9789187179297

Utgivningen av denna bok har möjliggjorts tack vare stöd från Dirección General del Libro, Archivos y Bibliotecas del Ministerio de Cultura de España.

Originalets titel: Dublinesca Översättning: Lena E. Heyman Grafisk form, omslag och inlaga: My Hellsten Tryck: Scandbook, Falun 2013 ISBN 978-91-87179-29-7 Copyright © 2010 by Enrique Vila-Matas The Swedish language edition is published by agreement with Enrique Vila-Matas MB Agencia Literaria S.L. Bokförlaget Tranan Wollmar Yxkullsgatan 5 B 118 50 Stockholm www.tranan.nu info@tranan.nu

Enrique Vila-Matas DUBLINESK Översättning: Lena E. Heyman

BOKFÖRLAGET TRANAN

Raderna ur »Cliffs of Moher« återges i tolkning av Folke Isaksson, »Iriska klippor vid Moher« (Dikter. Wallace Stevens.)

Citatet ur Peter Handkes Kort brev till långt farväl är hämtat ur Margaretha Holmqvists översättning Citatet ur Boccaccios Decamerone återges i Paul Enokssons översättning Philip Larkins dikt »Dublinesque« återges i Olle Thörnvalls tolkning, »Dublinskt« (med någon liten justering för att stämma bättre med den spanska texten) Philip Larkins dikt »High Windows« återges även den i Olle Thörnvalls tolkning, »Höga fönster« (som liksom »Dublinskt« ingår i samlingen Döden är ett moln) Raderna ur Rimbauds »Den berusade båten« återges i Helmer Långs översättning Raderna ur Shakespeares Kung Lear återges i Gullbergs översättning Emily Dickinsons dikt »Och jag är en Ros!« återges i tolkning av Ann Jäderlund Raderna ur W.B. Yeats »Den andra födelsen« återges i Erik Blombergs tolkning (i samlingen Han önskar att hans älskade vore död) Citaten ur Ulysses återges i Erik Anderssons översättning Brottstycken ur Becketts pjäser och romaner är ibland lånade från översättningar av Magnus Hedlund, Lill-Inger Eriksson och Pelle Fritz-Crone

Till Paula de Parma

Maj

Han tillhör ett numera sällsynt släkte, de bildade, litterärt kunniga förläggarnas. Och han ser varje dag med upprörda känslor hur den ädla grenen av yrkets utövare – förläggare som fortfarande läser böcker och som alltid haft en dragning till litteraturen – i all stillhet håller på att förtvina och dö nu i seklets början.

Han hade problem ett par år tidigare men hann lägga ner förlaget i tid, när det hade uppnått ett visst anseende men envetet var på väg mot konkursen. Under de mer än trettio år det existerade som oberoende förlag har det funnits framgångar men också stora fiaskon. Nedgången de sista åren anser han beror på hans vägran att ge ut strunt, till exempel den sorts skräckromantiska gotiska historier som är på modet, och så lyckas han glömma en del av verkligheten: att han aldrig har haft sinne för ekonomi och att hans omåttliga, fanatiska kärlek till litteraturen kan ha legat honom i fatet.

7

Samuel Riba – som alla kallar Riba – har gett ut många av sin tids stora författare. Av några bara en enda bok, men det är tillräckligt för att de ska finnas med i hans katalog. Ibland tycker han om att tänka på sig själv som den siste förläggaren, men han vet att det finns en och annan tapper Quijote som fortfarande är aktiv. Han har en något romantisk bild av sig själv och har ständigt känslan av att han lever i slutet av en epok, i en värld som håller på att ta slut; det beror säkert delvis på att han inte längre är verksam. Han har en utpräglad tendens att läsa sitt liv som om det vore en litterär text, att tolka det med de deformerande glasögonen hos den inbitne läsare han har varit i många år. Dessutom väntar han på att sälja sitt livsverk till ett utländskt förlag, men samtalen har avstannat sedan rätt länge. Han upplever en stark och ångestfylld psykotisk känsla av att allt snart är slut.

Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det?

Nu är han på besök hemma hos sina gamla föräldrar, och han ser på dem uppifrån och ner, utan att dölja granskningen.

Han har kommit för att berätta för dem om vistelsen i Lyon.

Förutom de obligatoriska onsdagsbesöken hos föräldrarna har han fått för vana att hälsa på när han kommer tillbaka från en resa. De två senaste åren har han inte ens fått en tiondel så många inbjudningar till resor som förr, men det har han inte berättat för sina föräldrar, och han har heller inte talat om att han lagt ner förlaget. Han anser att de är alltför gamla för att han ska komma med tråkiga besked över huvud taget, och 8

dessutom är han säker på att de skulle ha svårt att smälta det.

Han blir glad varje gång han får en inbjudan att resa någonstans, bland annat för att det möjliggör för honom att inför föräldrarna upprätthålla fiktionen att han är en upptagen man.

Trots att han snart ska fylla sextio är han som synes mycket beroende av dem, kanske för att han själv inte har barn och för att de för sin del bara har honom: han är enda barnet. Det har gått så långt att han rest till ställen han egentligen inte haft någon särskild lust att åka till, bara för att efteråt kunna berätta om resan för sina föräldrar – som varken läser tidningar eller ser på tv – och få dem att leva kvar i föreställningen att han fortfarande ger ut böcker och är mycket efterfrågad och att allt alltså går honom väl i händer. Men så är det absolut inte. Om han, medan han var förläggare, var van vid ett stort umgänge har han numera knappt något, för att inte säga inget alls. Och till förlusten av alla de så kallade vännerna kommer ångesten som följer av att han sedan två år avstår från alkohol. Det är en ångest som härrör dels ur vetskapen att han, om han inte hade druckit, skulle ha varit mycket mindre djärv som förläggare, dels ur vissheten att hans förtjusning i umgängesliv var konstlad, att den inte kom naturligt för honom utan kanske bara berodde på en sjuklig rädsla för förfall och ensamhet.

Ingenting går bra för honom sedan han började uppvakta ensamheten. Trots att han försöker undvika att äktenskapet upplöses i intet vacklar också det, men inte alltid, eftersom parrelationen genomgår de mest skiftande stadier och går från eufori till kärlek till hat och rena katastroftillstånd. Men han 9

känner sig mer instabil för varje dag, och det gäller allting; han har blivit grinig och tycker illa om det mesta han ser om dagarna numera. Det har antagligen med åldern att göra. Säkert är i alla fall att han börjar känna sig illa till mods i världen och uppfattar den förestående sextionde födelsedagen som en snara runt halsen.

Hans gamla föräldrar lyssnar alltid nyfiket och uppmärksamt på hans reseberättelser. Ibland rentav så andäktigt att de blir till kopior av Kublai Khan, som han måste ha sett ut när Marco Polo berättade. De besök som följer på en resa deras son gjort står i en klass för sig, de är mer värdefulla än de mer enahanda och rutinartade onsdagsbesöken. Och besöket idag hör till den kategorin, den extraordinära. Emellertid är något på tok, för trots att han redan har varit en bra stund i lägenheten har han fortfarande inte sagt ett ord om Lyon. Och det beror på att han inte kan berätta något om dagarna i den staden, eftersom han var helt utan kontakt med omvärlden när han var där och resan var så extremt cerebral att han inte har minsta lilla tillnärmelsevis mänskliga anekdot att komma med. Dessutom var verkligheten där mycket otrivsam. Det var en kall, iskall resa, lika renons på värme som de hypnotiska färder han på senare tid brukar ge sig ut på framför datorn. »Jaha, du har varit i Lyon«, envisas hans mamma, och det hörs att hon är en smula otålig.

Hans pappa har långsamt börjat tända sin pipa och tittar också han undrande på honom, som om han frågar sig varför han inte berättar något om Lyon. Men vad kan han säga om vistelsen där?

10

Han kan inte börja tala om den allmänna teori om romanen han lyckades åstadkomma i sin ensamhet på hotellrummet i Lyon.

De skulle inte vara det minsta intresserade av att höra hur han arbetade fram teorin, och dessutom tror han inte att de riktigt vet vad en litterär teori innebär. Och om de mot förmodan vet det är han säker på att ämnet skulle tråka ut dem grundligt. De skulle kanske till och med kunna upptäcka att han, som Celia säger, har levt alltför isolerat på sista tiden, alltför frikopplad från den verkliga världen och bunden vid datorn – eller när han inte har den med sig, som i Lyon, vid sina mentala resor.

I Lyon bestämde han sig för att aldrig kontakta Villa Fondebrider, den organisation som hade inbjudit honom att hålla en föreläsning om den allvarliga situation de litterära förlagen i Europa befinner sig i. Kanske berodde det på att ingen mötte honom vare sig på flygplatsen eller på hotellet; Riba stängde in sig på sitt hotellrum som hämnd för den ringaktning organisatörerna visat honom och lyckades förverkliga en av de drömmar han haft medan han var förläggare och inte hann med någonting: att skriva en teori om romanen.

Han har utgett många betydande författare, men det är bara hos den Julien Gracq som skrev Le Rivage des Syrtes han har anat framtiden. På hotellrummet i Lyon, under ett oändligt antal timmar, ägnade han sig åt att definiera fem absolut oundgängliga element för framtidens roman. De var: intertextualitet; kopplingar till poesi; medvetande om ett moraliskt landskap i ruiner; stilens överhöghet över handlingen; skrivandet uppfattat som en klocka som tickar, ständigt framåt.

11

Det var en djärv teori eftersom den hävdade att Gracqs roman, som vanligen ansågs vara föråldrad, var den mest avancerade av alla. Riba fyllde ark efter ark med kommentarer till de fem element som enligt honom måste ingå i framtidens roman. Men när han var klar kom han att tänka på det Pessoa – en annan av hans favoritförfattare, vars En stoikers fostran han en gång haft äran att ge ut – hade sagt om »den heliga instinkten att inte ha några teorier«. Han kom att tänka på den instinkten och hur korkade romanförfattare var ibland och på några spanska författare han hade gett ut vilkas berättelser var den naiva frukten av just teorier, bildade, omfattande sådana. Vilket slöseri med tid, tänkte Riba, att skaffa sig en teori för att skriva en roman. Nu, när han själv just hade skapat en, kunde han säga det.

För varför ska man skriva en roman när man redan har en teori? Och i samma stund som han frågade sig det insåg han – säkert för att inte behöva känna att det varit förspilld tid, att det var förspilld tid bara att ställa sig frågan – att alla de där timmarnas skrivande på den allmänna teorin på hotellet hade varit ett sätt att göra sig kvitt den. Det var väl inte att förakta? Nej, självklart inte. Hans teori fortsatte att vara det den varit, klarsynt och djärv, men han tänkte förstöra den och slänga den i hotellrummets papperskorg.

Han höll en hemlig och privat begravning för sin egen och för alla andra dittills existerande teorier, och sedan lämnade han Lyon utan att en enda gång ha kontaktat dem som bjudit in honom för att tala om den svåra kris de litterära förlagen i Europa genomgick – och kanske var den inte så svår, tänkte Riba.

12

Han lämnade hotellet genom bakdörren och tog tåget hem till Barcelona, ett dygn efter att han kommit till Lyon. Han lämnade inte ens efter sig ett brev till dem på Villa Fondebrider för att förklara varför han varit så osynlig i staden och sedan flytt på ett så besynnerligt vis. Resan hade tjänat ett enda syfte: att han skulle utarbeta sin teori och sedan begrava den i stillhet. När han gav sig av från Lyon var han bergfast övertygad om att allt funderande om hur en roman borde vara inte hade varit annat än en ceremoni för att befria sig från teorins innehåll. Eller rättare sagt, en ceremoni vars enda syfte var att bekräfta att det bästa som finns här i världen är att resa och tappa bort teorier, tappa bort dem allesammans. »Jaha, du har alltså varit i Lyon«, säger hans mamma och går till förnyad attack. Det är i slutet av maj och vädret är ovanligt för årstiden, märkligt regnigt för att vara i Barcelona. Kallt, grått, trist ute. En kort stund föreställer han sig att han är i New York, i en lägenhet varifrån man hör trafiken i Hollandtunneln.

Det är en ren fantasi. Han har aldrig hört trafikbruset från Hollandtunneln. Han återvänder till verkligheten, till Barcelona och denna eftermiddags trista askgrå ljus. Celia, hans fru, väntar hem honom vid sextiden. Allt är nästan som vanligt, med det undantaget att hans föräldrar blir allt otåligare över att deras son inte har någonting över huvud taget att berätta om Lyon.

Men vad kan han berätta om det som hände där? Vad kan han säga till dem? Att han som de vet inte har druckit alkohol sedan han hamnade på sjukhus för två år sedan med dåliga njurar, och att han sedan dess befunnit sig i ett permanent nyktert 13

tillstånd som ibland får honom att ägna sig åt så extrema sysslor som att utarbeta litterära teorier och inte lämna hotellrummet, inte ens för att träffa dem som bjudit in honom till staden? Att han inte talade med någon i Lyon och att det faktiskt är det han ägnar sig åt också i Barcelona sedan han slutade med förlaget: att tillbringa timme efter timme varje dag framför datorn utan att tala med någon? Att det han beklagar mest, det som gör honom mest ledsen, inte är att han slutat som förläggare utan att han inte har upptäckt någon okänd författare som senare skulle visa sig vara ett geni? Att han fortfarande plågas av detta i hans gamla yrke inneboende öde, det bittra ödet att vara tvungen att leta fram författare, dessa varelser som är så irriterande oumbärliga, för utan dem skulle det inte bli något av ruljangsen? Att han den senaste veckan besvärats av sitt högra knä, säkert på grund av ett överskott av urinsyra. Eller är det artrit? Är det kanske samma sak? Att han tidigare var slagfärdig och rolig för att han drack och att han nu har blivit melankolisk, och att det säkert alltid har varit hans naturliga, äkta personlighet? Vad kan han säga till sina föräldrar? Att allt är på väg att ta slut?

Besöket segar fram och eftersom det är så långtråkigt börjar de till och med tänka på den nu avlägsna dag år 1959 då general Eisenhower nedlät sig till att besöka Spanien och satte punkt för Francoregimens långvariga isolering. Ribas far hade upplevt den dagen med oerhörd entusiasm, inte över den förbaskade galiciske generalens diplomatiska seger utan över det faktum att Förenta staterna, nazismens besegrare, till slut hade kom14

mit närmare det dödssjuka Spanien. Det är ett av Ribas tidigaste betydelsefulla minnen. Han kommer framförallt ihåg det ögonblick då hans mor frågade fadern varför han var så överdrivet entusiastisk över den amerikanske presidentens besök. »Vad betyder entusiastisk?« hade barnet frågat.

Han kommer alltid att minnas den exakta ordalydelsen i frågan eftersom det var den första han, som var så försagd som barn, ställde. Den andra fråga han ställde minns han också, men inte exakt hur den var formulerad. Han vet dock att den hade med hans namn, Samuel, att göra, och med det några lärare och elever i skolan hade sagt. Hans far förklarade att han hade judiskt påbrå bara på sin mammas sida och att han, eftersom hon hade konverterat till katolicismen några månader efter hans födelse, kunde ta det lugnt – så sa han: ta det lugnt – och helt enkelt räkna sig som barn till katoliker.

Nu förnekar hans far, liksom vid flera tidigare tillfällen, att han skulle ha känt sig så entusiastisk den där dagen och säger att det är ett missförstånd hans mor gett upphov till; det var hon som påstod att han var så överdrivet upphetsad över den amerikanske presidentens besök. Han förnekar också att hans favoritfilm under en period var Charles Waters High Society med Bing Crosby, Grace Kelly och Frank Sinatra. De såg den minst tre gånger under slutet av femtiotalet, och Ribas minns att hans pappa alltid blev på strålande humör: han var tokig i allt som kom från Förenta Staterna; han fascinerades av film och glamour som kom därifrån, han attraherades av det liv människor som liknade dem själva levde där borta i ett land som på 15

den tiden verkade så avlägset och ouppnåeligt. Och det är mycket möjligt att hans egen, Ribas, fascination inför Nya världen är ett arv från fadern och hans sätt att uppfatta USA som något ouppnåeligt där världens lyckligaste människor levde.

Nu talar de om Eisenhowers besök och High Society och landstigningen i Normandie, men hans pappa förnekar envist om och om igen att han skulle ha varit så entusiastisk. Och medan det verkar som om hans föräldrar för att inte fastna i samtalsämnet gör sig beredda att än en gång fråga om Lyon faller skymningen mycket snabbt över Barcelona, det blir hastigt mörkt och det kommer ett plötsligt skyfall, regnet fullkomligt öser ner och åtföljs av en kraftig åskknall. Det sker just när han gjort sig beredd att lämna föräldrarnas lägenhet.

Fruktansvärt dunder, en enda blixt. Regnet vräker ner, hårt och rasande som aldrig förr över Barcelona. Han överfalls av en känsla av instängdhet och samtidigt är det som om han är i stånd att gå genom väggar. Någonstans, i utkanten av en av sina tankar, upptäcker han ett mörker som skär genom märg och ben.

Han finner det inte särskilt underligt, han är van vid att det händer hemma hos föräldrarna. Det troligaste är att ett av de många fuktiga spöken – stillsamma släktspöken – som bebor den mörka våningen här en trappa upp i huset just har slagit sig ner hos dem.

Han vill slippa tänka på hemmagengångaren som får honom att frysa in i märgen, så han går fram till fönstret och får se en ung man stå i regnet utan paraply mitt ute på gatan, calle Aribau.

Han verkar spionera på huset. Det kanske är ett överspöke. Hur det än förhåller sig med det är den unge mannen alldeles avgjort 16

ett spöke från yttervärlden, han hör inte till familjen som de andra. De tittar som hastigast på varandra. Han ser indisk ut, den unge mannen, han bär en skarpt blå Nehrujacka med guldknappar hela vägen framtill. Vad kan han göra där och varför är han klädd på det viset? När den okände ser att trafikljuset slagit om och bilarna åter börjar röra sig uppför calle Aribau lämnar han sin plats mitt i gatan och går till motsatta trottoaren. Är det verkligen en Nehrujacka han bär? Kanske är det bara en modekavaj, det framgår inte helt klart. Bara en människa som Riba, som alltid uppmärksamt har läst tidningarna och uppnått en respektabel ålder, kan minnas människor som den där politikern från förr, den där mannen vid namn Srî Pandit Jawâharlâl Nehru, en indisk ledare som det talades mycket om fyrtio år tidigare men som ingen nämner numera.

Ribas far rör sig plötsligt i fåtöljen och säger modfällt, som om han höll på att förtäras av melankoli, att han skulle vilja att någon förklarade. Han låter mycket orolig när han säger det, två gånger, Riba har aldrig sett honom så dyster förr: jag skulle vilja att någon förklarade. »Vad då, pappa?« Riba tror att han menar de väldiga åskknallarna och börjar tålmodigt förklara vad som ger upphov till och orsakar ett visst slags oväder. Men plötsligt inser han att det han säger låter löjligt och att hans pappa ser på honom som om han vore dum i huvudet. Han gör en tragisk paus och pausen blir oändligt lång, han kan inte fortsätta tala. Kanske skulle han nu kunna besluta 17

sig för att berätta något från Lyon. Det skulle kanske till och med, så som det hela nu utvecklat sig, vara på sin plats med en distraherande manöver, han skulle kunna berätta om teorin han snickrade ihop där och kanske hitta på lite och säga att han skrev den på cigarettpapper och sedan rökte upp den? Ja, något sånt skulle han kunna säga. Eller för att krångla till det hela ytterligare: han skulle kunna ställa den där frågan som han i många år undvikit att ställa till dem: »Varför övergick mamma till katolicismen? Jag vill ha en förklaring.« Han vet att det är lönlöst, att de aldrig skulle svara på det.

Han skulle också kunna tala med dem om Julien Gracq och den där dagen han hälsade på honom och de gick ut på balkongen i huset där han bodde i Sion-sur-l’Océan och Gracq betraktade blixtarna och det han kallade utbrott av missriktad energi.

Hans far avbryter den långa pausen genom att med ett självbelåtet leende säga att han är fullt medveten om existensen av altocumulus- eller böljemoln med mera, med mera, och att det aldrig var hans avsikt att be Riba berätta sånt han lärde sig för länge sedan i skolan.

Därpå följer en ny tystnad, ännu längre den här gången. Tiden går alldeles osedvanligt sakta. Ljudet av regn hörs, och ljudet av utbrotten av missriktad energi, och dessutom, mycket tydligt, väggklockans tickande. Den hängde tidigare i ett annat rum i lägenheten och bevittnade hans egen födelse för snart sextio år sedan. Alla tre sitter plötsligt nästan orörliga, nästan stela, alltför strama och raka i ryggen. Och – som vanligt – på sitt typiskt katalanska, långt ifrån översvallande sätt, väntar de; ingen vet på 18

vad, men de väntar. De har gått in i sitt livs mest spända väntan, som på den åskknall som måste komma. Alla tre är plötsligt helt orörliga, mer på helspänn än någonsin. Hans föräldrar är verkligen uppseendeväckande gamla, på alla sätt. Inte att undra på att de är ovetande om att han inte längre driver förlaget och att folk inte söker sig till honom som förr. »Jag menade mysteriet«, säger hans far. Ännu en lång paus. »Den outgrundliga dimensionen.« En timme senare har regnet upphört. Han gör sig redo att fly ur fångenskapen i föräldrarnas våning när hans mamma nästan oskuldsfullt frågar: »Och vad har du för planer nu?« Han säger inget, hade inte väntat sig den frågan. Han har ingen plan, inte ens någon förbaskad inbjudan till en förläggarkongress; ingen bokpresentation att tråkas ihjäl av; ingen ny litterär teori att skriva på ett hotellrum i Lyon; ingenting, verkligen absolut ingenting. »Du har inga planer, ser jag«, säger hans mor.

Det sårar hans självkänsla, och han låter Dublin komma till undsättning. Han minns den underliga och häpnadsväckande dröm han hade på sjukhuset när han var allvarligt sjuk för två år sedan: en lång promenad på den irländska huvudstadens gator, en stad han aldrig varit i men som i drömmen var mycket välbekant, som om han hade bott där hela livet. Det mest häpnadsväckande var att han såg alla de många detaljerna så exakt 19

i drömmen. Fanns de i verklighetens Dublin, eller verkade det bara så eftersom drömmen var så extremt intensiv? När han vaknade visste han fortfarande ingenting om Dublin men kände sig absolut förvissad om att han hade promenerat på gatorna där en lång stund, och det var omöjligt för honom att glömma det enda svåra ögonblicket i drömmen, det då verkligheten blev underlig och djupt rörande: det ögonblick då hans fru upptäckte att han hade börjat dricka igen, där, på en pub i Dublin. Det var ett svårt ögonblick, det intensivaste i drömmen. När han kom ut från puben och överraskades av Celia som såg att han sorgligt nog återfallit i alkoholmissbruk, och han slog armarna om henne och det slutade med att de grät båda två, sittande på trottoaren i en gränd i Dublin. Tårar över den mest tröstlösa situation han någonsin hade upplevt i en dröm. »Gode gud, varför började du dricka igen?« sa Celia.

Ett svårt ögonblick, men också underligt; kanske hade det att göra med att han återhämtat sig från den fysiska kollapsen och fötts på nytt. Ett svårt och märkligt ögonblick, som om det fanns ett tecken som bar på ett budskap dolt bakom hans och Celias patetiska gråt. Ett säreget ögonblick genom den alldeles särskilda intensiteten i den här passagen i den intensiva drömmen – en intensitet han bara sällan hade upplevt tidigare, då han några gånger hade drömt att han var lycklig eftersom han befann sig i världens mitt eftersom han var i New York – och eftersom han plötsligt, på ett nästan våldsamt sätt, insåg att han var bunden vid Celia långt bortom det här livet; det var en känsla omöjlig att vidarebefordra till henne, bevisa för henne, men lika stark och 20

lika personlig som den var sann. Ett ögonblick som var som ett nålstick, som om han för första gången i livet kände att han levde. Ett mycket ömtåligt ögonblick, för det föreföll honom som om det i sig – som om andedräkten i den där drömmen kom från en annans medvetande – bar på ett dolt budskap och placerade honom bara ett steg från en stor och viktig uppenbarelse. »I morgon skulle vi kunna åka till Cork«, sa Celia.

Och där slutade det. Som om den stora uppenbarelsen väntade på dem i hamnstaden Cork i södra Irland.

Vilken uppenbarelse?

Hans mamma harklar sig otåligt när hon ser honom så försjunken i tankar. Och Riba blir rädd att hon läser hans inre – han har alltid misstänkt att hon, just eftersom hon är hans mamma, kan se rakt in i honom – och upptäcker att hennes stackars son är förutbestämd att hemfalla åt dryckenskap igen. »Jag förbereder en resa till Dublin«, säger Riba utan att fundera mer.

Fram till exakt detta ögonblick har han ytterst sällan, eller snarare aldrig, tänkt att han en dag skulle kunna resa till Dublin.

Det faktum att han inte kan engelska har alltid hållit honom tillbaka. När det gällde förlaget har det alltid räckt med bokmässan i Frankfurt. Till den i London har han skickat Gauger, sekreteraren, som alltid var bra att ha när engelskan blev nödvändig.

Men kanske är ögonblicket för förändring inne nu? Förändrades kanske inte allt för Gauger, som för sitt livs besparingar – och de pengar Riba misstänker att han stal från honom själv – för två år sedan flyttade till ett fint hotell i Tongariro i Nya Zeeland där 21

han hade en halvsyster som väntade? Och var det förresten inte från Cork han var, den där unge älskaren Celia hade innan hon träffade honom, Riba?

Hans mamma frågar oskuldsfullt vad han ska göra i Dublin.

Och han svarar med det första som faller honom in: att han ska åka den 16 juni och hålla tal. Inte förrän han sagt det inser han att den 16 juni är hans föräldrars sextioförsta bröllopsdag. Och dessutom slår det honom att 16 och 61 är två sätt att se samma tal. Dessutom är den 16 juni den dag då handlingen i Joyces Ulysses tilldrar sig, Dublinromanen framför alla andra och en av det tryckta ordets, Gutenberggalaxens, höjdpunkter. Den galax vars hädanfärd han måste uppleva till fullo. »Vad handlar talet om?« frågar hans far.

Några sekunders rådvillhet. »Om James Joyces roman Ulysses och övergången från Gutenbergeran till den digitala eran«, svarar han.

Det var det första han kom på. Så gör han en paus varpå han tillägger, som om han styrdes av en inre röst: »Eller egentligen vill de att jag ska tala om slutet för det tryckta ordet.« Långvarig tystnad. »Ska tryckerierna stängas?« frågar hans mor.

Hans föräldrar som så vitt han vet inte har den blekaste aning om vem Joyce är och än mindre vilken roman som döljer sig bakom titeln Ulysses och som dessutom är helt oförberedda på det där om slutet för det tryckta ordets era ser på honom som 22

om de just kunnat konstatera att det visserligen varit bra för hans hälsa att han så tvärt slutade med spriten för två år sedan, men att han varit rätt underlig på sista tiden, som permanent nykter. Han känner på sig att det är så hans föräldrar tänker, och dessutom är han rädd att de har rätt, för den permanenta nykterheten påverkar honom, det går inte att förneka. Han är alltför inne i sin egen tankevärld så att han ibland tappar kontakten med omgivningen och kommer med svar han borde ha tänkt över lite bättre.

Som nu det här med Ulysses och Gutenberg.

Han borde ha svarat något annat. Men som Céline sa: när man väl gett sig in i det får man löpa linan ut. När han nu en gång har sagt att han ska till Dublin får han fortsätta hävda det, löpa linan ut. Det skulle bara fattas. Dessutom kan han ju undersöka om de extraordinärt exakta detaljerna i hans dröm har en motsvarighet i verkligheten. Om han till exempel kan konstatera att det existerar en svart och röd port till en pub vid namn Coxwold måste det betyda att han har varit där och gråtit på riktigt, på marken tillsammans med Celia, i en gripande scen. När då?

Kanske innan han någonsin hade varit där.

Han ska resa till Dublin, huvudstad i ett land han inte vet så mycket om, bara att det varit en självständig stat sedan 1922 om han inte missminner sig – han får googla sen – och 1922 är det år då hans föräldrar föddes. Ännu ett sammanträffande. Han vet mycket lite om Irland även om han rätt väl känner till dess litteratur. W. B. Yeats är en av hans favoritpoeter, för att ta det som ligger närmast till hands. 1922 är dessutom det år då Ulysses 23

gavs ut. Han skulle kunna åka och bevista Gutenberggalaxens begravning i katedralen i Dublin, Saint Patrick’s Cathedral om han minns rätt; det var där Antonin Artaud trodde att helgonets promenadkäpp och hans egen var en och samma, och förlorade förståndet definitivt.

Hans föräldrar tittar fortfarande på honom och ser ut att tänka att hans så konstanta nykterhet har fått honom att ge sig in på farliga vägar som kommer att leda till autism; de verkar förebrå honom att han har haft fräckheten att tala med dem om en viss Joyce fast han mycket väl vet att de inte har en aning om vad det är för en herre.

Hans pappa skruvar på sig i fåtöljen och verkar vilja protestera, men till slut nöjer han sig med att säga att han skulle vilja att de förklarade en sak för honom.

Nu igen? Det verkar som om han parodierar sig själv. Kan det vara avsiktligt, något slags humor? »Vad då, pappa? Ovädret har dragit förbi. Vad är det mer du vill att vi ska förklara? Den outgrundliga dimensionen?« Hans far låter sig inte nedslås utan fortsätter på det inslagna spåret, och nu vill han veta varför just hans son utvalts till att hålla tal om Gutenbergkonstellationens bortgång. Och dessutom vill han veta varför hans son fortfarande inte har berättat någonting över huvud taget om resan till Lyon. Kanske har han inte varit där men vill inte att hans föräldrar ska få reda på det?

De är vana vid att han berättar för dem om sina resor, och hans beteende idag är verkligen avvikande, det gör dem oroliga. »Du kanske, vad vet jag, har en älskarinna och har åkt någon24

stans med henne, inte till Lyon utan upp på Tibidabo. På sista tiden har du uppfört dig illa i en del avseenden, och jag ser det som min faderliga plikt att påpeka det«, säger han.

Riba är nära att berätta att han varit i Lyon helt enkelt för att begrava samtliga litteraturteorier som finns kvar i världen, inklusive den han själv satte samman på hotellet där. Han skulle gärna vilja kunna säga en sån sak, för han tycker inte alls om det hans far sa nyss. Men han håller sig tillbaka, han lägger band på sig. Han ställer sig upp och förbereder sig för avskedsceremonin. Det regnar inte längre, trots allt. Och han vet att när hans föräldrar grälar på honom brukar det vara ett knep de tar till för att få honom att stanna lite längre. Men han står inte ut längre, klarar inte av en minut till i den här lägenheten. Han inser att han ibland låter sin far kontrollera hans liv för mycket. Att han själv inte fått någon avkomma och att han dessutom är enda barnet har bidragit till att förlänga den här märkligt barnsliga undergivenheten, visst, men allt har en gräns. Förr om åren brukade han och fadern gräla häftigt. Sedan slöt de fred. Men ibland, som den här gången, anar han att hans far känner en viss längtan tillbaka till de stora diskussionernas, de häftiga konfrontationernas, tid. Som om bataljerna man mot man roade honom mer än det fredliga lugn och samförstånd som efterträdde dem.

Det kan till och med vara så att hans gamla pappa mår bättre om han får diskutera saker och ting och att han omedvetet försöker framkalla en konfrontation.

Det är visserligen en senkommen känsla, men han avgudar sin far. Hans intelligens, hans hemliga godhet, hans aldrig 25

utnyttjade begåvning för skrivande. Riba skulle ha tyckt om att redigera en roman hans pappa skrivit. Han avgudar den här mannen som är så auktoritär och fast i sin roll som far av den gamla modellen, något som tvingat in hans son i en underordnad ställning, gjort honom till en lydig person som ofta till och med tackar sin far för att han styr och ställer. »Vill du verkligen inte berätta någonting alls om Lyon? Det är konstigt, min son, verkligen mycket konstigt«, säger hans mor.

De verkar fast beslutna att hålla honom kvar så länge som möjligt med småprat, som om de ville hindra honom från att åka hem, kanske för att de innerst inne alltid har tänkt att han fortfarande är en liten pojke i kortbyxor här i huset, hur mycket äkta man och ansedd förläggare och snart sextio han än är.

Marco Polo går nu, funderar han på att säga. Men han håller tyst, han inser att det bara skulle bli värre. Hans far ser ilsket på honom. Hans mor förebrår honom för att han har fördärvat en så grundmurad vana som den att berätta om sin senaste resa. De följer honom till dörren, men utan att underlätta för honom, det är nästan så att de ser till att hålla sig i vägen med sina kroppar. »Du är vuxen nu«, säger hans far, »och det är obegripligt att du vill åka till Dublin bara för att träffa den där vännen du har, han i familjen Ulysses.« Familjen Ulysses! Antagligen är det något slags humor eller faderlig ironi i sista stund. Han trycker på hissknappen, och det dröjer som vanligt innan hissen kommer, trots att den bara måste ta sig upp en våning. Hans föräldrar har aldrig gått med på att 26