9789187648274

NATHAN FILER CHOCKEN EFTER FALLET

ROM A N

ÅRETS BOK

2013 !

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 2

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 3

NATHAN FILER

Chocken efter fallet Översättning av Marianne Öjerskog

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 4

NATHAN FILER, CHOCKEN EFTER FALLET Originalets titel: The Shock of the Fall Copyright © Nathan Filer 2013 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag ÖVERSÄTTNING : Marianne Öjerskog OMSLAG : Magnus Petersson OMSLAGSBILD : © Mohamad Itani / Trevillion Images FÖRFATTARPORTRÄTT : © Emily Parker ILLUSTRATIONER:

© Charlotte Farmer

SÄTTNING OCH TYPOGRAFI : Ateljén Arne Öström TYPSNITT : Arno Pro, Trixie, TF Gary TRYCK : Nørhaven, Danmark 2014

Första upplagan, första tryckningen 978-91-87648-27-4

ISBN

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.ettaforlag.se

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 5

Till Emily

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 6

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 7

flickan och hennes docka

Jag kan inte påstå att jag är särskilt snäll. Ibland försöker jag vara det, men oftast är jag det inte. Så när det var min tur att hålla för ögonen och räkna till hundra – så fuskade jag.

Jag stod på platsen där man skulle stå när det var ens tur att räkna, det vill säga bredvid återvinningscontainrarna, utanför affären där de säljer engångsgrillar och reservtältpinnar. Och strax intill ligger det en liten undanskymd vildvuxen gräsplätt bakom en vattenkran.

Fast jag minns inte att jag stod där. Faktiskt inte. För man minns ju inte alltid sådana detaljer, eller hur? Man minns inte om man stod bredvid återvinningscontainrarna eller längre bort på gångvägen i närheten av duschbarackerna, eller om vattenkranen verkligen finns just där.

Nu kan jag inte höra måsarnas maniska skränanden eller känna saltsmaken i luften. Jag känner inte den varma eftermiddagssolen som får mig att svettas innanför ett rent vitt bandage runt ena knät, eller solkrämen som kliar i sprickorna mellan sårskorporna. Jag lyckas inte återuppleva den vaga känslan av att 7

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 8

ha blivit övergiven. Och inte heller minns jag faktiskt – om det nu spelar någon roll – att jag bestämde mig för att fuska och titta upp.

Hon verkade vara ungefär jämnårig med mig, rödhårig och småfräknig i hela ansiktet. Den ljusa klänningen var smutsig runt fållen där hon knäböjt på marken, och tryckt mot bröstet höll hon en liten trasdocka med solkigt skärt ansikte, brunt ullgarnshår och blanka svarta knappögon.

Först lade hon dockan bredvid sig och placerade den oändligt varsamt i det höga gräset. Det såg bekvämt ut, där den halvlåg med armarna hängande längs sidorna och huvudet vilande mot en grästuva. Jag tyckte i alla fall att det såg bekvämt ut.

Vi var så nära varandra att jag hörde hur det krafsade och skrapade, när hon började spätta upp den torra marken med en pinne. Men hon märkte mig inte ens då hon slängde ifrån sig pinnen och den nästan landade på mina bara tår som stack fram i de löjliga flipflop-sandalerna. Egentligen skulle jag haft på mig gympadojor, men ni vet ju hur morsan är. Gympadojor när det är så vackert väder. Kommer inte på fråga. Sådan är hon.

Det surrade en geting kring huvudet, och det brukade räcka för att jag skulle börja vifta vilt omkring mig, men jag lät bli. Jag stod alldeles stilla, för jag ville inte störa flickan, eller jag ville inte att hon skulle märka att jag fanns där. Hon grävde vidare med fingrarna nu och skyfflade upp den torra jorden med bara händerna, tills hålet var tillräckligt djupt. Sedan gned hon bort smutsen från fingrarna så gott det gick, lyfte upp dockan igen och kysste den två gånger.

8

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 9

Det är mitt tydligaste synminne än i dag – de båda kyssarna, en på pannan, en på kinden.

Jag glömde visst säga att dockan hade kappa på sig. Den var klargul med svart plastspänne framtill. Det är viktigt, för rätt som det var knäppte hon upp spännet och tog av kappan. Det gick mycket snabbt, och sedan stoppade hon ner den innanför klänningslivet.

Ibland när jag tänker på de båda kyssarna – som nu till exempel – är det som om jag faktiskt känner dem på riktigt.

En på pannan.

En på kinden.

Vad som hände sedan är mer oklart, eftersom det har flutit ihop med så många andra minnen, spelats upp på så många andra sätt att jag inte kan skilja mellan fantasi och verklighet eller ens vara säker på att det är någon skillnad. Därför vet jag inte exakt när hon började gråta, eller om hon grät redan. Och jag vet inte om hon tvekade innan hon kastade den sista näven jord. Men jag vet att när dockan hade begravts och jorden plattats till så låg hon dubbelvikt och storgrät med den gula kappan tryckt mot bröstet.

Som nioåring är det inte lätt att trösta en flicka. Särskilt när man inte känner henne eller vet vad som har hänt.

Jag gjorde ett tappert försök.

Jag masade mig fram för att lägga armen lite lätt om axlarna på henne – som pappa gjorde på mamma när vi tog familjepromenader – med ens osäker på om jag skulle våga falla på knä bredvid henne eller bara stå kvar där. Tafatt vacklade jag mellan det ena och det andra, tills jag tappade balansen och föll framlänges 9

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 10

i ultrarapid, så det första den gråtande flickan märkte var att jag med hela min kroppstyngd sakta tryckte ner hennes ansikte i en nygrävd grav. Än i dag vet jag inte vad jag borde ha sagt för att kompensera det, och jag har tänkt en hel del på den saken. Men jag försökte i alla fall, där jag låg bredvid henne med våra nästippar snuddande vid varandra: ”Jag heter Matthew. Vad heter du?”

Hon svarade inte genast. Hon vred på huvudet för att ta sig en ordentlig titt på mig, och när hon gjorde det kände jag en lång hårslinga glida iväg längs kanten av tungan och vidare ut genom mungipan. ”Jag heter Annabelle”, sa hon.

Hon hette Annabelle.

Den rödhåriga flickan med det småfräkniga ansiktet heter Annabelle. Försök komma ihåg det, om ni kan. Håll kvar det vad som än händer i livet, vad som än får er att vilja glömma – ha det i tryggt förvar någonstans.

Jag reste mig. Bandaget runt mitt knä var nu smutsbrunt. Jag började förklara att vi lekte kurragömma och att hon också fick vara med om hon ville. Men hon avbröt mig. Hon talade lugnt, lät varken arg eller upprörd. Och det hon sa var: ”Du är inte välkommen hit mer, Matthew.” ”Va?” Hon såg inte på mig utan reste sig på alla fyra och koncentrerade sig på den lilla lösa jordhögen, klappade till den prydligt igen så att den blev alldeles jämn. ”Det här är min pappas camping. Jag bor här, och du är inte välkommen. Åk hem.” ”Men ...” ”Stick!”

10

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 11

Hon reste sig hastigt och kom emot mig med bröstkorgen utspänd som ett litet djur som försöker se större ut än det är. Hon upprepade det än en gång: ”Stick, sa jag. Du är inte välkommen.”

En fiskmås hånskrattade och Annabelle skrek: ”Du har förstört alltihop!”

Det var för sent att förklara. När jag kom ut på gångvägen igen låg hon åter på knä med den lilla gula dockkappan mot ansiktet.

De andra barnen ropade och hojtade för att jag skulle leta rätt på dem. Men jag brydde mig inte om att leta. Förbi duschbarackerna, förbi affären, tvärs över campingen sprang jag det fortaste jag kunde med plastsandalerna daskande mot den varma asfalten. Jag unnade mig inte att stanna. Jag unnade mig inte ens att sakta farten, förrän jag var nästan framme vid vår husvagn och såg mamma sitta ute i solstolen. Hon hade den flätade solhatten på sig och tittade ut över havet. Hon log och vinkade, men jag visste att hon inte hade förlåtit mig än. Vi hade typ bråkat några dagar innan. Dumt nog, för det var ju bara jag som hade gjort mig illa och sårskorporna hade nästan läkt nu, men mina föräldrar har svårt att släppa vissa saker ibland.

Särskilt mamma, hon är långsint.

Det är nog jag också.

Jag ska berätta vad som hände, för det är ett bra sätt att presentera min bror. Han heter Simon. Ni kommer säkert att gilla honom. Det gör jag. Men om några sidor är han död. Och han var aldrig sig lik efter det.

När vi kom fram till husvagnscampingen Ocean Cove Holiday Park – uttråkade efter bilresan och ivriga att ge oss ut på upp11

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 12

täcktsfärd – fick vi gå vart vi ville på området, men absolut inte ensamma till stranden eftersom stigen är så brant och knagglig.

Och eftersom man måste ge sig ut en bit på stora vägen för att komma till högsta punkten av den. Våra föräldrar var den typen som oroade sig för sådant – branta stigar och trafikerade landsvägar. Jag bestämde mig för att gå till stranden i alla fall. Jag gjorde ofta sådant jag inte fick, och brorsan brukade hänga med.

Om jag inte hade valt att kalla det här kapitlet ”flickan och hennes docka” kunde jag ha kallat det ”när jag ramlade och slog mig så det blödde på knät”, för det var också viktigt.

Jag ramlade och slog mig så det blödde på knät. Jag har aldrig varit särskilt smärttålig. Det skäms jag verkligen för. Jag är en riktig mes. När Simon hann ikapp mig, där stigen kröker sig och det är lätt att snava på uppstickande rötter, låg jag och tjöt som en småunge.

Han såg så bekymrad ut att det nästan var komiskt. Han hade ett stort, runt och ständigt leende ansikte som påminde om fullmånen. Men plötsligt såg han så jävla bekymrad ut.

Så här gjorde Simon. Han lyfte upp mig i famnen och bar mig steg för steg längs den branta klippstigen och den nästan halvkilometerlånga vägen till vår husvagn. Det gjorde han för min skull.

Jag tror att det var några vuxna som försökte hjälpa till, men Simon är som ni kanske bör veta lite annorlunda jämfört med de flesta man träffar på. Han gick i en särskild skola, där de fick lära sig vissa grundregler som att inte prata med främmande människor, och så fort han blev osäker eller skräckslagen brukade han hålla sig till sådana baskunskaper för att känna sig trygg. Det var så han funkade.

12

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 13

Han bar mig alldeles själv. Men han var inte stark. Det var ett symptom på hans funktionshinder, muskelsvaghet. Det heter något som jag inte kommer på just nu, men jag ska slå upp det vid tillfälle. Det betydde att den där promenaden nästan tog död på honom. Så när vi kom fram till husvagnen fick han ligga till sängs resten av dagen.

De här tre sakerna minns jag särskilt tydligt när Simon bar mig: 1) Att min haka slog emot hans axel när han gick. Jag oroade mig för att jag gjorde honom illa, men var så upptagen av att ynka mig och sa därför ingenting.

2) Så jag pussade honom desto hårdare på axeln istället, ungefär som småbarn inbillar sig att det faktiskt hjälper. Men jag tror inte att han märkte det, för min haka slog emot honom för vart steg han tog, och när jag pussade honom slog tänderna emot istället, och det gjorde säkert ännu ondare.

3) Såja, såja. Det går över. Så sa han när han lade ner mig utanför husvagnen, innan han sprang in och hämtade mamma.

Jag uttryckte mig kanske otydligt – Simon var verkligen inte stark. Att bära mig så var det svåraste han hade gjort i hela sitt liv, och ändå försökte han trösta mig. Såja, såja. Det går över. Han lät så vuxen, så kärleksfull och självsäker. För första gången någonsin kändes det som om jag verkligen hade en storebror. Under den korta lilla stund när jag låg och väntade på att mamma skulle komma ut, medan jag höll mig om knät och stirrade på det jordiga och sandiga skrubbsåret och intalade mig att skelettet syntes – under den korta lilla stunden kände jag mig fullkomligt trygg.

13

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 14

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 15

Mamma tvättade och band om såret, och sedan skrek hon åt mig för att jag hade försatt Simon i en sådan fruktansvärd situation. Pappa skrek också åt mig. Vid ett tillfälle stod de och skrek samtidigt bägge två, så att jag inte ens visste vem jag skulle titta på. Det var så det fungerade. Fast min bror var tre år äldre var det jämt jag som fick skulden för allt. Jag var ofta arg på honom för det. Men inte den här gången. Den här gången var han min hjälte.

Det var alltså min presentation av Simon. Och det var också därför mamma fortfarande var arg på mig när jag kom fram till husvagnen, helt andfådd och försökte fatta vad som hade hänt med flickan och hennes trasdocka. ”Men du är ju alldeles likblek, raring.”

Hon påstår alltid att jag är likblek, mamma. Numera gör hon det hela tiden. Men jag hade glömt att hon gjorde det då också.

Jag hade totalt glömt bort att hon alltid har påstått att jag är likblek. ”Förlåt att jag var dum häromdagen, mamma.” Jag ångrade mig verkligen. Jag hade tänkt mycket på det. På att Simon måste bära mig och att han hade sett så bekymrad ut. ”Vi glömmer det, vännen min. Nu är vi på semester. Försök att hitta på något roligt. Pappa har gått ner till stranden med Simon och tagit med sig draken. Ska vi gå ner till dem?” ”Jag tror jag stannar inne en stund. Det är jättevarmt ute. Jag tror jag ska kolla lite på teve.” ”När det är så vackert väder? Matthew lille. Vad ska vi ta oss till med dig?”

Hon undrade det liksom på ett snällt sätt, som om hon egentligen inte tyckte att de behövde ta sig till något alls. Hon kunde vara så där gullig. Det kunde hon verkligen.

15

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 16

”Jag vet inte, mamma. Förlåt att jag var dum. Förlåt för allt.” ”Vi glömmer det, raring.” ”Säkert?” ”Absolut. Kom, så går vi och flyger drake!” ”Jag har ingen lust.” ”Du sätter dig inte och ser på teve, Matthew.” ”Vi håller på och leker kurragömma.” ”Gömmer du dig?” ”Nä, jag letar. Jag borde egentligen gå och göra det.”

Men de andra barnen hade tröttnat på att vänta tills de blev hittade och hade skingrats i smågrupper och börjat leka annat.

Jag hade ändå ingen lust att leka. Så jag gick omkring en stund och hamnade till slut på samma plats där flickan hade varit. Men hon var inte kvar. Där fanns bara en liten jordhög, nu omsorgsfullt pyntad med några nyplockade smörblommor och tusenskönor och – för att markera platsen – två prydligt korslagda pinnar.

Det kändes oändligt sorgligt. Och det känns lite sorgligt bara jag tänker på det. Fast jag måste kila. Jeanette från konstgruppen flaxar omkring längst bort i korridoren som en stirrig pippifågel och försöker fånga min uppmärksamhet.

Den där papier-maché-figuren gör sig inte själv.

Jag måste kila.

16

”JAG SKA BERÄTTA VAD SOM HÄNDE, FÖR DET ÄR ETT BRA SÄTT ATT PRESENTERA MIN BROR. HAN HETER SIMON. NI KOMMER SÄKERT ATT GILLA HONOM. DET GÖR JAG. MEN OM NÅGRA SIDOR ÄR HAN DÖD. OCH HAN VAR ALDRIG SIG LIK EFTER DET.” PÅ SITT RUM på en psykiatrisk avdelning i Bristol försöker nitton­ årige Matthew få ner sina tankar på papper. Under hela sin uppväxt har Matt brottats med skuldkänslor över brodern Simons död, som inträffade under oklara omständigheter när Matt var fem år. Matt är medveten om att han är sjuk, att han ser saker som andra inte ser.

Men samtidigt är han inte säker på om han vill bli av med hallucina­ tionerna – då skulle han också förlora kontakten med Simon.

Nathan Filer har skrivit en hisnande roman som med humor och värme skildrar en ung mans kamp mot en sjukdom som likt en orm slingrar sig genom släktträdet. ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA:

”Du kommer att älska den.”

THE DAILY MAIL

”Gripande, upplivande läsning … imponerande genomfört.”

Marianne Öjerskog ”Bitterljuv och underbart gripande.”

THE DAILY TELEGRAPH

”En djupt rörande (men också rolig) debutroman.” THE TIMES

THE GUARDIAN

”En fängslande berättelse om sorg, galenskap och saknad. Filer har ett öga för livets svarta komik, och Matthew är en karismatisk huvudkaraktär som lockar in dig i sin värld även när hans liv håller på att falla samman.”

THE OBSERVER

ISBN: 978-91-87648-27-4 Ett imprint under Sekwa förlag