Page 1

BARBARA CONSTANTINE

tom, lille tom


Barbara Constantine

Tom, lille Tom Översättning: Maria Bodner Gröön

roman


Av samma författare: Och sen Paulette (Sekwa 2013)

BARBARA CONSTANTINE, TOM, LILLE TOM Originalets titel: Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom Copyright © Calmann-Lévy, 2010 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Maria Bodner Gröön Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Doreen Kilfeather/Trevillion Images Författarporträtt: © Tanya Constantine Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-14-4 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se


Till Raphael, den sistfödde. Och till alla andra (griniga gnällmånsar, nöjda sorgfåglar, barnsliga kärringar, slappa slöfockar (där kan det finnas många som känner igen sig), icke anonyma alkoholister, tämligen hemliga agenter), ett djupt känt tack.


– Jag har ritat två lago. – Men … Varför ”lago”? – För de är inte tussiga!

Utdrag ur den forskning i lingvistik som mademoiselle Mahault (mitt barnbarn) gav sig i kast med vid tre och ett halvt års ålder.


1 Man tager vad man haver

Hon är fortfarande på dåligt humör. Det har hon varit i minst tre dagar nu. Han tänker att hon kanske har lingonveckan. Uttrycket får honom att le. Lingonveckan … Hur som helst, när hon har det vet han att det är bäst att hålla klaffen. Göra precis som hon säger utan diskussion. Och det är vad han gör just nu. Precis som hon säger. Han rör sig inte ur fläcken, han andas knappt. Men nu, han har känt det en lång stund, har han råkat lägga sig på en liten, mycket vass sten. Nu håller den sabla stenen på att skära in i sidan på honom. Han skulle bra gärna ta bort den med sin fria hand, men snöret som han håller i med den andra börjar darra vid minsta rörelse. Det får bara inte ske, då riskerar alltihop att gå åt fanders. Så för att lindra smärtan försöker han försiktigt omfördela kroppsvikten, och … Pang! Där smäller det. Hon har snabba nävar, Joss. Hon muttrar med låg röst: – Jag sa åt dig att ligga still! – Men det är en sten … – Skiter jag i. Du ligger still, bara. 11


ba rba ra c onsta nti n e

Han rör sig inte mer. Och han kniper. Han bara klipper snabbt med ögonen för att inte börja gråta. Den lilla stenen tränger sig in mellan revbenen. Det gör mer och mer ont. Han försöker tänka på något annat. Kinden bränner. Den måste vara illröd. Det svider. Tusan vad hon tar i, Joss. Han känner hur halsen snörs ihop. Han koncentrerar sig på myrorna som passerar framför näsan på honom. De har gått ihop för att flytta på en jättelik grej, minst tjugo gånger så stor som de själva. Kaninspillning, kanske. Joss tittar inte på honom. Hon ångrar sig lite. Hon tänker att hon hade kunnat låta bli. Men fasiken, vad jobbig han är när han sprattlar hela tiden. Hon hade sagt åt honom att det kunde ta en stund, men han lyssnar ju aldrig … Ah, där har vi en! Puh. Hon började också tycka att det blev segt. Det är en fin en, det där, riktigt knubbig. Den närmar sig. Följer raddan av frön som hon har lagt ut åt den. Hon nyper Tom hårt i armen. Låter naglarna sjunka in ordentligt. Han stelnar till. Han stirrar på koltrasten som närmar sig med små skutt. Den stannar upp. Hoppar i väg igen. Asch! Den har kommit på något … Men nej, nu kommer den tillbaka. Tre skutt framåt. Vänder huvudet till höger. Och till vänster. Tre skutt till. Den pickar. Och Joss skriker … – Nu! Tom rycker till i snöret. Fällan slår igen, koltrasten är fångad. Joss hoppar upp. – Där har vi den! 12


to m , l i l l e tom

Hon pussar Tom på kinden som fortfarande bränner och kittlar honom skrattande vid halsen. – Kom igen nu. Se inte så sur ut, Tommeliten. Han föredrar när hon är på gott humör, så han ler mot henne. Hon tar ut koltrasten ur buren, smeker den försiktigt. Låter läpparna helt lätt vidröra fjädrarna på huvudet. Och så, med ett enda tag, vrider hon nacken av den. – Det här ska bli gott. Tom har vänt sig om för att slippa se. – Men de hinner inte känna att det gör ont ens, säger jag ju! Det går för fort! Vad fjollig du är. Man tager vad man haver. De plockar koltrastarna, två var. Och tar ut inälvorna. Joss berättar att det finns folk som äter fågel utan att rensa ur dem. De låter dem hänga ett bra tag i ett snöre som är fäst runt klorna. När de är klara ramlar de ner och då käkar man upp dem. Utan att tillaga dem eller någonting. Hon brister ut i skratt när hon får se Toms min. Han tror henne inte. Äta ruttna fåglar med tarmar och allt kvar inuti, det kan inte vara möjligt. – Jo, jag lovar. – Säkert. Han är klar med att rensa ur den andra fågeln. Han känner sig kräkfärdig och skyndar sig ut. Joss retas med honom. – Spy inte för nära bara, då luktar det ända in i huset! Tom rycker på axlarna. Hon är för festlig. Att kalla den här slitna husvagnen för ett hus … 13


ba rba ra c onsta nti n e

Hon ropar där inifrån. – Potatisen är slut. Kan du åka och hämta? Han hoppar upp på cykeln och trampar ett par tag innan han svarar. – Okej, mamma, jag tar det. Joss dyker upp på tröskeln till husvagnen med händerna på höfterna och rynkade ögonbryn, hon grälar på honom. – Sluta kalla mig för det, Tom. Vänta du bara tills jag får tag i dig …


B A R B A R A C ONSTA N T I N E

tom, lille tom ”Det är ett märkligt djur som har besökt vår trädgård. Ett djur på två ben med skor i storlek 35.” Tom är elva år och bor i en husvagn med sin mamma Joss. En kväll när Tom som vanligt är ensam hemma och inte kan hitta något att äta, ger han sig ut för att besöka grannskapets grönsaksland. Det är inte första gången Tom ”lånar” mat av sina grannar, men just denna kväll sker något oförutsett: han snubblar, bokstavligt talat, över den gråtande Madeleine. Den gamla kvinnan ligger mitt bland kålen utan att kunna resa sig, och hade säkerligen blivit kvar där om det inte varit för den lille inkräktaren …

© TA N YA C O N STA N T IN E

Tom, lille Tom är liksom Barbara Constantines tidigare romaner en bok full av både humor och allvar, och karaktärer som är omöjliga att inte älska. Barbara Constantine är romanförfattare och scripta bosatt i Paris. Hennes fjärde och senaste roman Och sen Paulette kom ut på Sekwa 2013 och har översatts till ett tiotal språk. Tom, lille Tom är hennes tredje roman. Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

”Det gör gott att läsa en bok som till varje pris vill bevisa att livet är vackert.” BE LL E ”Om du tycker om Anna Gavaldas optimistiska romaner kommer du att älska Barabara Constantines lättsamma stil och fantasi­ fulla karaktärer. Framför allt kommer den fantastiska pojken Tom, som verkar vara född till att vara lycklig, få dig att smälta.” F E M M E S D’AU JOU RD’H U I

978-91-87648-14-4

9789187648144