9789187595080

Åsa Bonelli

Stanna

innan du går

ord beroende FÖRLAG

www.ordberoende.com info@ordberoende.com © Åsa Bonelli 2014 Formgivning: Jessica Eklund, Stilgrepp Tryck: ScandBook AB, Falun 2015

ISBN 978-91-87595-08-0

”Begärets lidelse måste åtlydas; det kräver, det plågar och det tyranniserar.”

M arquis de Sade

ett

Malin hängde på tutan när bilen framför inte kom iväg tillräckligt fort efter att det slagit om till grönt. Som svar fick hon ett uppsträckt långfinger. Det snöblandade regnet föll för snabbt för att torkarbladen skulle hinna med. Svetten trängde fram i armhålorna. Hur lång tid hade det gått sedan Katja hade ringt? Tio minuter? Tjugo? Hennes ord ringde i öronen.

Du måste komma hit! Lars checkade just in. Med en kvinna.

Motorn skrek när Malin körde om över heldragen linje. Hon blängde åt sidan och dunkade in tvåans växel.

Jävla söndagsåkare!

När Dagsnytts kulturchef, med händerna i sidorna och munnen i ett smalt streck, undrat vart hon tänkte ta vägen hade hon stormat ut från kontoret utan att svara. Det fanns viktigare saker att oroa sig för nu.

Hon bromsade hårt bakom ännu en bil som höll snigelfart. Längre fram syntes Sheratons eleganta entré. Hotellet som Lars hade tyckt var för dyrt för att spendera bröllopsnatten på, men som nu tydligen dög alldeles utmärkt.

Med en annan kvinna.

Malin kramade ratten. Den silverfärgade bilen hamnade på snedden när hon sladdade in vid trottoaren så att slasket stänkte. Hukande mot regnet halvsprang hon mot entrén. ”Ursäkta!” Dörrvakten försökte hindra henne på vägen in. ”Det är parkering förbjuden här. Men om jag får …”

Utan att svara skyndade Malin förbi honom in i hotellet.

I sitt upphetsade tillstånd hade hon glömt bort vilken våning Katja sagt att de skulle mötas på. Villrådig stod hon stilla ett par sekunder

7

i lobbyn innan hon kom ihåg. Femte. Hon skyndade mot hissen och trängde sig förbi ett par som var på väg ut.

Helvete! Hissen krävde ett nyckelkort. I samma stund som hon var på väg att backa ut kom en kvinna med ett litet barn i handen fram till hissen. ”Åh, vilken tur jag har”, sa Malin och tvingade fram ett leende. ”Min man är redan uppe på rummet och han har båda korten.” ”Inga problem”, svarade kvinnan och satte kortet mot läsaren. ”Vilken våning ska du till?” ”Femte.”

Barnet tryckte på rätt knapp och Malin såg våningarna susa förbi.

Dörrarna gled upp med ett plingande ljud. ”Tack!” sa hon och skyndade ut.

Längre ner i korridoren stod Katja, en väninna sedan gymnasietiden, och väntade vid sin städvagn. På grund av de olika liv kvinnorna levde – Katja, en småbarnsförälder som försökte få ihop livspusslet, och hon själv mitt i karriären – hade Malin först blivit glad över hennes oväntade samtal, men glädjen hade inte blivit långvarig. ”Men jag kan inte bara kasta mig i bilen och komma över”, hade Malin protesterat. ”Jag jobbar ju. Och dessutom kanske han har möte med någon som har med jobbet att göra.” ”Tro mig. Det här såg inte ut som ett affärsmöte.” ”Nähä? För att?”

Katja hade tystnat. ”Men kom igen nu! Jag har en deadline att hålla och chefen flåsar mig i nacken …” ”Lars hade armen om henne.” ”Va?!” ”Ja, och hon om honom.” ”Men …” Malins ord fastnade i halsen. ”Jag måste lägga på nu”, avbröt Katja. ”Kommer du, eller?” ”Vänta!” Malin var tvungen att få veta mer. ”Såg du något annat?”

Hon slog handen för munnen, som om det kunde ta tillbaka orden,

8

för plötsligt blev hon inte alldeles säker på att hon egentligen ville höra svaret. ”Eehhh … ja … jo …”

Väninnans tvekan hade fått Malin att bestämma sig. Hon måste få veta. Nu. Hon stampade lätt med foten i golvet och brydde sig inte om att några av kollegorna vände sig åt hennes håll. ”Men för fan, Katja! Fram med det!” ”De kysstes.” ”Jag kommer direkt”, hade Malin sagt. Hon hade slitit åt sig jackan från stolsryggen och rusat mot dörren.

När nu Malin närmade sig höll Katja ut sin hand, och tillsammans gick de tysta genom korridoren. ”När checkade de in?” frågade Malin med låg röst.

Katja tittade på klockan. ”För en timme sedan.” Hon slog ner blicken. ”Jag kunde först inte bestämma mig för om jag skulle ringa dig …” ”Du gjorde rätt.” Malin kände hur det kröp innanför skinnet. ”Är det långt kvar?”

Katja skakade på huvudet. ”Nej, här.”

Malin lade pekfingret över munnen och pressade örat mot dörren.

Lyssnade efter ljud som bekräftade misstanken. Tänk om det hela var ett misstag?

Allt var tyst. Malin tvekade. Hon kanske borde strunta i allihop? Ett stön inne i rummet fick henne att rycka till. Ljudet var inte alldeles tydligt, men tillräckligt för att en isande kyla sakta skulle börja röra sig uppför ryggraden. Med rynkad panna backade hon ett steg.

Plötsligt såg Katja tveksam ut. ”Är du säker på det här?”

Malin nickade. ”Öppna.”

Väninnan stoppade ner kortet i läsaren på dörren. En grön lampa tändes och låset gick upp med ett klick.

9

två

Inte nog med att kvinnan i ärlighetens namn var rätt ful, hon hade en frisyr som i det närmaste skulle kunna beskrivas som om frisören blivit hög på syra innan hon givits fria händer. Svarta, orange och blonda slingor hade blandats utan till synes någon eftertanke, och inte nog med det – vem fan permanentade sig nuförtiden? Trots att Malin insåg att den första tanken som for genom hennes huvud var helt absurd, kunde hon inte heller låta bli att reflektera över att kvinnan åtminstone var konsekvent i sin smak, för makeupen var lika rörig och gick i samma färger som håret.

Det var denna färgklick till kvinna som först insåg situationen eftersom hon grenslat Lars med ryggen mot honom och hade ansiktet vänt mot dörren. Med uppspärrade ögon slutade hon omedelbart att gunga höfterna fram och tillbaka, vilket fick den böljande rörelsen runt den generöst tilltagna midjan att avstanna. Vad var det nu Lars så många gånger påpekat för Malin? Att Rålambshovsparken hade väldigt fina joggingstråk?

Nedanför sängen låg en tom champagneflaska och en halvt uppäten brieost på en silverbricka. Lars som hade blicken fixerad vid kvinnans stjärt gav henne en klatsch över ena skinkan. ”Fortsätt!” Han tystnade i samma sekund som Malin kände igen kvinnan.

Hennes man knullade sin assistent.

På lunchrasten.

Hur billig fick man vara?

Plötsligt blev hela rummets kanter suddiga och allt tycktes darra. Med snabba steg var hon framme vid sängen, slet åt sig flaskan från golvet

10

och höjde den. I vid båge slungade hon den tvärs över rummet, flaskan krossades mot väggen och när splittret regnade över dem hukade sig paret i sängen. ”Ditt jävla as!” vrålade Malin. ”Hur kunde du?” ”Snälla Malin. Lugna ner dig …” Lars höll upp händerna, men tystnade omedelbart när Malin lutade sig fram mot honom. Hon ignorerade kvinnan som gled ner från sängen och försvann in i badrummet. ”Du säger inte åt mig vad jag ska och inte ska göra!” ”Men du kan väl låta mig förklara?” Lars sträckte sig över sängen i ett försök att nå henne som om hans beröring skulle kunna lugna situationen.

Malin backade utom räckhåll. ”Vadå?! Att slynan därinne”, sa hon och pekade mot badrummet, ”tydligen är bättre än jag?” ”Men snälla, det är inte alls så”, stammade Lars. ”Håll käften!” sa hon och vände skarpt om mot dörren. ”Hoppas hon var värd det!”

Utan att se sig om gick hon rakt ut ur rummet.

Parkeringsbotens gula färg tycktes skrika åt Malin från den snöslaskiga vindrutan.

Självklart.

Gråten trängde upp i halsen när Malin ryckte bort lappen innan hon öppnade bildörren och gled ner på förarsätet. Fukten utifrån och värmen från hennes häftiga andedräkt fick fönstren att imma igen. Det blev svårt att andas, och i ett försök att lätta på den kvävande känslan öppnade Malin jackan och slet av sig halsduken. Det hjälpte inte. Andningen kom i korta stötar och det kändes som om hon skulle svimma.

Trycket över bröstet växte sig allt starkare. Till slut stod hon inte ut.

Med ett krampaktigt grepp om ratten slöt hon ögonen och lutade sig bakåt.

Hur kunde han göra så här? Han, som bättre än någon annan visste vad hon kämpat med i alla år. Hur kunde hon vara så dum att hon vågat

11

lita på honom?

Tårarna som vällde fram bakom stängda ögonlock lämnade svarta spår av mascara längs med kinderna. Hon dunkade händerna mot ratten.

Kände smärtan fortplanta sig från handflatorna upp över armarna. Fördämningen brast, och den förtvivlan som med ett vrål vällde fram ur hennes strupe var öronbedövande. Hon grät, stampade och skrek. Inte ens förskräckta blickar från några förbipasserande kunde få henne att sluta. Till slut rann energin ut tillsammans med tårarna och allt blev tyst och stilla.

Tolv års äktenskap rakt ner i avloppet.

Från och med den här stunden var inte Lars och Malin längre ett begrepp. Inga ursäkter skulle kunna ändra på den saken. Allt var raderat i en enda handling. Hur kunde han förstöra allt på det här sättet? Han som älskade henne. Stora ord som nu så klart och tydligt bara varit tomma och ihåliga.

Hon vred om bilnyckeln och utan så mycket som ett ögonkast i backspegeln körde hon därifrån.

Två timmar senare klev Lars ut ur hissen framför Malins och hans gemensamma bostad. Det var då han upptäckte fakturan från Hufvudstadens låsjour på dörren, samtidigt som hans fot stötte i en överfull bag på golvet. Han försökte sticka in nyckeln, men den passade inte. Det var då han vände på pappret och såg det handskrivna meddelandet: Jag antar att du har slynans adress eftersom hon är din assistent.

Du är säkert välkommen dit med tanke på att du inte fick avsluta jobbet.

OBS! Fakturan förfaller om tio dagar.

12

tre

Om Malin fått frågan hur lång tid som passerat sedan hon klivit in på rummet på Sheraton, skulle hon ha kunnat svara utan den minsta betänketid. För varje dag som gick gjorde hon ett streck i sin mentala almanacka. Nittiotvå dagar, fyra timmar och trettio sekunder. Så länge hade tystnaden varit det enda sällskapet i lägenheten där alla spår efter Lars var utplånade. Det fanns en tandborste i muggen på badrumsväggen.

Det hängde en handduk på kroken vid duschen, och doften av rakvattnet som Malin köpt till honom i födelsedagspresent var borta. Hennes kläder var fria från skrynklor tack vare att de inte längre behövde trängas i garderoben, de två nedersta lådorna i byrån gapade tomma och från den ena sidan av sängen doftade lakanen fortfarande tvättmedel.

Vad kan utrymmen som man inte tidigare haft tillgång till, fyllas med? Med saker som egentligen inte behövs? Men det allra mest förnedrande var nog ändå den gången Malin gått på restaurang och sett kyparens beklagande min när han insåg att hon inte väntade något sällskap. Hon hade aldrig återvänt dit.

Lars hade till en början ringt varje dag, för att sedan övergå till en gång i veckan, och varenda gång hade hon vägrat svara. För vad fanns det att säga? Att hon hatade sig själv för att hon slösat bort alla dessa år på någon som utan den minsta tanke kastat bort allt? Att hon ångrade att hon så lättvindigt gått med på hans krav om ett barnfritt liv? Nu satt hon här – ensam och barnlös vid fyrtio år. Den biologiska klockan, vars tickande lät som ett dån i öronen, skulle snart tona bort för att slutligen tystna för alltid.

Malin satt vid köksbordet och försökte koncentrera sig på texten hon hade framför sig. Det gick lika bra som det gjort varje dag den senaste

13

tiden. Det vill säga inte alls. Hon orkade inte ens känna panik över den hop av uppdrag hon tagit på sig eller de jobb som chefen lagt på hennes skrivbord. För att inte tala om hur mycket hon låg efter med sitt eget manus.

Med huvudet vilande mot ena handflatan stirrade hon på dataskärmen.

Hon orkade inte, ville inte, och när telefonen ringde plockade hon upp den från köksbordet utan att ens titta vem det var som sökte henne. ”Hallå?”

Först var det helt tyst, sedan hördes den röst hon lyckats undvika i så många veckor. ”Hej.” Lars lät försiktig, men samtidigt överraskad över att hon äntligen besvarat hans samtal.

Malin lutade huvudet bakåt och stirrade upp i taket innan hon lyckades uppbringa ett tillräckligt stort lugn för att kunna svara. ”Hej”, sa hon efter en lång utandning. ”Hur mår du?” ”Bra”, ljög hon och tystnade sedan. Väntade. Han kunde gott och väl få dra hela samtalet själv.

Lars suckade i andra änden. ”Kan vi inte prata?” ”Om vadå?” ”Om oss.”

Malin blundade och nöp tag om näsroten mellan tummen och pekfingret. ”Och varför skulle jag vilja det efter allt du gjort och dessutom skrikit in ett meddelande på min telefonsvarare att jag kunde dra åt helvete? Det finns inget oss längre. Har du glömt det?” ”Nej, jag vet. Förlåt … Men snälla, kan jag inte få träffa dig?” Det fanns en mjukhet i hans röst som inte funnits där tidigare. ”Det behöver inte vara något märkvärdigt”, fortsatte han när hon inte svarade. ”Vi kan bara ta en fika på stan om du vill.”

Malin funderade. Egentligen – vad skulle en fika göra för skada? Det kanske till och med skulle göra gott att få se hans ånger och höra honom – på riktigt – be om förlåtelse. Kanske var det något som skulle kunna få henne att släppa taget om det gamla och gå vidare?

14

”Okej”, sa hon. ”Möt mig på Espressohouse i Västermalmsgallerian om tjugo minuter.”

När hon satte på sig jackan hade det gått nittiotvå dagar, fem timmar och femton sekunder.

15