Fyren mellan haven
De tre blev sittande så tills barnet började vrida sig och stack ut en liten näve under filten. ”Okej.” Tom sträckte på sig när han reste sig upp. ”Jag går och skickar ett meddelande, rapporterar jollen; ber dem skicka en båt för att hämta kroppen. Och lilla miss Muffet här.” ”Inte än!” sa Isabel och lekte med barnets fingrar. ”Jag menar, det är väl inte nödvändigt att göra det precis i den här sekunden. Den stackars mannen är ju ändå bortom räddning. Och jag gissar att den här lilla kycklingen har haft nog av båtar för ett tag. Dröj lite till. Låt henne bara få en chans att hämta andan lite.” ”Det kommer ändå att ta dem flera timmar att komma hit. Hon klarar sig fint. Du har ju redan lugnat henne, den lilla stackaren.” ”Vänta bara lite. Det kan trots allt inte göra någon större skillnad.” ”Jag måste skriva ner allt i loggboken, käraste. Du vet att jag måste rapportera allting genast”, sa Tom, för hans plikter inbegrep att registrera alla viktiga händelser på och i närheten av fyrstationen, från passerande fartyg och väderlek till problem med utrustningen. ”Gör det i morgon bitti i stället, snälla?” ”Men tänk om båten kommer från ett fartyg?” ”Det är en jolle, inte en livbåt”, sa hon. ”I så fall har barnet förmodligen en mamma som väntar någonstans på fastlandet och som sliter sitt hår nu. Hur skulle du själv känna om det hade varit ditt?” ”Du såg koftan. Mamman måste ha fallit överbord och drunknat.” ”Älskling, vi vet ingenting om mamman. Eller om vem mannen var.” ”Men det är den troligaste förklaringen, inte sant? Spädbarn brukar sällan vara långt ifrån sina föräldrar.” ”Izzy, allt är möjligt. Men vi vet ingenting.” ”Har du någonsin hört talas om ett spädbarn som befinner sig ombord på en båt utan sin mamma?” Hon höll barnet lite närmare. ”Det här är allvarligt. Mannen är död, Izz.” ”Och barnet lever. Var inte hjärtlös, Tom.” 13