9789187648205

Vร RONIQUE OLMI

vi var skapta fรถr lycka

Véronique Olmi

Vi var skapta för lycka Översättning av Marianne Tufvesson

roman

VÉRONIQUE OLMI, VI VAR SKAPTA FÖR LYCKA Originalets titel: Nous étions faits pour être heureux Copyright © Éditions Albin Michel, 2012 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris.

Citatet på sidan 9 är hämtat ur Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov i översättning av Staffan Dahl, W&W 1986 (sid. 269).

Citaten ur Charles Gounods opera Faust är översatta av Nenne Runsten (Valentins bön) och Ernst Wallmark (resten av librettot) 1862 (Stockholm: Operan, 1990).

Citatet på sidan 224–225 är hämtat ur Nya testamentet, Lukas 5:11. Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Jean Fan / Trevillion Images Författarporträtt: © Thierry Rajic / Figure Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-20-5 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Till sรถnerna

Vi var skapta för frihet Vi var skapta för lycka Louis Aragon

Inte ens en hel värld av kunskap är värt priset av ett sådant där litet barns tårar och böner till sin ”goda snälla rara lilla Gud”. Jag talar nu inte om de vuxnas lidanden; de har ju ätit av äpplet och fan kan ta dem hela bunten, men barnen, barnen!

Fjodor Dostojevskij

18 OKTOBER 2012

Han står där, framför mig, på Place des Abbesses. Han ser mig inte. Han har fällt upp rockkragen och har sina bruna skinnhandskar och Hermèshalsduken. Karusellens lampor kastar skarpa färgblänk i hans ansikte som får ringarna under ögonen och fårorna i pannan att framträda. Han lyfter emellanåt handen till svar när Chloé ropar ”tittut” från trähästen hon sitter på.

Han ler mot henne men karusellen har snurrat vidare, Chloé ser honom inte och hans leende blir naket och nästan ömkligt i det svävande skenet från lamporna.

Han går och sätter sig på en bänk på torget. Tänder en cigarett. Han sätter sig bredbent, låter armarna hänga mellan knäna, tittar på något vid sina fötter.

Eller tittar inte.

Karusellen snurrar fortfarande. Barnen tjuter av glädje och andedräkten står som en rök ur deras munnar, deras hår fladdrar i vinden, jag tänker på två saker: det är risk att barnen får 13

vé ron i que olmi

öroninflammation. Men också: jag skulle kunna gå fram till mannen som sitter där på bänken och slå följe med honom. Ännu en gång.

Men karusellen saktar in, åkturen är slut.

Mannen fimpar cigaretten, reser sig från bänken och går och hjälper sin dotter ner från trähästen. Han tittar upp och får syn på mig. Stelnar till. Med barnet i famnen. Ögonen vidgas, han kippar efter luft. Chloé klamrar sig fast om halsen på honom, drar i hans axlar och i halsduken.

Jag lyfter handen till hälsning. Och går min väg.

20 SEPTEMBER 2011

Första gången. Självklart måste man berätta om första gången, även om man inte visste det då. Den dagen visste jag inte att jag hade träffat Serge, att alltihop hade satts i rullning. Det är först efteråt man begriper det, efteråt man undrar om den andre såg en, om han kände på sig något, man vet inte vad, något annorlunda, som när man snubblar till och ser marken ur ett annat perspektiv.

Det enda jag visste den morgonen var att vädret var vackert.

Man fick lust att springa när man såg himlen. Jag njöt av att vandra uppför Rue Lepic i det friska höstljuset, njöt av husväggarnas blekgula toner och av druvornas färger i salustånden. Klockan var nästan tio och jag var på väg upp till Rue de l’Abreuvoir i mina vanliga arbetskläder, jeans och gympaskor, och med verktygsväskan i handen.

17

vé ron i que olmi

Framme vid trädörren på nummer 8 ringde jag på porttelefonen och meddelade ”det är Suzanne, pianostämmaren”, varpå Lucie svarade med sin gälla och artiga röst och öppnade åt mig. Det kanske hon inte borde ha gjort. När jag sköt upp dörren krockade jag med en man som luktade rakvatten, doften var tung men matchade hans tredelade kostym och jäktade och missbelåtna uppsyn. Han gav mig och min jobbarstass en snabb värderande blick från topp till tå, anlade det pliktskyldiga leende som anstår en hövlig men försenad man och släppte förbi mig.

Hans fru stod och väntade på mig på yttertrappan.

V É R ON IQU E OL M I

vi var skapta för lycka ”Det är det som fängslar och chockar Serge när han ser Suzanne för första gången: att hon så uppenbart lever utan att vara rädd.”

Serge är i sextioårsåldern och bor i ett vackert hus i Montmartre tillsammans med sin fru Lucie och deras två barn. När sonens piano behöver stämmas anlitas Suzanne, och mötet mellan henne och Serge väcker känslor som ingen av dem hade kunna drömma om.

© T HIER RY R A JI C / FIG U R E

Véronique Olmi har skrivit en kärleksroman om drabbande passion och undangömda, ångestfyllda sanningar. En vacker men också smärtfylld berättelse om två människor som hittar varandra, och sig själva, mitt i livet.

Véronique Olmi är född i Nice och skrev för teatern innan hon debuterade som romanförfattare med Bord de mer 2001. Vi var skapta för lycka är hennes tionde roman och den första att översättas till svenska. Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”En lysande kärleksroman.”

LIVRES HEB D O

”Véronique Olmi tonsätter de yttre skeendenas spel, passionens berusning, eldprovet och fördärvet.

Detta är hennes bästa roman.” MAR IE-CLAIRE

ISBN 978-91-87648-20-5