mörka vidderna som ligger helt stilla bortsett från dånet när vågorna bryts, ett muller som når sin kulmen i det slutliga sammanbrottet, spejar mot det som väsnas framför dem, det vettlösa larmandet där blicken 11

may li s de kera ng a l

ingenstans får fäste, ingenstans, möjligen med undantag för den vitskummande strandkanten där miljarder atomer slungas mot varandra i en självlysande strålkrans, och de tre pojkarna som knockades av vintern och bedövades av havsmörkret när de klev ur bussen tar sig nu samman, ställer in synskärpa och hörsel, gör sig en bild av det som väntar, av swellet, lyssnar in dyningarna, uppskattar vågornas brytpunkt och uppgrundningskoefficient och minns att vågor som bildas ute till havs alltid färdas fortare än de snabbaste båtar.

Ser okej ut, mumlade en av de tre pojkarna med låg röst, vi får en schyst session, de båda andra log, varpå alla tre tillsammans sakta backade och skosulorna skrapade mot marken när de vände helt om, tre tigrar som lyfte blicken och mönstrade mörkret bortom staden, det ännu kompakta mörkret bakom de branta strandklipporna, och då sneglade han som nyss talat på sin klocka, bara en kvart till nu killar, och så gick de och satte sig i bussen igen för att invänta den nautiska gryningen.

Christophe Alba, Johan Rocher och så han, Simon Limbres.

Mobilen larmade medan de slet av sig lakanet och klev ur sängen för en session som hade spikats via sms strax före midnatt, en session i slackvatten som man bara får uppleva ett par tre gånger om året – fullt utvecklad sjö, regelbunden dyning, svag vind och inte en kotte på spoten. Jeans och midjekort jacka, de smet ut på fastande mage, stjälpte inte ens i sig ett glas mjölk eller en näve müsli, tog inte ens en 12

at t h e l a de l eva n de

brödbit, fattade posto utanför hyreshuset (Simon), vid grinden till radhuset (Johan) och inväntade minibussen som också den var punktlig (Chris), och de som trots sina mödrars förmaningar aldrig går upp före tolv på söndagarna, de som blir kallade slöfockar som knappt orkar hasa sig mellan vardagsrumssoffan och stolen på sitt rum, de står nu ute på gatan och trampar otåligt klockan sex på morgonen med oknutna skosnören och unken andedräkt – under gatlyktan såg Simon Limbres hur luften han andades ut genom munnen föll sönder, den kompakta vita rökpelarens förvandlingsnummer när den steg för att strax upplösas i atmosfären och slutligen försvinna, mindes att han gillat att leka rökare som barn, brukade hålla pek- och långfingret rätt upp framför läpparna, ta ett djupt andetag så att kinderna sögs in och blåsa ut som en man – de, närmare bestämt Tres caballeros, eller Big Waves Hunters, eller Chris, John och Sky, alias som inte fungerar som smeknamn utan som artistnamn eftersom de uppfunnit dem för att förvandla sig från småstadsgymnasister till världssurfturister; uttalar man däremot deras förnamn förpassar man dem enligt samma logik genast till en fientligt sinnad miljö, det isande duggregnet, det ynkliga vågskvalpet, de vägglika klippbranterna och de öde gatorna i kvällningen, föräldrarnas klander och skolans krav, flickvännens klagan över att bli lämnad i sticket, hon som än en gång blivit bortvald till förmån för the van, hon som aldrig kommer att kunna konkurrera med surfet.

13

may li s de kera ng a l

De sitter i sin van – aldrig att de säger minibuss, hellre dö.

Sunkig fukt, sandiga ytor kärva som slippapper mot baken, saltbemängt gummi, dunster av ebbstrand och paraffin, en trave surfbrädor, en hög med våtdräkter – shorties och tjocka heldräkter med integrerade huvor – handskar, våtskor, vaxburkar, leashes. Alla tre klämde in sig sida vid sida i framsätet, de gned händerna mellan låren och vrålade som apor, jävlar vad kallt det är, och tuggade sen i sig några proteinbars – men inte läge att käka upp rubbet, det är ju efteråt man glupar i sig, ja, efter att man själv blivit slukad – de skickade runt Colaflaskan, tuben med kondenserad mjölk, paketen med Pépito och Chamonix, sötmjuka grabbkakor, plockade till slut upp senaste numret av Surf Session som låg under sätet och slog upp det på instrumentbrädan, tryckte ihop sina tre huvuden över sidorna som blänkte i halvdunklet, det glansiga tidningspapperet påminde om hud fuktad med sololja och njutning, sidor de bläddrat i tusentals gånger och som de nu granskar på nytt med torra munnar och ögon som tränger ur sina hålor: massive waves i Mavericks och point break i Lombok, monstervågen i Jaws på Hawaii, tuberna i Vanuatu, bränningarna i Margaret River, planetens bästa stränder visar här upp surfingen i all dess glans. De pekar på bilderna med ivriga fingrar, där, där, en dag ska de åka dit, kanske rentav nästa sommar, alla tre i bussen på en episk surftripp, de ska ut och leta upp den vackraste våg som någonsin har bildats på jorden, köra runt på jakt efter den där otillgängliga och orörda spoten som de ska upptäcka precis som Columbus upptäckte 14

at t h e l a de l eva n de

Amerika och de kommer att ligga ensamma ute vid lineup när vågen de väntat på äntligen dyker upp, vågen nerifrån havets djup, uråldrig och perfekt, skönheten förkroppsligad, och då kommer rörelsen och farten att dra upp dem på brädan i en adrenalinkick medan en grym glädje pärlar över hela kroppen ända ut i ögonfransarna, och de kommer att rida vågen, förena jorden och surfarnas stam, dessa människosläktets nomader med urvattnade ögon och hårsvall som blekts av salt och evig sommar, pojkar och flickor utan andra kläder än sina mönstrade shorts med tahitigardenior och hibiskusblommor och sina turkosa och knallorange t-shirts, utan andra skor än sina flip-flops i plast, en ungdom som glänser av sol och frihet: de kommer att surfa vågen ända in till stranden.

Tidskriftens sidor blir ljusare allteftersom himlen utanför bleknar, breder ut sin färgkarta där det intensivt koboltblå skär i ögonen och vissa gröna nyanser är så skarpa att de ser ut att vara ditmålade med akrylfärg, här och var syns kölvattnet efter en surfbräda, en liten vit strimma mot den makalösa vattenväggen, pojkarna blinkar till, mumlar fan alltså det är helt galet, det är sinnessjukt, sen tittar Chris upp för att kolla mobilen, skärmens sken får ansiktet att anta en blå ton, lyser upp det underifrån och framhäver benstommen – markerad ögonbrynsbåge, underbett, malvafärgade läppar – när han läser upp dagens surfinfo: Les Petites Dalles today, idealisk dyning sydväst-nordost, vågor på mellan en och en 15

may li s de kera ng a l

och åttio, årets bästa session. Han tillägger högtidligt: det blir maxat som fan, yes, vi kommer vara kings – engelskan är hela tiden insprängd i deras franska språk, i allt de säger, engelska som om de levde i en poplåt eller i en amerikansk teveserie, som om de vore hjältar eller främlingar, engelskan lättar upp de kompakta orden ”liv” och ”kärlek” som blir till luftiga life och love, engelskan tillför egentligen en sorts taktfullhet – och John och Sky nickar för att markera sitt oreserverade bifall, yeah, de är the big wave riders, de är the kings.

Stunden är inne. När dagen gryr tar det formlösa form: elementen intar sina platser, himlen drar sig loss från havet, horisontlinjen blir synlig. De tre pojkarna förbereder sig metodiskt enligt en fastställd ordning som samtidigt är en ritual: de vaxar brädan, kontrollerar leashens fästen, drar på ett speciellt underställ i polypropen innan de ålar sig i våtdräkten på parkeringen – neoprenet fastnar i skinnet, river och ibland rentav svider – ett dansnummer med sprattlande gummidockor som kräver att de hjälps åt, att de rör vid och pysslar med varandra; därefter våtskor, huva, handskar, och dörren till minibussen dras igen. Nu är de på väg mot havet med brädan under armen, går med lätta steg över stranden som tas i stora kliv, stranden där klapperstenarna ger vika under deras fötter i ett infernaliskt rasslande, och väl framme vid vattenbrynet, när allting framför dem utkristalliserar sig, kaoset och partyt, fäster de leashen runt vristen, rättar till huvan, ser till att glipan av bar hud i halsen försvinner 16

at t h e l a de l eva n de

genom att dra i en stropp i ryggen så att dragkedjan går ända upp – det gäller att skapa så vattentäta förhållanden som möjligt för deras pojkhy, en hy som ofta är prickig av acne över rygg och skuldror medan Simon Limbres för sin del ståtar med en maoritatuering över ena axeln – och den gesten, armen som med en knyck far upp i luften, betyder att sessionen har börjat, let’s go! – och kanske att deras hjärta nu spritter till och långsamt skakar på sig i bröstkorgen, kanske att hjärtats massa och volym nu ökar och tempot accelererar, två distinkta sekvenser i en och samma bultning, två slag, ständigt desamma: bävan och längtan.

De går i vattnet. Hojtar inte till när de plöjer sig fram, höljda från topp till tå i dräktens elastiska hinna som bevarar kroppsvärmen och rörelsernas explosivitet och spänst, låter inte höra minsta skrik utan grimaserar bara när de korsar bältet med rullande kiselsten, och det blir snabbt djupare eftersom de slutar bottna redan fem sex meter ut från strandkanten, de vippar framåt och lägger sig på mage på brädan, armarna skär med kraft genom vågorna, de når vitvattnet och fortsätter ut mot öppet hav.

Ett par hundra meter från stranden är havet nu bara en vågspänning, det drar sig samman och sväller, böljar som när ett lakan kastas över en sängbotten. Simon Limbres blir ett med rörelsen, han paddlar ut mot lineup, det område ute på öppet hav där surfaren väntar på att vågen ska bryta, och försäkrar sig om att Chris och John är där, de har fattat posto till vänster, små svarta och fortfarande nästan omärkliga 17

may li s de kera ng a l

korkar. Vattnet är mörkt, marmorerat, ådrigt, har samma färg som tenn. Alltjämt ingen glans, inga blänk, bara de där vita partiklarna som ligger strödda likt socker över ytan, och vattnet är iskallt, på sin höjd nio tio grader, Simon vet att han aldrig kommer att kunna fånga mer än tre fyra vågor, kroppen tar stryk av kallvattensurf, inom en timme är han körd, han måste vara sparsmakad, välja den våg som har bäst form, den som är hög men inte alltför toppig, den med tillräckligt vid vågdal för att bjuda honom plats, och som håller ända fram och har tillräckligt mycket kraft kvar när den rullat klart för att skumma på stranden.

Han gör som han gillar att göra, vänder sig inåt land innan han tar sig ännu längre ut: där ligger fastlandet, uttänjt till en svart blåskimrande skorpa, och det är en annan värld, en värld han har kapat banden till. Strandklippan reser sig brant i ett tvärsnitt som blottlägger tidens skikt men på den plats där han befinner sig existerar inte tid, där finns ingen historia längre, endast den nyckfulla vattenmassan som bär honom och får honom att snurra runt. Hans blick dröjer vid bussen som stajlats om till kalifornisk van och som står på parkeringen ovanför stranden – han känner igen karossen som är fullklistrad med dekaler de har samlat på sig under sessionerna, han kan namnen som slätats ut under handflatan: Rip Curl, Oxbow, Quiksilver, O’Neill, Billabong, en psykedelisk fresk som i ett och samma febriga drömflöde varvar surfmästare med rockstjärnor, det hela kryddat med en rejäl dos svankande tjejer i minibikini och 18

at t h e l a de l eva n de

med sjöjungfruhår, killarnas van är deras gemensamma skapelse och vågens väntrum – sen fastnar hans blick på en bils bakljus när den klättrar upp på högplatån och försvinner inåt land, han ser Juliettes profil tona fram, hon ligger och sover hopkurad i fosterställning under flicktäcket, till och med i sömnen har hon den där truliga minen, men så plötsligt gör han helt om, vänder fastlandet ryggen, sliter sig lös från det och fortsätter ytterligare ett femtiotal meter ut, innan han slutar paddla.

Simon Limbres ligger och flyter med lätt upplyft överkropp och höjd haka, armarna vilar medan han styr med benen och håller tag i brädans rails med händerna. Han väntar. Allt omkring honom är i förvandling, hela flikar av hav och himmel tonar fram och försvinner för varje virvel som rörs upp i den tröga, tunga och vedartade ytan, en basaltmassa. Den vassa gryningen svider i hans ansikte och huden stramar, ögonfransarna stelnar som vinyltråd, linserna bakom hans pupiller täcks med frost som om någon glömt dem längst in i frysfacket, och hans hjärta börjar sakta in, reagerar på kylan när han plötsligt ser den komma, ser den rulla närmare, fast och samlad, vågen, löftet, och instinktivt lägger han sig så att han ska kunna hitta öppningen och ta sig in, smita in som en tjuv i ett kassaskåp och lägga beslag på skatten – samma rånarluva, samma millimeterprecision i rörelsen – för att förena sig med vågens avigsida, med materiens krökning där insidan upplevs som ännu djupare och rymligare än utsidan, där är den, knappt trettio meter bort, 19

may li s de kera ng a l

den närmar sig i stadig takt och med ens kastar sig Simon framåt, koncentrerar kroppens energi till underarmarna och paddlar för allt han är värd just för att fånga vågen i farten, för att hamna på vågens framsida, och nu är det take off, en blixtsnabb fas där hela världen tar sats och störtar framåt, ett glapp i tiden där man måste andas in djupt, hålla andan helt och samla kroppen till en enda impuls så att den skjuts rätt upp och hamnar i stående på brädan, med fötterna brett isär, vänster fot fram, regular, böjda knän och platt rygg i det närmaste parallell mot brädan, utsträckta armar för att stabilisera det hela, och den sekunden är tveklöst den Simon gillar mest, den som låter honom samla sin splittrade tillvaro till något helt, bringa elementen i samklang, bli en del av allt levande, och när han väl står upp på brädan – våghöjden i den stunden är uppskattningsvis en och femtio från topp till dal – tänja ut rummet, dra isär tiden, tömma varje havsatom på energi så länge vågen rullar mot land. Bli ett med bränningen, bli ett med vågen.

Han häver upp ett tjut när han tar nattens första ride och nuddar för ett ögonblick vid ett tillstånd av nåd – en svindel i djupled, han befinner sig tätt inpå världen, liksom sprungen ur den, förenad med dess flöde – rymden uppfyller honom, förintar honom i samma stund som den befriar honom, mättar hans muskelfibrer och bronker, syresätter hans blod; vågen vecklar ut sig i en oklar tidsdimension, man vet inte om den är snabb eller långsam, den upphäver varje sekund en efter en tills den slutar pulvriserad, en organisk 20

at t h e l a de l eva n de

anhopning som förlorat all riktning, och tro det eller ej, men efter att ha rådbråkats av kiselstenarna på den virvlande sluttampen vände Simon Limbres helt om och gav sig direkt ut igen, utan att ens sätta foten i marken, utan att ens dröja vid de flyktiga figurer som bildas i skummet när hav krockar med land, yta mot yta, han vände tillbaka ut till havs och paddlar nu ännu fortare, skyndar mot gränsen där allting börjar om, där allting sätts i rörelse, han är tillbaka hos sina båda kamrater som snart kommer att häva upp samma tjut som han i utförslöpan, och vågsetet som dundrar emot dem från horisontlinjen sätter press på deras kroppar, ger dem inget andrum.

Inga andra surfare anslöt sig till dem på spoten, ingen kom och ställde sig vid den låga muren och tittade på när de surfade eller såg hur de en timme senare gick upp ur vattnet, tröttkörda, utslagna, på darriga ben vacklade tillbaka över stranden mot parkeringen och öppnade minibussen igen, ingen såg deras fötter och händer som också de var stelfrusna, misshandlade, blåfärgade in under naglarna, och inte heller deras nu fläckvis nariga och fnasiga ansiktshy, sprickorna i mungiporna medan tänderna för sin del skallrade ka-ka-ka, ett käkarnas ihållande hackande i samma rytm som kroppens skakningar och som de inte kunde dämpa; ingen såg någonting, och när de hade klätt på sig igen, med yllelångkalsonger under jeansen, flera lager tröjor och skinnhandskar, såg ingen när de dunkade varandra i ryggen utan att få ur sig något mer än fan vad grymt, så jävla 21

may li s de kera ng a l

fett, trots att de så gärna hade velat prata, beskriva sina rides, låta nattens session gå till historien, och alltjämt huttrande stängde de in sig i minibussen, Chris tog sig genast samman och vred om tändningen, startade och så drog de därifrån.

22

Det är Chris som kör – det är alltid han, deras van är skriven på hans far och varken Johan eller Simon har körkort.

Från Les Petites Dalles får man räkna med dryga timmen till Le Havre om man efter Étretat tar den gamla vägen ner mot flodinloppet via Octeville-sur-Mer, Ignauval-dalen och Sainte-Adresse.

Pojkarna har slutat huttra, värmen i minibussen har skruvats upp på max liksom musiken och antagligen blir klimatet i kupén ytterligare en temperaturchock, antagligen ger sig tröttheten till känna och de gäspar och vaggar fram och tillbaka i sina försök att komma till ro mot ryggstödet insvepta i bilens vibrationer med näsan övertäckt av halsduken, och antagligen blir de också lite dåsiga, ögonlocken faller emellanåt igen och då kanske Chris efter att ha passerat Étretat trampade på gasen utan att ens märka det, med hopsjunkna axlar och tunga händer på ratten när vägen inte längre var så kurvig, ja kanske tänkte han att nu är det lugnt, sikten är fri, och fick lust att korta transportsträckan innan han fick 23

may li s de kera ng a l

komma hem och lägga sig, och dämpa den våldsamma tröttheten efter sessionen, vilket till slut påverkade hastigheten så att han lät sig dras med och susade fram över högplatån och de mörka upplöjda åkrarna, åkrar som också de låg i dvala, och antagligen var det så att den hägrande riksvägen – vetskapen om att den närmade sig var som en pil ner i marken framför vindrutan när man spelar datorspel – till sist hypnotiserade honom så att han satt med blicken klistrad vid rutan och släppte uppmärksamheten på annat, men som alla minns var det frost den natten och vintern svepte landskapet i en hinna påminnande om smörpapper, alla vet att det bildas isfläckar på asfalten som är omöjliga att upptäcka i det blekgrå ljuset men som brer ut sig på vägrenen, och alla anar att det här och var kan dyka upp täta dimstråk när vattnet från leråkrarna dunstar i takt med att dagen gryr, farliga flak som lägger sig som ett filter över landskapet och suddar ut alla riktmärken, jovisst, och vad mer kan man tänka sig?

Ett djur som korsar vägbanan? En vilsegången ko, en hund som kravlat under ett stängsel, en glödsvansad räv eller rentav en mänsklig gestalt som spöklikt dykt upp vid vägsläntens krön och som han i sista stund måst väja för? Eller en sång?

Ja, kanske hade bikinibrudarna som klistrats över minibussens sidor plötsligt vaknat till liv, klättrat upp på motorhuven och trånande invaderat vindrutan med sina gröna hårsvall som släppte loss deras omänskliga eller bara alltför mänskliga röster och fick Chris att tappa huvudet och gå i deras fälla när han uppfattade sången som inte var av denna världen, 24

at t h e l a de l eva n de

sirenernas sång, sången som dödar? Eller kanske gjorde Chris en felmanöver, en tabbe vid ratten, ja just det, ungefär som när en tennisspelare missar ett lätt slag, som när en skidåkare tar ett felskär, en idiotgrej, kanske vred han inte på ratten trots att vägen däremot svängde, eller också, för även den hypotesen måste ju faktiskt prövas, kanske Chris somnade vid ratten, gled bort från den enformiga landsbygden och in i en vågtunnel, in i den underbara och med ens begripliga spiralform som störtade fram ovanför nosen på hans bräda och som sög till sig hela världen, världen och världens azurblå färg.

Insatsstyrkorna var på plats kring tjugo över nio – räddningspersonal, ambulans och polis – och avspärrningar sattes genast upp i båda färdriktningarna för att leda om trafiken till alternativa småvägar och därmed säkra olycksplatsen.

Merparten av arbetet bestod i att få loss de tre pojkarnas kroppar som var inspärrade i fordonet, hoptrasslade med sirenflickorna som smajlade på motorhuven och grimaserade med vanställda kroppar, kvaddade mot varandra i ett mischmasch av lår, rumpor och bröst.

Det konstaterades snart att minibussen hade kört fort, den beräknade hastigheten var 92 km/h, det vill säga 22 km/h över högsta tillåtna hastighet på sträckan, och det konstaterades också att fordonet av oklar anledning hade kommit över på vägens vänstra sida och därefter inte rätat upp sig, att det inte hade bromsats – det fanns inga bromsspår i 25

may li s de kera ng a l

asfalten – och att det hade träffat stolpen med full kraft; man noterade att bussen var av en gammal årsmodell som saknade krockkuddar och att endast två av de tre passagerarna i framsätet bar säkerhetsbälte, nämligen de båda som satt vid dörrarna på förarsidan och passagerarsidan; slutligen konstaterades att den tredje personen, som suttit mitt i framsätet och slungats framåt i den häftiga kollisionen varvid skallen slagit i vindrutan – det tog tjugo minuter att skära loss honom ur plåten – var medvetslös när räddningstjänsten anlände, hjärtat slog fortfarande och med hjälp av det skolbespisningskort som hittades i hans jackficka kunde man fastställa att hans namn var Simon Limbres.

26

M AY L I S DE K E R A NGA L

att hela de levande ”Simons hjärta färdades mot en annan del av landet, hans njurar, lever och lungor spreds till andra platser, var på väg till andra kroppar.”

© CAT H ER IN E H ÉLIE

Efter en tidig morgon vid havet är tre surfälskande ungdomar på väg hem till Le Havre. Plötsligt sladdar deras van och en av surfarna, Simon 19 år, omkommer. Den tragiska olyckan är inledningen till boken, men också en vändpunkt för berättelsen. Efter att Simons föräldrar godkänt sonen som donator, får vi följa organen när de ger nytt liv.

Maylis de Kerangal är fransyska med en bak­grund som förläggare av barnböcker. Hon har skrivit flera prisbelönta och kritikerrosade romaner. Att hela de levande har belönats med ett tiotal litterära priser, blivit teaterpjäs och filmatiserats. Boken är en försäljningssuccé i Frankrike med 200 000 sålda ex.

Rättigheterna är sålda till mer än 20 länder. Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”Att hela de levande är en lovsång till skapandet och en reflektion över sambandet mellan kropp och medvetande, mellan liv och död.”

L E FIGA RO

”En bok menad att vandra från kropp till kropp, från hjärna till hjärna, som en bärare av liv.” T ÉLÉR AMA

978-91-87648-39-7