9789187435164

Faun Fรถrlag

Singel senior sรถkes

Viveca Brattstrรถm

© 2014 Författaren Omslagsillustration Mia Högelin Grafisk form Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-16-4 www.faunforlag.se

Singel senior sรถkes Viveca Brattstrรถm

Innehåll Ali Symfoni för slagverk och slagrörda Livets efterrätt Studentjubileet Dimma Lätt bagage Singel Senior Sökes Gåvan Stulna Sonetter Datastrul

sid 7 sid 16 sid 25 sid 35 sid 45 sid 53 sid 63 sid 85 sid 93 sid 104

ALI Det var mig han valde. Det var mig han ville leva med. Det var på mig han prövade sina visioner och idéer. Jag var hans allt. Själv var jag fylld av honom till bredden. Mitt liv var hans.

Redan på ett tidigt stadium av vår samvaro deklarerade han att han inte ville ha barn. Han kom från en barnrikefamilj och växte upp under mycket knappa förhållanden. Nu ville han leva ett kladdfritt vuxenliv utan slitna och trasiga inventarier, utan sömnlösa nätter och blöjbyten. Han ville ha det bekvämt och också ha en någorlunda god ekonomi. Barn var dyra. Då var jag ung och hade just flyttat hemifrån. Jag älskade honom och insåg att jag ändå inte kunde bli lyckligare. Och så var jag säker på att han skulle ändra sig beträffande barn.

Det varade under många år. Kanske fick jag då det mått av passion och kärlek man kan önska sig under ett liv. Det var säkert mer än många andra fått.

Från mitt köksfönster ser jag parken, sandlådan och en liten del av plaskdammen. Jag brukar inte gå ut förrän vid elvatiden. Då är det är fullt av barn ute. Jag sätter mig på den bortre bänken, den som är närmast hyreshuset, eller socialhuset, som jag hörde någon kalla det. När man ser vilka som kommer ut därifrån förstår man varför det kallas så.

Jag tycker om att titta på barnen och tänka på hur det skulle kunna ha varit. Idag kan de små liven inte vara mina barn – men väl mina barnbarn.

När vi varit gifta i femton år träffade han någon som han kallade för ”kvinnan i mitt liv”. Vem jag hade varit för honom fick jag aldrig veta. Eftersom vi inte hade några barn tillät lagen att jag dumpades över dagen. Den kvällen packade han det han behövde och ville ha i tre resväskor. Alla böckerna hämtade han en vecka senare. Då var jag var på jobbet, så jag vet inte hur han lyckades

få med sig bokhyllorna också. Han flyttade direkt in i hennes lägenhet och fick snabbt tre barn.

Från socialhuset kommer en pojke. Jackan är snedknäppt. Halsduken hänger ner på ryggen, mössan är ut och in. Han är smutsig runt munnen och torkat snor hänger under näsan. När han upptäcker att jag ser på honom möter han min blick med rädda ögon. ”Hej”, säger jag. ”Vad heter du?”

Jag sträcker ut handen mot honom. ”Ali”, svarar han tyst och tveksamt, som om han inte är riktigt säker på sitt namn.

Han stannar upp och kan inte bestämma sig för om han ska komma närmare. Nu ser jag att han har en ränna av torkade tårar över kinderna. ”Du hade visst lite bråttom när du gick ut idag. Kom ska jag rätta till din jacka!” Ögonen är fortfarande oroliga, men han ställer sig ändå lydigt framför mig. När jag frågar hur gammal han är håller han upp ena handen och spretar med fingrarna. ”Jasså, fyra år”, säger jag. Då ler han lite överseende mot mig. ”Fem ser du väl.” Ögonen är stora och bruna, ögonfransarna långa. ”Och sex fyller jag snart. Då ska jag få en helikopter som kan flyga själv. Det har mamma sagt. Om hon har pengar.”

Tanken på helikoptern får honom att sträcka på sig. Han står stilla och låter mig rätta till jackan, stoppa in halsduken och torka av hans ansikte med en savett. Jag klappar honom snabbt på kinden när jag är klar med rengöringen, sedan springer han iväg mot sandlådan. Han vänder sig om och vinkar.

Jag sitter länge och tittar på honom. Han är vaktad av ingen.

Han skulle ha kunnat vara mitt barnbarn. Fast kanske inte ändå.

Han är ljusbrun i hyn och håret är svartlockigt. Men det är klart mitt barn kunde ju ha valt en exotisk partner med starka färger, från Indien till exempel.

En eftermiddag, två år senare, såg jag honom tillsammans med ”kvinnan i mitt liv”. Han flinade saligt och drog en tvillingvagn över torget. Då ville jag döda honom. En liten tröst var i alla fall att hans politiska stjärna hade dalat sedan han lämnat mig. Numera vet ingen vem han en gång var. Förmodligen inte han själv heller.

”Vad heter du?” frågar Ali när vi träffas nästa dag. Jag har suttit på bänken och väntat på honom. Nu får jag rätta till hans jacka och torka av ansiktet igen. ”Momo”, svarar jag utan att tänka mig för. ”Nej, jag heter egentligen Maria men du kan kalla mig för Momo”, säger jag för att avdramatisera det hela.

Var kom det ifrån?

Sedan jag dumpats försökte jag omorientera mig i tillvaron. Jag byggde upp en ny krets av vänner mest bestående av nyskilda ensamstående yrkeskvinnor. Det var inte det sämsta.

Fast en del av dem var inte helt ensamstående. De hade tonårsbarn. På senare år har umgänget med dem blivit påfrestande. Nu talar de bara om sina barnbarn, tillvarons nya underverk. De är fulla av historier om underverkens språkutveckling och finurliga kommentarer. Handväskorna och mobilerna är laddade med foton på dem. Det får mig att må illa.

Jag visste att jag var lurad på moderskapet, även om jag själv aldrig riktigt protesterade eller ställde ultimatum. Det har gjort ont. Men det är först på senare år som jag inser att jag även är lurad på mormorskapet.

Under hela våren sitter jag på bänken i parken och låtsas för mig själv att Ali är mitt barnbarn.

Nu knyter jag hans gympaskor och rättar till t-shirten. Ibland har jag lust att ta hem och tvätta den. Jag kommer på mig själv med att störta upp och ingripa när en blond skitunge i blå bävernylonoverall kastar sand på honom. Vissa dagar dyker han inte upp. Då får jag en orolig känsla i magen. Är han sjuk eller har han flyttat? Senare förstår jag att han är på dagis. Han är en mycket oregelbunden dagisbesökare.

En dag i början av juni står en ung tunn kvinna framför mig.

Hon har ringar i öronen, i ena näsvingen och en i högra ögonbrynet. Ögonen har sorgkanter. På överkroppen har hon ett alldeles för litet linne. Jag kan inte avgöra om det är ett brett skärp eller en kort kjol hon har på sig. På fötterna har hon svarta läderstövlar fast det snart är sommar. ”Är det du som är Momo?”

Hon tittar på mig med stora blå ögon. Hon talar skånska med en liten flickröst. ”Ja, jag kallas för det ibland”, svarar jag och känner mig lite generad. För det gör jag inte alls. ”Ali pratar om dig ofta. Du är snäll mot honom. Han tycker om dig.” ”Jag tycker om honom också. Det är en fin kille.”

Hon ler stolt. ”Förresten. Jag heter Natalie”, hon sträcker fram sin hand. ”Vi bor i huset där borta. Det är balkongen med turkos markis. Ja, den fanns där när vi flyttade in.”

Hon pekar på en lägenhet på andra våningen. ”Slå dig ner!” säger jag och makar mig lite åt sidan fast det finns gott om plats.

Hon sätter sig. ”Jag bor där, på bottenvåningen. Balkongen med röda pelargoner.”

Hon tittar förstrött på min prunkande balkong och nickar. ”Du jobbar inte längre va? ” Det är mer ett påstående än en fråga. ”Nej, jag gick i pension i början av året. Nu väntar jag på att dom ska ringa från sjukhuset och ge mig en tid för en höftoperation. Därför kommer jag att vara hemma hela sommaren. Ali och jag har hunnit bli goda vänner.” ”Jo, jag vet. Undrar om du kan passa Ali i eftermiddag. Måste till arbetsförmedlingen.”

Mitt hjärta hoppar till. Visst vill jag passa honom. Det gör jag ju varje dag, fast det vet hon inte. Men detta betyder att jag kan ta hem honom. Jag har längtat efter att sätta honom vid mitt köksbord och ge honom choklad och bullar. Jag vill fortsätta att leka mormor och barnbarn. ”Visst. Om han vill det själv. Och när ska jag skicka hem honom?” ”Han har sagt att han skulle vilja se hur du bor. Jag är nog färdig strax efter fem. Tack så mycket.”

Och så är hon borta.

10

Singel Senior sökes är en samling berättelser om människor som lever i den stora friheten. En del av skildringarna är roliga andra är sorgliga. Alla är värda att fundera över. Nio nyanser av Guldåldern hade boken också kunnat heta. För det är precis det den handlar om.

www.faunforlag.se