9789187119637

Time to Tell

– om Miss Fay, kriget och kärleken

www.axplock.se © Geraldine Pratchett-Hultkrantz Produktion: Bokförlaget Axplock Översättning: Margareta Norman Grafisk form: Tobias Svensén Tryck: Dardedze holografija SIA, Lettland 2016 ISBN (tryckt bok) 978-91-87119-63-7 ISBN (ebok) 978-91-87119-64-4

Sommarens flyktiga slöjor drar sig tillbaka Strör spår efter sig i trädgården Som daggdroppar på ett krasseblad Vart har de alla tagit vägen?

De sista resterna av sommaren?

Tiden får visa

Jersey

Bakgrundsfakta När andra världskriget bröt ut var situationen på öarna i Engelska Kanalen mycket prekär. Många unga män hade lämnat öarna för att gå in i den engelska krigsmakten och öarna var helt utan försvar. Öarna ligger i St. Malobukten, långt ifrån England varför premiärminister Winston Churchill drog slutsatsen, att det inte gick att sända stora trupper till öarna för att försvara dem. De lämnades därför åt sitt öde.

1940 Den 18 juni erbjuder England att evakuera alla kvinnor och barn samt män i stridbar ålder. Det var frivilligt och man fick bara ta med sig en liten väska med sina tillhörigheter per person. Från Jersey evakueras cirka 23 000 personer. Lieutenant-Governors på både Jersey och Guernsey lämnar öarna och dessa förklaras demilitariserade.

Den 28 juni bombar tyskarna öarna. 11 dödas på Jersey och 33 på Guernsey. Den 2 juli ockuperas Alderney och den 4 juli blir Sark ockuperat.

Den 26 september landar översten Rudolf Graf von Schmettow på Jersey och han utnämns av Hitler till kommendant över kanalöarna.

Den 11 oktober konfiskeras alla radioapparater. Man kunde bli deporterad för att inneha en radio, men många familjer lämnade in en radio och gömde en andra. 10 050 radioapparater beslagtas av ockupationsmakten.

Den 21 oktober måste alla judar registreras på Jersey och två dagar senare även på Guernsey.

1941 Den 13 juni 1941 beordrar Hitler att stora försvarstorn, fortifikationer och murar skall byggas som skydd mot ett eventuellt angrepp från England. Hitler var övertygad om att Churchill, på grund av sin prestige, inte skulle lämnades öarna åt sitt öde.

Den 25 juni införs högertrafik och tyska Reichmark blir den enda valutan. Även tiden anpassas till tysk/ kontinental tid.

I augusti börjar ransonering av olika matvaror.

I november är det dags för ransonering av bensin.

Endast läkare och andra för civila samhällsfunktioner viktiga personer får använda bilar. Organisation Todt bildas för att med hjälp av krigsfångar från olika ockuperade länder utföra vissa arbeten. Den består mest av ryssar men även av spanjorer och fransmän, som behandlas som slavar. De uppgår till slut till cirka 16 000.

I september lyckas skoleleven Denis Vibert från Jersey fly i en roddbåt.

1942 Den 17 mars blir en ung fransman skjuten av tyskarna för att han försökt fly från Jersey.

Den 21 april deporteras tre utländska judiska kvinnor från Guernsey. De hamnar i Auschwitz och alla omkommer.

Den 3 maj försöker tre jerseypojkar rymma. En drunknar och de andra två fångas och skickas till Tyskland, där en av dem dör 1943. Den andra överlever kriget.

Under september blir alla engelskfödda samt frimurare, officerare, vissa religiösa grupper, judar och personer, som tidigare suttit i fångenskap, deporterade till Tyskland, antingen till Laufen eller till Biberach – 1 186 från Jersey, 825 från Guernsey och 9 från Sark.

1943 I mars placeras omkring 1 000 fångar från Tyskland i Lager Sylt, ett koncentrationsläger på Alderney. Hela befolkningen på Alderney hade skickats till Guernsey och Alderney var enbart ett krigsfångläger under kriget.

Den 9 april hålls en stor rättegång mot dem som innehaft illegal radio. Fyra personer blir deporterade och en av dem dör i fångenskap.

I maj sänks matransonerna. Den 16 november övertar baron von Aufsess kontrollen av kanalöarna.

1944 Under januari månad används 484 000 kubikmeter betong för att bygga de enorma fortifikationsverken på öarna.

Den 2 mars blir Feldkommandant Knackfuss anklagad för defaitistiska uttalanden och skickas iväg för rättegång.

I juni förhöjs beredskapen till högsta nivå, då de allierade landstiger i Normandie och befolkningen när stort hopp om en snabb befrielse!

I augusti intar de allierade staden och länken till St. Malo stängs. Matransonerna minskas än gång och tyskarna letar med hårda metoder efter alla tänkbara matförråd hos befolkningen.

Den 31 oktober tar nästan all catgut slut i Guernsey och bara livsviktiga operationer kan utföras.

I november blir matbristen akut och elförsörjningen upphör i Guernsey.

I december upphör gasleveranserna. Churchill omprövar nu sitt beslut att inte sända Röda Korset-paket och det berömda svenska skeppet Vega levererar paket med livsuppehållande förnödenheter till befolkningen på öarna.

1945 I januari upphör elektriciteten även på Jersey och tyskarna börjar lida allvarligt av svält.

Den 27 februari skickas general von Schmettow tillbaka till Tyskland, då hans auktoritet urholkats och den hårdföre nazistiske viceamiralen Hüffmeier tar hans plats.

Efter Hitlers självmord den 30 april är situationen fortfarande osäker på kanalöarna.

Den 8 maj pågår förhandlingar på öppet vatten utanför Jersey hamn. Hüffmeier vill in i det längsta inte ge med sig.

Den 9 maj tvingas han dock att ge upp och engelska trupper befriar öarna.

Geraldine Pratchett Hultkrantz

Förord Att skriva denna bok har bokstavligen varit en kärlekshandling – en stor kärlek till Kanalöarna, särskilt Jersey där jag har bott, och till folket där.

Min berättelse bygger på min fars bakgrund som minröjarofficer inom marinen under andra världskriget, en erfarenhet som jag använt i min berättelse om den tyska ockupationen av kanalöarna. Det var en skräckfylld och förfärlig tid för alla dem som blev fast där under åren 1940–1945.

Jag tillägnar denna bok till mina föräldrar och min yngre bror, Robert, som dog ung på grund av ockupationen, min familj som uppmuntrat mig, alla mina kära vänner i Jersey och Anna Baghiani vid the Société Jersiaise, som har varit till stor hjälp och bistått mig i mina efterforskningar.

Jag vill också tacka Margareta Norman för hennes ovärderliga hjälp med översättningen, Bob Le Sueur som har kontrollerat och ordnat historiska fakta och datum i manuskriptet och Roger Jones för ovärderlig hjälp.

Till sist, eftersom det här är en historisk roman, har jag tagit mig friheten att dikta, varför händelseförloppet måhända inte alltid är tidsmässigt korrekt.

Stockholm den 1 februari 2016 Geraldine Pratchett-Hultkrantz

Innehåll Olyckan Minan Flykten Plön 1938 La Corbière Geoffrey och hans vänner Fay och Joan Morfar Den förfärliga nyheten Lägret Thomas De två vännerna Maisie Renouf Wests Ballroom Pjotr/Peter Anne-Marie juli 1943 Hamburg 1943 Fay Familjen Collas Tyskland Lusthuset Morfar Peters öde Fängelse Heinz och Fay Problem David Heinz och Thomas Betty Deporteringen Rådslag Davids planer

15 27 36 42 53 60 66 71 76 84 89 96 102 110 118 118 130 135 138 149 154 163 169 176 183 195 211 213 223 229 233 238

12

Attacken Den döde mannen Försvinnandet Begravningen David och Arthur Mysteriet tätnar Upptäckten Våren 1944 Föraning Inbrottet Tankar Brevet Juni1944 Planer Kommer de att lyckas? Åter till biografen Forum Flykten Efter avfärden Joan och Kenneth Roddbåten Sommaren fortsätter Prästen Alice Tankar och restriktioner Oförutsedda händelser Sjukhusvistelsen Mötet Bekymmer för Betty Paketen från Röda Korset Lidandets kval Kenneth Samarès Manor De sista dagarna

244 252 261 269 276 285 290 296 299 305 311 318 325 332 335 347 356 363 367 375 378 384 391 401 409 415 424 430 435 441 446 452 459

13

Olyckan Fay susade nerför La Haule på sin cykel, hennes långa mörka hår fladdrade i vinden. Så underbart det är att leva, tänkte hon. Jag önskar bara att det inte hade varit så sent att utegångsförbudet snart skulle börja och att det inte hade varit krig. Hon hade haft en fantastisk dag hos kusinerna på landet, men hon hade varit så upptagen med att leka med de nya kattungarna att tiden rusat iväg.

Plötsligt hade hon kommit att tänka på utegångsförbudet. Måtte hon hinna hem i tid!

Det hade varit underbart att komma från staden och få en efter krigsmått kalasgod lunch. Tant Elsie var så generös och nu hade hon ägg, lite smör, bönor och morötter i sin cykelkorg. Hon hade också fått en liten bit dyrbar skinka. För ett par dagar sedan hade de gjort bacon och skinka av en liten gris de haft gömd i ett av skjulen.

Skinkbiten var väl inslagen, först i smörpapper och sedan i tidningspapper. Paketet såg verkligen ut som ett litet bokpaket. Hon hoppades bara att hon inte skulle stöta på någon patrull med hund som skulle känna lukten av det!

Kullen sluttade plötsligt neråt och vägen slingrade sig som en spiraltrappa. På den vänstra sidan fanns den stora stenmuren och på den högra vindlade de ljuvliga hortensiabuskarna fram längs vägrenen. Hon brydde sig inte om den högertrafikregel som tyskarna infört.

När allt kom omkring fanns det ingenting på kullen så hon svängde lite hit och dit på vägen och njöt av hela sitt

14

hjärta av friheten. Ett par kor som tillhörde gården La Haule var tjudrade på ängen en bit bort, och en liten bäck ringlade porlande ner mot kusten. Det var verk ligen en underbar plats, så rofylld och idyllisk. Hon visste att hon måste sakta ner innan hon kom fram till den gula linjen vid korsningen, där hon måste stanna. Hon bromsade, men ve och fasa, det gick inte! Hon kunde inte stanna.

Vad skulle hon göra? Om hon mötte något fordon i korsningen skulle hon säkert bli dödad. Det enda var att styra in mot bergväggen.

Krasch, bang! Cykeln träffade bergväggen från sidan.

Hon kastades i marken och skrapade huvudet lite grand mot väggen. Först blev hon alldeles lamslagen – hon var rejält omtumlad – sedan insåg hon vad som hade hänt.

Hon rörde lite på huvudet och tittade upp. Framhjulet på cykeln var helt krökt, hennes vänstra arm och armbåge var förfärligt skrapade och hennes vänstra ben hade vikt sig under henne. Knäet blödde och hennes kjol var trasig och blodig. Långsamt försökte hon flytta sig och hon skrek av smärta när hon försökte sträcka på benet.

Hon måste ha stukat fotleden också. Höger arm och ben verkade mer eller mindre oskadda men var blåslagna.

Som hon satt där, undrade hon vad i all världen hon skulle ta sig till. Hur många gånger hade hon inte bett sin far se över bromsarna åt henne, men han var alltid så upptagen. Även kvällstid var han ibland kallad till hembesök, eftersom han var en av få begravningsentreprenörer som var kvar på Jersey. Några av de andra hade

15

lämnat ön för att ta värvning, andra hade evakuerats till England i början av kriget, då de annars riskerade att hamna i interneringsläger i Tyskland.

Hur skulle hon nu komma hem i tid, innan utegångsförbudet började? Att gå till fots till staden skulle ta timmar, och hon kunde knappast stå upp och än mindre gå!

Det kändes som om en oändlig tid passerade, trots att det bara gått ett par minuter, då hon hörde ljudet av en motorcykel, som kom nerför backen. Hon kröp så tätt intill väggen det gick trots smärtorna och hoppades att den som kom inte skulle se henne, vem det än var. Hon hade lyckats trycka den trasiga cykeln upp mot väggen.

Plötsligt lyste strålkastarljuset upp henne, för nu hade skymningen börjat falla. Motorcykeln saktade in och stannade precis bakom henne.

En röst hördes från ljuskällan. Hon kunde inte se någon men förstod att det måste vara en tysk av accenten att döma.

– Vad har hänt? Är ni skadad?

Hon försökte svara, men tårarna vällde fram.

– Bromsarna tog inte och jag krockade med berg väggen, lyckades hon till slut få fram medan hon snörvlade och tårarna rann.

– Kan ni resa er? frågade han ganska bryskt. Vad gör ni ute så sent just före utegångsförbudet?

– Jag var på väg hem, när jag upptäckte att bromsarna inte fungerade.

Han tog fram en ren vit näsduk, bad henne att spotta på den, varpå han försiktigt torkade hennes skrubbsår

16

på armen och armbågen för att försöka få bort all smuts.

Sedan virade han den rena sidan av näsduken om hennes knä och knöt en prydlig liten knut.

– Om ni kan sitta bakom mig på bönpallen kan jag skjutsa er hem, sa han med mycket mjukare röst.

– Jag vet inte vad mina föräldrar skulle säga om jag dök upp på en tysk motorcykel, nästan gnällde hon.

– Seså, hur skall ni annars komma hem? frågade han väldigt förnuftigt.

– Min cykel då?

– Om jag tar av hjulen kan vi kroka fast den bak på motorcykeln, sa han som om det var den enklaste sak i världen att ta av hjulen.

– Varför gör ni det här för mig? slängde hon ur sig utan att tänka på att en tysk också kunde ha känslor och uppföra sig vänligt.

– Även om vi är fienden som ockuperar er underbara ö, så är vi fortfarande människor, svarade han.

– Nåja, det är väldigt vänligt av er, men kan ni vara så snäll och släppa av mig högst upp på Don Road så att grannarna inte ser er.

– Vi får se när vi kommer så långt, sa han. Låt mig bara hjälpa er upp så skall jag kroka fast er cykel där bak.

Därmed lyfte han upp henne. Hon blev tvungen att lyfta upp sin kjol en bit och ganska mycket av hennes ben syntes. När han hjälpte henne upp la hon märke till att han haltade lätt. Han stöttade henne och hjälpte henne försiktigt upp på bönpallen. Sedan skruvade han loss

17

cykelhjulen med något han hade i en av sadelväskorna.

Hon kunde inte se vad det var, eftersom det började bli ganska mörkt. Efter en kort stund hade han fått fast cykeln och även bundit fast hjulen med en bit tjockt rep, som han tog fram någonstans ifrån. Sedan klättrade han upp på motorcykeln och motvilligt la hon sina armar runt hans midja för att hålla sig fast och sedan bar det iväg.

Han körde mycket försiktigt och långsammare än han normalt skulle ha gjort. Hon hade aldrig suttit bak på en motorcykel förut och när hon väl kommit över den första rädslan och smärtan i benet och armen, njöt hon av farten och av att känna vinden i håret. När motorcykeln rusade fram längs kusten, förbi sjösättningsgluggen i muren vid La Haule och sedan förbi Beaumont, kunde de se tidvattnet strömma in och hur månskenet gjorde zick-zackmönster i vågorna. Det var verkligen en perfekt kväll med tanke på vädret. Hon längtade efter att promenera på stranden i månskenet som hon brukade göra före kriget.

Längs några av stränderna höll man på att resa murar eller bygga ställningar med hjälp av slavarbetare från Organisation Todt. Dessa stackars arbetare, eller rättare slavar, såg utarbetade, utmärglade, smutsiga och eländiga ut och var klädda i trasor. De tycktes komma från hela Europa. Fay hade hört rykten om att de var medborgare från ockuperade länder, människor som hade försökt fly eller tagits till fånga när de arbetade för någon underjordisk motståndsrörelse. Hon visste inte riktigt var de var

18

inkvarterade, men det måste vara fasansfullt för dem och hon kände sig så ledsen över deras belägenhet och undrade om det var någonting man kunde göra för att hjälpa dem.

Det var mycket få fordon på vägen och ingen tycktes lägga märke till dem, tack och lov. Hon tänkte på sitt dyrbara paket i cykelkorgen. Undrar bara varför han inte frågade om innehållet? Han måste ha förstått att det förbjudna varor. Kanske var han inte så dum när allt kom omkring, eller så tänkte han fråga henne, när han stannade för att släppa av henne och sedan konfiskera paketet. Alla dessa tankar gick runt i hennes huvud medan de rusade fram på motorcykeln.

Hon höll ner huvudet när någon passerade dem för att ingen skulle kunna känna igen henne. På grund av motorljudet var det omöjligt att samtala och det var hon ganska glad över.

Hon kände sig förvirrad. Vad skulle hennes föräldrar och hennes morfar säga när de fick höra att en tysk hade hjälpt henne hem? Nej, hon bestämde sig för att inte säga någonting. Hon kunde låtsas att olyckan hade skett närmare hemmet. Om han släppte av henne vid ingången till parken högst upp på Don Road, skulle hon kunna linka hem. Men det skulle bli svårt för henne att leda cykeln och att förklara varför hjulen var helt tillbucklade. Nåväl, det problemet får jag ta när det kommer, tänkte hon.

Mycket snart passerade de Elizabeth Castle, som såg spöklikt ut i månskenet. Sedan körde de över Mount

19

Bingham, där han tog kurvorna mycket försiktigt. Hon undrade varför han inte tog den kortare vägen genom St. Helier, men han var kanske bara försiktig och ville undvika att möta någon annan militär. Kanske kunde han också råka illa ut om han efter utegångsförbudet befanns ha en civilperson som passagerare på motorcykeln. När han kom fram till ingången till parken stannade han motorcykeln och hjälpte henne av.

– Jag sätter tillbaka hjulen, sa han och övergick genast till handling. Kan ni verkligen klara av att gå?

– Ja, tack så mycket, sa hon. Ni har varit så vänlig.

Måste ni rapportera detta?

– Nej, den här gången låter vi det passera, svarade han vänligt, men var inte ute så sent igen. Det är kanske inte jag som kommer förbi nästa gång. Förresten, jag heter Heinz Müller.

– Än en gång tack, sa hon.

Så kvickt som möjligt linkade hon iväg med den buckliga cykeln, innan han hann fråga henne vad hon hette.

Hon hörde motorcykeln starta och sedan var han iväg.

Hon vågade inte se sig om.

Hon gick in genom porten vidare in på gårdsplanen.

Gårdsplanen omgavs av en bostadsdel, som innehöll många rum som användes i faderns verksamhet, ett stall för två hästar och en mycket gammal likvagn, som drogs av hästar. Hennes far kunde inte längre få tag på bensin till likbilen. Det fanns också ett skjul där de förvarade diverse verktyg och redskap. Fay sköt upp cykeln

20

längs sidan på skjulet. Hon ville inte dra uppmärksamhet till sig genom att öppna den gnisslande dörren. Som tur var syntes inte cykeln från vägen, annars fanns det risk för att den skulle bli stulen. Cyklar hade blivit åtråvärda och dyrbara nyttoföremål i och med det pågående kriget, så hon måste vara rädd om den. Hon tänkte att hon skulle be sin vän Geoffrey att laga den åt henne.

Hon borstade av sin kjol, försökte samla sig, tog fram paketet med godsakerna och gick in via sidodörren.

Heinz Müller log för sig själv när han körde i riktning mot Pomme d´Or Hôtel, där han och de andra marinofficerarna var inkvarterade. Hon var när allt kom omkring en söt flicka, och fastän han var gift kunde han fortfarande beundra en söt flicka, när han såg någon.

Hon måste ha varit nitton eller tjugo år, tänkte han.

När han kom fram till Pomme d’Or Hôtel, som nu tjänstgjorde som det tyska marinhögkvarteret, blev han inte utfrågad om varför han kom in lite sent, varför hans uppdrag hade tagit två timmar och varför han inte hade hittat personen de skulle ha förhört om en så kallad gömd radio. Det var en granne som hade tipsat om radion. Sedan 1942 var alla radioapparater förbjudna, och grannar och andra som hade något otalt med någon hade en benägenhet att anmäla. Han tyckte inte om att ta sådana uppdrag. Han undrade hur man kunde göra något sådant. Straffet för att ha en gömd radio hade ökat. Brottslingen, om man kunde kalla en sådan person för det, riskerade att deporteras eller till och

21

med skjutas. Heinz tyckte att det var helt absurt.

Han tänkte för sig själv att han var dum som inte hade frågat flickan vad hon hette. Hon var attraktiv med sitt långa mörka lockiga hår och sin fina figur. Även om det var en liten ö så var det inte särskilt troligt att han någon sin skulle få se henne igen. Han var osäker på hur länge han skulle få stanna på Jersey. Kanske skulle han skickas tillbaka till fronten, när hans sår väl hade läkt. Ändå, han visste ungefär var hon bodde. Han förstod dock hennes situation och han insåg att hon skulle hamna i knipa inför sina vänner och familj om han försökte hitta henne, så kanske skulle han låta det vara som det var.

Peter tänkte på sin fru Anne-Marie som inte var alltför olik flickan han just släppt av. Han undrade också hur det var med deras lilla flicka Louisa, som han ännu inte hade sett. Hon föddes för bara sex månader sedan, alldeles efter det att han skickats från Berlin till Jersey för rehabilitering på grund av sitt skadade ben. Så underbart att få komma till denna vackra ö efter helvetet att behöva röja minor när som helst på dygnet. Det var till och med värt smärtan och bekymret med benet, tänkte han.

Han ville inte bli kvar i det som varit, men han kunde bara inte styra tankarna.

Han saknade sin käre vän och kollega Peter så väldigt mycket. Det var när de började desarmera minan som någonting gick helt fel. Peter höll precis på att avlägsna detonatorn under en bombraid. Han tappade

22

detonatorn, som utlöste minan. Det blev en fruktansvärd explosion. Han bokstavligen kastades upp i luften och hamnade en bra bit bort. Han blödde häftigt och hade fruktansvärda smärtor i benet. Peter syntes inte till. När den första chocken lagt sig, ropade han på Peter om och om igen. Till slut hittades delar av honom, utspridda över en stor yta. Där minan hade legat var det bara en enorm krater. Heinz kunde inte låta bli att tänka att det kunde ha varit han. De hade tagit för vana att turas om att desarmera bomber och minor som inte lösts ut. Så det kunde mycket väl ha varit han.

Han hade umgåtts med Peter sedan de gick på Sjökrigsskolan i Plön. De hade kommit väldigt bra överens från första början och han saknade verkligen sin vän. Att besöka Peters fru hade varit en av de värsta upplevelserna i hans liv. Själv hade han förstås varit på sjukhuset en lång tid, så hon hade redan hunnit bli informerad om olyckan, men hon uppskattade verkligen att han kom och besökte henne. De pratade om Peter och han fick tillfälle att säga hur mycket de hade tyckt om varandra och vilken storartad man och vän Peter hade varit. Han hade ändå funderat på om hans besök hade varit till något stöd för henne, eller om det bara hade rivit upp gamla sår. Än så länge hade han inte lyckats komma nära någon av de andra officerarna på Jersey. Flera av dem var riktiga nazister, som hade en sådan avskyvärd attityd till lokalbefolkningen, att han inte hade något gemensamt

23

med dem. Men han försökte att inte reta upp dem eller säga emot dem. Då kunde livet bli mycket obehagligt och vem vet vart han då kunde skickas? Den bästa personen på truppavdelningen var befälhavaren, överste von Schmettow, en adelsman och sann gentleman av den gamla sorten. Han behandlade människor med stor respekt och försökte komma bra överens med den högste ämbetsmannen, chefsförvaltaren Alexander Coutanche. Greve von Schmettow hade lyckats utverka särskilda villkor för Kanalöarna, eftersom det var det enda brittiska territoriet som ockuperats. Heinz förstod av yttranden han hört att Alexander Coutanche, som var advokat, visste hur man skulle protestera och lägga fram ett rättsfall. Han hade stort tålamod och försökte komma överens och samsas med de ockuperande styrkorna utan att ge efter för mycket för deras krav.

Detta var en mycket besvärlig balansgång och många invånare på Jersey ansåg att han inte var tuff nog och att han borde bjuda tyskarna större motstånd på samma sätt som det ryktades att Sarks överhuvud, Dame Sibyl Hathaway, gjorde. Hon åtlydde verkligen inte några påbud. Överbefälhavaren på Guernsey – Sarks låg under Guernseys jurisdiktion – brukade besöka henne och det verkade som om hon alltid, eller nästan alltid, fick som hon ville. Emellertid hade man inget slavarbete på Sark och eftersom det var en liten ö fanns där inte lika många svåra problem att handlägga som på Jersey, och det gjorde det också enklare på något sätt. De flesta var

24

bönder, men ett fåtal var affärsmän och två var hotellägare. Invånarantalet var litet och alla kände varandra.

25

Minan På andra sidan ön vid St. Ouen hade utkiken i observationstornet, som tyskarna byggt i betong, just utlöst larmsignalen. Det var högvatten och i sin kikare hade han lagt märke till ett stort föremål som flöt in mot klipporna, som omgav fyren Corbière.

– Achtung! Achtung! skrek han. Än en gång ljöd larmet. Den officer, som hade den högsta graden, rusade upp i tornet och tog kikaren ifrån honom.

– Det ser ut som en mina, sa han. Vi måste skicka några män dit ner för att försöka förhindra att den kraschar mot klipporna. Skaffa några mycket långa båtshakar och rep och dessutom strålkastare. Det är säkrast att jag varskor minröjarofficerarna i staden ifall vi endast lyckas hålla minan på avstånd, och en dykare måste anlitas för att ta hand om den.

Fyrtornet byggdes 1872 efter ett beslut i The States, parlamentet på Jersey, och den tändes 1874. Innan dess var klipporna ökända på grund av alla skeppsbrott och i St. Ouens Bay hade många värdefulla fartyg med dyrbar last lurats in och förlist vid Corbière. Att en mina hade flutit in mot klipporna var en mycket skrämmande händelse.

Hela kustlinjen runt Jersey var ytterst förrädisk och vid högvatten låg så många av klipporna under vattenytan att man måste navigera mycket noga efter sjökortet, annars hade man ingen chans att komma säkert i land.

26

Utkiken ringde till Pomme d’Or i staden och talade med tjänstgörande befäl, som beordrade ett dykarteam att omedelbart bege sig till Corbière.

Heinz hade ätit kvällsmat, umgåtts med sitt team och dragit sig tillbaka för natten, när det knackade på hans dörr. Han öppnade och någon lämnade över ett meddelande till honom med order om att han och hans dykarteam omedelbart skulle bege sig till Corbière, där en mina var på drift.

Förbaskat också, tänkte han, där försvann nattens skönhetssömn. Han gav order om att teamet skulle samlas i foajén inom tio minuter. Han gav också order om att ett fartyg omedelbart skulle iordningställas för att transportera dem och deras utrustning.

Fay lyckades komma ända fram till trappan innan hennes mor ropade.

– Och var har du varit så här sent? Förstår du inte att det är farligt att vara ute när det är utegångsförbud och att vi alla har oroat oss förfärligt?

– Jag är ledsen att jag oroat er, men jag kraschade med min cykel och fick gå hem.

– Gjorde du dig illa? Får jag se på dig.

Hennes mor, Alice, stack ut huvudet från köket där hon hade lagt lite torkat bröd i blöt för morgondagen. De hade vänner som hade ett bageri i staden, och i början av ockupationen hade Fays mor köpt så mycket överblivet

27

bröd som möjligt varje dag vid stängningsdags. Ägaren behöll hälften och Alice fick köpa resten. Då hade det inte heller varit särskilt svårt att skaffa bränsle, så de kunde ha AGA-spisen igång hela tiden. Alice skar brödet i bitar lagom stora till skorpor. Sedan placerade hon dem bara på plåtar nederst i ugnen och efter flera timmar – ibland kunde hon låta dem stå hela natten om de lät spisen gå på sparlåga – kunde hon och Fay lägga skorporna i plåtburkar. När burkarna var slut använde de stora bruna begagnade papperspåsar. Naturligtvis fick man förvara dem så att möss och andra gnagare inte kunde komma åt dem. När det började bli ont om färskt bröd kunde Alice eller Fay lägga så många skorpor de behövde i blöt och sedan använda dem till brödpudding eller andra maträtter. Detta blev mer och mer livsviktigt. Ju längre kriget varade desto svårare blev det att få tag på färskt bröd.

Fay gick ut i köket där det var bättre ljus och visade sin arm och sitt ben för sin mor. Hon tyckte verkligen inte om att Fay skadat sig och att hon smutsat ner sin kjol.

Före kriget hade det varit lätt att ta hand om skrubbsår, men nu var tvål sällsynt och även ett litet sår kunde bli infekterat.

– Låt mig bara göra rent dina sår och se vad jag kan lägga på dem. Låt inte din far se dig så här. Sätt på dig en långärmad skjorta i morgon, annars kommer han att bli riktigt arg. Han hade behövt din hjälp med att göra i ordning herr Touzel.

28

Fay överlämnade det dyrbara paketet till sin mor och såg att hennes ansikte lyste upp av glädje när hon öppnade det och såg godsakerna.

– Å, så underbart, precis vad vi behöver!

Att vara husmor och mor i dessa svåra tider var verkligen en mardröm, särskilt om de bodde i staden. Så att få lite matvaror från landet var verkligen en välsignelse.

Fay hade glömt att hon skulle ha hjälpt sin far att göra herr Touzel fin. Att preparera ansiktet och hyn på en död människa inför en likvaka var tidsödande och måste göras konstnärligt och omsorgsfullt. Håret krävde sitt och Fay var mycket bra på det. Eftersom herr Touzel var ganska flintskallig fanns det inte mycket att göra för att få hans hår presentabelt, men hans ansikte krävde en del och nu var det svårt att få tag i de speciella vätskor som de använde sig av. Tyskarna tyckte att det var onödigt med balsamering och kanske måste de skjuta upp den delen till senare, om det visade sig vara omöjligt att få tag på tillbehör.

Under de första krigsåren hade Boots Apotekshandel importerat medicinska förnödenheter och apoteksvaror från Tyskland. Jesse Boot, grundaren av Boots Apotekshandel, hade gift sig med en flicka från Jersey, vars affärstalanger betydde mycket för firmans framgång. 1942 upphörde importen från Tyskland och inköparen gjorde verkligen sitt bästa för att få tag på apoteksvaror och kosmetika från Frankrike. Emellertid hade denna källa i det närmaste upphört, då kriget drog ut på tiden. För

29

att åstadkomma tandpulver gjordes nu tinkturer med konjak – som alltjämt kunde importeras som medicinsk förnödenhet – och en typ av bläckfisk, som maldes ner.

Då och då kom kosmetika från Frankrike och en av apotekarna gjorde läppstift av vitt vax, olivolja och karminrött. De här produkterna behövdes emellertid för andra ändamål och apotekaren blev mycket kritiserad för att han använde dessa dyrbara förnödenheter till så flärdfulla produkter. En liten bit läppstift betydde trots allt en hel del för de unga flickorna och kvinnorna på ön.

De kände sig utan tvivel mer attraktiva när de hade tillgång till sådant.

Fay ville verkligen åka till England och gå på konst skola.

Så skulle också ha skett om inte kriget hade brutit ut och hennes föräldrar känt att de inte ville låta henne åka på grund av risken att de kunde bli avskurna från varandra. Trots denna risk hade hennes äldre bror Martin åkt iväg för att ta värvning i RAF. De hade hört via Röda Korsets telegramservice (tjugofem ord med nyheter var tillåtna från de evakuerade i England och krigsförbanden) att han nu var färdigutbildad pilot. Ändå kunde de inte låta bli att dagligen undra om han fortfarande var vid liv. De visste att piloterna i RAF dog som flugor.

Naturligtvis hade de inte förutsett en ockupation men det visade sig att de hade rätt i att de blev avskurna från fastlandet.

30