9789187435287

Faun Förlag

Prästen som inte var en slyna

Gunnel Fjällskog

Pr채sten som inte var en slyna

Författaren har tidigare på Faun Förlag publicerat romanen Hyresgästen i själen (2014)

© Författaren och Faun Förlag 2014 Grafisk form Siewert Carlsson Omslagsillustration Roger Nilsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-28-7 w w w.faunforlag.se

Gunnel Fj채llskog

Pr채sten som inte var en slyna Roman

Tack till Margareta Berg fĂśr goda rĂĽd och synpunkter

Tänk att du, Kerstin, kom hit när det var som allra mörkast i mitt liv. Vilken lyckträff för mej!

Du hade så många bra alternativ att välja mellan och så valde du denna avkrok. Jag är dej innerligt tacksam för det, ska du veta.

1 Kyrkvärden är gammal och böjd, en riktig trotjänare som arbetat för Guds rike i hela sitt liv och som inte har någon tanke på att lägga av med sitt hedersuppdrag. Jag har alltid beundrat människor som står upp för det som är viktigt för dem, även om det frestar på och för honom verkar det verkligen vara så. Har han mycket ont, tro? Det ser så ut men jag vågar inte fråga. Hans rygg är sned och han lutar betänkligt. Det är bara han och jag i sakristian, men när jag kikar in i kyrkorummet ser jag åtminstone tio personer sitta där, och än är det en stund kvar innan klockorna börjar ringa.

Jag är lite spänd, det kan jag villigt erkänna. Jag är svettig under armarna. Det brukar jag aldrig vara men det här är en ansträngning utöver det vanliga, så det är inte konstigt alls. Eftersom jag är nyduschad luktar jag inte illa, förhoppningsvis. Det är den första gudstjänst som jag ska hålla i den församling som jag är född i och som jag tack och lov övergav när jag var femton år. Det är inte många som kommer ihåg mig här, tror jag. Folk flyttar och glömmer och förändras. Jag också! Men det är sant, när jag hämtade cykeln för att åka hit, var det en före detta granne som kände igen mig. ”Är det inte Kerstin Göransson”, frågade han och räckte fram handen. ”Jag har läst om dej att du är den nya komministern. Välkommen tillbaka och lycka till!”

Jag tar emot alla välgångsönskningar med glädje. Det får gärna komma många fler. Jag behöver det.

Harry Johansson, den gamle kyrkvärden, hjälper mig på med alban och stolan. Det kan jag göra själv men han är

8

envis; det är hans uppdrag från kyrkorådet och det tar man inte ostraffat ifrån honom. Han rufsar till mitt hår men jag räknade med det och har därför kammen till hands i fickan. Dagen till ära har jag gjort en håruppsättning, det vill säga en avancerad knut i nacken och jag tror jag kan rädda den trots Harrys ovarsamhet. I vanliga fall brukar jag ha hästsvans eller utsläppt hår men man måste ju tänka på församlingsborna... Vad förväntar de sig av den nya prästen?

Efter ett års lärotid som kyrkoadjunkt i en annan församling får jag nu stå på egna ben och det har jag sett fram emot med stora förhoppningar om att göra kyrkan känd, ja varför inte rent av populär? Jag om någon skulle kunna göra det, helt klart. Så har jag gått och inbillat mig innan jag visste bättre. Nu vet jag tyvärr bättre, efter det att mörka moln tornat upp sig på min himmel och därför har min entusiasm tagit stor skada. Aldrig i min livligaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag skulle bli präst här i Daltuna, min första anhalt i livet som jag lämnade efter högstadiet. Men nu är jag här. Det var det sista ställe jag ville jobba på, men ibland får man ta skeden i vacker hand.

Så ser livet ut! Bara när jag känt mig manad att besöka mina föräldrar som fortfarande bor kvar här, har jag tagit bussen hit och varenda gång har jag känt en sådan glädje när jag har åkt härifrån och lämnat denna bedrövliga plats. * Jag valde att flytta till Uppsala, som var den närmaste storstaden, och gick ut gymnasiet där. Min gudmor bodde nära min skola och hos henne fick jag bo gratis som väl var. Min pappa var gjutare på bruket och hade inte ekonomiska möjligheter att bekosta mitt boende på en annan ort, och han tyckte dessutom att jag gärna kunde gå i grannkommunen i stället som alla andra bruksungar gjorde, och som min fem år äldre syster hade gjort utan

9

att klaga. Om det dög åt henne så kunde det gott duga åt mig också! En högfärdig mallhoppa det var jag det, men tack vare min gudmor Louise Björk fick jag min vilja igenom. Jag ville bort och slippa mina plågoandar som såg mig som en kuf, och i Uppsala kunde jag läsa både latin och grekiska. Jag var inte lite knäpp som valde dessa udda ämnen. Båda mina föräldrar hade ruskat på sina huvuden när jag hade berättat vad jag valt, men tack vare Louise gick det vägen.

Hälften av mina klasskamrater hade velat konfirmera sig, och själv funderade jag både länge och väl hur jag skulle göra. Mina föräldrar hade ingen åsikt alls och min bästa vän ville absolut inte ha med kyrkan att göra.

Det var ett mossigt ställe som man borde undvika, det tyckte hon och många andra med, för den delen. Själv var jag måttligt intresserad, men så hände det: Den nye komministern Per Jonsson kom till klassrummet och gjorde reklam. Han berättade om ett läger som man kunde få vara med på. Och så var han så snygg! Jag bestämde mig för konfirmationen samma dag. Inget att fundera på! Tretton år och upp över öronen kär!

Jag älskade honom under hela det året som konfirmationsläsningen varade, och jag inbillade mig att mina känslor var besvarade, även när han gick ut med sin fru och sina två barn. Allt detta kunde jag med lätthet förtränga när han tittade på mig och log. Han berättade om Gud och Jesus och bönens kraft och jag började be aftonbön. I synnerhet bad jag om att han snart skulle skilja sig från sin fula kärring och vänta på mig tills jag blev arton, så vi kunde gå till kungs och sedan gifta oss.

Jag såg i hans heta blick att han så snart som möjligt längtade efter att bli av med sin gamla hagga och få en ung, söt fru i stället. På trettondag jul fick jag spela Maria i ett kyrkospel och att just jag fick göra det och ingen annan av flickorna, tog jag som ett säkert bevis på att min kärlek var besvarad. Jag tvingade både mamma och pappa 10

att komma och lyssna på mitt proffsiga uppträdande. De hade varit de enda föräldrarna som masat sig dit och de hade varit måttligt roade.

Jag trodde på allt vad Per Jonsson sade. Han berättade så fängslande om sin egen väg till Jesus. Från att ha förnekat allt som hade med Gud att göra, hade han fått ändra sig när hans mamma hade dött och från den stunden var han kristen och ingenting hade kunnat rubba det. Jag tog allt han sade på fullaste allvar. Precis så var det. Jag blev en hängiven lärjunge jag också, och redan då visste jag att jag skulle välja att bli präst. Sedan femton år tillbaka var det möjligt för kvinnor att prästvigas. Min framtid låg utstakad.

Min bästa vän tyckte att jag blivit galen och hittade andra kompisar. Jag kan förstå henne för jag blev en helt annan person. Från att ha varit en mycket populär tjej, i synnerhet efter det att jag lyckats knycka både läppstift och nagellack på Konsum utan att åka dit, fick jag en töntstämpel på mig. Jag märkte att till och med de andra konfirmanderna tyckte jag var överdriven, eftersom jag varje söndag gick till gudstjänsten fastän jag inte var tvungen. Min fanatism var bara för mycket för de flesta i min omgivning.

11

2 Min syster Marie var mer normal. Efter högstadiet började hon jobba på Daltunas enda konditori och det passade henne utmärkt. Hon hade alltid varit lite konstnärlig av sig och gillat att mjöla ner sig. Hennes specialitet var marsipangrisar och tomtar till jul och knoppiga marsipanrosor med blad av krispig choklad som garnering på tårtor. Hon fick utlopp för sin fantasi och budapestbakelserna som hon gjorde var underbara!

Hennes avancerade bakverk var mycket uppskattade och kondiset fick ett rejält uppsving. Efter några års praktik lyckades hon komma in på en konditorsutbildning, och när den var klar tog hon över ett kondis i Enköping och efter ett tag gick det strålande. Sedan dess har hon väldigt lite fritid så vi ses inte så ofta. När mamma eller pappa fyller år brukar hon dyka upp med en tårta som inte går av för hackor.

Att följa Jesus är inte alltid lätt, det hade Per Jonsson sagt. Han predikade varje söndag för tre tanter och för mig och det var bara om det var kyrkkaffe eller något annat speciellt som det kom några fler. Att vara kristen var inte enkelt men det var värt allt elände man fick stå ut med, påstod han. Jag brydde mig inte så mycket om fniss och glåpord bakom min rygg. Min kärlek till Per och till Gud övervägde allt och gjorde mig stark. Från att ha varit lat i skolan satte jag igång att plugga och fick toppbetyg.

Plugghästar är sällan populära och det fanns en sådan till i min klass, Agneta, som kom att betyda mycket för mig.

Vi två mobbade flickor höll ihop och stöttade varandra.

Med toppbetyg från nian kom jag in på det gymnasium jag ville gå i. Det var härligt att börja i Uppsala och 12

det tyckte Agneta också. Hennes pappa var överingenjör på bruket och kunde bekosta hennes inackordering och hon hade alltid gott om fickpengar. Hon var mycket generös och bjöd mig på bio ibland. Vad skönt det var att slippa alla mobbare och träffa nya kamrater som inte visste något om alla trakasserier man fått utstå tidigare.

Här var jag en bland många som läste läxor utan att det var något konstigt med det. I synnerhet latinet och grekiskan fordrade pluggande och gudmor som var gift med en mycket välavlönad man men som till sin stora sorg hade förblivit barnlös, bjöd på god mat och tyckte om att skämma bort mig. Jag fick fina kläder av henne, jag som mest fått överta min systers avlagda förut. Louise Björk och min mamma var vänner sedan de var små och träffades ännu när det passade, och Louise hade följt min syster och mig sedan vi föddes. Aldrig en födelsedag eller namnsdag hade hon missat.

Min kristna tro överlevde både gymnasiet och de teologiska studierna. Det fanns de som menade att ens tro gick igenom en riktig pers när man läste teologi men i mitt fall var det precis tvärtom. Min övertygelse mognade och utvecklades och något annat yrkesval än prästens kom aldrig på fråga för min del. När jag började läsa på universitet tyckte Louise att det var dags för mig att stå på egna ben. Jag hade tänkt den tanken fler än en gång, men jag var rädd för att såra henne. När jag kom mig för och äntligen flyttade in i ett studentrum, njöt jag av min frihet och att kunna rå mig själv. Min snälla gudmor glömde inte bort mig utan fortfarande kom det bidrag från henne som jag tacksamt tog emot.

Per Jonsson blev kyrkoherde i Uppsala och sin ”fula” kärring höll han fortfarande fast vid. Det konstiga var att hon inte alls var ful. Tvärtom! När jag vuxit till mig upptäckte jag hur raffig hon var. Hon rörde sig som en mannekäng och klädde sig supersnyggt. När jag tänker på Per blir jag full i skratt i synnerhet när jag minns min 13

barnsliga förälskelse som tog slut lika fort som den börjat.

I minst ett år gick jag och dagdrömde om hur han och jag var tillsammans i de mest intima situationer. Min fantasi visste inga gränser när jag var tretton år. Hur som helst, jag är honom evigt tacksam för att han öppnade mina ögon för den kristna tron och därför var det en självklarhet att jag bjöd in honom på min prästvigning. * Jag gläntar på dörren från sakristian och fortfarande ser jag bara tio personer sitta i den stora kyrkan. Jag har inte förväntat mig fler heller, för den delen. Dessutom har det börjat spöregna och det gör ju inte saken bättre.

Det är precis som på Per Jonssons tid. Ingen rusning när klockorna ringer! I Daltuna har kyrkan ingen hög status och eftersom jag mycket väl visste hur det förhöll sig med den saken, var det absolut det sista ställe jag ville inleda min prästkarriär i. Därför protesterade jag så högt jag vågade när biskopen sade att jag var som klippt och skuren för komministertjänsten där. Han slog dövörat till när jag kom med invändningar. Jag förlåter honom eftersom han inte hade den blekaste aning om hur jag hade haft det under min uppväxt. Han var i alla fall medveten om det ringa intresse som fanns för allt som hade kyrkliga förtecken. Gudstjänststatistiken visade den bistra verkligheten, och nu är jag här! Gode Gud, hjälp!

Kyrkoherden som bara har sex år kvar till pensionen har resignerat för länge sedan. Han har tjänstgjort i församlingen i trettio år och är väl förtrogen med bruket och dess invånare. De kommer när det är jul och påsk och det får man nöja sig med, men när det är bröllop eller begravning, då har sockenborna dykt upp.

Han har känt att han varit en populär präst vid sådana tillfällen. Det är tack vare storhelgerna som han stått ut.

Komministertjänsten har varit vakant i ett år och nu med 14

en ung, ganska söt flicka som medhjälpare, kan han luta sig tillbaka och få det lugnt och skönt. Det är säkert så han ser på saken. Han har inte träffat henne så många gånger än, men hon verkar vara en trevlig person. Oerfaren förstås, men hon kommer att lära sig. Än så länge är hon säkert entusiastisk, men det kommer snart att gå över.

Johan Bergström, den nye kantorn, är ett klipp. Hur kan det komma sig att en organist, som fått sin utbildning på Musikhögskolan, söker sig till denna lilla ort? Det har jag frågat mig ända tills jag fick svaret häromdagen: Hans fru är redan lärare i kommunen. Det förklarar saken.

Hoppas han står ut här! Kanske kan vi tillsammans hitta en strategi som fungerar och få lite fart på kyrkan på denna gudsförgätna plats. Jag måste tillstå: Han har gjort ett outplånligt intryck på mig. När jag såg honom vid välkomstkaffet blev jag helt mållös. Han är så vacker!

Ja, jag erkänner att visst är jag kär och jag minns inte när jag var det sist. Jag har aldrig varit på jakt efter någon drömprins, men vad ska jag ta mig till nu? Mitt emot mig satt han, drömprinsen Johan Bergström! Sedan dess har livet varit lite upp- och nedvänt. Han är nygift också, till råga på allt. Det här är inte alls bra! Jag får lov att lugna ner mig och be Gud om hjälp.

Mina herrbekanta har varit, just det, bara bekanta utom Per-Olof som jag dumt nog släppte in i mitt allra mest privata, men han var bara en liten parentes. Jag kom snart på att han inte alls motsvarade mina förväntningar.

Han var lynnig och fordrande och det var mer än jag stod ut med. I sängen var han som en sprinterlöpare varje gång när jag hade förväntat mig ett maratonlopp. Min förälskelse tog slut och efter bara två veckors gemenskap valde jag att göra mig kvitt honom och det kändes enbart skönt och sedan dess har det varit total karltorka, vilket har passat mig utomordentligt.

15

Jag ser att min mamma sitter långt bak, lite för sig själv i kyrkbänken. Oj, vad det vräker ned. Det trummar på korfönstret, kanske lite hagel också. Hoppas att mamma hann fram innan ovädret kom och inte sitter där genomblöt och hackar tänder. Jag förstår precis hur det var hemma innan hon bestämde sig för att gå hit. Diskussionen var säkert intensiv. Att gå till kyrkan eller stanna hemma – det var frågan. Jag tycker det är skönt att bara mamma är här. Det uppskattar jag, men att se pappa sitta i bänken, så till den grad uttråkad, är bara jobbigt. Kyrkoherden och kyrkorådets ordförande har kommit och sitter längst fram och fattas bara annat när jag predikar för första gången i deras kyrka. Jag har praktiserat i församlingar som haft många kyrkobesökare och flera körer och där man alltid inlett gudstjänsten med att gå in i en procession. Något sådant här är helt otänkbart. Nu börjar Johan spela och det är dags för mig att gå ut från sakristian och ställa mig vid altaret. Jag ska göra mitt allra bästa.

Jag känner mig mycket nöjd med gudstjänsten och min predikan tror jag gick hem. Johans orgelspel var fantastiskt. Varje psalm blev ett konstverk och hans postludium gjorde mig tårögd. Så synd att inte fler fick höra det! Vid kyrkkaffet i prästgården fick jag beröm av kyrkoherden och det hade jag faktiskt förväntat mig också. Min mamma har jag inte sett jag till. Hon gick nog direkt hem och lagade söndagssteken. * Johan Bergström och jag har kommit bra överens från första stund, men tänk vad svårt det är att hela tiden lägga band på sig så att det inte märks att jag är galen i honom. Jag är upp över öronen förälskad, och det är en omöjlig kärlek. Den gör sig påmind både natt och dag.

Jag brottas med mina känslor och det gör mig alldeles 16

matt. Han är nygift och verkar vara så lycklig. Hans fru har jag ännu inte träffat.

Redan på anställningsintervjun talade jag om att jag inte ville flytta in i komministergården som var alldeles för stor för mina behov och som dessutom låg lite avsides, granne med kyrkan. Inte för att jag är särskilt rädd av mig, men att bo helt för sig själv är ingen höjdare. Eftersom församlingen inte hade något församlingshem, föreslog jag i stället att komministergården skulle användas som ett sådant. Där finns många rum och ett fungerande kök. Kanske en handikapptoalett behövde ordnas först.

Tänka sig, kyrkorådet nappade på mitt förslag utan några mothugg och själv flyttade jag in i en trea högst upp i ett av hyreshusen från miljonprogrammets dagar.

Där bor många finnar och jugoslaver och svenskarna är i minoritet. Jag är förvånad över att jag inte känner igen några från min uppväxt. På dryga tio år har samhället förändrats. Många av mina jämnåriga har flyttat. Jobben i storstaden har kanske lockat och bruket har dragit ned på sin verksamhet. Där har jag nog förklaringen.

Varje gång som jag har ärende till mitt källarförråd eller ska hämta min cykel gör jag mig ingen brådska. Jag har kommit underfund med att det är utmärkta tillfällen att kunna bekanta sig med sina grannar. Ofta stöter jag på någon där i samma ärende som jag själv har och kan passa på att småprata lite. Tvättstugan är också en utmärkt plats att träffa folk i. Medan man hänger tvätten kan någon komma in och boka tvättid. Jag är glatt överraskad över att grannarna är så positiva och pratsamma. De flesta som jag träffar vet redan vem jag är. Ryktet har gått i förväg. Redan innan jag kom hit var min plan att träffa folk i vardagslag, och när jag handlar på Konsum väljer jag att ta god tid på mig bland mjölkförpackningar och apelsiner. Att handla några småsaker kan ta en timme, väl använd tid. Det som jag tror mest på och som jag ännu inte har hunnit genomföra är att dela ut en broschyr som 17

Den kärleken, den kärleken... ”Nu har jag äntligen fått lugn och ro.”

Romanens sista scen är också slutpunkten för Kerstin. Hon är en mycket begåvad flicka som utvecklas till en framgångsrik vuxen kvinna. Hon gör sin livskarriär inom kyrkan.

Hon möter den stora kärleken och passionen drabbar henne med förödande kraft. Kerstin berättar sin dramatiska livshistoria i den här välskrivna romanen av Gunnel Fjällskog.

Författaren har på Faun Förlag tidigare utgivit romanen Hyresgästen i själen och återkommer nu med en ny stark berättelse ur kvinnligt perspektiv.

www.faunforlag.se