Issuu on Google+

Elly Griffiths

De utstötta Översättning Gunilla Roos

STOCKHOLM 2014


Tidigare utgivning Flickan under jorden 2009 Janusstenen 2010 Huset vid havets slut 2011 Känslan av död 2012 En orolig grav 2013

Minotaur Box 3159 103 63 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se

Engelska originalets titel The Outcast Dead Copyright © Elly Griffiths 2014 Omslagsdesign Imperiet Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-87645-00-6


Till mina barn Alex och Juliet


1

”Och vi ber dig, Herre, att välsigna dessa utstötta döda …” Ett svarsmummel hörs från gruppen av människor som står samlade i sluttningen nedanför slottet. Men Ruth Galloway, som står långt bak, säger ingenting. Hon har anlagt den artigt neutrala min hon brukar ta till så snart någon nämner Gud. Den masken har hon haft god nytta av genom åren och hon ser ingen anledning att lägga av sig den nu. Men hon tycker om förbönen för de utstötta döda. Denna korta, ekumeniska gudstjänst hålls varje år till åminnelse av Norwichs okända döda, de vars kroppar slängts ner i omärkta gravar: tiggarna, pestoffren, bortglömda och inte sörjda av någon förutom denna brokiga skara av arkeologer, historiker och diverse människor som bara har hängt på. ”Herre, du sa till oss att inte ens en sparv faller till marken utan att vår Fader vet om det. Vi vet att dessa människor var kända av dig och älskade …” Prästen har en gäll, kraftlös röst som dör bort innan den når fram till Ruth. Nu hör hon bara Irländske Ted, en av fältarkeologerna, som svarar med dånande barytonstämma. ”Vi skall minnas dem.” Ruth vet inte om Ted har någon tro. Han är uppvuxen i Bolton, det vet hon, men det är oklart om han verkligen har irländska rötter. Om han har det är han förmodligen katolik som kriminalkommissarie Harry Nelson, som hur mycket han än förnekar det ändå har kvar en viss tro på himmel och helvete och alla steg däremellan. Att tänka på Nelson får Ruth att känna sig olustig. Hon går undan en bit, lite längre uppför sluttningen, och en av dem som står samlade runt prästen, en lång kvinna i röd jacka, vänder sig om och ler mot henne. Ruth ler tillbaka. Janet 5


­ eadows är lokalhistoriker och expert på de namnlösa döda. M Ruth träffade henne första gången för drygt ett år sedan när hon undersökte kvarlevorna av en medeltida biskop som troddes ha haft övernaturliga krafter. Det var Cathbad som satte Ruth i kontakt med Janet och till och med nu har Ruth svårt att tro att hennes druidvän inte plötsligt kommer att dyka upp i skuggan av slottet med den lila manteln fladdrande och sitt sjätte sinne på helspänn. Men Cathbad befinner sig långt härifrån och magiska krafter har sina begränsningar, det vet hon bara alltför väl. Den svaga sommarbrisen för med sig enstaka ord: ”Minns … de avlidna … himmelske Fader … barmhärtig … nåd … förlåtelse.” Så många ord för att säga så lite, tänker Ruth som så många gånger tidigare. De döda är döda och inga ord, hur suggestiva de än må vara, kan väcka dem till liv igen. Ruth är rättsarkeolog och van att umgås med de döda. Hon anser att man ska minnas dem och behandla deras kvarlevor med respekt, men hon förväntar sig aldrig att någonsin få se dem igen, burna upp till himlen på härlighetens moln. Hennes blick dras omedvetet uppåt mot den ljusblå kvällshimlen. Det är juni och snart årets längsta dag. Ett högt ”Amen” från Ted signalerar att gudstjänsten är slut och Rut går bort till klungan av människor som sitter eller står på de sittplatser som skurits ut i den gräsbevuxna vallen. Hon är på väg fram till Ted, men får se att han står och pratar med Trace Richards, en annan medlem av fältarkeologgruppen. När man ser Trace, som har lilafärgat hår och piercingar, har man svårt att tro att hon kommer från en mycket rik familj och nyligen förlovade sig med en framgångsrik affärsman från trakten. Ruth har aldrig riktigt gillar Trace så hon girar undan i sista sekund och hamnar bredvid Janet. ”Jag tycker om den här gudstjänsten”, säger Janet. ”Vi borde verkligen minnas dem – de vanliga människorna. Inte bara kungarna och biskoparna och de som var rika nog att bygga slott.” ”Det är en av anledningarna till att jag blev arkeolog”, säger Ruth. ”För att jag ville ta reda på hur vanliga människor levde.” 6


Hon tänker på Erik, hennes tidigare lärare och mentor, som sa: ”Vi är deras levnadstecknare. Vi bevarar deras dagliga liv, deras vardagliga sysslor, deras hopp och drömmar, för all framtid.” Men Erik är död nu och hans hopp och drömmar är glömda, förutom av dem som han har lämnat outplånliga spår hos, som Ruth. ”Du håller väl på med en utgrävning här vid slottet?” säger Janet. ”Ja”, säger Ruth. ”Alldeles här i närheten, vid ingången till kaféet.” ”Har ni hittat något?” ”Vi tror att vi har hittat kvarlevorna efter några avrättade fångar.” ”Hur vet du att de var fångar?” ”De verkar inte ha begravts med någon större omsorg, det finns inga svepningar eller kistor. Vissa av dem hade fortfarande händerna bundna. Och kropparna låg framstupa, i nord–sydlig riktning.” ”Nord–sydlig riktning?” ”I kristna gravar brukar de döda ligga i väst–östlig riktning, huvudet i väster och fötterna i öster.” Janet nickar tankfullt. ”Man visade dem inte den minsta kristliga barmhärtighet. Och de behöver inte ens ha begått särskilt hemska brott. I början av artonhundratalet kunde man bli hängd för att man var ficktjuv.” ”Jag vet”, säger Ruth. Hon nämner inte det skelett som grävdes fram i går, som hon tror kan vara kvarlevorna av en kvinna som hade begått ett långt gruvligare brott. ”Kan ni datera kvarlevorna?” frågar Janet. ”Vi kan kol-fjorton-testa benen”, säger Ruth. ”Och titta på de föremål vi hittar i gravarna. Vi vet också att det främst var under mitten och slutet av artonhundratalet som dömda förbrytare begravdes i området runt slottet. Innan dess skickades kropparna till kirurger som utförde experiment på dem. Det var faktiskt brottsligt att begrava dem. Och ännu längre tillbaka så tjärade man liken och hängde upp dem i metallburar i galgar till allmän beskådan.” 7


”Androm till varnagel.” ”Precis. Tydligen kunde man se mänskliga kvarlevor hänga i sådana burar så sent som i slutet av artonhundratalet.” ”Heigham Street här i staden hette tidigare Hangman’s Lane. Avrättningar var ett stort folknöje i Norwich”, konstaterar Janet torrt. ”De ägde rum här vid slottet. Ibland höll man marknad också, bara för att göra tillställningen ännu lite festligare. Så ringde man i klockan i Saint Peter Mancroft-kyrkan och fången leddes ut. Kaplanen och fängelsedirektören gick först i processionen.” Janet får, som alla goda historiker, alltid Ruth att tycka att hon faktiskt kan se det förflutna. Hon tittar upp mot slottet, som fyrkantigt och mörkt avtecknar sig mot himlen. Hon kan nästan höra kaplanens böner, som förs bort av vinden, likt prästens ord under gudstjänsten nyss. Och så den stora klockans klämtande, hopens hånfulla skratt och rop, fångens bleka ansikte innan huvan dras ner över hans huvud. ”Det måste ha varit fasansfullt”, säger Ruth. ”Fasansfullt?” säger en röst bakom henne. ”Vad är det som är fasansfullt?” Ruth vänder sig om och får syn på prefekten på hennes institution, Phil Trent, som ser ut att vara klädd för en cricketmatch i vita byxor, skjorta som är uppknäppt i halsen och panamahatt. ”Inget”, säger Ruth. Phil släpper frågan. Han verkar sällan vara intresserad av vad Ruth har att säga, fast för tillfället ligger hon rätt bra till hos honom eftersom hon just har skrivit kontrakt med ett förlag som ska ge ut hennes första bok. Boken, som handlar om en utgrävning i Lancashire, har inget med Phil eller institutionen att göra, men han tar ändå åt sig en stor del av äran. Trots det brukar han i vanliga fall inte verka särskilt road av att umgås med Ruth, men i dag är han hur gemytlig som helst och tar henne under armen och styr henne bort från Janet. Ruth vänder sig om och ser ursäktande på Janet, som ler och vinkar lite tafatt. ”Jag har en fantastisk nyhet, Ruth”, säger Phil. 8


Ruth anlägger en neutral min. Nyheten kan vara att Phil har blivit befordrad eller att institutionen har fått nya anslag. Hon tvivlar på att det har något med henne att göra. Det skulle till och med kunna vara något privat. Phil är sambo med Ruths väninna Shona och de fick nyligen barn. Kanske ska de gifta sig? ”Du vet fyndet som vi gjorde tidigare”, säger Phil. ”Vi” är att ta i, Phil var inte ens på plats vid utgrävningen när Ruth hittade kvinnans kropp, fast han kom snabbt dit när han fick höra talas om det. ”Det har väckt intresse”, säger han. ”Hos English Heritage?” frågar Ruth, och nu är hon verkligen entusiastisk. Vem vet vad för fynd de skulle kunna göra om English Heritage bekostade en riktigt stor utgrävning. Norwich slott är från medeltiden och det måste ligga lager på lager av skatter under deras fötter. ”Bättre än så”, säger Phil och ansiktet lyser av förklarad glädje. ”Teve.” Det är mycket trafik när Ruth kör hem. Hon har lämnat de andra arkeologerna som har en liten fest i slottsparken med ljummet, vitt vin och vegetariskt tilltugg som Janet har ordnat. Det här är en av de värsta sakerna med att vara arbetande mamma. Arbetet är inget större problem, det går att lösa på olika sätt. Det är allt det andra. Att ta en öl efter jobbet, att fira av någon som ska sluta, att spontant gå ut och äta en bit mat en fredagskväll. Alla de där tillfällena när folk knyter kontakter och bygger gemenskap. Ruth kan aldrig vara med och hon vet inte hur många gånger hon har varit den sista som har fått höra om en ny utgrävning för att ”vi pratade om det på puben i går kväll”. Phil är mycket för att nätverka; han smiter ofta i väg med sina gamla polare och smider ränker över en middag. Men han är förstås bara arbetande pappa. Att han har barn verkar inte inkräkta på hans yrkesliv det allra minsta. Men Ruth har inte tid att ligga i gräset och prata om de döda. Som det nu är kommer klockan att hinna bli över åtta innan 9


hon kan hämta Kate hos dagmamman. Sandra är alltid väldigt förstående, men Ruth vill inte förbruka all hennes välvilja vid ett enda tillfälle. Det kommer säkert att dyka upp nya tillfällen då hon behöver be henne om en tjänst. Alltså ger hon sig av på den långtråkiga bilfärden från Norwich till King’s Lynn, tvärs över hela grevskapet. Men medan hon byter fil, fastnar vid rödljus, och väljer otaliga genvägar som egentligen tar längre tid men där hon åtminstone slipper sitta fast i köer, tänker hon inte på sina kollegor eller ens på sin älskade dotter. Hon tänker på kroppen i utgrävningsschaktet. Så snart hon fick syn på det visste hon. Ett skelett, fortfarande ifört lite klädrester, som låg framstupa med bakbundna armar. Men det som fick Ruth att dra efter andan var det som satt i änden av den ena armen. En krok av järn, nästan sönderrostad i spetsen, iskruvad i karpalbenen. När kroppen hade frilagts och hon utifrån bäckenbenet kunde avgöra att det var en kvinna, blev hon ännu mer övertygad om att detta var kvarlevorna av Jemima Green, mer känd som mor Krok. Till och med Ruth, som skyr mordhistorier som pesten (fast hon är rätt intresserad av pesten), har hört talas om mor Krok, som troligen är den mest ökända mörderskan i Norfolks historia. Jemima Green var en så kallad änglamakerska och blev dömd för mord på ett av de barn som hade lämnats i hennes vård, men man misstänkte att hon kunde ha mördat så många som tjugo till. Hon var en av de sista kvinnorna som hängdes vid slottet, och avrättningen beskådades säkerligen av en stor publik. Hennes namn hade dock levt vidare, vilket nog delvis berodde på folks fascination för den kusliga kroken. Kapten Krok i Peter Pan är bara ett exempel på hur skurkar försetts med kroppsdelar av metall för att framstå som ännu mer skrämmande. Och det faktum att Jemima Green hade en metallkrok i stället för hand på ena armen bidrog till föreställningen om en kvinna helt i avsaknad av naturliga instinkter, en mor som dödade i stället för att vårda. Handen som gungade vaggan blev ett tortyrredskap. Ruth börjar omedvetet köra fortare och missar nästan avfarten till väg A47. 10


Om det är kvarlevorna av mor Krok de har hittat kommer det att väcka enorm uppmärksamhet. Det har skrivits otaliga böcker om Jemima Green och till och med gjorts en rätt tvivelaktig komisk musikal som hette Det ska böjas i tid. Inte konstigt att teve har visat intresse. Men varje gång Ruth tänker på det krokförsedda skelettet, som fortfarande hade huvan neddragen över det som en gång var ett ansikte, ryser hon av obehag. Hon har nästan lust att säga att hon inte vill fortsätta arbeta med den här utgrävningen, men när hon minns Phils extatiska ansiktsuttryck inser hon att hon inte har någon chans att slippa undan. När Ruth kommer fram till Sandras hus sover Kate redan, vilket bara ger henne ännu mer dåligt samvete. Hon bär sin dotter till bilen, men när hon sätter henne i barnstolen vaknar Kate. ”Mamma”, säger hon anklagande. ”Hej, Kate. Nu ska vi åka hem.” ”Hem”, säger Kate och blundar igen. Hem. Medan Ruth kör genom sommarkvällen, förbi King’s Lynns ytterområden, de lockande glimtarna av havet och campingplatserna som börjar fyllas för säsongen, tänker hon på sitt och Kates hem. Ruth bor i ett ensligt beläget litet hus längst ut vid saltängarna. Större delen av året har hon inga andra grannar än fåglarna som flyger över det sträva gräset och sanddynerna som leder ner till havet. Ibland får hon sällskap av sin granne Bob Woonunga, som är infödd australier, eller av ägarna till fritidshuset på andra sidan om hennes stuga. Men för det mesta är det bara hon och Kate. Och för det mesta är det precis så Ruth vill ha det. Men på sistone, särskilt den här vintern när de var insnöade i flera dagar, har hon börjat undra om det här verkligen är något bra ställe att låta ett barn växa upp på. Borde hon inte bo närmare civilisationen? Närmare förskolor, hämtmatställen och sådant. Problemet är bara att Ruth inte alltid är så förtjust i civilisationen. Det är fortfarande ljust när hon kommer fram, men skuggorna börjar bli mörkare. Den automatiska ytterbelysningen (som Nelson installerade för tre år sedan) tänds när hon bär den fortfarande sovande Kate till dörren. Ruths katt Flint hälsar dem entusiastiskt 11


välkomna och stryker sig mot Ruths ben när hon går uppför trappan med Kate i famnen. ”Snälla, vakna inte”, ber Ruth tyst för sig själv. Hon älskar sin dotter över allt annat, men tanken på en kväll med Flint och ett glas vin framför teven är otroligt mycket mer lockande än tanken på att sjunga barnvisor och läsa högt om Dora utforskaren i flera timmar. Men trots att Kate snörvlar och suckar när Ruth lägger henne i sängen så vaknar hon inte. Ruth tassar på tå nedför trappan med Flint i hälarna. Han vill försäkra sig om att hans middag ges högsta prioritet. Ruth ger Flint mat, brer sig en smörgås och häller upp ett glas rödvin. Sedan knuffar hon ner en trave böcker från soffan och slår sig ner och börjar leta bland kanalerna. Matlagningsprogram? Nej tack, hon har tillräckliga bekymmer med vikten som det är utan att hänge sig åt muffinsporr. Restoration Home? Nej, hon känner ingen större sympati för människor som köper herrgårdar för miljontals pund och sedan får problem med hussvamp i orangeriet. Nyheterna? Okej, då. Hon borde definitivt försöka hänga med i vad som händer i den verkliga världen. I rutan syns en kraftigt byggd, mörkhårig man som blänger in i kameran. ”Kriminalkommissarie Harry Nelson”, säger nyhetsuppläsaren, ”vägrade att uttala sig i dag, men polisen i King’s Lynn bekräftade att de förhör trettiosjuåriga Liz Donaldson angående hennes tre barns död.” Nu visas en bild av en skrattande, blond kvinna med ett litet barn i famnen.

12


2

När kriminalkommissarie Harry Nelson väl kommer hem känns det som om han har varit vaken i flera år. När han får syn på sin frus bil på uppfarten önskar han, nästan för första gången under de år de har varit gifta, att hon var ute med sina väninnor eller hälsade på sin mor, och inte satt och väntade på honom med middagen färdig och ville veta vad han hade gjort på jobbet i dag. Vad ska han säga? Jag har förhört en ung mamma, en kvinna som inte är helt olik dig – attraktiv, självständig, intelligent – och frågat henne om hon har tryckt en kudde mot ansiktet på sina tre barn och kvävt dem till döds. Jag har frågat en kvinna som just har förlorat sitt tredje barn om det i själva verket inte var en tragisk olycka utan uppsåtligt mord. Jag har gjort det trots att mina medarbetare tydligt har klargjort att de tycker att det är fel. Judy tror att Liz Donaldson lider av posttraumatisk stress. Clough säger att ”ingen mamma skulle kunna göra något sådant”, fast han vet att de både kan och faktiskt också gör det. Till och med Tim, som Nelson hämtade från Blackpool för att han skulle fungera som förnuftets röst i arbetsgruppen, säger att hela historien får honom att känna sig illa till mods. ”Rättsläkaren kom fram till att de första två barnen hade dött en naturlig död. Det är möjligt att det handlar om en medfödd defekt.” Möjligt, men enligt Nelsons åsikt inte sannolikt. Han har arbetat med den här sortens fall förut och han vet att det går på tvärs med alla mänskliga känslor att tro att en mor är kapabel att döda sina barn. Däremot verkar folk inte ha några som helst problem att lägga skulden på pappan, något som Nelson, som är en engagerad och kärleksfull far, tycker är rätt kränkande. Men mamman … det är annorlunda med mammor. 13


Michelle kommer ut från köket när hon hör honom sätta nyckeln i låset. Hon har fortfarande på sig kläderna hon har haft på jobbet – en åtsittande, grå klänning och högklackade skor – och är lika vacker som alltid. Det blonda håret är bakåtstruket och flätat i en avancerad inbakad fläta och den omsorgsfullt lagda makeupen har bara smetats ut en aning kring ögonen. Den aptitretande doften av köttpaj fyller huset. Han har verkligen den perfekta frun, vilket hans mor alltid brukar påpeka för honom. Hur skulle det vara att komma hem till Ruth? Hon skulle förmodligen sitta nedsjunken i soffan med katten och ett glas vin och titta på något intellektuellt skitprogram på teve. Nelson skakar irriterat på huvudet. Vad tusan tänker han på Ruth för? ”Hej, älskling”, säger Michelle och böjer sitt väldoftande huvud för att ta emot en kyss. ”Har du haft en bra dag?” ”Nej, den har varit för jävlig.” ”Din mamma ringde och sa att hon hade sett dig på teve.” Nelson suckar och öppnar kylen på jakt efter en öl. Som om det inte var illa nog som det är – nu är hans mor på krigsstigen också. ”Det är det här fallet”, säger han. ”Kvinnan och hennes barn. Medierna har fått nys om det. Vi har till och med fått samtal från USA. Whitcliffe är i sjunde himlen.” Nelsons chef Gerry Whitcliffe älskar publicitet. Det är bara en av alla de saker som han och Nelson har diametralt motsatta åsikter om. ”Tror du verkligen att hon har gjort det?” frågar Michelle när hon tar ut pajen ur ugnen. ”Dödat alla tre barnen?” Nelson sätter sig vid köksbordet och håller den iskalla ölen mot pannan. ”Jag vet inte”, säger han trött. ”Men jag måste beakta möjligheten. Det är mitt jobb.” Problemet är att han faktiskt tror att hon har gjort det. Så fort han såg Liz Donaldson misstänkte han att hon var skyldig. Det var inte han som var först på plats när sjukhuset rapporterade ett fall av plötslig spädbarnsdöd. Det var Judy Johnson, som är specialut14


bildad inom området brott mot barn och brottsoffersamordning, för att inte tala om kris- och sorghantering och allt sådant. Judy hade besökt familjen Donaldsons hem i sällskap med deras husläkare, precis som reglementet föreskrev. Hon hade ställt känsliga frågor och sett platsen där dödsfallet inträffade (en spjälsäng i ett sovrum på övervåningen). Judy hade rapporterat att mamman uppträdde på det lugna, nästan avtrubbade sätt som är typiskt för en person som befinner sig i svår chock. Det hade genast fått Nelsons alarmklockor att ringa. Lugn? Avtrubbad? Om det hände en av hans döttrar något skulle han klättra på väggarna. Han mindes förra sommaren när Kate var i fara och Ruths vilda blick när hon klamrade sig fast vid honom och bönföll honom att rädda deras dotter. Ingen skulle ha beskrivit vare sig henne eller honom som lugn. Men Judy sa att det var en fullständigt naturlig reaktion. ”Allt känns helt overkligt för henne, lite som om hon gick i sömnen. Du måste komma ihåg att hon redan har förlorat två barn. Det är klart att hon har svårt att fatta att det händer igen.” Men det var förstås detta tragiska förflutna som förde Nelson till Liz Donaldsons dörr. Ett dött spädbarn och man får besök av en omtänksam brottsoffersamordnare, tre döda spädbarn och man får besök av en obehagligt misstänksam kriminalkommissarie med en anteckningsbok i handen. Judy följde med honom och kontrollerade hela tiden att han visade tillräckligt mycket empati. Och han kände empati, det är klart att han gjorde. Kvinnan hade ju för Guds skull precis förlorat ett barn. Och Liz Donaldson gav, vid första anblicken, ett mycket trevligt intryck. Hon var lång och smal med kort, blont hår och sensuell, mörk röst. Hon visade ingen fientlighet gentemot dem när de ringde på, utan verkade bara se polisens upprepade besök som ännu ett kors att bära. Hon var ensam i huset, vilket förvånade Nelson. Judy sa att hon var gift, men att hon och hennes man hade separerat. ”Det gick fort. Ungen var ju bara några månader gammal.” ”David var åtta månader”, sa Judy och betonade namnet. ”Och de hade haft problem i äktenskapet länge. Först Samuels och sedan Isaacs död hade slitit oerhört på dem båda.” 15


”Bara pojkar”, konstaterade Nelson. ”Ja. Vilket gör det troligare att det är fråga om någon genetisk svaghet.” Bibliska namn, tänkte Nelson. Men han behöll den tanken för sig själv. Liz hade bett dem stiga på. Radhuset var plågsamt välstädat och doften av liljor nästan bedövande stark. Liljor står för död, sa alltid Nelsons mor. Vardagsrummet var fyllt av blommor och kort. Nelson undrade om Liz tänkte på när David föddes, för nästan ett år sedan, och om huset hade varit fullt med blommor den gången också. Men nu var förstås tonen dämpad. Lila i olika nyanser, fotspår i sanden, änglar och ledsna teddybjörnar. Djupaste medlidande, vi tänker på er, trygg i Jesu armar. När Nelson satt där på kanten av soffan överväldigades han till sin förvåning av en stark djurisk instinkt att fly, att lägga så många mil som möjligt mellan sig och detta tragedityngda rum. Men Judy böjde sig framåt och frågade Liz hur det var med henne, om hon kunde sova, om hon fick tillräckligt med stöd … ”Mamma åkte nyss”, sa Liz. ”Bob var här i går, men han var helt förstörd, stackaren. Ibland tror jag att det är svårare för män.” Bob måste vara hennes före detta man, konstaterade Nelson. Han tyckte sig ana en antydan till självbelåtenhet i Liz röst. Bob var helt förstörd, men Liz satt här, blek men ändå samlad, och svarade på deras frågor med sorgsen värdighet. ”Jag är verkligen ledsen, Liz”, sa Judy. ”Men vi måste ställa några frågor om Samuel och Isaac. Är det okej?” ”Det är okej.” ”Samuel var sex månader när han dog och Isaac lite drygt ett år?” ”Det stämmer.” ”Fick du någonsin veta vad dödsorsaken var?” Liz tittade bort och såg med oseende ögon på ett kort med en röd solnedgång och texten ”Trygg i himlen”. ”Plötslig spädbarnsdöd. Det var vad det stod i intygen.” Det visste Nelson och Judy redan för de hade sett papperen. PSD var den förkortning som rättsläkare använde för oförklarliga 16


dödsfall som inte krävde vidare utredning. Nelson undrade vem det var som hade gjort obduktionerna. ”Det måste ha varit svårt att inte få några konkreta svar”, sa Judy. ”Det var nästan det som var svårast”, sa Liz. ”Vi kunde inte förstå varför. Varken jag eller Bob röker, ingen av oss har astma eller hjärtproblem. När Sammy dog kunde vi väl ändå tänka att det var en sådan där fruktansvärd sak som bara händer. Men när Isaac togs ifrån oss …” Togs ifrån oss, tänkte Nelson. Märkligt ordval. Men Judy hade varit förstående och empatisk samtidigt som hon skickligt fick Liz att återge händelseförloppen. De hade hittat Samuel död i spjälsängen en morgon. Isaac hade verkat apatisk och slapp i kroppen och de hade kört i ilfart till sjukhuset, men han hade dött på akuten. David hade precis som sin äldste bror hittats kall och blå när han hade sovit middag. ”Jag visste att han var död”, sa Liz, ”men jag försökte ändå få liv i honom. Jag bara fortsatte och fortsatte, fast ambulanspersonalen sa att det var meningslöst.” Nelson tänkte att han måste kolla upp om det stämde. ”Du är väl sjuksköterska?” sa Judy. ”Jag var det. Innan jag fick … innan pojkarna föddes.” Pojkarna. Det fick dem att låta som en familj, en glad syskonskara. Men Liz Donaldson hade aldrig haft mer än ett barn åt gången, eftersom var och en av pojkarna hade dött innan hans bror föddes. Nelson försökte föreställa sig hur det måste kännas, men det var omöjligt. Nu minns han att Liz plötsligt böjde sig framåt och tog tag i Judys arm. ”Har du barn?” Judy hade för ett ögonblick sett ut som om hon inte tänkte svara, men till slut sa hon med mycket låg röst: ”Ja.” ”Hur många?” ”Ett. En pojke som är lite drygt året.” ”Var rädd om honom”, sa Liz Donaldson. ”Var rädd om honom.” 17


3

Phil är redan på plats när Ruth kommer dit på morgonen. Utgrävningen var från början ett ganska småskaligt projekt föranlett av att kommunen ville bygga nya offentliga toaletter. I den sortens situationer är arkeologernas roll vanligtvis ganska enkel: de kommer dit innan byggarbetet påbörjas, besiktigar området för att se om det finns tecken på ovanliga lämningar och gräver några schakt. Det finns en tyst överenskommelse om att så länge som de inte hittar den försvunna arken kommer bygget att fortskrida som planerat. Allt arkeologerna kan göra är att markera fyndplatsen och ta prover för eftervärlden. Ruth tänker ofta att det överallt i landet måste finnas parkeringshus och kontorsbyggnader som är uppförda ovanpå döda kungar och bondgårdar från romartiden. Men som med allt annat är det pengarna som styr och byggherrar brukar ha mer av den varan än arkeologer. Toaletter är viktigare än gamla ben. Men läget har förändrats sedan det visade sig att de kan ha hittat mor Krok. När Ruth går nedför sluttningen ser hon inte bara sin chef utan också länsantikvarien och en man med röda glasögon som tar bilder med en digitalkamera. Ted är också där. Han dricker kaffe från en termos och ser ogillande ut. ”Här kommer hon”, säger Phil gemytligt, och lyckas nästan få det att låta som om Ruth är sen, fast hon i själva verket är fem minuter tidig. Ruth går fram till schaktet som har avskilts från picknickområdet med ett stängsel. Bakom dem reser sig kaféet ur gräset som en jättelik glasbubbla, och mitt emot dem, på andra sidan bron, ruvar det fyrkantiga slottet hemlighetsfullt. I går grävde de fram liket av en kvinna. Nu har prover skickats i väg för kol-fjorton18


och DNA-analys. Ruths uppgift i dag är att studera kontexten, försöka hitta ledtrådar i gravens fyllnadsmaterial och leta efter föremål – glas, keramik, mynt – som kan hjälpa henne att datera graven. Hon skulle vilja få jobba med det i lugn och ro, men Phil dröjer sig entusiastiskt kvar. Ruth noterar att han är klädd i sina bästa Indiana Jones-kläder – kakishorts och kortärmad skjorta – fast hon kan inte minnas när hon senast såg honom utföra något egentligt grävarbete. ”Mark, låt mig presentera dig för Ruth. Mark, det här är doktor Ruth Galloway, rättsarkeologisk expert. Ruth, det här är Mark Gates.” Phil sänker vördnadsfullt rösten. ”Researcher på teve.” Jösses, tänker Ruth, det gick undan. Phil måste ha kastat sig på telefonen så fort han fick se skelettet. Hon skakar hand med Mark Gates, som tittar granskande på henne som om han försöker avgöra hur hon skulle göra sig i rutan. Antagligen funderar han på var han kan få tag på ett vidvinkelobjektiv. ”Du är alltså kvinnan som hittade kvarlevorna”, säger Mark. Ruth gillar inte att bli kallad för ”kvinnan”, men det är för tidigt att ta den diskussionen och hon vill inte att Phil ska börja himla med ögonen på det där skämtsamma ”dessa feminister”sättet så hon ler bara och säger att ja, det var hon som grävde fram skelettet, men det är fortfarande en massa analyser som måste göras. ”Men du är nästan säker på att det är Jemima Green? Mor Krok?” ”Tja, tidsperioden verkar stämma …”, börjar Ruth säga, men Phil avbryter henne: ”Fullständigt säker. En kvinna med en krok till hand. Vem skulle det annars kunna vara?” ”Kapten Krok i kvinnokläder?” föreslår Ted nerifrån schaktet. Phil låtsas inte höra. ”För om det är hon”, säger Mark, vänd mot Ruth, ”skulle vi på programmet vara mycket intresserade. Mycket intresserade. Det skulle passa perfekt i ett av våra specialavsnitt.” Vilket program jobbar han med? undrar Ruth. Han ser inte ut som om han kommer från Tidsresenärerna. Det är antagligen 19


någon akademisk arkeologiserie. På History Channel, kanske. ”Vad är det för ett program?” frågar Ted. ”Kvinnor som mördar”, säger Mark och låter en lite demonisk klang smyga sig in i rösten. Nelson diskuterar också kvinnor som mördar. Dessvärre för han diskussionen med Madge Hudson, gärningsmannaprofilerare, som Nelson i mindre officiella sammanhang brukar beskriva som drottningen av det totalt jäkla uppenbara. Närvarande är också inspektör Judy Johnson, inspektör Dave Clough och inspektör Tim Heathfield. Tim jobbade tidigare i Blackpool, där han var Nelsons gamle vän Sandy MacLeods skyddsling, och kom till dem i början av året. Han har visat sig vara ett utmärkt tillskott till gruppen; han är lugn och proffsig, visar alltid respekt för sina kollegor och böjer sig för deras lokalkännedom. Men det är helt uppenbart att Judy och Clough är på sin vakt mot honom. Clough misstror av ren princip nya människor, och om de är män och har en universitetsexamen och är snyggare och mer vältränade än han växer hans misstänksamhet till en öppet fientlig inställning. Judy, som Nelson trodde kanske skulle komma bra överens med Tim, verkar vara ännu mer tveksam till honom. Judys och Cloughs delade motvilja har fört dem närmare varandra, vilket i sig är ett litet mirakel, tänker Nelson. Han vet inte vad Tim tycker om sina nya kollegor. Förutom en lätt cynisk kommentar om att han är ”den enda svarta polisen i Norfolk” har han inte visat några tecken på att ha svårt att anpassa sig till den nya miljön. Tims diskreta, artiga sätt gör det på något märkligt sätt väldigt svårt att ställa personliga frågor till honom, men Nelson tänker att han väl ändå borde försöka. Nu tittar Madge leende på alla runt bordet, saligt omedveten om alla underströmmar av antipati. ”Vi har alltså att göra med en kvinna”, inleder hon, och når enligt Nelsons mening nya höjder av det totalt jäkla uppenbara. ”En kvinna som är misstänkt för att ha mördat sina tre barn. Kvinnor som mördar sina barn lider ofta av depression.” 20


Det menar du inte, tänker Nelson. Och jag som trodde att barnamord var ett tecken på att allt var finfint. ”Men de kan ofta vara mycket bra på att hålla upp en fasad. Att ge ett snyggt och prydligt intryck kan vara väldigt viktigt för dem.” Nelson kan inte låta bli att tänka på Liz Donaldsons extremt välstädade hem. Hon hade tofflor på sig, minns han, för att inte riskera att göra några märken i heltäckningsmattorna. ”Kan det vara fråga om Münchhausensyndrom?” frågar Tim. Clough ger honom en svart blick, vilket Nelson noterar. Clough blir alltid irriterad när Tim använder ord som har fler än två stavelser. ”Münchhausensyndrom genom ombud”, rättar Madge. ”Ja, det skulle det kunna vara. Münchhausensyndrom”, hon vänder sig till Clough, ”är en psykisk störning där den som lider av det spelar sjuk för att få uppmärksamhet. När det är fråga om Münchhausensyndrom genom ombud spelar personen själv inte sjuk, utan ljuger om symptom hos någon annan, oftast barn, och kan i vissa fall till och med själv framkalla sjukdomssymptomen.” ”Jag vet vad det är”, fräser Clough. ”Det var ju något fall med en sjuksköterska.” ”Liz Donaldson är sjuksköterska”, säger Nelson innan han hinner hejda sig. ”Beverley Allitt”, säger Madge och nickar. ”Hon blev dömd för mord på fyra barn som hon vårdade och för mordförsök på ytterligare tre barn. En teori var att hon led av Münchhausensyndrom genom ombud.” ”Men hon blev ändå dömd till livstid”, säger Clough. ”Ja, hon sitter på Rampton Secure Hospital, en rättspsykiatrisk anstalt. Domaren förespråkade att hon skulle avtjäna minst fyrtio år. Kriminalkommissarie Nelson kom faktiskt med en relevant synpunkt.” Nelson ser lika förvånad ut som alla andra. ”Personer som lider av Münchhausensyndrom har ofta någon form av sjukvårdsutbildning. Liz Donaldson har arbetat som 21


sjuksköterska. Hon måste känna till olika sjukdomssymptom och hur de behandlas. Hon måste ha vetat precis vad läkarna och sköterskorna skulle leta efter.” ”Men det var länge sedan”, säger Judy. ”Hon har inte arbetat sedan hon fick sitt första barn.” ”Det kan i sig vara betydelsefullt”, säger Madge. ”Hon kan ha saknat den status det gav att vara sjuksköterska. Hon kan ha velat bevisa att hon var lika smart, eller smartare, än den sjukvårdspersonal som tog hand om hennes barn.” ”Genom att mörda barnen?” Nelson hör själv hur skeptisk han låter. Han misstänker Liz Donaldson, men idén att hon skulle ha mördat sina barn för att framstå som intelligent tycker han låter farligt förenklad. Han kan bara föreställa sig hur försvaret skulle reagera om åklagaren använde sig av det argumentet i rätten. Madge låter sig inte bekomma. Hon sa en gång till Nelson att hans fientliga inställning till henne i själva verket var ett tecken på att han beundrade henne, att han rent av var attraherad av henne. Efter det har Nelson försökt att undvika henne så mycket det går. Problemet är att Madge nästan alltid blir anlitad när de har stora och viktiga fall. Nelsons chef, polisintendent Whitcliffe, tycker att hon är lysande. ”Kvinnor mördar av de märkligaste anledningar”, säger hon nu och ler ett upphöjt leende. ”Män också”, säger Judy. ”Jag menar, det är inte bara kvinnor som lider av Münchhausensyndrom. Hennes man, då?” ”Det är främst kvinnor som uppvisar Münchhausensyndrom genom ombud”, säger Madge. ”Och såvitt jag förstår var mannen inte närvarande vid något av dödsfallen. Det kan förresten också vara en faktor. Liz kan ha försökt att få mer uppmärksamhet från sin man. Hon kan också ha varit avundsjuk på Bob för att hans karriär gick bra medan hennes verkade ha kommit av sig.” Madge använder paret Donaldsons förnamn, som om hon kände dem väl, men hon har aldrig träffat dem. Nelson tycker att avundsjuka på mannens karriär också är ett väldigt svagt motiv. Michelle slutade jobba som frisör när barnen var små. Hon 22


började igen när de gick på högstadiet. Nelson kan inte minnas att det på något sätt var konfliktfyllt. Det var helt enkelt så man gjorde. ”Men det här är bara hypoteser”, säger Clough. ”Vi har ju inga bevis.” Och det är det som är problemet. De har inga konkreta bevis. De väntar fortfarande på att David ska obduceras. Vad gäller de två första barnen var det enligt obduktionsprotokollen fråga om plötslig spädbarnsdöd utan specificerad dödsorsak, men Nelson har uppbådat en armé av experter som säger att uppgifterna i protokollen kan tyda på att barnen kvävdes till döds. Det var det som fick Nelson att ta in Liz Donaldson för ytterligare förhör. Men på något sätt fick medierna nys om fallet och eftersom det inte verkade gå att få fram några fler bevis kunde han inte anhålla henne. Han är medveten om att han balanserar på slak lina. Tidningarna vacklar mellan att beskriva henne som en ond barnamörderska och en kränkt mor. Minsta lilla felsteg och det blir Nelson som utmålas som den stora skurken. Och då kommer Whitcliffe att ge honom sparken och han kommer aldrig att lyckas få reda på vem som mördade Samuel, Isaac och David. Tanken på de där namnen får honom nu att säga: ”Kan det finnas någon religiös koppling? Alla tre pojkarna hade bibliska namn.” ”Liz Donaldson är inte religiös”, säger Judy. ”Hon lät döpa pojkarna i anglikanska kyrkan, men det finns inga uppgifter om att hon brukar gå i kyrkan. Det är inte som om hon vore frireligiös eller”, en snabb blick på Nelson, ”katolik.” Judy är precis som Nelson uppvuxen i ett katolskt hem. ”Varför väljer man i så fall bibliska namn?” undrar Nelson. ”De är på modet”, säger Clough, som heter David i förnamn. ”Det finns massor av barn som heter Noah och Joshua och sådant. Det betyder inget.” ”Isak blev nästan offrad av sin far”, säger Tim. ”Samuel blev kallad av Gud. David var den utvalde. De är dessutom alla profeter i Gamla Testamentet.” 23


”Värst vad du vet”, säger Clough. ”Jag växte upp i ett väldigt religiöst hem”, säger Tim stillsamt. ”Själv är jag agnostiker.” Det kan jag gott tro, tänker Nelson. Han har redan märkt att Tim verkar vilja hålla alla möjligheter öppna. ”Det är en intressant tankegång”, säger Madge och ler varmt mot Tim. ”Barnet som offergåva.” Nelson tänker på något som Ruth berättade en gång om barn som begravdes under trösklar som offer till den romerska guden Janus, begynnelsen och slutets gud. Högt säger han: ”Det här kommer vi ingen vart med. Vi får vänta på resultatet av obduktionen av David. Om det visar sig finnas några bevis för misstänkta omständigheter tar vi in Liz Donaldson på förhör igen. Förr eller senare kommer hon att bryta ihop och erkänna.” ”Var inte så säker på det”, säger Madge. ”Kom ihåg att hon kanske närmast njuter av att mäta sina intellektuella krafter med dina.” Judy fnyser, som om hon vill antyda att Nelson garanterat skulle förlora varje form av hjärnornas kamp. När Nelson kommer tillbaka till polisstationen säger hans sekreterare Leah att hans trollkarlsvän har ringt. ”Cathbad?” Judy, som står utanför hans tjänsterum, ger ifrån sig ett ofrivilligt läte. Nelson vänder sig om. ”Var det något du ville prata med mig om, Judy?” ”Nej.” Judy går därifrån. När han blivit ensam ringer Nelson sin vän, som strikt talat inte är trollkarl utan druid. Cathbad flyttade nyligen till Lancashire och Nelson saknar honom. Han är onekligen spritt språngande galen, men det är alltid intressant att prata med honom. Cathbad går rakt på sak. ”Liz Donaldson är oskyldig.” ”Vad vet du om det?” ”Jag vet det bara”, säger Cathbad, lika irriterande outgrundlig som alltid. 24


9789187645006