9789187648120

AGNÈS DESARTHE

jaktturen

Agnès Desarthe

Jaktturen Översättning: Marianne Tufvesson

roman

Av samma författare: Ät mig (Sekwa 2010)

AGNÈS DESARTHE, JAKTTUREN

Originalets titel: Une partie de chasse Copyright © Éditions de l’Olivier, 2012 Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Dorling Kindersley / Getty Images Författarporträtt: © Patrice Normand Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2014 ISBN 978-91-87648-12-0 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3 A 118 20 Stockholm www.sekwa.se

Jag skulle vilja dö en naturlig död. Jag skulle vilja åldras.

Hos oss är det ingen som åldras. Vi går bort i vår krafts dagar.

Jag skulle vilja ha tid att lägga barndomen bakom mig.

Känna den svidande saknad som kramar tonåringarnas hjärtan. Någonting inom dem sörjer barnet de har växt ifrån, och den sorgen är storslagen och stum.

Jag skulle vilja ha tråkigt, känna avsmak. Och sedan få njuta mognadens lättnad.

Jag skulle vilja ha tid att lära känna kärleken, och den oändliga lyxen att sluta älska. ”Jag älskar dig inte längre, det är slut, vi har varit ihop för länge, mina känslor för dig är döda.”

Ofta spelar jag upp den omöjliga scenen för mig själv för att plåga mig, för att uppleva den fulla vidden av mitt grymma öde, jag övar på en replik som jag aldrig kommer att uttala.

Jag har livlig fantasi. Det är visst sällsynt i vår släkt. Det har min mor sagt. Hon tyckte att jag var smartare än de 7

ag nès de sart he

andra. Hon sa att det fanns något hos mig som hon inte förstod. Hon lade huvudet på sned när hon sa det, och för ett ögonblick fångades solen i hennes iris och genomborrade min näthinna.

Hon är död, förstås. Det gick fort. Hon sa inte mycket till mig. Vår sort har alltid ont om tid. Men en sak sa hon i alla fall, att jag hade livlig fantasi och troligen större hjärna än mina bröder, kusiner och förfäder, och därför använder jag mig av den. Jag låtsas vara gammal.

Gammal, gamling, gammeldjur, orden får mig att rysa av smärta och glädje. Det är de vackraste, ljuvaste och mest skrämmande orden i vårt språk. Jag dristar mig till att uttala dem. Jag är medveten om risken. Mitt hjärta kan stanna av alltför häftig vällust. Men jag förlitar mig på att hjärtat är i topptrim, jag har ju inget val. Jag förlitar mig på att alla mina organ och muskler är i topptrim. Jag är skapt för att stå emot, härda ut, överleva. Jag ska klara det. Jag kanske blir den ende, men vem vet? När jag väl är utsliten och mogen, när jag har tappat tänder och blodet pumpar långsammare i mina ådror, kan jag undervisa de andra, ta några ungdomar under mitt beskydd och anförtro dem mina hemligheter och knep och förklara för dem att det är möjligt. ”Se på mig! Se på mina hängande och trötta öron, mitt slappa ögonlock som täcker halva högra ögat. Puckeln på min rygg. Mina vissna morrhår.”

Jag ska bli deras profet, jag ska hitta ett rike, jag ska organisera motståndet. Alltför länge har vi underkastat oss, alltför länge har vi böjt oss för ödet.

8

ja k t t u re n

Vi har inget minne. Vi har inte tid att samla på oss hågkomster och erfarenheter. För varje kull som föds börjar hela arten om från noll, och vi springer och hoppar förvirrat i sicksack. Knappt har vi känt solen i ansiktet, modersmjölkens värme i strupen förrän vi måste lämna boet, ge oss av, jaga ikapp den försening som sedan evig tid är nedlagd i vår genetiska kod. Försenade, försenade, vi är ständigt försenade. Faran är inpräntad i var och en av oss. Faran är vårt öde.

För tillfället är jag ensam. Jag har hittat ett gömsle. Jag håller ut. Jag måste tvinga mig att tänka, vänta och organisera mig. Det strider mot naturen. Det rycker i senorna. Min instinkt befaller mig att fly, men jag har sett alltför många bli fångade när de flydde, bli dödade när de sprang.

Jag prövar att ligga still, jag prövar att hålla mig lugn.

Men hela kroppen längtar efter att rymma, att smita iväg.

Jag måste hålla den i schack, påtvinga den en lag som jag formulerar efter hand. Jag måste vara min egen tyrann.

För att stålsätta mig rabblar jag mitt valspråk ”Dö en naturlig död”, ”Dö av ålderdom”. Tänk att förtjäna sin hädangång, komma därhän att man välkomnar den, få uppleva vad det är att ha tråkigt!

Snart måste jag ut, måste leta föda.

Snart måste jag hitta en partner.

Jag kommer att knulla henne enligt konstens alla regler.

Ingen idé att fundera. Det är förutbestämt. Men att göra det 9

ag nès de sart he

man är bra på är en fälla. Det är det vi dör av, våra kroppars tyranni och vår brist på framförhållning.

Jag ska vara avhållsam. Så fort lusten ger sig till känna ska jag förtränga den. Att svälta ihjäl, är det en naturlig död?

Att dö av ensamhet, eller sorg?

Nej. Det måste finnas ett annat sätt. Jag har svårt att koncentrera mig, på grund av hungern, på grund av nödläget, på grund av mina lamslagna lemmar som pockar på handling, på hastighet. Det är som en drivfjäder inom mig, en kraft som inte känns vid mitt väsen, som föraktar min vilja. Det är samma kraft som förvandlar en stjälk till stam, som gör att åskan brakar loss, att vågor tänjs ut och bryts, att vulkaner får utbrott, att planeter rör sig i en omloppsbana högt där ovan. Min kropp är för trång, det är som om jag drogs isär. Kraften kommer att spränga mig om jag försöker tygla den. Än håller jag ut, men en stickande känsla under skinnet säger mig att det snart är dags. Jag kommer att ge vika, som gummibandet, som slangbellan och pilbågen, komma farande som gevärskulan eller blyhaglet.

Blyhaglet som lämnar bössan i samma stund som jag själv lämnar jordhålan. Vilket vackert möte. Ett möte i tiden, i slumpens perfekta samtidighet. Jägaren gjorde det inte med vilje. Han kunde inte veta att mina ben skulle slunga mig ut ur jorden just i den sekunden. Han såg mig inte. Han siktade inte, men här ligger jag, förbluffad och full av beundran inför skönheten i det oväntade, inför det oundvikliga.

10

ja k t t u re n

Jag är så ung, och jag ska dö. Det är omöjligt. Jag hade ju en så storslagen och lovande framtid. Inte kan jag ha ärvt mitt medvetande till ingen nytta. Någon, någonstans, måste ha haft en tanke med det. Eller också inte.

Jag är så liten och söt. Vilket slöseri. Mannen som plockar upp mig är lik mig. Vi ser på varandra. Hans tumme vilar mot mitt hjärta som fortfarande slår. Han gråter. Han gömmer sig. Han vill inte att de ska se honom. Förmodligen är han inte ensam. Jag hör en röst lite längre bort. En mansröst.

AGN È S DE S A RT H E

jaktturen ”Lev, beordrar han i tysthet kaninen. Om du lever är allting möjligt. Det som har gått snett kan rättas till.”

På himlen ovanför Tristan och hans sårade jaktkamrat samlas ovädersmolnen. Flera timmar har passerat utan att de som gått efter hjälp kommit tillbaka. Under hotet av den annalkande stormen börjar Tristan se tillbaka på sitt liv, samtidigt som han håller ett öga på sin jaktväska där han gömmer en skadeskjuten kanin.

Snart inser Tristan att det är något betydligt mer avgörande än en storm som är på väg. Ett sällsamt samtal inleds mellan den unge mannen och det intelligenta djuret, som undrar vad det innebär att vara människa.

© PAT R I C E N O R M A N D

Jaktturen är en finstämd och gåtfull roman med ett slående rakt språk.

Agnès Desarthe är född och bosatt i Paris, och även verksam som översättare. Hon har tidigare författat tio romaner, varav Ät mig utkom på Sekwa förlag 2010. Hon har också skrivit essäer och ett antal barn-och ungdomsböcker. Översättning från franska: Marianne Tufvesson

”En mörk allegori och en lysande roman.”

LE NOUVEL O BS E RVATE U R

”Författaren har med Jaktturen skapat en mycket vacker och filosofisk berättelse som ofta försätter läsaren i villebrådets position.” MAR IANNE

ISBN 978-91-87648-12-0