9789187648328

FRED VARGAS

cirkeltecknaren 2009

deckare

Fred Vargas

Cirkeltecknaren Översättning från franska: Cecilia Franklin

deckare

Av samma författare: Budbäraren (Wahlström & Widstrand 2004, reviderad pocketutgåva Sekwa 2012) Mannen som vände insidan ut (Wahlström & Widstrand 2005, pocket 2006; reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) I de eviga skogarna (Wahlström & Widstrand 2009, reviderad pocketutgåva Sekwa 2013) Okänd kontinent (Sekwa 2012, pocket 2013) Spökryttarna från Ordebec (Sekwa 2013)

FRED VARGAS, CIRKELTECKNAREN

Originalets titel: L’homme aux cercles bleus Copyright © Editions Viviane Hamy, 1996 Translation copyright © 2015 by Sekwa förlag

Översättning: Cecilia Franklin Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © antimuseum.online.fr Författarporträtt: © Louise Oligny Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2015 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-32-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

O

Mathilde tog upp sin anteckningsbok och skrev: ”Jag retar mig på mannen som sitter till vänster om mig.”

Hon tog en klunk öl och kastade en blick på sin granne, en ovanligt lång man som hade trummat på bordet i tio minuter.

Hon fortsatte: ”Han sitter för nära, som om vi kände varandra, fast jag aldrig har sett honom förut. Är säker på det. Det finns inte mycket mer att säga om honom än att han har mörka glasögon. Jag sitter på Café Saint-Jacques uteservering och har fått in en liten öl. Jag tar en klunk nu.

Jag koncentrerar mig på ölen. Jag har inget bättre för mig.”

Mathildes bordsgranne fortsatte att trumma på bordet. ”Ville du något?” frågade hon.

Mathildes röst var mörk och aningen hes. Mannen avgjorde att den tillhörde en kvinna och att hon rökte som en borstbindare. ”Nej. Hurså?” ”Jag tror att jag irriterar mig på att du trummar på bordet.

Allting går mig på nerverna i dag.”

7

fred vargas

Mathilde tog ännu en klunk öl. Den var avslagen, vilket var ett typiskt söndagsfenomen. Hon hade en känsla av att hon led mer än andra av det hon kallade sjundedagssjuka. ”Du är runt femtio, stämmer det?” frågade mannen som fortfarande satt för nära. ”Det är möjligt”, sade Mathilde.

Han var verkligen enerverande. Vad hade han med det att göra? Mathilde hade precis sett att vattenstrålen i fontänen mitt emot hamnade fel i blåsten och vätte armen på en av änglarna nedanför. Det kanske var en föraning av evigheten. Mannen bredvid höll faktiskt på att förstöra den enda glimt av evigheten hon skulle få denna den sjunde dagen.

Och för övrigt brukade folk gissa att hon var tio år yngre.

Det sade hon också. ”Jaså?” sade mannen. ”Jag är dålig på att avgöra människors ålder. Men jag antar att du är vacker, eller har jag fel?” ”Är det något fel på mitt utseende? Du ser inte särskilt övertygad ut”, sade Mathilde. ”Jo, då, jag tror att du är ganska vacker, men jag kan inte svära på det.” ”Gör som du vill”, sade Mathilde. ”Hur som helst ser du själv bra ut, väldigt bra faktiskt, och det kan jag svära på om du kan ha någon glädje av det. Det kan man förstås alltid ha glädje av. Och nu ska du få vara ifred. Jag är alldeles för nervig för att vilja prata med folk av ditt slag i dag.” ”Jag är inte heller direkt avspänd för tillfället. Jag skulle titta på en lägenhet som jag hade tänkt hyra, men den hade redan gått. Och du?”

8

c irk e lt e c k na re n

”Jag har släppt någon jag ville hålla fast vid.” ”En väninna?” ”Nej, en kvinna som jag följde efter i metron. Jag har fört anteckningar om henne länge och nyss tappade jag plötsligt bort henne. Fattar du vad jag menar?” ”Nej. Jag fattar ingenting.” ”Du försöker inte, så enkelt är det.” ”Det är uppenbart att jag inte försöker.” ”Du är en besvärlig typ.” ”Ja, jag är besvärlig. Och dessutom är jag blind.” ”Herregud, ursäkta”, sade Mathilde.

Mannen vände sig mot henne med ett snett leende. ”Varför ursäktar du dig? Det är ju inte ditt fel.”

Jag borde hålla tyst nu, tänkte Mathilde. Men hon visste att hon inte skulle lyckas med det. ”Vems fel är det då?” frågade hon.

Mannen som Mathilde redan döpt till den blinde snyggingen vände sig bort igen. ”En lejonhona som jag dissekerade i mina försök att få veta mer om kattdjurens rörelsemönster. Numera ger jag blanka fan i kattdjurens rörelsemönster! På den tiden tänkte jag ömsom att det var fantastiskt, ömsom att äh, vad fan, lejon rör sig framåt, backar lite, tar ett språng och sedan är det inte mer med det. Och en dag slant jag med skalpellen …” ”Och blodet sprutade.” ”Ja, just det. Hur visste du det?” ”Det var en annan man, han som ritade Louvrens östra fasad, som dog på det viset. En halvt förruttnad kamel på 9

fred vargas

ett dissektionsbord. Men det var länge sedan och det var en kamel. Det är stor skillnad.” ”Men det som är ruttet förblir ruttet, och jag fick det i ögonen. Och sedan blev allt mörkt. Jag kunde inte se längre.

För jävligt.” ”Den lejonhonan var ett illvilligt kräk. Jag har träffat på ett annat djur i stil med henne. När hände det där?” ”För elva år sedan. Och om lejonhonan var illvillig så skrattar hon åt mig nu. Jag skrattar också ibland numera.

Men just då gjorde jag det inte. En månad efteråt gick jag tillbaka och slog sönder labbet och spred ut ruttet kött överallt, jag ville att alla skulle få det i ögonen. Jag förstörde allt arbete vi lagt ned på kattdjurens rörelsemönster. Givetvis fick jag inte ut något av det. Jag blev besviken.” ”Vilken färg hade dina ögon?” ”Svarta som tornseglarnas silhuetter mot himlen.” ”Och hur ser de ut nu?” ”Ingen har vågat beskriva dem för mig. Svarta, röda och vita, tror jag. Folk som har sett dem får inte fram ett ord.

Jag antar att de är hemska. Jag tar aldrig av mig glasögonen.” ”Men jag vill gärna se dem”, sade Mathilde, ”om du verkligen vill veta hur de ser ut. Jag är inte rädd för hemskheter.” ”Folk brukar säga det. Och sedan börjar de gråta.” ”En haj högg mig i benet när jag var ute och dök.” ”Okej, det kan inte heller vara någon vacker syn.” ”Vad sörjer du mest med att inte kunna se?” ”Dina frågor är jobbiga. Nu slutar vi prata om kräk som lejon och hajar.”

10

c irk e lt e c k na re n

”Okej.” ”Jag saknar tjejerna. Det är väldigt banalt.” ”Försvann tjejerna efter det där med lejonet?” ”Ja, det kan man säga. Du har inte berättat varför du följde efter den där kvinnan?” ”Tja, jag bara gjorde det. Jag brukar följa efter folk. Jag kan inte låta bli.” ”Stack din älskare efter det där med hajen?” ”Han försvann och andra kom till.” ”Du är en märklig kvinna.” ”Varför säger du det?” sade Mathilde. ”På grund av din röst.” ”Och vad är det du kan avläsa i folks röster?” ”Det kan jag inte berätta. Vad skulle jag då ha kvar? Och vissa saker kan man blunda för även om man är blind”, sade mannen med ett leende.

Han reste sig för att gå. Han hade inte ens druckit ur sitt glas. ”Vänta. Vad heter du?” sade Mathilde.

Mannen tvekade. ”Charles Reyer”, sade han. ”Tack. Jag heter Mathilde.”

Den blinde snyggingen sade att det var ett fint namn och att drottning Mathilde hade regerat i England på 1100-talet, och när han gick därifrån kände han sig fram utmed husväggen. Mathilde gav fan i 1100-talet och tömde den blindes glas med rynkad panna.

I flera veckor efteråt tittade Mathilde efter den blinde 11

fred vargas

under sina utflykter p책 stadens gator. Hon hittade honom inte. Hon gissade att han var runt trettiofem.

O

Han hade blivit utnämnd till kommissarie i femte arrondissementet i Paris. Han gick till fots till sin tolfte arbetsdag på den nya arbetsplatsen.

Tack och lov låg den i Paris.

Det var den enda stad i hela landet han förmådde tycka om. Han hade länge trott att han skulle vara likgiltig inför platsen där han bodde, likgiltig som inför maten han åt, inför möblerna han hade omkring sig, inför kläderna han hade på sig och som han fått, ärvt eller hittat, gud vet var.

Men när det handlade om var han skulle bo var det inte så enkelt längre. Jean-Baptiste Adamsberg hade gått barfota överallt på berget i Basses-Pyrénées. Han hade levt och sovit bland stenarna och när han sedan blev polis hade han arbetat med mord; mord i steniga byar och mord på steniga stigar. Han var väl bekant med ljudet av stenar som rullade under fötterna och med berget som famnar en hårt och hotfullt som en urstark gamling. På stationen där han inlett sin bana vid tjugofem års ålder påstods det att han var en ”vildmarkstyp”. Kanske syftade det på folkskygghet och ensam13

fred vargas

het, han visste inte riktigt. Och han tyckte inte att det var vare sig originellt eller smickrande.

Han hade frågat sin närmaste chef, en av de unga kvinnliga inspektörerna, hur det kom sig. Henne hade han gärna velat kyssa, men eftersom hon var tio år äldre än han vågade han inte försöka. Hon blev besvärad och sade: ”Det kan du lätt ta reda på själv. Titta dig i spegeln så fattar du.” På kvällen hade han betraktat sig själv; kort, stadig och mörkhårig – han som önskat att han var lång och ljushårig – och dagen därpå sade han: ”Jag tittade mig i spegeln, men jag fattar inte vad du menar.” ”Adamsberg”, sade inspektören trött och aningen förvånat, ”varför pratar du om det? Varför ställer du sådana frågor? Vi arbetar med en klockstöld och det är det enda du behöver tänka på, jag har inte för avsikt att prata om din kropp.” Och sedan tillade hon: ”Jag har inte betalt för att prata om din kropp.” ”Nej, nej”, sade Adamsberg, ”men du behöver väl inte bli så arg för det.”

En timme senare hörde han att knattret från inspektörens skrivmaskin upphörde och hon ropade på honom.

Hon var ilsken. ”Nu ser vi till att få det här ur världen”, sade hon, ”man kan väl säga att det syns på din kropp att du härstammar från vildmarken, det är allt.” Adamsberg sade: ”Menar du att den ser primitiv ut, att den är ful?” Hon såg ännu mer förvånad ut. ”Försök inte få mig att säga att du är snygg, Adamsberg, men du är charmig som få och det får du leva med.” Hon hade låtit både trött och ömsint, den 14

c irk e lt e c k na re n

saken var klar. Så klar att han fortfarande rös när han mindes det, särskilt som det aldrig hade hänt igen. Han hade med bultande hjärta väntat på en fortsättning. Han hade hoppats att hon kanske skulle kyssa honom, men i stället slutade hon dua honom och sade aldrig ett ord till om saken.

Jo, en sak och då lät hon närmast uppgiven: ”Och ni har inget inom polisen att göra, Jean-Baptiste. Poliser är inte vildmarkstyper.”

Hon hade fel. Under de följande fem åren hade han klarat upp fyra mord på ett sätt som föreföll kollegerna helt osannolikt, det vill säga både oförtjänt och provocerande. ”Du gör inte ett skit, Adamsberg”, sade de. ”Du såsar bara omkring, dagdrömmer, glor på väggarna och klottrar på dina teckningar som om du visste allt och hade hela livet framför dig och sedan rätt som det är kommer du på något, och så säger du kolugnt och liksom nonchalant: ’Vi måste gripa prästen, han dödade pojken för att han inte skulle kunna berätta’.”

Vildmarkstypen med fyra uppklarade mord blev först inspektör och sedan kommissarie och fortsatte att slösa tid på att klottra i blocket som ständigt vilade på hans säckiga byxor. Han hade fått erbjudandet om tjänsten i Paris för två veckor sedan. Han hade lämnat sitt gamla rum där väggarna var tapetserade med de teckningar han åstadkommit under de gångna tjugo åren utan att någonsin känna leda.

Men vad människor kunde tråka ut honom ibland! Det hände alltför ofta att han visste redan i förväg vad de skulle säga. Och varje gång tänkte han: ”Nu kommer den där killen att säga …” och sedan blev han arg, tyckte att han själv 15

fred vargas

var odräglig, och än värre blev det när killen faktiskt sade just det han tänkt. Det var hemskt och han bad till de högre makterna att slippa vetskapen så att han för en gångs skull fick bli förvånad i stället.

Jean-Baptiste Adamsberg satt på en bistro mitt emot den nya polisstationen och rörde om i sin kaffekopp. Förstod han nu varför han blivit kallad vildmarkstyp? Ja, lite bättre än förr, men människor använder ord lite hur som helst.

Han själv inte minst. En sak var säker: Paris kunde återskapa den steniga värld han insett att han var i behov av.

Paris, stenstaden.

Visst fanns det träd där, det var oundvikligt, men dem gav han fan i, han behövde bara låta bli att titta på dem. Och parkerna kunde han undvika. Den enda växtlighet Adamsberg gillade var förkrympta buskar och rotfrukter. En sak till var han säker på; han hade nog inte förändrats särskilt mycket, för blickarna han fick av sina nya kolleger påminde mycket om dem han fått i Pyrenéerna för tjugo år sedan, det var samma diskreta förvirring, mummel bakom hans rygg, huvudskakningar, irriterat hopknipna munnar och uppgivna gester. Alla dessa stumma yttringar som betydde: Men vad är det där för en typ?

Adamsberg log vänligt, skakade lugnt hand, förklarade och lyssnade, för han gjorde allt i sin egen sävliga takt. Men efter tolv dagar närmade sig kollegerna fortfarande med en min som tydde på att de undrade vilket slags ny art bland de levande han tillhörde, hur man utfordrade den, pratade med den, roade den och väckte dess intresse. I elva dagar 16

c irk e lt e c k na re n

hade polisstationen i femte arrondissementet ljudit av viskningar, och de lågmälda samtalen tycktes kretsa kring ett svårlöst mysterium som rubbat vardagslunken.

Skillnaden jämfört med hans första tid i Pyrenéerna var att hans rykte gjorde det lite lättare nu. Fast det var ingen som glömde att han inte var från Paris. Dagen före hade han hört den äldste parisaren i gruppen med låg röst säga: ”Han kommer från Pyrenéerna, och det får man väl räkna till obygden.”

Han borde ha varit på stationen för en halvtimme sedan, men satt fortfarande och rörde om i sitt kaffe på bistron.

Att han nu vid fyrtiofem tillät sig att komma för sent berodde inte på att han hade respekt med sig. Han brukade komma för sent redan vid tjugo. Han föddes till och med sexton dagar för sent. Adamsberg hade ingen klocka, men han kunde omöjligt förklara varför eftersom han inte hade något emot klockor. Eller paraplyer. Eller någonting annat.

Det var inte så att han bara ville göra det han själv hade lust med, men han kunde inte förmå sig att göra något om han inte var på humör för det. Han hade aldrig förstått varför han ville att den vackra inspektören skulle tycka om honom.

Inte ens det. Det hade sagts att Adamsberg var ett hopplöst fall och det hade han själv också tyckt. Men det gjorde han inte längre.

Och i dag kände han för att sitta där och lugnt röra om i kaffet. En man hade blivit mördad i ett tyglager. Hans affärer föreföll så tvivelaktiga att tre inspektörer gick igenom kundregistret, övertygade om att de skulle finna mördaren där.

17

fred vargas

Adamsberg slutade bekymra sig för fallet när han hade träffat de anhöriga. Hans inspektörer sökte efter en svindlare bland kunderna och de hade fått upp ett hett spår, själv synade han den dödes styvson, Patrice Vernoux, en känslig och romantisk tjugotreåring som såg mycket bra ut. Det var så Adamsberg gjorde; han iakttog. Han hade redan kallat gossen till stationen tre gånger under olika förevändningar och fått honom att prata om än det ena, än det andra: vad ansåg han om sin styvfars skallighet, gjorde den honom äcklad, vad gillade och ogillade han i fråga om textilfabriker, vad skulle han göra om det blev strejk på elbolaget och hur kom det sig att så många var intresserade av släktforskning?

De hade träffats dagen före och då hade det låtit så här: ”Tycker du att du ser bra ut?” ”Jag har svårt att svara nej på det.” ”Det förstår jag.” ”Kan du tala om varför jag är här?” ”Ja. För din styvfars skull, givetvis. Det måste väl ändå ha gjort dig förbannad att han låg med din mor, sa du inte det?”

Den unge mannen ryckte på axlarna. ”Jag kunde ändå inte göra något åt det, utom att döda honom förstås, och det har jag inte gjort. Men visst, det fick mig att må illa. Min styvfar såg ut som ett vildsvin. Hade borst till och med på öronen, så det var svårt att fatta. Skulle du tycka att det var kul?” ”Ingen aning. En gång råkade jag få se min mamma ligga med en av mina klasskamrater. Och hon var ändå den 18

c irk e lt e c k na re n

trogna typen, stackarn. Jag stängde snabbt dörren och jag minns att det enda jag tänkte på var att killen hade ett grönt födelsemärke på ryggen och att mamma kanske inte hade sett det.” ”Jag förstår inte vad jag har med det att göra”, sade den unge mannen generat. ”Du kanske är en bättre människa än jag, men det hör väl inte hit.” ”Nej, det handlar inte om det. Tycker du att din mamma verkar ledsen?” ”Ja, det är klart hon gör.” ”Okej, jag förstår. Hälsa inte på henne för ofta.”

Och sedan sade han åt gossen att gå.

19

F R E D VA R GA S

cirkeltecknaren ”Därför att en vacker dag blir det värre. Föremålen i cirklarna kommer långsamt att bli större. Fråga mig inte hur jag vet, för det kan jag inte svara på, men det är oundvikligt.”

Under flera månader rapporterar tidningarna om ett fenomen som förbryllar parisarna. Stora cirklar ritas med blå krita på trottoarer runt olika vardagliga föremål och bredvid står en mystisk fras skriven med vacker handstil. Kommissarie Adamsberg oroar sig och något säger honom att detta bara är början. Mycket riktigt återfinns snart en kvinna med avskuren hals i en av cirklarna. Tillsammans med sin brokiga skara kollegor på mordroteln måste Adamsberg göra sitt yttersta för att förhindra att fler faller offer för cirkeltecknaren.

© LOUISE OLIGNY

Cirkeltecknaren är den allra första boken i Fred Vargas serie om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

Fred Vargas är historiker och arkeolog med medel­ tiden som specialitet. Dessutom är hon en av världens mest lästa franskspråkiga författare och har belönats med ett flertal priser för sina deckare. För Cirkeltecknaren fick hon bland annat ta emot CWA International Dagger Award 2009. Översättning från franska: Cecilia Franklin

”Börja läsa den här boken och ingen kommer kunna slita den ur händerna på dig. Hur man ska etikettera den är oviktigt. Vargas är unik i sin genre.” TÉLÉFOBS

ISBN 978-91-87648-32-8