Issuu on Google+

FLYGANDE MATTA


CHRISTIN S.SALANDER

t t a a M e Flygand

www.parlanforlag.se


Tidigare böcker av författaren:

Redan nu men ännu inte utgiven 2008, Gospel Media Förlag Läs mer om Christin S.Salander på www.parlanforlag.se

Pärlan Förlag Valthornsgatan 89 656 34 Karlstad www.parlanforlag.se

© Christin S. Salander och Pärlan Förlag Omslag: Noboxsolutions via Fuad Bahram Titel: Flygande Matta Tryckt av CO-print i EU, 2013 ISBN 978-91-87411-00-7


TILL

Mina barn: Emanuel, Josef, Simon och Jonathan Måtte ni aldrig missa en plats på er Flygande Matta. Jag älskar er hela stjärnhimlen och önskar att er innersta önskning alltid ska vara uppfylld – hela vägen in i evigheten. och till Håkan Nellmar, min ursprungliga Flygande Matta- kompis. Utan dig hade jag aldrig fått idén till den här boken. samt inte minst till Min nuvarande Flygande Matta- kompis, livskamrat och själsfrände: min H (bara du vet).


KAPITEL 1

PÅ VINDEN – OCH BÖRJAN TILL ÄVENTYRET

I

nte vet jag om du tror på de där sagorna om förtrollade mattor, blodtörstiga drakar och om äventyr på fantastiska platser och enhörningar och allt möjligt sådant där som låter så vackert – och spännande – men det gör i alla fall jag. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag just den här sommaren hamnade mitt uppe i ett sådant där omöjligt äventyr i en sådan där omöjlig saga som man säger inte finns – men som definitivt var mycket verklig för mig och min kompis Tomas som också var med. Nu vet jag att enhörningar finns. Men jag kanske ska ta det från början. Det brukar vara ett bra ställe att börja på. Jag och min äldre syster och min mamma och pappa flyttade i början av sommaren till ett jättestort hus ute på landet. Huset är rödmålat med vita verandor och röda tegelpannor på taket och med en stor grusplan utanför. Det finns åtta hemskt stora rum och ett går att öppna upp så att det blir ännu större, nästan som en liten balsal. Köket är också stort och sådär gammaldags med en dörr i ena ändan som leder till en trappa ner till källaren som förstås också är stor och där det står gamla orglar och en gammal järnspis som inte ens börjat rosta ännu. Och sedan finns där vinden. En smal och brant trappa leder från övervåningen upp 7


till ett enormt dammigt rum där det står några kartonger och en kista och en vävstol längs de sneda väggarna. Fast det var inte förrän ett par veckor efter att vi flyttat in som jag fick gå upp dit, eftersom mamma inte ville att jag skulle gå upp dit själv. Och det var på vinden allting började. Det var en solig dag i slutet av juni. Jag var så rastlös att mamma gav upp och lämnade kartongerna i sovrummet och låste upp den lilla vindsdörren på andra våningen. Det var tyst i huset. Bara jag och mamma var hemma. Pappa var i en kyrka några mil bort. Vi flyttade hit för att han fått ett jobb som komminister − det betyder att han är präst − och Teresa, min syster, var ute någonstans, vem vet var (och vem bryr sig?). Mamma kämpade med nyckeln i låset och fick till slut rycka upp dörren. Hon klättrade före mig med ett hårt tag om ledstången och lyfte sedan upp luckan över våra huvuden. Med en nysning klev hon uppför sista steget och sträckte ner handen till mig. ”Du milde tid vad dammigt det var här”, sa hon och gjorde en grimas. Dammet låg tjockt över hela golvet och spindelnät hängde från takbjälkarna. Solstrålarna som trängde in genom de små smutsiga fönstren i vardera änden av vinden visade virvlarna som dammkornen gjorde i luften. Stegen ekade ihåligt när vi gick över trägolvet och ibland knarrade det i en golvplanka. ”Tur vi har skor på oss”, sa mamma med eftertryck, gjorde en paus och nös igen. Jag nickade till svar för skorna gjorde märken i dammet som om vi gått i snö. Sedan sprang jag bort till vävstolen. Den var tom. Om någon en gång vävt på den så hade den personen tagit med sig alla trådar som annars är spända överallt. Nu var den som ett skelett. ”Den här kanske är något för pappa”, sa jag och mamma 8


skrattade. Pappa sa alltid att han skulle väva mattor av alla gamla avlagda tygrester som mamma lämnade efter sig när hon sydde – fast det blev aldrig av. Kartongerna var fyllda med allt möjligt skrot – en handkvarn, några gamla skedar, mestadels böjda, en hink med hål i, en duk som mössen tuggat sönder, en sprucken fotoram med fotot borta och något som kanske en gång varit en hatt men nu mest liknade en vissen planta. Det verkade vara sådant som någon tänkt slänga och sedan glömt bort. Kistan däremot… Kistan var spännande. Den var gammal, av trä och med järnband spända runtom, och den var låst. Låset var dåligt och det gick att lyfta upp locket litegrann så att man kunde kika ner i den, men det var så mörkt i botten att det inte gick att se något. Den var ganska stor, men inte speciellt tung. Kanske var den tom. ”Får jag den?” frågade jag ivrigt och mamma skrattade och sa: ”Tja, inte tror jag det är en guldskatt som någon glömt på vinden, och vore den det så delar du väl med dig, så visst, varsågod, gumman.” Jag nickade allvarligt och såg mig sedan om på resten av vinden. Där fanns inget mer, bara stor yta och en massa damm och spindelväv. Nu var jag nyfiken på kistan. ”Ska vi gå ner? Jag tar kistan med mig”, sa jag. Mamma log brett och blåste bort så mycket damm som möjligt från kistan och bar den en bit från kroppen framför sig nedför trappan. Med viss möda tog vi oss ner. Mamma låste dörren och bar sedan in kistan i mitt rum. Hon ställde den mitt på golvet. ”Gör bara ren den ordentligt!” sa hon. Det gick ganska lätt att bryta upp låset med en av pappas skruvmejslar. Locket for upp och jag tittade nyfiket ner i kistan. 9


Lite besviken lyfte jag upp en liten skamfilad träask som legat som i en liten fördjupning eller grop i kistans botten och därför inte skramlat omkring. Det var allt som fanns där. Jag lyfte på den lilla askens lock. En mycket speciell doft mötte mig, lite som kanel blandat med tvättmedel, men där fanns inget annat i den än vad som såg ut som lite grå aska. Besviken stängde jag asken igen och satte ner den i kistan. En stund satt jag och stirrade ner på den tomma kistbotten där bara asken stod helt ensam. Jag kände mig ungefär lika tom. Lite senare stängde jag locket och ställde kistan i ett hörn. Den kunde åtminstone stå och se snygg ut, tänkte jag missbelåtet. Jag gick ut i skogen istället. Solen sken överallt och jag hade en riktigt bra dag ändå. Det är så vackert där vi bor. Fullt med vajande mörkgröna tallar, blåbärsris, små gläntor och mossbeväxta stenar. Jag slår vad om att älvorna dansar därinne i skogsdunklet under sommarnätterna och inget skulle kunna få mig att gå ut där om natten, för jag är säker på att de där omkullfallna träden förvandlas till troll så snart mörkret fallit. Äventyret började två dagar senare när Tomas och hans pappa kom på besök. De skulle stanna i en vecka. Hasse, som är Tomas pappa, är min pappas bästa kompis och Tomas är min. Tomas är lika gammal som jag. Han har brunt hår som vuxit sig lite för långt och hänger ner i ögonen som är blå och fulla av skratt och allvar på en gång. Han är lång och smal, ganska mager faktiskt, med ett avlångt ansikte, mörka ögonbryn och en bred mun som ler mycket, ibland inåtvänt åt saker som bara han vet om. Och både han och jag drömmer om att komma, ja, någon annanstans, där allt är möjligt och sagor verklighet. Och ja, jag vet att vi kanske börjar 10


bli lite stora för att fantisera så här, men saken är den att vi har hemskt kul ihop. Ofta leker vi att vi kommer till en annan värld eller förtrollade platser. Fast aldrig i vår vildaste fantasi hade vi på allvar trott att det skulle hända på riktigt. När Tomas kom gick vi först in i skogen och jag visade alla mina särskilda ställen. De vuxna lämnade vi till att dricka kaffe, eller vad de nu sysslade med. Jag och Tomas fantiserade en stund om att vi gick i ett sagolandskap befolkat med förtrollade varelser. Efter det lämnade vi skogen och gick hem, tog lite fikabröd från bordet där de vuxna fortfarande satt och drack sitt kaffe, andra kannan tror jag, och så sprang vi upp på mitt rum och stängde dörren om oss. Vi har en favoritlek som vi kallar Flygande matta. Den går ut på att vi sitter på min matta, eller vilken matta som helst, och så önskar vi oss till olika platser och tider och leker att vi hamnar där och att önskningar slår in. Nu gjorde vi detsamma; satte oss mitt på min röda matta med fikat och tänkte att vi skulle fantisera om något avlägset spännande land. Men innan vi hann börja fick Tomas syn på kistan i hörnet av rummet. ”Den där”, sa han, ”är en perfekt skattkista. Vi tar den med oss och så kan vi låtsas att vi hittar en skatt. Då kan vi fylla den med allt guld vi hittar.” Och så gick han och hämtade den och ställde den mitt på mattan. Naturligtvis öppnade han den också – man måste ju se vad det finns i saker − men han måste ha varit lite ivrig och fumlig, för han tappade asken som låg mitt i kistan och all den grå askan, eller vad det nu var, virvlade i luften runt oss och över mattan. Och nu började det konstiga, eller sällsamma, eller underliga, eller fantastiska, eller vad man nu ska kalla det, för när askan 11


började singla mot mattan blev den plötsligt alldeles lysande och gul som guld. Det gnistrade och blixtrade och började sjunga i luften som om en kör med ljusa röster sjöng en underbar melodi alldeles nära och ända så långt borta att vi bara precis kunde höra de klara tonerna. Vi satt alldeles mållösa och bara gapade när guldstoftet landade och sjönk in i mattan – och i oss – och bara smälte och var borta. Allt började glöda mjukt och mattan höjde sig ett par centimeter från golvet. Ljuset försvann och mattan sänkte sig till golvet igen och allt var precis som vanligt, förutom att mattan verkade mer lysande röd än vanligt och mina blå jeans som varit smutsiga såg helt rentvättade ut. Orden ÖNSKA ER NÅGOT brann i stora gyllene bokstäver på mattan mellan oss. Jag stängde munnen sakta och tittade på Tomas som tittade på mattan. Han stängde också munnen och såg på mig. Sedan log han. ”Jag tror att vi har hamnat i ett äventyr”, sa han lågt med spänd röst. ”Vad ska vi göra?” Orden blinkade på mattan mellan oss som om det var ett svar på hans fråga och hans leende blev ännu bredare, om än lite darrande. ”Mitt i ett äventyr, Jenny”, upprepade han och fick till och med sin röst att bli lite sådär mystisk. Själv rös jag till och kunde inte riktigt le än. Sagor är härliga att fantisera ihop, men när de blir verkliga sådär överraskande plötsligt, är det faktiskt läskigt. ”Självklart”, sa jag snabbt och började bita nervöst på en tofs av mitt hår, som förresten är blont och ganska långt. ”Du får önska först”, sa jag och stirrade på de där guldbokstäverna som inte borde vara där på min matta. De blinkade igen och det kändes, hur konstigt det än låter, som om de retades med mig. Det ryckte i mattan och den höjde sig från golvet som om den var ivrig att 12


komma iväg. ”Då önskar jag att vi kommer till någon spännande plats där det finns drakar och enhörningar”, sa Tomas bestämt och tittade allvarligt på mig. Jag släppte hårtofsen och låtsades att jag inte var nervös alls. Jag log snabbt, fast inuti undrade jag varför han absolut skulle nämna drakar. I nästa ögonblick syntes bokstäverna HÅLL I ER tydligt på mattan och sekunden därefter vändes hela världen upp och ner. ”Tomas!” skrek jag, men namnet flög ur munnen på mig och var borta utan att ett ljud hade hörts. Mitt rum var också borta och bara en stark vind ven omkring oss. En vind fylld av starka färger och ibland underliga ljud: en katts spinnande, ett flygplan, en mamma som talade med sitt barn på ett utländskt språk… men bara brottstycken av alltihop. Förvirrad såg jag mig omkring, samtidigt som jag försökte hålla mig fast i kanterna på mattan. Sakta men säkert virvlade färgerna och ljuden långsammare och till slut vändes världen rätt igen och en torr vind blåste oss i ansiktet. Solen brände oss och de tunna sommarkläderna kändes alldeles för varma. Lukten av torr jord, damm och hetta slog emot oss. Det prasslade av sand under mattan när vi rörde oss och när vi blinkat ett tag kisade vi mot solen och såg en kolossal byggnad precis intill där vi landat. Förbluffade kisade vi upp mot något som kunde vara ett tempel eller något liknande; det var i alla fall vad vi gissade oss till och det visade sig senare att vi inte varit helt fel ute. Hjärtat bultade hårt i mig när vi reste oss upp och började gå uppför de breda släta trappstegen som ledde upp till en väldig pelargård. Tomas hade rullat ihop mattan och bar den under armen. Fikat hade jag i handen och kistan, som faktiskt kom med, 13


hade vi ställt under någon sorts barrträd där vi kunde hämta den senare (fast det gjorde vi aldrig, så den står nog kvar där än). Det var alldeles tyst förutom våra steg och andetag och lite surrande insekter som verkade bo i de där träden som fanns lite här och var. Det kändes som om hela världen sov utom vi. Våra steg ekade när vi gick över pelargården. Fortfarande var det alldeles tyst, men nu kunde vi höra ljudet av en springbrunn, svagt, någonstans framifrån. Ingen av oss sa någonting. Jag tror att vi bägge var alldeles för rädda. Jag menar, nyss var vi i mitt rum och nu var vi på något stort ödsligt ställe långt därifrån. Vi kom till slutet av pelargården och kom fram till nya trappor som vi gick uppför och som ledde till en ny pelargård, fast mindre den här gången, och där var springbrunnen. Vi sprang fram till vattnet och drack ordentligt, för, jag lovar, det var varmt. Det var som om spänningen liksom släppte när vi stänkte vatten på varandra och drack. Det var kallt och klart vatten fastän det var så hett – och vi kunde börja prata igen och se oss omkring lite mer. ”Jag undrar var vi är”, sa jag och satte mig på kanten av springbrunnen. Den var stor och rund och i mitten var det tre stenfiskar som spottade vatten ur munnen. ”Egypten?” undrade Tomas. ”Det är varmt nog.” ”Finns det drakar i Egypten?” sa jag spydigt. ”Eller enhörningar?” Tomas ryckte på axlarna. ”Det kanske det finns. Inte vet jag. Du vet i alla fall inte mer än jag.” ”Kanske det”, sa jag.”Ta en bulle.” Själv tog jag ett stort bett på en av mammas kanelbullar och kände hur hungrig jag blivit. Tomas tog också en bulle och en liten stund satt vi bara där, njöt av det porlande vattnet bakom ryggen, svalkan under taket som hölls uppe av pelarna, och utsikten – röda klippor med 14


barrträd emellan, ibland en buske och mellan klipporna något som kanske var en öken. Ett plötsligt ljud skrämde mig så att jag tappade bullen i vattnet. Vettskrämd vände jag mig om mot bortre änden av pelargården där ingången till något palatsliknande låg. Och det som hände sedan var verkligen hemskt. En man i vita kläder med en lång stav i händerna stirrade på oss med ansiktet helt förvridet av ilska. Han skrek med gäll röst samtidigt som han pekade på oss med staven. ”Helgerån! Arrestera dem genast! Helgerån!” Sedan var han tyst, bara blängde på oss, kallt och hårt, med sammanpressade läppar och smala ögon. Istället strömmade det fram soldater från bakom säkert varenda pelare omkring oss. Varje soldat hade skramlande rustning och ett spjut i handen som han riktade mot oss. Jag tror att jag måste varit helt vit i ansiktet för jag blev så rädd att jag inte kunde röra mig. Tomas var i alla fall helt vit, men han viskade ändå, fast med kvävd röst och snabbt: ”Jag önskar att vi är hemma igen!” Mer hann han inte säga innan hårda soldatansikten slöt upp omkring oss. På bara några sekunder var vi helt omgivna av spetsiga spjut som pekade rakt mot våra magar. Och ingenting hände. Världen vändes inte upp och ner, inga konstiga ljud hördes, inga färger flimrade. Ingenting. Vi var kvar. Jag hörde hur Tomas stammade fram sin önskan igen: ”Jag ön…önskar a…att vi vore hemma i… igen.” Men ingenting hände nu heller. Istället gick en av soldaterna närmare och stack spjutet, liksom på försök, ännu hårdare mot Tomas mage. Tomas drog sig så långt bakåt han kunde utan att ramla i vattnet. 15


”Vad mumlar du om, pojke?” ”I…ingenting.” ”Ni har gjort intrång på helig mark”, fortsatte soldaten och petade med spjutet på Tomas mage igen – som om han prövade om han var mör nog för ugnen, som i sagan om Hans och Greta. Soldaten fortsatte: ”Därför ska ni dö när solen går till sömns. Ni har själva beseglat er dom. Vad var ni ute efter? Guld? Ädelstenar?” Han fnyste. ”Kom!” Han drog undan spjutet och en annan soldat drog upp oss i armarna och knuffade oss framför sig. Tomas hade i alla fall sinnesnärvaro nog att hålla fast mattan under armen. Konstigt nog tog de inte ifrån honom den. De kanske tänkte att det inte spelade någon roll när vi ändå skulle dö. Vi snubblade in genom porten till palatset (eller vad det nu var) och förbi den vitklädde mannen som såg på oss med hopknipna kalla ögon. Palatset, eller templet, var helt kalt med vita väggar och ibland ett mosaikgolv i klara färger. Inte för att vi fick se så mycket, eftersom de förde oss längst ner, trappa för trappa, längre och längre ner. De slängde in oss i en unken svart håla, utan fönster och utan ljus och slog igen dörren om oss. ”När solen går mot sin sömn ses vi igen”, sa soldaten från andra sidan dörren innan han vred om nyckeln i låset. Hans röst lät som en spökröst, dov och hemsk. Jag har aldrig varit med om ett sådant mörker som i den där hålan. Man kunde verkligen inte se handen framför sig, inte ens hur mycket man än försökte. Det var fullständigt becksvart. ”Tomas, är du där?” sa jag till slut försiktigt när tystnaden blev för jobbig. Man kunde höra hur djur kröp omkring på väggarna, skrap och rassel, och det var så hemskt när man inte kunde se var de 16


var eller hur de såg ut. Tänk om det var stora håriga spindlar, eller ormar, kackerlackor… jag ryser bara jag tänker på det, till och med nu. ”Jag är här”, sa Tomas och fastän det inte var mycket mer än en viskning ekade rösten ihåligt. Jag skrek till och kände hur hjärtat bankade till, ett smärtsamt extraslag, för något kröp över mitt ben. ”Det är bara jag”, sa Tomas och försökte låta lugnande, men jag kunde höra hur paniken lurade i hans röst. Men jag andades ut, för jag förstod att det var hans hand jag känt. Å, vad skönt det var att hålla en annan människa i handen och känna att man inte var ensam i den där hemska fängelsehålan, även om det kändes själviskt att tänka så. ”Vad ska vi göra?” viskade jag. ”Har du försökt önska? Det gick inte när jag gjorde det, men det kanske funkar om du gör det?” ”Nej, det har jag inte”, sa jag och så sa jag, med verklig inlevelse i rösten: ”Jag önskar, åh, jag önskar att vi vore hemma igen!” Men det hände ingenting nu heller. ”Kanske mattan måste vara utrullad”, sa Tomas. Vi rullade ut mattan så gott vi kunde när vi inte såg ett dugg och satte oss sedan på den. Tomas önskade oss hem igen och sedan jag också. Vi försökte till och med göra det samtidigt, men det funkade fortfarande inte. Jag började gråta, jag kunde bara inte hjälpa det, det gick inte att hejda längre. Så vi höll om varandra, jag grät, och Tomas också kanske, jag vet faktiskt inte. Länge länge satt vi så. Timmar kanske. ”Undrar hur långt det är till solnedgången, för det var väl det han menade med ’solen till sömns’.” sa Tomas till slut. 17


”Och undrar vad vi gjorde som var så hemskt?” sa jag. ”Det är väl något sorts heligt tempel och vi fick inte vara där helt enkelt.” ”Jag önskar att vi vore hemma igen!” sa jag med eftertryck. Det är väldigt svårt att säga hur tiden går när det är sådär mörkt. Tiden kan gå fort eller långsamt, men plötsligt så har timmarna bara gått. Vi hade ingen aning om att det var kväll, det kunde lika gärna fortfarande varit förmiddag, eller nästa dag, men så kom stegen utanför och nyckeln hördes i låset. Dörren slogs upp och soldaten sa: ”Då var det dags då. Solen går snart till sin vila. Kom ut, barn!” Och i förtvivlan och direkt från mitt hjärta så ropade jag: ”Åh, matta, kan du inte ta oss härifrån någonstans långt bort?” Med ett hörbart svisch höjde sig mattan från golvet och innan soldaterna hunnit blinka och än mindre lyfta sina spjut – de kanske blev så häpna – svepte vi förbi dem, genom korridorerna, och bara någon sekund senare var vi ute i friska luften. Öknen var under oss. Röda klippor och sanddyner. Ibland något grönt, kanske en kaktus, eller en oas. Men allt försvann så snabbt under oss att vi knappt hann uppfatta landskapet. Vi fick hålla i oss allt vi kunde i mattkanten och tårarna sved på kinderna av vinddraget samtidigt som det rusade i öronen. ”Åh, underbara matta!” ropade jag varvid mattan gjorde en böljande rörelse som nästan fick mig att glida av, men jag skrattade bara lyckligt – det var som om mattan bugade sig. ”Kan du sakta ner lite?” sa Tomas och mattan saktade nådigt ner till en långsammare fart så att vi kunde se oss omkring och andas ut. Plötsligt fick vi en skrattattack, bara för att vi var så lättade och en lång stund bara skrattade och skrattade vi. 18


”Så…såg du deras ansikten?” tjöt Tomas och jag nickade och skrattade så att jag ännu en gång nästan ramlade av mattan. ”Jag…jag tro…tror aldrig jag sett några se så för…förvånade ut. Jag får ont i magen”, tillade jag och flämtade efter andan av allt skrattet. Till slut lugnade vi oss och lade oss på mage och kikade ner på öknen som susade förbi under oss. ”Hur gick det där till egentligen?” sa Tomas. ”Önskningarna funkade ju inte.” ”Jag tror”, sa jag långsamt, ”att det här faktiskt är en flygande matta och inte en önskematta. Önskningarna kanske är en sorts bonus…” ”Det ligger något i det. Men önskningarna då? Vi måste ju kunna ta oss hem igen. Hade vi bara en önskan?” Mattan uppfattade tydligen det där som en fråga och genast lystes mattan upp ungefär vid våra halsar så att vi fick titta ner under oss och läsa upp och ner: EN IDAG! ”Betyder det där att vi hade en önskan idag? Har vi en önskan imorgon också då? En önskan varje dag?” EN VARJE DAG! lyste det på mattan och sedan böljade den till sådär liksom belåtet, som en bugning. Tomas visslade. ”Det förklarar saken”, sa han. ”Då är det bara att sova någonstans inatt och önska oss hem imorgon bitti.” ”De kommer att bli hemskt oroliga därhemma när vi inte kommer hem till natten”, sa jag. ”Inget att göra något åt”, sa Tomas. ”Och nu är det ju faktiskt ganska härligt igen. Titta, där tar öknen slut. Är det där en stad?” Och javisst, nu flög vi över en stad. En stad med vita flata tak på husen där familjer satt och åt sin kvällsmat. En del av dem 19


såg oss och pekade, men de var så långt under oss att vi inte kunde höra vad de sa. Ett stort palats med kupoler och spetsiga torn fanns i mitten av staden och nu glänste kupolerna så att de var alldeles röda i den nedgående solen. Alla de vita husen blev alldeles rosa. Staden försvann snabbt bakom oss och det var en härlig känsla att fortsätta västerut, rakt mot solnedgången. ”Kan du landa oss någonstans där vi kan hitta en bra lägerplats så vore det bra”, sa Tomas till mattan. Mattan fortsatte kanske en timme till innan den stannade utanför en grotta nedanför ett lågt berg. Tydligen ansåg den att det var det bästa stället. Då hade solen redan gått ner och även om det inte var nermörkt ännu, så var det på god väg att bli det. Så vi hoppade genast av mattan. Vi bar in den i grottan innan vi samlade torra grenar, vilket det fanns gott om, och till slut lyckades vi få till en eld i grottmynningen. Som tur var hade Tomas en ask tändstickor i sin ficka, annars hade det nog inte blivit någon brasa. Men nu sprakade den snart och vi satt inne i grottan på en trädstam som någon en gång släpat in och värmde oss, för det blev snabbt kallt mot natten. Ingen mat hade vi och nu tänkte jag bittert på bullen som kanske ännu simmade runt i springbrunnen i det där templet. Vi gick runt lite kring grottan, men hittade inga bär heller, så det var bara att låtsas att man inte var hungrig. Det funkar en stund, tills hjärnan levererar en bild på grillad kyckling eller bröd eller något annat. Då måste man börja om från början igen och det värker i magen för att den är tom. Inga filtar hade vi heller, så vi lastade på elden så mycket vi vågade och så kurade vi ihop oss tätt intill varandra och elden, liggande på mattan. Med lukten av rök från elden i näsborrarna somnade vi till slut.

20


9789187411007