9789187435188

Faun Förlag

Hyresgästen i själen

Humor och kärlek, demoner och ond bråd död

Gunnel Fjällskog

© 2014 Författaren Grafisk form Siewert Carlsson Redigering Ruta Öhrlund Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-18-8

Hyresg채sten i sj채len Roman

Gunnel Fj채llskog

Stort tack till Margareta Berg och Gunnar Fjällskog för korrekturläsning, många goda råd och synpunkter.

Författaren

Innehåll Ministerns död Claude Claudes sorti Hans Äcklet Paris – Uppsala Äcklets ändalykt Karin skriver om sitt liv Marcel Västerås Jaro Monika och Besir Epilog

sid 9 sid 22 sid 29 sid 35 sid 48 sid 65 sid 89 sid 99 sid 118 sid 128 sid 137 sid 156 sid 170

Ministerns död Karin Lindberg hämtade sin sista vinflaska, en Sauvignon Blanc som hon med stor möda lyckats öppna, två sorters kex och Brieosten. Hon tog fram glas, fat och bestick och dukade på det lilla bordet framför teven. I hennes tre rum och kök lyste stjärnor och adventsljusstakar och hon hade också med stor ansträngning lyckats att drapera ljusslingorna som nu lyste på den röda ljungen på balkongen. Som väl var så bodde hon i en stad med belysning på gator och gårdar, för i annat fall hade mörkret varit som en kompakt vägg. Det var mycket kallt. Hon tittade på termometern som visade minus 15 grader. Elementen var så varma att hon nästan brände sig på dem. Ändå var det inte någon övervärme inne, utan hon kände sig frusen. Det drog lite från fönstren och det var bäst att ta fram den varma pläden.

Hon satte på teven och slog sig ner i soffan. Pläden svepte hon omkring sig och placerade kuddarna där de gjorde mest nytta för den onda ryggen. Så där omständlig hade hon varit i flera år, men nu skulle det bli annat av. En stor omställning var på gång, förhoppningsvis!

Karin hade inte tagit några smärtlindrande tabletter idag. Vin och tabletter på samma gång var ingen god idé och vin skulle hon dricka. Vinet hjälpte säkert till att hålla artrosen i schack och teveunderhållningen höll tankarna sysselsatta med viktigare saker än värk i lederna och yrsel. Hon var spänd och glad på samma gång.

Det var lite som julafton, innan tomten kommer.

Det var den tionde december och hon skulle se på Nobelfesten i Stadshuset i Stockholm. Förr om åren hade hon slötittat på den och för det mesta somnat av när det blev för enformigt. I år var risken inte så stor för att hon skulle tuppa av. Hon var alldeles för spänd för det och det var lite pirr i magen också. Den här kvällen skulle hon vara med på Festernas Fest som en intresserad låtsasgäst och hon hade all anledning till skärpt uppmärksamhet. Som hon

planerat för det här! Skulle det gå vägen eller hade all ansträngning varit förgäves? Ja, det var den frågan som sysselsatte henne hela tiden. Trots att hon räknade sig som en av deltagarna, hade hon inte brytt sig om att byta till någon snygg klänning. Jeansen och tröjan fick duga. Festen skulle hålla på timme efter timme och hon skulle säkert hinna bli både trött och iskall, men vaken skulle hon hålla sig. Hon hällde upp vinet i glaset och skålade med festens fyra reportrar. Den ene var ett nyhetsankare från Rapport, iklädd frack dagen till ära och de andra hade säkert utmärkt sig på olika vis under året som gått, även om Karin inte hade reda på när, var och hur. Det fanns en man till, i frack han också förstås, och så de två damerna som hade underbara klänningar på sig, en silverfärgad och en lila, och deras frisyrer gick inte av för hackor. Ibland kan teve kosta på, så även de oinbjudna kan få njuta!

Nobelpristagarna var nio till antalet och bara män som vanligt.

En amerikan och en ryss fick dela på fysikpriset och en japan fick priset i kemi. Det fanns en amerikan till som tillsammans med en tysk och en engelsman fick dela på medicinpriset. Ekonomipriset som inte funnits särskilt länge, gick till två engelsmän. Priset i litteratur hade väl en kvinna kunnat få! Det hade varit på tiden, tyckte Karin, men det gick också till en man; en man från Sydamerika som Karin aldrig hört namnet på. Det var litteraturpriset som intresserade henne mest och hon skulle titta på nätet om hon kunde hitta på något intressant att läsa av denne författare. Det var så bekvämt att handla på internet. Den beställda boken kom in genom brevinkastet och landade på hennes dörrmatta och hon slapp gå ut och halka i kylan och bryta armar och ben. En utmärkt julklapp skulle den bli till henne själv.

Dukningen, kandelabrarna och alla blomsteruppsättningar fick en noggrann genomgång. Damen med silverklänningen talade med chefsträdgårdsmästaren som hade beställt de flesta av blommorna från Italien. Till sin hjälp hade han många florister som dagarna innan haft ett styvt jobb med att ordna och fördela. Vita liljor trängdes med nejlikor och rosor och det var enormt ”maffigt”!

Maten var svensk och varken ripbröst eller hjortron saknades.

Kockarna hade lagat mat i flera dagar och deras påhittighet och stora kunskaper skulle också den här gången lovprisas. När de väldresserade kyparna gled nedför den magnifika trappan, var 10

förväntningarna stora bland de uthungrade och törstiga gästerna.

Serveringen var som ett väloljat maskineri. Alla visste vad de skulle göra och det dröjde inte länge förrän alla kunde smörja kråset. När ripbröstet, vinsåsen och de ugnsstekta grönsakerna serverades minskade pratet, för då var det tillåtet att tänka på sig själv och äta medan anrättningen var varm. Det skålades och dracks och sorlet tilltog vartefter, och Karin fyllde i glas nummer två.

Kungen hade ordnarna på sig som sig bör, men det var drottningen och prinsessorna som tilldrog sig det största intresset.

Deras designade klänningar, tiaror och halsband blev mycket omsorgsfullt beskrivna av reporten i lila klänning. Även gästerna och deras kreationer uppmärksammades i pauserna som utfyllnad.

Man måste ju också tänka på alla tevetittarna, så de inte slog över till en annan kanal.

Karin Lindberg hade varit gymnasielärare i engelska och franska och därför hade hon ingen svårighet att förstå alla tal som hölls.

Vissa var riktigt roliga, men en del var dessvärre inte så lyckade och dem kunde man både ha och mista. Så skönt att få gäspa, och hemma i tevesoffan var det tillåtet. Det hade sina fördelar att inte sitta vid honnörsbordet när tröttheten gjorde sig påmind.

Som uppmuntran mellan de olika maträtterna bjöds på underhållning som hette duga. Karin var allätare av musik. Hon njöt av både klassiska arior och rock. Det sista hade hon lärt sig av sina elever. Hon brukade gärna slumra till framför teven i vanliga fall, men den här kvällen skulle hon inte det, det var ingen risk, eftersom hon också kände sig orolig mitt i allt festande.

Det gick ett sus bland gästerna när kyparna i den dämpade belysningen kom med efterrätten nedför den breda och långa trappan. På desserttallrikarna stod det något som liknade tomtebloss och som lyste upp hela processionen.

Det var då, i mörkret som tumultet bröt ut. En kvinna skrek hjärtskärande och allt avstannade. Nyhetsankaret som var på fel plats, lämnade över till den andre frackklädde reportern: ”Något förskräckligt måste ha hänt! Folk springer omkring här och jag kommer inte fram. Jag ser bara en massa huvuden, men nu har man visst fått tag på en bår. Kan det vara ambulanspersonal tro, här redan? Det har bara gått några minuter sedan det hände. Kanske ambulansen stod utanför när så många människor 11

är samlade. Det är spekulationer från min sida, men båren är på plats som sagt, och nu lyfter man upp någon och lägger personen på den. Jag ser tyvärr inte så bra från min utsiktsplats. Vi måste vänta lite, så ska jag försöka ta reda på vad som skett.” Karin log och ett stort lugn kom över henne. Tänk att lilla jag kan ställa till med så mycket rabalder, tänkte hon. Den lilla gumman är inte riktigt uträknad än!

Från att ha varit en pigg gammal dam kom krämporna att påverka Karin Lindbergs liv när hon var drygt sjuttio år. Artrosen och sviterna efter bilolyckan som gjorde henne yr, fick hennes vardag att se annorlunda ut. Vid tre tillfällen hade hon varit i kontakt med sin biståndshandläggare för att försöka få en lägenhet i ett servicehus, men utan framgång. Det skulle passa henne förträffligt att få sköta sig själv och att samtidigt ha tillgång till hjälp om det skulle behövas. Tänk att ha en matsal på den nedre våningen, där man kunde äta och dessutom träffa lite folk! Om hon kom dit skulle hon bilda en bridgeklubb om det inte fanns någon förut, och kanske en litteraturcirkel också. Den saken var klar: Hon skulle få en mycket bättre livskvalité än den hon hade nu, där hon satt i sin holk på åttonde våningen. Visst hade hon en fin lägenhet med utsikt över den centrala staden, men ensamheten var svår. Hon hade varit i farten hela livet, ända tills det tog emot att röra på sig. Aldrig hade hon känt sig ensam förut. Om ingen av hennes vänner hörde av sig, så hade hon initiativförmåga nog att själv ta kontakt, men många av hennes vänner var äldre än hon och krassliga även de. Det var livets gång. När hon talat med sin biståndshandläggare hade hon fått samma svar som tidigare: Hon var alldeles för frisk för att få en lägenhet på ett servicehus, men mer hemhjälp kunde hon få. Ja, samma visa varje gång! Hon hade redan städhjälp var fjortonde dag. Vad hjälpte det mot de långa dagarnas enformighet?

Nobelfesten kom av sig totalt. Den magiska stämningen när efterrätten anlände var borta. Alla tittade mot platsen där det gälla skriket hade kommit ifrån. Ingen skålade och ingen började äta glassen. Det var ambulanspersonal som snabbt var inne med båren.

Folk stod i vägen, så det var svårt att se vem de lyfte upp och varsamt lade ner. När de försvann med båren, banade sig reportern 12

väg till bordet. Han haffade en kvinna och frågade om hon visste något. Hon skakade på huvudet och han fortsatte till nästa som visste besked: ”Migrationsminister Eva-Margareta Jonsson Stjärna var det som de bar ut på bår. Jag beklagar, men just nu är det ingen som vet så mycket mer. Så fort jag har något att berätta, så ska jag återkomma med mer information.” Reportern avlägsnade sig och damen i silverklänningen tog över. ”Ett mycket beklagansvärt avbrott”, sade hon, ”, men vi får försöka fortsätta där vi var om än med sordin på feststämningen.”

Gästerna sorlade igen och började äta av sin vältinade hjortronparfait. Talen fortsatte och underhållningen likaså. ”Nu får det räcka för min del.” Karin Lindberg reste sig från tevesoffan på vingliga ben. Hon hade druckit två rejäla glas av vinet, medan hon knappt smakat på kexen och osten. Hon höll sig i bordet och satte kurs mot badrummet. Med nöd och näppe tog hon sig till toalettstolen. Tandborstningen hoppade hon över och genom att hålla sig i väggarna lyckades hon ta sig till sovrummet, där hon sjönk ner på sängen. Med sina sista krafter fick hon bort överkastet och kröp ner under täcket. Hon sov inom en minut.

Karin Lindberg vaknade klockan nio. Hon var torr i munnen och tungan var som ett visset löv. Läpparna var frasiga och hon var tvungen att få i sig vätska snabbt. Hon stapplade ut i köket och svepte två glas vatten på stående fot och fyllde vattenkokaren. Iförd morgonrock gick hon ut i hallen. På dörrmattan låg tidningen.

Genast såg hon den stora svarta rubriken: MIGRATIONSMINISTERN DÖD

Allt hade gått enligt planerna! Hon gnolade när hon dukade bort vinflaskan, kexen och osten som låg kvar på bordet sedan i går. Osten såg torr ut. Kanske den gick att äta om hon skar bort det översta lagret. Vinet som var kvar åkte ner i vasken. Nu var det nykterhet som gällde! Hon hällde över vattnet från vattenkokaren till tekannan och tog fram bröd och smör. Brieosten gick att använda. Den behövde verkligen ätas upp. Burkarna med hjärtmedicin och värktabletter stod alltid på bordet. Risken att glömma att ta dem var inte stor.

Hon åt länge och kände att hon kvicknade till. Nu skulle hon ta det lugnt och systematiskt. Vid hennes ålder, 78 år, fick man inte 13

”För det mesta lyckades jag vara en snäll och omtyckt person men om någon trampade på mig eller jag utsattes för hot eller något gick min ära för när, då ville min demon ut och ta mig i försvar.

Han kastade sig ut och inget lås i världen kunde hindra honom. Min stoppknapp, som skulle hindra mig ifrån att göra vissa hemska saker fungerade inte när demonen lyckades slita sig, eftersom han gillade min morbida sida och applåderade, när jag lyckades i mina uppsåt. Om jag hade de minsta samvetskval för vad jag gjort, tröstade han mig med att jag gjort världen lite bättre genom mitt modiga agerande och att sådana dumheter som dåligt samvete bara tog kraft ifrån mig helt i onödan. Att ha en hyresgäst i sin själ kan få förödande konsekvenser, skall du veta.”

Hyresgästen i själen är en berättelse om och av Karin, som lever ett synnerligen omväxlande och spännande liv. Karin älskar men kan också utkräva en gruvlig hämnd om hon anser sig ha goda skäl. Karins berättelse är en dramatisk och mycket humoristisk skröna, en härlig läsfest, skapad av Gunnel Fjällskog, tidigare verksam som diakon i Västerås.

www.faunforlag.se