9789187523106

Andas

och r채kna till tre

och räkna till tre monica Üsterdahl

Andas och räkna till tre Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Monica Österdahl © Omslagsfoto: Fotolia Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2014 ISBN: 978-91-87523-10-6

KAPITEL ETT

Minna satt vid köksbordet och tuggade på sin smörgås som bara växte i munnen.

Hon hörde mamma långt borta.

– Ska det inte bli kul att börja i en ny skola? Det kanske blir bättre för dig?

Bättre, ja det kan väl inte bli sämre? Då slipper hon i alla fall några av dem värsta mobbarna från sin gamla skola.

– Ja mamma det blir säkert bra, svarade hon samtidigt som hon kände klumpen i magen växa.

Minna hade varit överviktig så länge hon kunde minnas.

Som liten är det bara gulligt att vara knubbig men samma dag hon började skolan hade hennes liv förändrats. Hon hade tappat räkningen på alla dem gånger hon blivit kallad för alltifrån köttbulle till fetto. Det var inte glåporden som var det värsta utan ensamheten. Ensamheten kändes som knivar som skar upp henne inifrån. Hon hade blivit en mästare på att dölja sina känslor.

Mamma hade tagit med henne till Överviktsenheten på Huddinge sjukhus där de hade förklarat att hon var typ allergisk mot kalorier. Hon hade en gen från stenåldern som lagrade fettdepåer ifall det skulle bli en svältperiod. Du måste tänka

7

på vad du äter i hela ditt liv, hade läkaren sagt. Typiskt att hon skulle bli drabbad av den. Mamma var pinnsmal och lillebror också. Stenåldersgenen kommer säkert från pappa. Honom hade hon inte sett på flera år. Hon fick ett mejl på sin födelsedag där han skrev att han älskade henne, älskade! Vet han ens vad det betyder? tänkte hon argt. Han kan ju börja med att bry sig.

Nu måste hon sätta fart om hon inte ska komma för sent till sin första skoldag. Hon slängde mackan i soporna, gick ut i hallen och tog en snabb titt i spegeln. Hennes långa svarta hår räckte långt ned på axlarna. Hon hade klarblå ögon och en intensiv blick. Den söta lilla näsan var lik mammas. Egentligen var hon ganska nöjd med det hon såg ovanför halsen, resten undvek hon att titta på.

– Ska jag inte följa med dig till skolan? ropade mamma efter henne.

– Nej, det behöver du inte. Hur skulle det se ut att ha mamma i släptåg när man börjar i sjuan.

Klumpen i magen växte när hon närmade sig skolan. Hon var alldeles torr i munnen, det klibbade under armhålorna och handflatorna var fuktiga av svett. Hoppas ingen vill ta i hand och hälsa.

Minna gick in genom den stora entrén och letade sig fram till klassrum K505. Där stod en man med rakat huvud och ring i örat. Kan det där vara min klassföreståndare? Han sträckte fram handen och sa: – Hasse, välkommen till 7A. Minna torkade snabbt av sin hand på byxorna och sträckte fram den.

– Minna, Minna Karlsson.

– Du kan sätta dig där det finns en ledig plats. Minnas hjärta bankade hårt när hon lyfte blicken och tittade sig runt i klassrummet. Hon såg blickarna och hur de lutade huvudena mot varandra och viskade någonting. Tårarna brände bakom 8

ögonlocken. Minna satte sig längst bak i hörnet och stirrade ned i bänken. Fan också, det skulle ju bli annorlunda den här gången.

Efter ett tag vågade hon lyfta blicken och upptäckte att hon stirrade rakt in i ett par smaragdgröna ögon och ett försiktigt leende.

– Hej, jag heter Emma. Jag förstår hur du känner dig. Själv kom jag in, snubblande och rodnade ända upp till hårfästet, sa hon med ett nervöst skratt. Emma hade det rödaste håret hon någonsin sett och fullt av fräknar i hela ansiktet, givetvis smal som en pinne.

När lektionen var slut hade Emma visat henne runt på skolan och berättat lite om några i klassen. Eller som hon sa, de viktiga sakerna som man bör veta. Alex var snyggingen i klassen som alla tjejer ville ha men just nu var han ihop med Anna.

Det var inte svårt att förstå. Hans sammetsögon, vita tänder och breda leende fick honom att se ut som om han var hämtad från Hollywood. En sådan kille skulle inte ens titta åt mig, tänkte Minna. Sara, plugghästen som hade perfekt hy, perfekta naglar, inte ett hårstrå låg fel. Jonte, storväxt och bullrig.

Honom är det synd om, sa Emma. Hans pappa slår honom.

Simon, klassens clown, ursnäll men skitjobbig. Han gillar att höra sin egen röst.

Minna gillade klassföreståndaren. Han hade något mjukt över sig trots att han såg tuff ut. Det kanske inte blir så farligt ändå.

9

KAPITEL TVÅ

Minna kommer aldrig att glömma dagen då allt förändrades, trots att hon bara var fem år. Mamma gick där med sin stora mage i vädret. Minna skulle få ett syskon och hon önskade att det skulle bli en lillebror. Hon hade alltid velat ha en lillebror och hade till och med en låtsaskompis som hon kallade Lillebror.

Minna hörde mamma och pappa bråka i köket och skyndade sig dit men de fortsatte att bråka och det hade aldrig hänt förut. I vanliga fall brukade de tystna när hon kom.

Mamma grät. När mamma grät var det alltid något allvarligt som hade hänt hade hon lärt sig. Minna förstod inte så mycket då men efter den händelsen var pappa inte hemma särskilt ofta. Pappa hade träffat någon annan. Någon annan?

Det finns väl ingen annan än hennes kära mamma? Och hon som skulle få en lillebror.

Pappa älskar dig lika mycket som förut men han ska flytta till sin nya kvinna och det är klart att du får bo hos honom när du vill. Och när lillebror kommer får han givetvis också följa med. Ja, så lät det! Men vad hände? Pappas så kallade nya kvinna tyckte inte om barn. Varför blir man då tillsammans med någon som har barn, tänkte Minna.

10

Minna hade grubblat på det där många gånger. Var det bara en ursäkt från pappas sida för att slippa träffa henne. Varför stod han inte upp för henne och sa? Vill du inte träffa Minna får du inte träffa mig heller!

I början kom han och hämtade henne på bestämda tider.

Sedan hände det allt för ofta att han aldrig dök upp.

Minna minns det som igår även om hon bara var fem år.

Den där vinterdagen när hon stod vid fönstret och tittade förväntansfullt efter pappa. Hon hade redan tagit på sig sin röda vinteroverall för att hon inte ville att han skulle behöva vänta på henne medan hon klädde på sig. Tiden gick men ingen pappa.

– Han kommer nog snart, tröstade mamma. Det är säkert bilköer. Efter en timme ringde pappa och sa att han inte kunde komma. Hon hade slängt sig gråtande i mammas säng och vägrat ta av sig overallen. Till slut hade hon somnat av utmattning med overallen på. Det var första gången han svek henne.

Nu hade hon tappat räkningen. Äntligen hade hennes efterlängtade lillebror kommit till världen. Pappa hade flyttat så det var bara hon och mamma nu och de skulle också flytta, till en mindre lägenhet.

Hon älskade sin lillebror Emil överallt annat i hela världen. Han var så okomplicerad, inte som Minna som hela tiden slogs mot sina egna demoner eller andras.

De hade varit hemma hos pappa några gånger tills det dök upp hundar som behövde hans omvårdnad bättre. Besöken upphörde till slut. I början hade det kommit ett kort på födelsedagen och ett till jul men dem hade slutat komma. Frågan är vad som är värst? Att som Emil aldrig fått lära känna sin pappa eller få fem år med en pappa som man trodde älskade en och sedan slutar man att existera för honom.

11

KAPITEL TRE

Det var riktigt trevligt i skolan igår, tänkte Minna. Inte alls som på hennes förra skola där hon hade känt sig ensam och utanför.

Det är bäst jag lyfter på fötterna ordentligt. Pappa hatade när jag släpade fötterna efter mig. Han tyckte det var viktigt med ordning och reda, att se proper ut, att föra sig som han uttryckte sig.

Skit också varför skulle jag börja tänka på honom för? Leendet på läpparna slocknade och axlarna föll ihop. Minna var så upptagen av sina egna tankar att hon inte märkte gänget med killar som stod och blockerade gångvägen.

– Och vad tänkte du ta vägen fetto? Minna tvärstannade och tittade skärrat upp på killen i bomberjackan som spärrade hennes väg. Bredvid honom stod två killar med hat i blicken.

– Har du några pengar? Ser man ut som du så kostar det.

Hennes första tanke var att fly men hon stod som fastfrusen, stirrade ned i marken och koncentrerade sig på de sprickor som hade bildats i asfalten.

– Hör du dåligt? Han började dra i hennes väska som hon hade lagt runt axeln. Minna tryckte väskan hårdare mot sin mage så axelremmen skar in i halsen. Hon blundade och sa tyst: – Jag har inga pengar. Varenda sekund kändes som evig-

12

heter och hon kunde nästan känna slaget som snart skulle komma. Tårarna brände bakom ögonlocken.

Han knuffade henne i bröstet och pekade på marken bredvid honom.

– Häll ut dina saker som du har i väskan, skrek han och måttade en spark med sina grova kängor.

Minna sa ingenting utan fortsatte stirra ned i marken.

Tystnaden bröts av en röst som skrek: – Andas, Andas, Andas!

Hon tittade upp och fick se Emma som kom galopperande i full fart nedför backen med sitt röda hårsvall som en eldkvast efter sig. Hon ställde sig framför killen i bomberjackan, så nära att han var tvungen att ta ett steg bakåt och stirrade in i hans ögon med en intensiv blick.

– Jag är ledsen men Minna kan inte hjälpa dig. Du får slänga din skit någon annanstans, sa Emma och stirrade ännu intensivare in i hans uppspärrade ögon.

Killen tittade förvånat på henne och släppte taget om väskan.

– Och vem är du? Pippi Långstrump? sa han och skrattade högt.

– Och du är en liten rädd skit som ger sig på andra för att lyfta dig själv men egentligen har du redan skitit i byxorna.

– Kom vi drar. Hon är ju inte riktigt klok, sa han till resten av gänget och gick därifrån.

– Hur gjorde du? Och vad menar du med att andas? Minna fattade inte hur Emma fick det där gänget att ge upp så lätt.

– Jag ska lära dig ”Livets gåta”. Det har jag förstås inte hittat på själv. Så klok är jag inte, sa Emma med ett leende. Jag känner en häxa som har lärt mig det här eller så är hon en ängel. Jag har inte bestämt mig för vilket. För det första måste man förstå varför de gör så här. Killen i bomberjackan mår inget vidare.

Han heter Robin förresten. Inom sig bär han på en massa skit

13

som måste komma ut på något sätt. Han har inte hittat sin egen ventil för det ännu, därför använder han andra för att bli av med sin skit. Om man nu blir utvald till ett skitkastaroffer, som du nu blev, så det bästa man kan göra först är att ANDAS. Andas in och ut och räkna till tre. Då hinner reptilhjärnan lugna ner sig, det är den som var väldigt bra att ha på stenåldern om man blev överfallen av vilda djur.

Varför blir jag alltid inblandad i stenåldern, tänkte Minna.

Hon hade inte hunnit berätta för Emma om stenåldersgenen ännu.

– Reptilhjärnan fungerar snabbt och på instinkt som kanske inte är det bästa sättet i vår moderna tid. När den andra hjärnan tagit över är det lättare att tänka klart. Du ser på situationen på ett helt annat sätt.

– Steg två är att titta intensivt in mobbarens ögon och till och med krypa in i personens hjärna och gå omkring där ett tag. Snart upptäcker du att där finns mer skit än du någonsin skulle kunna samla ihop på din livstid. Så istället för att bli rädd tycker du nu synd om snubben och säger: – Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Du får slänga din skit någon annanstans.

– Emma det är skitsmart. Det känns redan lite bättre. Jag skulle gärna vilja träffa din kompis och lära mig hur man kan se in i andras hjärnor. Kan man verkligen det?

– Klart man kan. Och vet du vad? Hjärnan vet inte vad som är fantasi och verklighet.

– Så du menar att jag kan hitta på saker åt min hjärna och då tror den att det är sant? sa Minna och skrattade högt. Emma nickade.

– Vad vill du plantera i din hjärna? Känner du till de tre S:en? Smart, Snygg och Smal?

– Klart jag gör, sa Minna ivrigt.

– Gör så här: Ställ dig framför spegeln varje morgon och

14

säg: Jag är smart, snygg och smal. Varje gång du säger det lagras ett plus i din hjärna. Ju fler gånger du upprepar det ju fler plus blir det. Det är därför Zlatan är så bra. Han lagrar bara plus i sin hjärna. Han glömmer bort de gånger han inte gör några mål. Alltså blir det inga minus.

Nästa gång någon säger något elakt, exempelvis om ditt utseende så kommer din hjärna leta febrilt efter något fult men hittar inget för där finns bara tusentals plus om hur snygg du är och därför kommer du inte att ta åt dig eller må dåligt. Du rycker bara på axlarna och tänker, den där personen är inte riktigt klok och glider vidare i livet. Likadant är det om du tänker något negativt om dig själv. Det blir en massa minus inne i din hjärna och du tror att du inte är bra på någonting och att du ser ut som en skitkorv. Sluta med det.

– Ska vi göra en deal? Varje gång någon av oss säger något negativt om oss själva så tar vi fram stora suddgummit och suddar bort de minus som bildats i hjärnan och det enda sättet är att säga minst två positiva saker så att hjärnan står på plus igen. Fattar du? sa Emma och såg bestämd ut.

– Ja, det är en deal, sa Minna. Hon tog Emma under armen och gick sin andra skoldag till mötes.

15