Issuu on Google+

RoseMarie Sjöberg

Du såg mig Du såg mig

Faun Förlag


Av författaren har på Faun Förlag tidigare utgivits ”Man går inte ifrån man och barn” (2011)

© 2013 Författaren och Faun Förlag Redigering och grafisk form: Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-03-4 www.faunforlag.se


Du sรฅg mig Roman

RoseMarie Sjรถberg


1 – Vem var det? – Sigrid! – Vad ville hon? – Att du skulle följa med till bårhuset. Fadern ligger och väntar på jordfästningen som ska vara på lördag. Det är till honom Sigrid vill ta Maja för ett sista farväl. Signalen bröt sig in, en gäll och påträngande signal som fick henne att hastigt resa sig upp. Det långa håret trasslar in sig i sängbottnens spiraler. Något som ofta inträffar när tagelmadrassen glider ner mot sängmitten där några spiraler slappnat av och bildat en krater. Alltför ofta händer det att håret fastnar och stora tussar lossar när hon lösgör sig. Håret når nästan till midjan och en klippning är på tiden. Döden har hon redan sett. Hon satt hos fadern när hans liv sipprade bort. Ensam och ovetande om vad döden innebär. Döden fanns inte i en tid då hennes liv var dolt i en späd knopp med en strimma purpur mellan de täta kronbladen. Fadern var fästet i tillvaron. Nu har han lämnat henne åt sig själv och framtiden. När han försvann famlade och föll hon handlöst utan fallskärm. Hon klarar sig, men får blåmärken. Många pusselbitar ligger utspridda framför henne. För att inte tala om alla frågor som trängs och vill ha svar. Frågor som hon inte vågar ställa ännu. Men, hon har dem lagrade. Det är en bristvara att få prata om det hon tänker på. Tilltron saknas. Även om fadern förstod henne kom hon honom aldrig riktigt nära. Han dolde något som hon gärna velat veta. Nu är det för sent att fråga. Varför Sigrid hela tiden ska lägga sig i vad som händer i hennes familj är en återkommande undran. Det är som om Sigrid ägde fadern och hade behörighet att gå in i hans liv och lägga sig i. Någon som vet bäst. Snöslask och dis hänger över Västanå. Vintern lurar och har inte bestämt sig ännu. Lukten av sulfat från Skutskärsfabriken och 


ovissheten snor in sig i henne. Något nytt väntar. Förändring och ovisshet. Inför det nya vill inte aptiten infinna sig. Det mesta har en fadd smak och huvudet värker. Vakenheten mal natt efter natt före begravningen. I timmar ligger hon och stirrar i taket, vrider och vänder sig, blundar och ber om sömn. Går upp och drar i rullgardinen, söker en ljusstrimma i mörkret, bara tystnad möter bakom glasrutan. Drar ner gardinen som genast ger efter och rullar upp med en smäll. Försiktigt drar hon en gång till och håller gardinen mot fönsterbrädan, släpper efter och återgår till sängen och maran som inte vill överge henne . Modern börjar röra på sig och då vet Maja att klockan är fyra, den tid på morgonen då modern alltid går upp. Vanan sitter i och verkar vara en inmonterad väckarklocka. Maja är klarvaken men ligger kvar i sängen, drar täcket över huvudet i ett försök att locka sömnen. Hon är på väg in i drömlandet när lukten från köket irriterar och väcker henne. Bränd mjölk. En ovana modern har. Varm mjölk lugnar brukar hon ge råd om mot sömnlöshet eller oro. Hon sätter på plattan och gör något annat. Mjölken kokar över och bränner fast i kastrullen. En skåpdörr slår igen, porslin slamrar. Maja suckar. Utanför smäller brevlådelocket. Arbetarbladet. Ytterdörren öppnas och stängs. Modern bläddrar i tidningen och prasslet tränger igenom väggen. Maja följer varje ljud och är inte beredd att stiga ur sängen än på ett tag. Hon håller till under täcket då huset ännu är kyligt. Hon väntar på kaffedoften, den gör huset varmare. Några timmar återstår innan fadern ska i jorden. – Du får sno ihop en knut, hästsvans ser inte bra ut, förmanar modern. Sorgbandet på kappkragen och den grå flanellkjolen med svart polotröja blir avskedskläderna då fadern lämnar jordelivet. Var han nu hamnar. Utslängd i universum i en ständig cirkulation eller får han lugn och ro vid Djupsjö dit han ofta gick. Sjön utan botten som lockade och drog. Där plockade han odon eller, som han sa, svålon. Saftrika bär som liknar blåbär, fast större. Före hemfärden brukade han sjunka ner bland porsen vid sjökanten och se grönskimrande trollsländor spegla sig i sjön, skräddarnas märkliga promenader på vattenytan. 


Det oundvikliga är ett faktum och vad prästen har sagt vet hon inte. Knuten är dubbel i bröstet och övergår i kramp, tankarna studsar och stökar under pannbenet när orgelmusiken annonserar att det är dags att resa sig och följa efter kistan. Benen skakar och bröstet kläms ihop, hon får svårt att andas. Sex män från byn bär kistan. Närmast bakom går Maja och modern. Näsduken är genomvåt och kinderna svullna. Blicken i golvet. Hon går i en tunnel, uppfattar inte de begravningsgäster som finns i kyrkbänkarna. Kyrkan som hon inte varit i sedan konfirmationen och som skrämmer henne. Den fuktiga luften utanför kyrkporten löser upp krampen. – Är din pappa död? Killen hon gillade hade frågat. – Ja! – Det har ju inte stått något i tidningen, någon dödsannons. – Jaså, det var konstigt, sa hon utan att se på honom. Att berätta om pengarna som saknats, ville hon inte. Därför sluter hon sig och låter en hinna skydda mot alla frågor. Vad gör du? Vilken skola har du gått i? Har du varit på semester? Har du varit utomlands? Som om alla dessa frågor har ett självklart svar i en enda riktning. Ingenting av allt detta har hon gjort och hamnar på stigen utan mål. Utan framtid. Och ändå finns framtiden, den hon är på väg mot. En stig har kommit till vägs ände och Maja måste börja trampa upp nya. Vart stigarna leder vet hon inte. Bryr sig inte heller, är bara i en hemlöshet där hon ska försöka gro och växa en gång till. En öppen grop och en svävande sorg omkring. Varsamt sänker männen kistan och allvarliga miner följer färden ner. Bärselarna dras upp och männen står en stund med sänkta huvuden och knäppta händer, bockar och drar sig tillbaka. ska han dö det är inte sant att han ska dö nej det är inte sant och han svarar inte fast hon håller hans hand vakna upp och var som du var hon vill ha dig kvar det är för tidigt hon är så ung och vill veta vem du var och vem ska få henne att orka när du är borta du får inte dö från allt hon vill veta 


hon vill ha dig kvar du är det enda hon har fast hon flyktade och for hade inte tid det var hennes ungdoms yviga liv och skulden kan hon aldrig komma ifrån det blev ett fasansfullt slag den dag han drog sitt sista andetag Huvudet spränger och fadern flimrar förbi, orörlig i sängen på Kronikerhemmet. Gråten forsar ohämmat. Prästen går fram till graven, står stilla en stund innan han börjar prata. Det låter som babbel, ett sammelsurium. Obegripligheter. Näsduken förmår inte ta emot allt som rinner ut och tårarna sipprar rakt igenom, rinner längs med handleden och in under jumperärmen. Och skakningarna. Hur ska hon få dem att sluta? Gud finns inte eftersom han tagit det hon mest av allt vill ha kvar. En gren har brustit. Prästen får prata hur mycket han vill om Gud, han finns inte. Bara bilderna i huvud finns kvar, färgstarka med skarpa konturer. Varför ska döden slå mot henne? Varför? Var finns meningen med hennes liv när hon inte har någon vägledning längre? Prästen pratar på och det enda hon uppfattar och som bryter hennes flisor av tankar är när han säger: – Vi får lämna allt i Guds händer. Amen. Hur ska hon få veta vad Gud gör med fadern? Om Gud nu finns? Maja står bredvid modern några meter från graven. Diset ligger tungt över begravningsföljet denna gråvädersdag i början av november. Sigrid går med bestämda steg emot henne, tar tag i ena armen och drar i Maja som motvilligt följer med mot graven. Där nere kan hon skymta kistan med nejlikorna på locket. Blommor som Maja alltid tyckt illa om och som hon tycker påminner om döden, de är dödens blommor. Sigrid håller hårt i armen ända tills Maja kastar rosen. Kroppen skälver och benen är ostadiga. En kort stund känns det som om hon är på väg att hoppa ner till fadern. Sigrid släpper taget, men fastheten i greppet sitter kvar när Maja vänder och går tillbaka till sin utgångsplats.




Modern går mot graven. Granskande ögon följer varje rörelse. De svarta stumporna korvar vid vristerna, sömmarna vinklar utåt, följer de hjulande benen. Hon står länge och ser ner i graven innan hon till slut och i långsamhet sträcker fram handen, håller rosen några sekunder och släpper taget om skaftet. Blir stående. Det svarta floret döljer ansiktsdragen, men ett ser Maja. Modern gråter inte. Hon vänder sig mot Sigrid. En strid utan ord utkämpas framför graven. Sigrid är utan flor och rynkan i pannan djupnar när hon drar ihop ögonen till springor. Blicken är vass som ett svärd på väg att stöta till och lägga sin fiende på marken. Munnen hårt sammanbiten . Modern väjer inte undan, möter Sigrid utan att blinka, låter axlarna sjunka och armarna hänga löst. Det stöter till i bröstet. Hon vill skrika ut det onda, berätta sin sanning, öppnar munnen. Förseglas. Handväskan gapar och en ask tändstickor faller till marken. Ingen bryr sig. Till slut vänder modern och går förbi de få som är närvarande. Med sänkt huvud. Alla har inte tagit farväl av fadern och ändå avviker hon och går mot klockstapeln utanför kyrkmuren. Maja står kvar vid graven och följer henne med blicken. Kroppen kutar och ryggen är vänd mot kyrkogården. Hon fumlar efter väskan och får upp en vit näsduk. När hon tror sig vara i avskildhet torkar hon ögonen under floret. Prästen börjar sjunga, Blott en dag ett ögonblick i sänder, ingen hakar på. Några rena toner kommer inte ut men han sjunger högt så att diset särar sig och en smal strimma himmel syns. Diset drar ihop strimman när prästen tystnar och gråheten återkommer. * Vad kommer att hända och hur ska det bli, trummar det i Maja när taxin åker över Karl XIII:s bro, förbi turisthotellet som är öde i höstrusket. Vattnet ligger uppdämt bakom luckorna i väntan på våren, små rännilar ringlar iväg mellan stenblocken. En burrig kråka letar i klippskrevorna, smälter in och blir till ett med stenarna. Uppslukad. Mellan fallet och Kungsådran vilar Laxön ut efter brobyggande militärer och sommarkvällarnas danser. Hon har kommit av sig och Laxön är ett avslutat kapitel. 


Träbron över Kungsådran är som förr och återkallar den hoppfullhet hon kände varje gång hon var på väg över till ön. Killarna i givakt i vaktkuren strax innan den fasta marken tog vid, onsdagar och söndagar inför dansen. Det viktiga var att bli uppbjuden. Hela tiden. Och hon hade huvudet högt, visade inte rädslorna som låg och ruvade. Sorgen och ledsamheten flyger iväg en kort stund och hon blir upprymd av det som en gång var. Ett eko från det förflutna. Danserna fick henne att sväva och locka fram det hon inte visste att hon hade inom sig. Glädjen i rörelsen och att lära sig olika danssteg. Hon hade lätt att följa med i de olika stegen, gammeldans likväl som foxtrot och bugg. De vida kjolarna med lager av stärkta underkjolar höll andra par på avstånd när tremannaorkestern spelade upp en bugglåt. Danserna som skingrade oron och gjorde henne betydelsefull och levande. Kronikerhemmet skymtar från bilfönstret och övergången till fadern blir omedelbar. Moderns syster Frida bryter tystnaden. – Det blev lugnt och skönt när din pappa kom in i din mammas liv, ingen sprit och inga slag. och det är en stor sorg att han är borta. Hon lägger armen om Maja. Din mamma hade det svårt innan, ska du veta. Fridas omtanke och närhet framkallar gråt. Hon tog i Maja, något som ingen gjort på det sättet och värmen överrumplar. Begravningskaffe i gula huset. Några släktingar i följe. Modern är tyst och frånvarande. Förflyttar sig i trans och sätter sig med ryggen mot telefonen i farstun, stirrande ut mot ingenting. Maja dukar fram bröd och kakor, kokar kaffe. I källaren står gräddtårtan som ska bjudas till påtåren. Frida, som sällan är på besök, försöker att få stämning i huset, värmer upp det dystra och har lika lätt för skratt som till gråt. Och hon växlar ofta däremellan. Hon berättar historier och får mungiporna att dra uppåt. Som i Söderfors när Majas morfar begravdes. Då skulle det vara glatt hade han bestämt. Om fadern hade tyckt detsamma är oklart eftersom han inte kunnat prata under sjukdomstiden. Han hann aldrig säga hur han ville ha det.

10


– Hur har du det i Skärplinge? undrar Frida. – Det är väl ganska bra, säger Maja och är på väg att berätta vad som hänt, men ändrar sig. Orkar inte riktigt. – Du kommer att klara dig i livet, lägger hon till och lägger handen på Majas arm. Hon bryr sig i alla fall och hon höjer tempraturen några grader. Höstrusket kryper in i gula huset, som är dålig isolerat. Kaffet skingrar sorgen en aning och gräddtårtan är vald efter faderns smak. Om han ville ha något fint och festligt önskade han gräddtårta med sylt emellan. Då lyste han upp som ett barn på julafton. – Din pappa var en rejäl karl. Och som han kunde berätta sen. Maken har jag aldrig hört, säger Hjalmar som på många sätt kände sig i samhörighet med fadern eftersom han gjort en kort resa till sjöss. – Han var pålitlig och stark, man visste var man hade honom. Men han var förtegen om varifrån han kom, fortsätter Frida. Modern blåser på kaffefatet som hon har i handen och tittar upp med stora ögon. – Han kunde nog bli arg, det ska väl jag veta, lägger hon till. Kopparna klirrar mot faten och skedarna skrapar ihåligt mot assietterna när de sista tårtresterna slukas under ett långt stillatigande. Det blir mostern som bryter tystnaden. – Hmm… det är ju klart, ingen är väl felfri ens en dag som denna, men det är väl ändå så att Gustav hade fler bra än dåliga sidor. – Han var förtegen om sin bakgrund och ville inte gärna prata om den. Men annars gick det att få fart på berättandet om de som lyssnade föll honom i smaken. Om inte satt han tyst, säger modern och sörplar i sig från kaffefatet. Det har spekulerats om varifrån han kom. Han var en oäkting och fadern är okänd. Det kändes, tror jag, eftersom han aldrig ville prata om det. Andra spekulerade om vem fadern var, men det avfärdade han. Ville väl inte veta eftersom fadern inte ville veta av honom. Jag tror att han gick till sjöss tidigt för att komma undan alla skamkänslor och frågor. Om det var så kan jag bara spekulera om. Om han visste något är det hemligheter som han tog med sig i graven. – Du är din pappa upp i dagen, säger Hjalmar och vänder sig mot Maja. – Att han är far till jäntan går inte att ta miste på, flikar mostern in. Han var gammal när du föddes och det måste ha varit stort att 11


få sitt första barn vid femtiosju års ålder. – För mig var han aldrig gammal, säger Maja som först nu börjar förstå att fadern i jämförelse med andra som hade barn i hennes ålder var ordentlig gammal. Han skulle kunna vara hennes farfar. Jansson, en av kistbärarna har hitintills suttit tyst, tar till orda. – Vintern fyrtiotvå, det var kallt som tusan, flyttade vi det här huset från Vallbacken. Fyra hästar drog och din pappa hade förberett en källargrund där vi placerade huset som till viss del var nerplockat, säger han och vänder sig till Maja. Ett företag jag inte glömmer. Hästarna blev oroliga när vi skulle svänga ut på Västanåvägen. Huset gled iväg och det höll på att sluta illa. Vi fick lugn på dom och sen gick det bra. Kallt var det, en av de kallaste vintrar i Västanå under min tid. – Var i Vallbacken stod huset? – Din pappa fick bygga på min tomt när han kom från sjön trettionio och bestämt sig för att stanna på landbacken. Jag minns det som om det vore igår när han kom. Han hade sovit över på järnvägsstation eftersom han kom sent och inte visste vart han skulle ta sig. Jag var en avlägsen släkting och den fasta punkt han hade kvar i Sverige. Det är Kalle Uppling som levererar den nyheten för Maja och honom pratade fadern ofta om.

12


2 Årets nobelpris i litteratur går till John Steinbeck. Förstrött lyssnar hon på radion, har ingen aning om vem han är och fortsätter att plocka ihop sina pinaler inför flytten. Pappväskan i blått är flammig och nött, rymmer lakan och örngott, lite kläder och trasmattan som får ligga överst. Det ena låset krånglar och hon gör en ompackning, drar en livrem om väskan som putar på mitten. Inget mer finns att lägga ner och uppbrottet kommer närmare. Någon återvändo finns inte, men ett motstånd finns över att hon har tackat ja till något hon aldrig funderat över om hon vill syssla med. En avknoppad kart med blånader på väg bort. – När kommer du hem? frågar modern. – Vet inte, jag hör av mig. Med ovissheten och väskan kliver hon in i taxin. – Busshållplatsen vid Hållens café. Chauffören nickar, honom känner hon, det är från skolskjutsens tid och han har blivit äldre, grånat hår och större mage. Maja minns honom i uniform med skärmmössa. En vänlig man. I sju år skjutsade han ungarna från Västanå till folkskolan på andra sidan älven. Taxibilen hade mjuka säten som man sjönk ner djupt i. En svart bullig bil som fraktade ungarna fram och åter varje dag. Till gamla skolan som var hållplatsen. Där biblioteksfilialen fanns och där ungarna i byn hade skidtävling varje vinter. – Ni växer ifrån oss, säger han. Det var inte länge sen du var en jäntunge med lugg och rakt hår. Fräknig och pigg, minns jag. Fem okända ska åt samma håll, skogen står tät på bägge sidor om den raka vägen. Karlholm säger en skylt och så småningom blir skogen avlöst av åkermark i nyplöjda fåror. Stilla jordvågor i glänsande svart lyster. Två rådjur står stilla i skogsbrynet. Förbi på höger sida dundrar en lastbil med sand på flaket, stryker oroväckande nära och lägger sig framför bussen. Drar ifrån och slukas upp av en kurva.

13


På håll anas hemvisten där hon ska trampa upp en ny stig och se vart den leder. En annan väg hade varit möjlig men Maja tackade nej, ville inte binda sig för flera år. Karin, hennes moster tog henne till Uppsala. Till en syateljé där Maja skulle gå i lära. Modern var inte intresserad av att följa med. – Du måste få utlopp för ditt skapande, hade Karin sagt. Kruxet var ett kontrakt på flera år vilket allt strandade på. Ett slavkontrakt och dessutom låg ateljén i ett källarplan, mörkt och trångt. Busstationen i Skärplinge i november. Inte en själ syns till när Maja ställer ner väskan, ser forskande över ett folktomt torg som är ändhållplats för bussen. Två ungdomar spanar ut mot bussen från caféet rakt fram. Knuttar i svarta skinnjackor. En motorcykel parkerar utanför. Väskan känns tyngre än när hon lämnade hemmet. Flera gånger sätter hon ner den, för att vila, tar nya tag och går mot huset där det nya finns. Tandkliniken ligger intill torget i bottenvåningen, tandläkarbostaden en trappa upp och personalbostäderna högst upp. Fyra enkelrum med gemensamt kök och toalett. Ovanför barnkammaren är hennes rum, på gaveln. Snedtak och ett fönster. Två vindsutrymmen. En säng, två fåtöljer, byrå och ett bord. Det första hon gör är att lägga trasmattan på golvet. Den som hon vävt i husmodersskolan med röda och vita ränder. De röda är bredare än de vita och mattan är extra lång. När Maja betraktar rummet och helheten, är hon nöjd att hon mätte fel och fick den längd den nu har. En kort matta skulle inte ha gjort sig lika bra. Gula tapeter och kala väggar. I botten på väskan har hon en dikt som hon skrivit av. Den fäster hon med häftstift ovanför sängens huvudsida. Glas och ram får hon skaffa när det blir några kronor över. Rummet blir ombonat, fastän Skärplinge är en avkrok och något som bara blev och uppstod i en stund av vilsenhet. – Du måste ut och tjäna egna pengar, hade modern sagt. Och Maja tar det första som erbjuds. Varför begriper hon inte, men ingen hade frågat vad hon skulle vilja göra och hon blir en schackpjäs som flyttas i ett första drag. Men djupt inom henne finns ett frö som gror, sakta och medvetet. Fast i skuggan där hon tycker sig vara, är växtligheten dålig. 14


Skärplinge hade hon aldrig hört talas om innan hon tackade ja till elevplatsen. Visserligen är orten större än Västanå och bondgårdarna flera. Ingen älv, som hon är van vid, men en å som rinner igenom och det är inte alltför långt till havet. Men dit kommer man bara med bil. Omkring ligger stora åkrar och det är platt. Från fönstret skymtar Tierpsvägen och nedanför en lång rabatt med slokande och vissna växter. Rabatten sluttar längs med huset och avslutas framför ingången. En vilande rabatt som vårdats av medvetna händer och omgärdas av stenar i ovala och runda former. Skogen finns nära inpå. Det är tomt på folk, en ödslig ort är det första intrycket. Hus med stängda dörrar, men ljuset lyser ur fönstren. Hon sjunker ner i fåtöljen, orienterar med blicken och stannar vid snedtaken som gör rummet trivsamt och ombonat. Det ska gå, måste gå, bara hon får det som hon vill ha omkring sig. Men inuti är det oreda av stunder som gjort henne illa och hon vill renovera sig inför det hon inte vet. Ta sig förbi och spränga hinnan som håller henne på plats, anpassar henne till det hon inte vill Nu finns hon vid en ändhållplats och viljan vilar och rösten säger: Stå ut, än är det inte dags. Ofta brukar hon lyssna på rösten och när hon gör som den säger mår hon bra. Går hon emot kommer motgången och hon styckar sig i oroliga delar. Och ändå går hon emot, gång efter annan. Särskilt illa blir det när hon säger det hon tror att andra vill höra. Då gnisslar det till. * Ett varmt leende med ögon som välkomnar, bruna och förstorade bakom svarta bågar. Han famnar om en utan att göra det handgripligen. Tandläkare Lockwald, Majas första arbetsgivare. Hans tandsköterska ler avvaktande och hälsar välkommen. Det är hon som ska lära upp Maja. Som elev får hon gå vid sidan och successivt utföra små uppdrag. Passa upp, blanda amalgam med kvicksilver, diska instrument och sterilisera i ugnen. Svara i telefon och ta emot tidsbeställningar. Framkalla röntgenbilder och hämta in patienter från väntrummet. Städa undan och skriva in i patientjournaler som ska arkiveras. Allt är nytt. Fyra år innan hon är färdig tandsköterska. Under tiden får hon en liten lön. 15


Den luktar annorlunda, kliniken. Som kryddnejlikor man sticker i julskinkan. Särskilt innan patienterna har tagits in. Den rena doften dränks när stinkande gommar gapar och varbölder ska behandlas. Oftast dras tänderna ut, det blir billigast. Lockwald försöker övertala en och annan att behålla tänderna och att i stället laga dem. Men det blir dyrare än en protes. Då får det bli protes. På samma våning hyr Ulla. En glad tjej. Alltid på hugget att ordna fest. Det egna rummet kan hon inte använda då röran är total. Hon makar in sig hos Maja när fest kommer på tal. Varifrån Ulla lyckas få ihop folk till festerna är obegripligt. Men hon är en sockerbit som drar i bondbygden där husen står glest. Ibland är gästerna tveksamma och ljudnivån en aning hög. Rummet ligger ovanför barnkammaren och Lockwalds klagar ibland. Anna är motsatsen, prudentlig, lång och allvarlig. Fattar lätt humör, är lite trög och ansträngd och håller sig på rummet för det mesta, tar avstånd. Också hon bor på samma våning. Maja vill få kunskaper som hon inte har och börjar en Hermodskurs. Det är mycket hon inte begriper och suget på att lära finns. I början studerar hon flitigt. Läsa på egen hand kräver disciplin och framförhållning. Breven ska vara inne på bestämda datum och mycket av fritiden går åt. Och i början löper allt bra. Hon blir godkänd och får nya uppgifter. Problemen börjar när festerna blir många. Hon kommer efter och till slut staplas breven på höjden utan att öppnas. Det blir svårt att komma igen och hon avbryter, flyter med i en annan riktning. Det går inte att stå emot Ulla. Maja måste välja. Stänga in sig varje kväll och läsa eller hänga med i nöjeskarusellen. Valet blir att hoppa av och misslyckandet känns. Nu gäller annat som ligger på och luften är tät av spänning. Bekymret är pengar och hur hon ska få dem att räcka, eftersom lönen räcker bara till hyran och det som blir kvar till mat i två veckor. All fantasi behövs för att stilla hungern och vissa dagar lever hon på vatten. Dagar som ger huvudvärk och matthet. Att få hjälp hemifrån är för det mesta otänkbart. Fast ibland ringer hon och undrar om modern kan skicka hårt bröd och sylt med bussen. Det händer att hon kan och då är Maja räddad i några dagar. Att pengar saknas berättar hon inte för de andra eftersom hon känner skam över att inga ha. Som när hon blir tillfrågad att följa med på bio, då skyller hon på annat och stänger in sig. 16


* – Telefon till Maja! Tandläkare Lockwald håller fram luren och ser spefull ut. – Hallå, det är Maja! – Minns du förra lördagen i Tobo? Hon ser sig om, besvärad över att ta emot privata samtal på arbetstid. Rösten är bekant men hon har glömt vad han heter. – Jag vill träffa dig, säger han innan hon hunnit svara på första frågan. Hon blir ställd och ordlös, finner sig och säger: – Jag kan inte prata just nu. – Då kommer jag igen! Vadå förra lördagen, tänker hon när hon är på väg in i mörkrummet för att framkalla en röntgenbild. Två danser hade hon dansat med honom och han hade försökt närma sig flera gånger. Maja gick tidigt och han hade passat på henne när hon var på väg ut. Sa något om att han sett henne flera gånger i Skärplinge. Han verkade äldre än de andra. Inte mycket men det märktes på sättet att prata. Han snärjde henne med blicken. Knöt öglor om henne. – Jaha, Maja får inte vara i fred. Det var ett kort samtal. Lockwald ser illmarigt på henne. Hon återgår till sysslorna utan kommentar. Rodnar. Känner befrielse när hon skriver in patientens uppgifter i journalen. En besvärlig visdomstand som har tagit tid att få ut. Mannen är ordentligt skakig och därtill rädd för tandläkare. Röntgenbilden visar att Lockwald lyckats få ut alla rotrester. Med lugn berättar han för mannen att allt är borta och att det om några dagar känns mycket bättre. Men mannen vitnar och sjunker tillbaka i stolen, Maja hämtar en fuktig trasa och baddar honom i pannan, lutar stolen tillbaka lite mer, pratar med honom för att se om han är vid medvetande. Han svarar inte men nickar. Tandläkare Lockwald öppnar ett fönster och inom några minuter återkommer färgen i ansiktet. Han kvicknar till och vill iväg. Maja stöttar och följer med till väntrummet, ber honom sitta en stund innan hemfärd. Det vill han inte, tar på rocken, trycker ner kepsen på huvudet, kommer på sig att han inte tackat och lyfter den, vänder sig mot Maja, skyndar ut i friska luften. En storvuxen man med grova nävar som krampaktigt höll i armstödet under utdragningen går med långa steg över busstorget och försvinner in i tobaksaffären. 17


– Han kommer nog inte igen på länge, säger Maja när hon återvänder från väntrummet. * – Brev till dig, kvittrar Ulla. Maja diskar instrument när Ulla kommer forsande med famnen full av post, strax före lunch. Kuvertet har en driven stil och hon känner inte igen den. Drar med pekfingret, trekantiga flikar reser sig utmed öppningen. Handstilen lutar markant åt höger. Det börjar direkt. Inte Bästa, Kära eller Hej, utan direkt på sak. Orden kommer oväntat, med målande formuleringar och starka ord om henne som person. Ett sådant brev har hon aldrig mottagit. Det känns för mycket. En hyllning som samtidigt skrämmer. Vad menar han? Lite smickrad blir hon, men allt är på ett annat sätt än vad hon är van vid. Telefonmannen som hon dansade två danser med. Han hade en slät guldring på vänster ringfinger. Och ändå ringer han henne och skriver ett sådant brev. Maja rodnar och knycklar ihop brevet. Det betyder ingenting, lägger det åt sidan eftersom han inte berör eller får henne varm. Bara smickrad. – Vem var det ifrån? undrar Ulla och lägger huvudet på sned. – Ingen särskild, i alla fall ingen jag bryr mig om. – Varför rodnar du då? – Äsch, det är värmen från ugnen. – Jajaa, säger Ulla och plirar granskande på Maja. * Vintern kommer i oktober, tvärt och utan förvarning. En motig blåst och vägarna driver igen. Plogbilen kör dag och natt. Snöfallen är täta med stora flingor och barnen rumlar ut, yra av att få avbrott ifrån den mörka hösten som är fattig på impulsiva lekar utomhus. I ett huj åker spadar och skidor fram. Allt på en gång i nyhetens behag över en efterlängtad förändring. De gräver grottor i snövallarna och skidar på gärdet framför kliniken. Rosiga kinder och våta vantar. De bryr sig inte, känner inte av fukten och för en kamp mot yrsnö och blåst. Utmanar ovädret. Ett barn har tappat ena skidan och lägger sig på rygg, som för att få nya krafter, sträcker upp benet som har skidan på plats och lättar 18


på bindningen. Han ligger kvar i snön och gör armrörelser upp och ner. Ansiktet mot himlen. Snön smälter och rinner smekande över kinderna. Snart börjar han röra benen ut och in, gör försök att få ben och armar i rörelse samtidigt. Lyckas inte särskilt bra. Den ena skidan står upprätt, den andra ligger framstupa några meter längre bort. Maja är ute och går med sig själv, stannar till och ser pojkens lek i snön. Det är lördag och hem ska hon inte, blir kvar över helgen. Vintern har sedan barnsben varit hennes bästa årstid och hon får lust att slänga sig i den mjuka och lätta snön. Det passar inte, men hon vill. Yrväder är äventyr och spänning, som i en rafflande film. Hon känner samhörighet med snö och oväder. Flingorna som leker och virvlar lössläppt och faller mjukt till marken, modellerar täcken, gör drivor i böljande vågor. Skäplingeslätten blir ett vitt oändligt hav där en farkost seglat vilse och får masterna knäckta av den tjutande stormen. En man med rimfrost i skepparkransen spanar utan att tränga igenom yrsnön. Snö och blåst, vitt oändligt vitt. Ögonfransarna isar och näsan klistrar ihop. Vinden kryper i skinnet, borrar sig in i märgen. Han är fast förankrad på däck, ensam med vinden och kylan. Blir fryst i en spaning. – Ligg inte och bli kall, skriker en kvinna, troligen modern, som kommer pulsande i snön och har siktet inställt på pojken. Du blir förkyld, kom genast upp. Pojken reser sig motvilligt, sitter kvar tills kvinnan tar tag i honom under armarna och reser honom. Borstar bort snön. Han står snällt kvar, låter snön avlägsnas, kliver mödosamt mot vägen. Modern plockar ihop stavar och skidor, kånkar iväg efter. Maja plöjer med all kraft genom snö och blåst. Till skogen där granarna är tyngda och ser ledsna ut. Grenarna slokar och drar sig mot stammen som rädda för att bli knäckta. Hon plumsar djupt, blir svettig, lättar på halsduken. Glad och sorgfri i snön. Förvissar sig om att ingen finns i närheten, lägger sig på rygg och gör en ängel i snön, inspirerad av pojken hon nyss iakttog. Blir barn igen och känner en befriande andning strömma igenom kroppen. Hon blundar och stannar upp, vilar. Västanå träder fram och brödkartongerna som hon tiggde på Konsum för att åka nedför kullarna. Upp och ner några gånger tills pappen blöttes upp och gick sönder. Det bästa var att få krypa ihop inuti kartongen och låta lutningen avgöra vart hon hamnade. 19


Pirret i magen känns fast hon ligger raklång under en skyddande gran där ingen kan se henne. Kylan isar till på ryggen och avbryter hennes tilltag. Hon går ut på vägen och stampar bort snön. Tierpsbussen kör förbi på väg till busstorget. Lyktorna är snötäckta och torkarbladen pendlar i raseri för att hålla fri sikt. Blåsten tilltar och kinderna sticker. Ulla kommer gående med en halsduk över huvudet och uppdragna axlar. Kjol och en kort jacka, glasögonen immar. – Vi går till fiket, jag bjuder. Utomhus kan man inte vara, säger hon och huttrar. – Gillar du inte vintern? – Inte min årstid. Fuktigt ylle och rök ångar i caféet . Snömodd i pölar på golvet och Ulla halkar iväg mot Juke-boxen, lägger i pengar, står kvar och väntar. Jailhouse Rock strömmar ut i rummet. – Gillar du Elvis? kommer det försiktigt från Maja. – Jaaa, det gör väl alla. – Tommy Steele är min typ. – Vad vill du ha, kaffe eller… – Varm choklad hellre. Ulla ser eftertänksamt på Maja. – Det är ju barndricka. – Idag är jag väl ett barn då, kontrar Maja, som är på väg att berätta vad hon gjorde under granen, men ändrar sig när hon ser Ullas förvånade min över hennes val av dricka. – Ska du inte ha vispad grädde också? Ullas ton är full av ironi och det taggar Maja. – Självklart och med sugrör. – Som du vill, men jag tar kaffe. Ska vi försöka ta oss till Tobo i kväll? – Hur då? – Det fixar jag, säger Ulla självsäkert. – Vilka spelar? – Ingen aning. Spelar väl ingen roll i det här vädret, följer du med? Maja räknar igenom sina pengar och egentligen har hon inte råd, men varför inte. – Okey, då! 20


Elvis dånar över fiket och det är svårt att sitta still, till och med för Maja fast han inte är hennes favorit. Skärplinge är som Söderfors när det gäller att komma ut på dans. De som ska ut samlas vid torget. Ulla har modet att fråga och Maja hänger med. Hög stämning, rock and roll och bugg. Det är fart på golvet. Maja dansar och är varm. Känslan är som under granen tidigare på dagen, fri och utan tankar på morgondagen. Tills hon får syn på Tobomannen. Han kommer med bestämda steg mot hörnet där hon ställt sig i en tjejklunga. Maja drar sig bakåt och smiter mot toan. Blir sittande på toalocket en lång stund, uttråkas och återgår till dansen. Ulla finns någonstans och Maja bjuds upp igen. Hon rumlar om i karusellfart när snöstormen härjar utanför. Tobomannen dansar förbi och spanar in henne, hon låtsas inte se, vänder ner blicken. Han gör försök att närma sig, andra hinner före. Maja börjar bli oroad, vill till rummet på kliniken. Ulla är missnöjd, har inte fått dansa många danser, står mest, går några varv för att inte bli betraktad som panelhöna. Cirkulerar. – Blev det som du tänkt ? undrar Maja. – Nää, inte precis… och för dig. – Jag vet inte, men danserna var kul. I bilen hem kommer lugnet. Folkvagnen slirar och slänger, sikten är dålig men det oroar inte Maja. Hon känner befrielse, är på väg till rummet. Hennes eget. Ingen som stör eller slamrar och hostar. Låsa dörren och vara ifred. Sova hur länge hon vill i morgon. Halvvägs kör bilen fast i en driva och alla uppmanas att skjuta på. Ulla klagar eftersom hon har nylonstrumpor och dåliga skor, vill vara kvar i bilen. – Här gäller det att ta i om du vill hem, ryar chauffören. Ulla mulnar och inser att hon inte har något val. Ställer sig bredvid och kurar ihop, sätter sig på huk i hopp om värme från kjolen. Låter de andra putta på bilen som inte går att rubba. Blåsten vrålar ilsket. Knappt något synfält, bara tät snö. De gräver bort snön med händerna. Folkan sitter som gjuten och rör sig inte. Maja halkar och far, tar i allt hon kan, drar in andan och gör flera försök. Hjulen slirar och gör djupa spår. Inget händer. Chauffören ropar från det öppna fönstret i ett nytt försök att få medåkarna att ta i ordentligt. Maja och tre killar skjuter på allt vad 21


de kan, Ulla trampar fram och tillbaka med armarna i varandra och slår ömsom ut och in i en åkarbrasa. Maja värms av ansträngning och har blodsmak i munnen. Svaga ljuspunkter syns framför dem. Två bilar stannar och efter diverse försök med rep släpper snödrivan taget om Folkan. Nylonstrumporna har frusit till på Ullas ben och hon jämrar sig högljutt. – Hur i helvete kan du gå ut i nylonstrumpor i det här vädret, du får ta mig fan skylla dig själv, skriker chauffören. Ulla försöker tysta sitt bölande, har heller inget svar att ge igen, masserar benen frenetiskt. Glasrutorna immar, skymmer sikten, värmen är dålig och hastigheten låg. Bitvis syns inte vägkanten och bilföraren får torka framrutan ideligen. Han verka oroad och stannar flera gånger. Blir lugnare när han hamnar bakom en bil. Håller sig efter de röda lyktorna som vägleder ända till Skärplinge. En lättad suck hörs när bilen stannar utanför ett mörkt café och ett bitvis igensnöat torg. Ulla tumlar ut först och hastar mot kliniken. – Jävla subba som inte ens tackar, mumlar chauffören. Med mig får hon inte åka mer. Maja dröjer och undrar vad hon blir skyldig. – Ge mig en tia, och hälsa din kompis att hon är körd. Ovädret fortgår i tre dagar innan blåsten ger upp. Kylan tilltar och dagarna blir klara och solrika några timmar varje dag. Snön gnistrar i höga drivor på öppna slätten. Skärplinge står i skrudad dräkt. Kylan sitter i till några dagar före jul och ett mildare väder smutsar ner vägrenen. Snön blir tung. Hennes humör svänger i takt med vädret. Sinnet blir som snön, tungt och sörjigt. Hon ska fira jul med modern i gula huset. Hemma har hon inte varit på länge. Patienterna är bokade i överkant och flera kvällar går över tiden. Benen värker av allt stående och gående. Hållnäs ska hinnas med före jul och vägen dit är vansklig. Plogad men osandad. Kurvig och hal i två mil. Mest skog. Mörkt när de åker dit och mörkt när de åker hem. Tandläkare Lockwald och Maja har Hållnäspasset, ett annex till kliniken i Skärplinge där Ulla finns och bevakar telefonen. En gång i veckan får Hållnäsborna sina tänder omsedda och lagade. Proteser är populära fastän Lockwald försöker få dem på andra tankar. Han lyckas sällan. 22


Hållnäs känns långt borta och som om tiden har stannat, åtminstone trettio år. Lanthandeln är en upplevelse och påminner om Konsumbutiken i Västanå fastän den är mer välsorterad och större. Handlaren har brun rock, men ingen penna bakom örat. Den har bytts ut mot en kassapparat. För övrigt verkar allt vara från en svunnen tid. Öppna hyllor fyllda med bruna flaskor och burkar. Glasburkar med karameller som säljs i strutar. Kunderna expedieras över disk och handlaren ilar kvickt ut och in efter kundernas önskan, ett biträde dyker upp och hjälper till. Omslagspapper på rullar. En trekantig våg med en lång svart visare. På sidorna skålar för vikter och varor. En springschas i femtonårsåldern plockar ner varor i en kartong och bär ut till en grön flakmoppe, kickar igång och gör en liten rivstart, ser sig om efter effekten, styr iväg till någon i byn. Maja besöker lanthandeln på lunchen varje gång hon jobbar i Hållnäs. Särskilt är det att köpa karameller i strut och att lyssna på prat, på en dialekt som ibland är svårbegriplig. De äldre är svårast att förstå. Både Västanå och Hållnäs ligger i Uppland och några mil emellan och ändå som i två världar. Hållnäs präglas av fiske och jordbruk.

23


”Du såg mig” är en berättelse om Maja och hennes väg från tonår till vuxenliv. Fadern beundrar hon och ser upp till, han är en förebild och han ser henne... Efter hans död måste hon alltför tidigt klara sig själv. Maja tar sig ut i livet på vingliga ben men fast besluten att inte visa insidan, den som skälver och kämpar. Hon går emot det hon tror på och då gör det ont. Relationen till modern är en ständig kamp. Hur ska de komma varandra närmare? Arbete, uppbrott och förälskelse är återkommande inslag i denna utvecklingsroman. Maja gör en klassresa som påverkar hennes liv. Hon hamnar i Uppsala som inneboende i ett hörn tillsammans med tre andra ungdomar. Pengar är ett bekymmer, men inte det värsta. Drömmar är ingenting hon ägnar sig åt, de är inte till för henne. Studentstaden ser inte Maja, den är till för dem som studerar. Maja befinner sig i underläge men hon ska komma tillbaka. Framtiden finns även för henne även om Maja just då inget vet om den. Boken är RoseMarie Sjöbergs andra roman och är en fortsättning på ”Man går inte ifrån man och barn”, som utkom 2011. En bok som fick stor uppmärksamhet och ett mycket positivt mottagande. Även om ”Du såg mig” är en fortsättning kan boken läsas separat. ”Språket är enkelt och lättläst om ett stycke svensk nutidshistoria, både för vuxna och för ungdomar. En mycket bra skönlitterär debut!” (Ur Bibliotekstjänsts recension av ”Man går inte ifrån man och barn”)

www.faunforlag.se


9789187435034