9789187435126

Gunnar Johansson

Petrovnas batteri Faun Fรถrlag

På Faun Förlag har av författaren tidigare utgivits Besväret (2012)

© 2013 Gunnar Johansson Redigering & Grafisk form Siewert Carlsson Tryck Co-print i EU, www.co-print.eu ISBN 978-91-87435-12-6 www.faunforlag.se

Gunnar Johansson

Petrovnas batteri

LITEN SLÄKTTAVLA URFÄDERNA

Nikolaj Betleng Ester Betleng f. Nord

ryss svenska

De arbetade för svenska företag i Ryssland före revolutionen 1917 Många svenska företag var etablerade där ex ASEA, LME

Petrovna Betleng (1890 - 1942)

DERAS DOTTER PETROVNA

PETROVNAS SÖNER: PETER och ELIAS

GUNILLA

Huvudperson i denna roman

Uppvuxen i både Sverige och Ryssland. Sedan 1920 kemist vid Tallforsens Bruk. Gift med Gottfrid Kobalt, konstnär De hade två barn, Peter Kobalt (1920 - 1958) och Elias Kobalt (1928 - 2010)

Peter Kobalt, gift med Lisa. Båda musiker i Stockholm. De omkom i olycka 1978 Deras enda barn Gunilla född 1953

Elias Kobalt (1928 2010). Lärare i Hudiksvall Elias är alltså farbror till Gunilla

Gunilla Kobalt-Wernersson, född 1953 Mattelärare mm vid Döderhultarns skola i Oskarshamn Gift med Morgan Kobalt-Wernersson, född 1950 Tekniker vid Atominspektionen för kärnkraftverket i Oskarshamn

KAPITEL 1

När Gunilla klippte till en elev förändrades hennes liv.

Hon skyndar sig till mattelektionen i 9C. – Du är sex minuter sen! skriker Viktor.

– Det kan stämma. Jag ber om ursäkt. Roligt att du är här idag Viktor. Har du varit sjuk?

– Nej. Jag har haft lite annat för mig. Förresten det ska du skita i.

– Ett sånt där språk ska vi inte ha här i klassen. Men nu startar vi.

Sidan 64 med koordinatsystem och diagram.

Viktor med kompisar längst ner väsnas och deras mobiler ringer.

– Vi har sagt att några mobiler kan vi inte ha på under lektionerna.

Och ni måste vara tysta och ta fram era böcker nu.

– Fast det är viktiga samtal. Viktigare än dina jävla diagram.

– Svär inte. Du får gå ut om du inte lugnar dig.

– Jag är hur jävla lugn som helst. Det är du som är stökig, jävligt stökig vill jag påstå.

Det blir dödstyst i klassen. Gunilla räknar till tio, sedan ber hon Viktor gå ut i korridoren.

– Det skiter jag i. Jag har rätt att sitta här på lektionen. Förresten är du en…

– En vad då?

– En jävla kärring som kommer för sent med mera.

Pang! Där sitter den. En rejäl örfil mitt på Viktors kind. Första gången Gunilla tappat fattningen och slagit till en elev. Men nu har det hänt.

Viktor reser sig, går mot dörren och vänder sig om, lugn och samlad: – Nu går jag till rektorn! Ha så bra med era jävla diagram och skolans sämsta mattelärare!

Gunilla fortsätter lektionen så gott det går. Det är en tryckt, men lugn stämning. Till sist ringer det ut. Studierektor Bertilsson står där.

– Gunilla, du måste komma med till expeditionen.

Det blir förhör. Alltså, Gunilla har burit hand på en elev. Viktors kind hade varit synligt röd efter smällen och han hade klagat på huvudvärk och synsvårigheter.

– Och sånt tror ni på? En liten smäll på kinden det var allt. Han skulle haft ett kok stryk!

– Fast snälla du. Nog vet du väl vad som gäller. Nu har du skämt ut vår fina skola.

– Jag har varit lärare här i trettitvå år, men som det nu blivit och så vidare … Skall en lärare tolerera vad som helst. Det håller på att bli ett dårhus av vår så kallade fina skola.

– Tillbaka till sakfrågan. Du har givit en elev en örfil, han har anmält det här och han ska gå till polisen och du tycks erkänna brottet.

– Brottet?

– I lagens mening. Vi får se vart allt tar vägen. Det gick inte att tala Viktor till rätta, alltså att ni skulle försöka ta varann i hand och han skulle strunta i att anmäla. Han såg konstig ut på ögonen, kanske lite påtänd av något. Det var omöjligt att övertyga honom, vi har gjort vårt.

– Så hyggligt då. Blir jag skadeståndsskyldig?

– Det är väl risk för det. I sinom tid blir det väl rättegång. Misshandel som det här kallas i lagens mening innebär allmänt åtal. Ringa men dock. Och tidningarna.

– Ja, ja. Men det blev tyst i klassen resten av timmen.

– Du är upprörd Gunilla. Det förstår vi. Vi föreslår att du går hem för dagen och sen tar en timeout resten av veckan. Sjukskriv dig så länge.

– Vad händer sen då?

– Jag vet ärligt talat inte. För mig är ett sånt här ärende premiär. Och du får väl kontakta Sahlkvist i ditt fack och påpeka att du har en prickfri tjänstgöring i så och så många år. Sahlkvist är smidig, tala med honom.

Men det blir inte roligt om vi skall stoltsera i tidningarna igen. Nyss var det mobbning och branden i gympahuset och nu detta.

– Ja, tack då för mig på ett tag!

– Snälla Gunilla du kan väl förstå hur vi tycker innerst inne, men vår officiella uppfattning är helt klar. Du har överskridit lagens gräns, tagit lagen i egna händer.

– Kört femtiofem kilometer i timmen där det är femti menar du?

– Betydligt mera. Körkortet kan vara i fara. Vi gör vad vi kan, men du får vända dig till Sahlkvist. Fast skriv gärna ner din version av händelseförloppet. Hela lektionen ända tills Viktor lämnade. Gör

det idag när allt är i färskt minne och maila över till mig är du snäll!

Försök sedan att ta det här så lugnt och sansat som möjligt. Och kör försiktigt!

– Jag cyklar till och från jobbet. Eller gjorde kanske ska jag säga.

– Måla nu inte fan på väggen. Men vi hörs! Och glöm inte mailet jag bad om. Alltså din beskrivning av händelseförloppet. Äntligen är Gunilla ute i friska luften. Härligt råkallt. Hon lägger väskan i cykelkorgen och trampar iväg. Lite extra tryck på pedalerna.

Det är fem kilometer till Mysingsö, blodet får snurra några varv.

Klockan är bara elva. Morgan kommer hem först halv sex, hon har många sköna ensamma timmar.

Hon sneglar till ett ögonblick mot Döderhultarns skola. Där ligger den gamla pampiga byggnaden som förvandlats till ett dårhus. Viktor och kompani är det egentligen inget fel på. Men att tvinga dem att sitta och försöka lära sig sånt som de inte har några förutsättningar eller intresse för. En verkstad med lärlingslön vore det rätta – svarva, svetsa, meka, programmera numeriskt styrda maskiner och så vidare.Och där det är äldre kompisar som anger tonen. En fotbollskram när det är mål och raka puckar dessemellan! Här gäller detta! Punkt och slut! Men här finns en chans för dig! Viktor skulle trivas!

På ett idrottsgymnasium krävs intresse och grundprestationer för att komma in. Resultaten mäts med klocka och linjal, det finns betygssteg ända ner på hundradels sekunder. Ja, fy fan det är sagt och tänkt tusen gånger redan.

Att kanske förlora jobbet vid femtioåtta års ålder känns omskakande, men ändå lite uppiggande. Skrämmande att hon tar det så. Marken rämnar, så kul, det blir i alla fall en förändring. Sju år till på den satans skolan hade kanske knäckt henne. Gud har ingripit i hennes liv!

Gunilla har haft det bra. Ekonomiskt, vardagsmässigt. Barnen utflugna, och de lever utan större problem. Fin villa på gräddhyllan i Mysingsö.

Morgan pålitlig, hygglig med säker inkomst på Atominspektionen. Lite små planer har de dragit upp inför den kommande pensioneringen.

– Man måste planera. Om sju år är vi båda pensionärer och det gäller att planera.

Så har Morgan talat. Han planerar på jobbet, kollar och undersöker, ingen härdsmälta kan ske i Oskarshamns kärnkraftverk, inte minsta lilla oförutsedda händelse kan inträffa så länge Morgan får kontrollera.

Fast Morgan är aningen trist. Om inte Viktor hamnar alldeles snett utan blir en duktig bilmek eller snickare blir han nog roligare i längden.

När allt lagt sig skall Gunilla försöka träffa Viktor och ge honom en sån där fotbollskram.

Hon var inte i form i skolan idag. Det hade läckt i byxorna och hon måste byta i all hast och därför kom hon för sent och nu känner hon att hon får trampa på med sina än en gång lite våta byxor.

– Något av ett åldersfenomen. Du har ändå haft tre barn och så vidare hade doktor Dahlman, deras fina granne sagt, när Gunilla frågade.

Hade allt varit som vanligt hade hon klarat av Viktor. Det har hänt många gånger förr att spänningen löst upp sig och att de skrattat åt varann. Men sen har Viktor och kompani ändå stört lektionen, som han omöjligt kunnat visa något intresse. En miniräknare räcker som mattehjälpmedel för Viktors kommande karriär och miniräknaren kan han sedan många år. Låt grabben sluta skolan!

Så kör hon upp på deras gårdsplan, öppnar garaget med sin lilla dosa, ställer in cykeln. Allt ställs in på plats i deras hus. Verktyg och redskap hänger på sina krokar, det finns korgar och plastbehållare för alla sorts sopor.

Huset är flott och det ligger alldeles vid stranden. Nakna klippor och Blå Jungfrun långt där ute i Kalmarsund och vid klart väder kan man skymta Öland. Många är gruvligt avundsjuka.

Inne är allt lika precist, cykelhjälmen har sin krok, skorna sin plats med värme från stengolvet. Men hon skyndar till badrummet. Får av sig kläderna, duschar och mår lite bättre, tar på sig en gympadress, sätter på lite kaffe, hittar en oöppnad burk pepparkakor från julen.

Mjölk, kaffe och pepparkakor. Tre eller fyra i taget doppar hon.

Underbart! Lite dumt, men det är ändå inte vin, som hennes kollegor pratar så mycket om. Varken hon eller Morgan har något sug eller större intresse av alkohol. I detta är de ganska lika. Och i mycket annat med.

Gunilla har också varit lite så där precis och tråkig som lärare kan vara.

Och hon har haft svaret på alla frågor, kommer ihåg hur mattetalen löstes förra året och året innan och året dessförinnan. Stora olösliga gåtor finns inte i skolans värld. Allt har ett svar utom hur man får Viktor och kompani med på tåget när alla ska med. Även de som inte gillar resmålet och blir åksjuka redan från början.

10

När örfilen smällde till på Viktors kind förändrades allt plötsligt. Vad är rätt och vad är fel, vad har jag gjort av mitt liv? Plötsligt slog blixten till.

– Du har fått cancer, det ser illa ut men ha en bra tid den tid du har.

Alla skall dö och enda skillnaden för dig är att du har en lite noggrannare tidtabell än andra. Du är faktiskt lite privilegierad.

Så skulle deras snälla, men dumma granne doktor Dahlman kunna säga. Kanske är det pepparkakornas kryddor som inverkat på henne, men det känns riktigt bra nu. Det har hänt något av betydelse i hennes liv. Få se nu vart det tar vägen. Och det skall bli intressant att se vad Morgan kommer att säga.

– Jo du förstår Morgan man ringde från kärnkraftverket och sa att reaktor tre håller på att skena. Något hade gått baklänges.

– Är det sant? kommer Morgan att fråga. Omöjligt. Ett dåligt skämt. Säg att det är så!

– Ja så är det. Men det är sant att jag har fått sparken från skolan idag. Jag klippte till en grabb.

Gunilla känner sig alldeles lugn och hon börjar fundera på vad de skall ha till middag. De äter bara smörgås till lunch och sedan varje dag middag vid sex. Ganska vardagstrevligt, men lika alla dagar. Utom idag kanske.

Det finns abborrfilé i frysen, det gillar de båda! Så får det bli!

11

KAPITEL 2

Det rasslar i gruset på garageuppfarten. Morgan ställer in Mercan och går svängen förbi brevlådan, där något sticker upp.

– Hej, säger Morgan. Hade du glömt att ta in posten?

– Tydligen. Jag kom hem tidigare idag, innan posten hade kommit.

Och sen blev det bortglömt.

– Jaså. Det är visst bara elräkningen och lite reklam från Materialmännen. Billig färg bland annat. Egentligen borde vi städa ur Museet och måla upp det med lite reafärg. Och slänga en hel del.

Museet är ett stort förrådsrum, som pojkarna hade som hobbyrum för längesedan och som därefter fått hysa allt möjligt. Ordet Museet hittade Åke på när han var fyra år och alla skrattade, men Museet var döpt för alltid. För övrigt det enda museet på Mysingsö.

– Det kanske jag kan göra då. Städa och måla menar jag. Jag blir ledig ett tag från skolan.

– Ledig? Vad fan menar du? Varför ser du så knepig ut? Är du sjuk?

– Inte precis sjuk, men kort och gott. Jag råkade klippa till en kille på skolan och sedan körde rektorn hem mig. Jag har timeout.

– Är du inte klok? Har du verkligen gjort det?

– Ja, så är det. Vad säger du?

– Vad ska jag säga. Det kom så överraskande. Jag har förstått att skolan blivit hopplös. Vi har ju till och med pratat om att kolla vad pensionsförsäkringen skulle ge om du slutar lite i förtid. Men vad blir det nu?

– Vi får väl sätta oss och äta. Det blir abborrfilé. Och resonera vidare.

– Jag tappar aptiten. Du har alltså förgått dig och ställt till det. Du har ju jämt sagt att …

– Att vad då har jag sagt?

– Tja väl ungefär som att man får spela med i elakt spel, se fram mot att det tar slut om några år. Man dör i förtid eller får pension.

– Och sluta lite mera planenligt så att säga.

12

– Det hade nog varit smartare.

– Du är efterklok. Och så förbannat precis och duktig. Men så är det nu. Jag får väl så gott som sparken och jag har svårt att tänka mig gå tillbaka till skolan. Jag kom hem klockan elva och har tänkt en hel del.

Får hitta något annat, hemtjänsten söker visst folk.

– Vi reder oss väl ekonomiskt, men själva sättet och vad blir det nu av en sån här sak.

– Det blir nog rättegång. Böter och skadestånd till busfröt och skriverier i tidningarna. De har redan ringt. Och en kommissarie Lars Jönsson på polisen har kallat mig till förhör i morgon.

– Vad har du sagt till tidningarna?

– Precis som det är. Eleven svor och gick på. Jag bad honom lämna klassrummet och då kallade han mig för jävla kärring och jag gav honom en orre. Sånt är kriminellt och de bör kalla mig brottsling i tidningarna.

– Jaha. Och du slutar då bums på skolan. Det är omskakande. Vår lugna lunk bryts plötsligt. Det är inte sjukdom eller olycka …

– Utan mitt fel. Jag gick för långt. Du har rätt som vanligt. Du klarar lunken, du vill ha lunken tills vi hamnar på hemmet. Men jag tänker inte bli beroende av dig.

– Jag förstår om du är upprörd. Och det är jag med. Men låt oss lugna oss ett tag. Det kan vi väl ändå lova varann.

– Jag känner mig inte lugn.

– Det förstår jag, men hitta inte på något nu närmaste dagarna. Vi sitter inte i sjön. Kan jag hjälpa dig på något sätt så.

– Fast jag har gjort fel tycker du?

– Ja är mitt raka svar. Du har gjort fel. Men gjort är gjort. Och det måste du själv förstå. Ett osmart sätt att avsluta din lärargärning. Det blir väl inga tal och blommor för din tjugofemåriga unika och strålande insats för ungdomen på den berömda Döderhultarns skola.

– Tack för de orden ändå. Fast det blev trettitvå år och inte tjugofem.

Lite humor har du ändå. Trägubben min. Du är som en Döderhultsgubbe!

Får jag en träkram! Nu kollar vi på abborren.

– Ja. Förresten vad tror du om vi mot principen skulle ta ett glas vin.

Det skall väl vara något vitt till fisken. Jag går och kollar i källarn.

– En bra idé. Förresten jag dukar på altanen. Om vi tar på oss lite mera så kan vi nog sitta där och lugna ner oss av utsikten. Så snällt att du vill hysa en brottsling under ditt hederliga tak.

– Domen har ännu inte fallit och förresten är halva huset ditt. Jag är en 13

trägubbe det vet jag, men nån gång kan jag med längta till något annat.

Fara till kasinot i Malmö och spela bort ett par hundratusen.

– Ska vi göra det?

– Varför inte?

– Men först vill jag ha ett nytt jobb eller hitta på något riktigt fiffigt.

Så att säga revanschera mig.

– Mot mig då?

– En aning bara. Men mot skolan och alltihop. Jag har en liten idé.

Jag ska borra i nånting.

– Som jag inte får veta.

– Inte på ett tag. Fast nu känns det bättre. Jag har bestämt mig – det är slut med skolan för min del, men jag ska vara förståndig som du brukar säga. Få ut de pengar det går med sjukskrivning och vad det nu finns för möjligheter. I morgon skall jag konsultera doktor Dahlman i den frågan. I värsta fall får det bli hemtjänsten.

– Men hemtjänsten?

– Den är viktig, där är man behövd. Dåligt betalt och byråkratiskt.

Min kusin Karin i Landskrona kan berätta, men ändå trivs hon …

Det blir en ny dag efter en natt med få timmars sömn. Morgan åker till jobbet exakt klockan sju som alltid. Atomkraften är säker en dag till.

Gunilla svarar inte i telefon. Hon skickar iväg ett mail till studierektor Bertilsson. Hennes beskrivning av händelseförloppet. Kort och sakligt.

En örfil har utdelats. Ett brott har begåtts vilket erkännes.

Hon tar ut en kopia på mailet och tar med sig till polishuset till mötet med kommissarie Lars Jönsson. Han bara sneglar hastigt på mailet och säger sedan att det blir ett formellt förhör med bandspelare. Gunilla upprepar allt och frågar till sist när det blir rättegång.

– Vi avslutar förundersökningen och lämnar den till åklagaren, som sedan beslutar om eventuellt åtal. Sannolikt blir det rättegång eftersom händelseförloppet inte bestrides av någon och det rör sig om en olaglig handling. Någon månad kan det nog ta. Det är köer vid tingsrätten precis som i vården.

– Tur då att ni inte klarar av alla brott. Annars skulle väl köerna bli ännu längre.

– Fast vi föredrar nog samarbetsvilligt folk precis som du är. Har du funderat på någon advokathjälp? Något namn jag kan notera.

– Inte ännu. Saken är i mina ögon mycket klar. Jag har utdelat en örfil och det får man inte. Om en aidssmittad tjuv spottar en av dina 14

konstaplar i ansiktet får han inte heller ta till våld.

– Inte mer våld än nöden kräver. Och absolut inte örfilar. Men finns du tillgänglig här i stan den närmaste tiden?

– Åtminstone närmaste veckan.

– Om du tänker resa bort kan du väl höra av dig till mig. Här är mitt kort och mail går alltid bra.

Så var den saken klar. Hon köper Nyheterna i en kiosk för att se vad de skriver. Hemma har de Barometern och den nämnde bara i en liten notis att en elev fått en örfil av en kvinnlig lärare på Döderhultarns skola. Läraren hade tappat omdömet efter att ha blivit kallad djävla kärring. Inga namn var nämnda i artikeln.

Det var ungefär samma rapportering i Nyheterna, men hennes eget namn var utsatt och tidningen hänvisade till att hon själv godkänt detta. Hon insåg till fullo att hon begått en både olaglig och skamlig våldshandling på den fina Döderhultarns skola, där yttrandefriheten för eleverna var en självklarhet sedan länge. Hon insåg vidare att hon misslyckats att motivera eleven och det var nog detta denne ville påpeka med ett i och för sig inte så välvalt språk.

Riktigt så hade inte Gunilla sagt, men journalisten ville förstås göra något av detta. Insändarsidan skulle komma att översvämmas, rektorn tvingas uttala sig och skolfrågorna komma i fokus än en gång.

Lösnummerförsäljningen kommer säkert att öka en aning. Det blir debatt ett tag och sedan återgår allt till det gamla. Vi glömmer lätt hur bra och demokratisk den svenska skolan är och att numera tar alla studenten och de flesta blir akademiker.

Hon skiter i alltihop. Skolan är passé för henne. Hon skall jamsa med ett tag till och få ut de pengar hon kan anse sig ha rätt till, men hon skall inte delta i någon skoldebatt. Hon har annat att tänka på. Hon skall vid femtioåtta års ålder hitta en ny tråd att spinna på. Ödets tråd tillbaka till hennes ursprung. Ända bort i Ryssland före revolutionen 1917.

Tanken har varit där ibland, men liksom försvunnit i vardagsarbetet.

Men nu jävlar! Hon skall …

– Vadå? frågar Gud där uppifrån taket.

– Lyckas!

– Med vad?

– Vi får se.

– Säg något i alla fall!

15

– Något som hände 1942. Då var min farmor Petrovna 52 år och kemist vid en pappersmassefabrik i Norrland. Hon var mycket begåvad och arbetade på fritiden med kemiska och elektriska experiment som syftade till att få fram något radikalt nytt. Ett batteri som kunde lagra oändliga mängder elektricitet. Det skedde en svår explosion i ett dynamitförråd vid den där fabriken i Tallforsen, som platsen hette, och farmor Petrovna och någon mer omkom. Något rykte kom ut om det där batteriet, men sen konstaterades att det var ett jättelager dynamit som exploderat och något konstigt var det inte alls. Dynamitlagret var inrymt i källaren till ett stort transformatorhus för inkommande elektricitet till fabriken. En rejäl byggnad och i utkanten av samhället.

Ett perfekt läge för ett dynamitlager. Att det var så stort berodde på att militären hade ett hemligt lager där, fast det sas officiellt att det bara var bolagets husbehovslager av dynamit. Petrovna råkade vara i transformatorhuset då något åsköverslag skedde och alltihop flög i luften. Det yrde tegelstenar runt hela samhället. Men det var en ren olycka som militären tystade ner. Deras dynamit var tänkt att ha till att spränga några viktiga broar ifall tysken eller ryssen kom.

– Du nämnde att du har ett ryskt ursprung?

– På 1800-talet arbetade en hel del svenskar i Ryssland hos ASEA, LM Ericsson, de Laval med flera. Farmor Petrovnas föräldrar var Nikolaj Betleng, en rysk ingenjör och Ester, en svenska. Petrovna föddes 1890 i Ryssland och växte upp i både Sverige och Ryssland. Begåvad, läste kemi i båda länderna och spåddes en forskarkarriär, fast hon var kvinna och borde ha stått hemma vid spisen. Men i samband med revolutionen föll mycket ihop, inte minst familjens ekonomi. Petrovna fick arbete som kemist 1920 vid en sulfitmassefabrik i ett samhälle Tallforsen, och där trivdes hon bra och kunde hålla på med en mängd egna experiment. Det var väl ett sånt där gammalt bruk med ägaren på plats och han stöttade Petrovnas experimenterade. Och hon fick flera patent på blekning av pappersmassa på klorfritt sätt med syrgas, fast tiden var inte mogen för hennes idéer. Maken Gottfrid var konstnär, men försvann tidigt ut ur bilden. For visst till Amerika. Petrovna dog alltså i olyckan 1942, då hon var 52 år gammal.

Petrovna hade två söner. Min pappa Peter Kobalt och min farbror Elias Kobalt. Min pappa och mamma var konsertmusiker i Stockholm och där växte jag upp. Mamma och pappa dog i en bilolycka 1978. Då var jag 25 år och hade nästan läst klart på universitetet. Ryska, kemi och matte och det blev en filmagexamen året därpå.

16

– Det var mycket olyckor. Banden klipptes av för dig. Men du har någon kunskap bakåt ändå om dina rötter. Var dina föräldrar släktkära och så?

– Inte alls. De levde bara för musiken och trivdes bara i storstan. Men jag var inte ett dugg musikalisk – kan inte ens höra takten i musik och dansa kunde jag aldrig lära mig. Kemi och även biologi har roat mig, jag hoppades eller trodde att jag skulle ha lite av farmor Petrovnas forskningsgeist. Hon var som någon sorts ängel långt borta och jag drömde ofta om henne. Och jag hade nog tänkt att forska lite i den ryska släkten. Rent av fantiserade jag om att skriva en bok som ung.

Om svenskar i Ryssland på den där tiden före revolutionen. En hel del var på väg i Ryssland, det var inte något u-land trots allt. Kärlek fram och tillbaka mellan ryssar och svenskar. Sånt där trams du vet. Därför läste jag ryska. Men sen blev det skolan och barnen och dagar och år gick. Du vet själv hur det är. Lite av det där bohemiska konstnärsättet har jag i mig efter min slarviga morfar Gottfrid. Han som bara försvann till Amerika.

– Du nämnde att Petrovna hade en son till förutom din pappa.

– Just det. Elias Kobalt. Född 1928 och han lever och är pigg eller var pigg senast jag talade med honom, i julas var det nog. Han är alltså 82 år, bor i Hudiksvall ganska nära Tallforsen där farmor var kemist och sedan omkom i olyckan 1942. Då var Elias bara 13 år, men min pappa 22 år och han var driftig och duktig och redan musiker i Stockholm.

Spelade dansmusik på privata fester på nätterna för att tjäna pengar och gick på akademin på dagarna. Elias bodde med pappa i Stockholm.

Tog studenten vid Östra Real och läste sedan biologi och blev lektor i Hudiksvall. Naturmänniska som ville bo nära skogen. Och jag tror rent av att han hade en sommarstuga i Tallforsen nära där han själv vuxit upp. Elias hade liksom sina rötter där och ville nog läka sina sår.

Stockholm gav han inte mycket för.

– Och det är din farbror Elias du tänker prata med? Borra som du sa.

– Precis. Han har material och han har minnen från 1930-talet och från den där hemska olyckan. Som ung pojke men ändå. Jag har bara träffat Elias några få gånger, men han vet mycket och han har bevarat mycket efter farmor. Men det mesta är skrivet på ryska.

– Men det kan du ju!

– Så där. En svensk akademisk examen i ryska betyder inte att man kan allt. Men det finns ju ordböcker. För några år sedan fick jag flera 17

luntor på ryska från Elias. Han ville att jag skulle sammanfatta vad det var, men skam till sägandes blev det bara undanlagt. Tidsbrist och i sanningens namn ointresse på den tiden. Man måste uppnå en viss ålder för att få ett äkta intresse för sina rötter. Och då är många nyckelpersoner redan döda. Tänk om jag spelat in allt som min mamma berättade, säger alla när det är för sent. Och i fotoalbumen finns det varken namn eller datum. Nu ska jag åtminstone försöka få tag i Elias innan han dör eller blir dement.

– Kan du sätta upp på ett papper hur de där släktingarna hängde ihop.

Och du med dem.

– Ja, Gud det skall jag göra. Fast jag trodde att du visste allt.

18

Matteläraren Gunilla klipper till en elev och får sparken. Men hon tar upp en idé, som hon länge burit på undermedvetet. Farmor Petrovna var kemist och hon omkom i en mystisk explosion 1942. Ett rykte kom ut att hon höll på att utveckla ett superbatteri, som exploderade vid olyckan. Gunilla börjar forska i Petrovnas efterlämnade papper. För att hjälpa henne tar hennes man Morgan förtidspension från kärnkraftverket. Deras trista äktenskap och rutinartade liv har plötsligt omvandlats till ett kreativt team med fullt flow. De längtar båda efter revansch, men när tiden går inser de livets verkliga värden och deras kärlek blir det viktiga. Pengar och ära hägrar inte längre. Men batteriet lyckas och blir succé. En annorlunda bok om kreativitet och nytändning. Det är aldrig försent!

På Faun Förlag har tidigare utkommit en skönlitterär berättelse av Gunnar Johansson,”Besväret”.

www.faunforlag.se