9789187119583

TSUNAMIPOJKEN ANDERS EKSTRÖM

2

www.axplock.se ©anders ekström produktion: bokförlaget axplock formgivning: tobias svensén tryck: inprint, lettland, 2015 ISBN 978-91-87119-57-6 (tryckt bok) ISBN 978-91-87119-58-3 (ebok)

3

drömmen

Peter vaknade med ett ryck och satte sig spikrak upp i sängen mitt i natten. Han var svettig. Tankarna virvlade runt i hans huvud där han låg i sängen på hotellrummet. Familjen, som bestod av hans hustru Annika och barnen William och Lovisa, hade länge sett fram mot semesterresan till Thailand över julen. Resan hade tärt på deras ekonomi, men Peter och Annika hade prioriterat detta.

Det var svart inne i rummet. Syrsorna spelade utanför. Natten var så mörk som den bara kan bli så nära ekvatorn. Han kunde höra vågornas brus från sandstranden ett hundratal meter bort.

Allt badade i ett ogenomträgligt mörker.

Den fuktiga värmen låg som en våt filt över rummet. Luftkonditioneringen låg nere, troligtvis på grund av strömavbrott.

Han provade att tända lampan bredvid sin säng men den ville inte lyda utan rummet förblev mörkt. Han försökte fokusera blicken för att se bättre i mörkret. Mardrömmen hade skrämt upp honom rejält.

Han kunde inte somna om. Pulsen rusade i kroppen. En rädsla hade fått igång honom. Jag vill inte tillbaka till den absurda drömmen. Den var inte bra, tänkte Peter. Varför han kände som han gjorde, förstod han inte. Drömmar om död och andra hemskheter hade han haft förut.

Det var något med innehållet tillsammans med var han befann sig, som utgjorde en skrämmande kombination. Han ville bara komma bort från situationen han befann sig i och låta det bli morgon snarast möjligt. Men nu var han fast i de svettblöta lakanen tillsammans med en barnslig rädsla. Han samlade sina tankar för att försöka minnas drömmen. Allt för att försöka hantera den för att sedan kunna bli av med den.

4

Han är projektledare för ett stort byggprojekt och ser sig omkring på platsen för byggprojektet tillsammans med en grupp människor.

Vad de kontrollerar är otydligt för honom men de går runt på området och snart kommer de fram till en sjö. Gruppen fortsätter över sjön. Det är kallt och isen ligger tjock. Vädret är bitande kallt. Det är eftermiddag. De rundar en träddunge runt en mindre ö, vad det verkar som. Ingen talar utan alla fokuserar på en guide som inte heller säger ett ljud. De går upp på ön. De stannar till och guiden, vilken är en äldre herre med grått hår och fårat allvarligt ansikte, vänder sig om och tittar ut över människorna och väntar på uppmärksamhet. Han talar allvarligt om något som Peter inte förstår innebörden av. ”Här har ett antal mystiska försvinnande skett som man inte vet orsaken till.”

Ingen reagerar utan samlingen fortsätter över krönet och går vidare.

Peter befinner sig plötsligt i ett konferensrum på sin arbetsplats.

Gruppen han gick med är borta. Han kan inte fokusera på mötet utan funderar på vad guiden hade sagt om de mystiska försvinnandena. Tiden går och han sitter kvar på mötet utan att delta. De närvarande har inga ansikten. Peter lägger ingen vikt vid detta. Otåligheten sprider sig i kroppen och han väntar bara på att få komma ut från mötet. Fastklistrad vid sin stol kommer han inte loss. Till sist kan han resa sig och ta sig ut.

Utanför ligger en tät skog. Han är nedanför berget. Mörkret har lagt sig över området, men det är inte så mörkt att han inte kan se träden och stenarna. Nog mörkt för att det skall förstärka hans känsla av ensamhet. Det är en tallskog med inslag av lövträd. Han kommer fram till ett område med barmark. Snön är plötsligt borta.

Han går uppför samma krön där de gick tidigare, där guiden talat om de mystiska försvinnandena. Han fortsätter i samma spår men

5

nu är skogen mer tydlig och tallarna sträcker sig och blir stora i kvällsmörkret. Peter är ensam och han ser sig över axeln som om någon förföljde honom. Han går fram i den oländiga terrängen, det finns ingen stig att följa utan han måste kliva över stubbar och rötter. Siktet är inställt på dalen och sluttningen där berget tornar upp sig på andra sidan dalen. Han fortsätter över dalen upp mot berget i mörkret på andra sidan och fortsätter mot bergets topp. Berget är egentligen en mindre kulle. Travandet över rötter och stenar är ansträngande och han får sätta ner fötterna försiktigt för att inte snava.

Rötterna ändrar karaktär till att bli svarta och långa, de utvecklas till att likna människolemmar. Efter ytterligare hundra meter, när han har passerat dalen och börjar nå bergets krön, börjar tallskogen att tätna. De svarta rötterna tycks röra på sig.

Snubblandet fortsätter och det är svårt att gå varför han faller ner på knä. En rot har snott sig runt hans fot. Det verkar som att roten försöker hålla foten kvar i sitt grepp men Peter får till sist loss den.

En fruktan sprider sig hos Peter. Han ökar farten och kommer över nästa krön. Nu ser han att rötterna verkligen rör på sig, som ormar. De sträcker sig efter hans fötter, de verkar se hans rörelser eller åtminstone förnimma dem. Ju fortare han rör på sig desto snabbare är rötternas rörelser. Nu vill Peter desperat ta sig därifrån.

Mörkret har fallit över skogen och han ser nätt och jämt var han ska gå. Rötterna får nya skepnader. De närmaste rötterna är inga rötter utan armar med händer och fingrar som griper slumpartat i luften. De har en grönsvart kulör och man kan se förruttnelsen i skinnet på de mänskliga lemmarna. Nu ser han även ansikten som är förvridna i skräck med öppna munnar och svarta tomma blickar som stirrar mot Peter. Han springer och snubblar om vartannat. En kropp som sticker upp ur myllan verkar ha fyra huvuden som vrider sig för att försöka komma upp ur marken och ifrån varandra. Men de sitter fast och kommer inte upp.

6

Peter har kommit fram till en större stig men snubblar i diket precis innan han når fram till den. Till sist kommer han upp på alla fyra och lyckas få upp farten igen. Nu vet han var han ska ta sig för att komma ur sin mardröm. Men skräcken håller honom i sitt grepp och han får inte fram ett ljud fast han försöker skrika på hjälp.

Han kommer fram till en gata nere i staden nedanför berget. Gatubelysningen sticker i ögonen på honom. Svetten rinner ner i ögonen och han blinkar ivrigt för att kunna se. Peter kommer fram till ett köpcentrum. Dörrarna till centrumet är öppna. Inga människor syns till. När han går in i centrumet inser Peter att han är helt ensam. I sin iver att hitta någon att tala med om vad han har sett rycker han i dörr efter dörr i till de olika affärerna. Men de är låsta.

Inga människor syns till. Han rycker i en dörr och den öppnar sig.

Han går in. I det upplysta konferensrummet sitter fem personer i ett möte. De tittar förvånat upp på Peter, som står handfallen i dörröppningen. Efter ett kort övervägande tar han fräckt fram en stol och sätter sig ner. Ingen säger något. ”Ni måste hjälpa mig”, får han slutligen fram. ”Med vad?” säger en äldre man bryskt. ”På berget finns något fruktansvärt, något jag inte kan beskriva.

Ni måste komma och se själva.”

De tittar förundrat på honom som om detta är något helt naturligt. Antingen struntar de i honom eller förstår inte vad han försöker berätta för dem och därför ignorerar honom. Han vet inte vilket och han har inte tid att stanna för att ta reda på det heller utan springer ut från rummet, köpcentret och ut på gatan. På gatan möter han sin far, den gråhårige gänglige mannen. ”Jag vet vad du har sett på berget”, säger han.

Peter vet nu varken ut eller in. ”Gör du?” ”Ta dig samman och så går vi dit och ser efter vad som pågår, det kan inte vara så farligt.”

7

”Ok, vi gör väl det då.”

Peter ger med sig. Skogen känns hotfull. De borde inte närma sig den. Nu är de tre, Peter, hans far och en liten flicka som följer efter dem. Vad hon gör där och vem hon är, förstår inte Peter.

För att undvika att komma för nära sjön är de tvungna att klättra uppför en hög brant. Nu är det plötsligt dag. Ett dis ligger över skogen som solen inte lyckas tränga igenom. Mörkret tycks bestå som en midvinterdag utan snö, då träden suger upp det lilla ljus som finns. Peter försöker ta sig uppför branten. Efter kommer hans far med större besvär, men han lyckas med den bedriften. Vad han kan se är detta en otrolig ansträngning för honom. När de har kommit över krönet av kullen tar hans far sig för bröstet. ”Hur går det?” frågar Peter.

Hans far lutar sig framåt för att återhämta sig och tittar upp på honom med ansiktet förvridet av smärta. ”Du får fortsätta själv. Du hittar honom!” stakar han sig fram på grund av smärtan.

Peter ser ut över krönet och bort mot en plats längre bort. Där ser han en grupp människor med trasiga kläder. Sex av dem är vuxna eller av vuxenlängd, han kan inte urskilja dem på det långa avståndet. Den sjunde är kortare än de övriga, det måste vara ett barn.

Med hjärtat ännu bultande skrev Peter ner det han mindes av drömmen. Lämpligt nog hade han ett notisblock liggandes på nattygsbordet. När han skrivit det han mindes av drömmen slet han bort det fastklistrade lakanet från kroppen och gick ut på balkongen. Han tog ett djupt andetag och lutade sig mot balkongräcket. Luften kändes tung. Brisen från havet gav dock lite svalka.

Vågorna som slog mot stranden ingav ett lugn.

Mellan huskropparna kunde Peter urskilja någon som stod mellan poolen och fotbollsplanen. Peter försökte skärpa blicken i det tropiska mörkret för att se tydligare. I skenet av poolbelysningen

8

kunde han se att det var ett barn som stod där. Rummet låg på tredje våningen så han hade en bra överblick över området mellan husen, men det var långt ner till innergården. Varför stod det ett barn där nere alldeles ensamt? Var fanns hans föräldrar? Han sträckte sig längre ut över balkongräcket och fokuserade blicken ytterligare för att kunna se tydligare. Jo, det stod ett barn där nere. Peter stirrade så länge att hans ögon sved och när han tittade igen efter att ha blinkat hårt, var barnet borta. Han gick fram och tillbaka på balkongen för att försöka hitta barnet igen men det var borta.

Efter en stunds hopplöst sökande efter barnet gav Peter upp och gick tillbaka till sängen som var något svalare sedan Peter lämnat den. Lakanet som hade varit blött av svett var lite torrare och han lade det över sig som ett skydd mot omvärlden och funderade över vad han hade sett. Befann det sig verkligen ett barn där nere på hotellområdet alldeles ensam? Sömnen kom till sist till Peter som tacksamt slappnade av och gjorde allt i sin makt för att hålla tankarna borta.

9

thailand, semester.

Livet i Thailand var en lisa för själen. Peter njöt av semestern i fulla drag, liksom hans familj. Det hade alltid varit en utmaning att koppla bort arbetet under semestrarna. Med kontoret tvåtusen mil bort, lyckades han för första gången på länge, koppla bort jobbtankarna. Det verkade vara samma sak för Annika, Peters fru.

Hon var en mer professionell livsnjutare och var mycket bättre på att ta ut semesterns fulla värde. Det gällde även barnen. De fanns här och nu, närmare bestämt i poolen, tillsammans med sina nyfunna vänner. De sanna professionella semesternjutarna. Det tillhörde barnens privilegium, ännu inte påverkade av livets krav och förväntningar.

De skulle tillbringa julen i Thailand och åka hem till Stockholm och Tumba till nyår. Året var 2006 och Tsunamins spår i terrängen kunde fortfarande skönjas. Den delen av Phuket hade klarat sig relativt bra. Det var ett självklart beslut för Peter och Annika att resa till Thailand.

Både för att de båda älskade Thailand men även för att stödja landet efter Tsunamin. Peter och Annika hade varit där som unga och de hyste båda samma kärlek till landet.

Lillemannen William var sju år, inne på sitt åttonde. Han var smal och lång för sin ålder med mörkt hår. Alltid med ett leende på sina läppar. Lovisa var en klok liten dam på nio år som rörde sig självsäkert runt poolområdet. Hennes blonda tjocka hår slängde hon stolt med vid poolkanten.

Vädret, som hade svängt från klart till tropiska regnskurar, passade Peters känsliga hud bra. Alltför mycket sol tvingade in honom under närmaste parasoll och andra skuggiga områden. Han hade varit i bättre form men upprätthöll, enligt honom själv, en

10

relativt vältränad kropp. Snart 40 år fyllda hade det mörka håret blivit alltmer grått på sidorna och tunnats ut rejält på toppen, vilket var svårt att se för de flesta, då Peter var lång – 1.90 m över marken.

Han var lätt i sinnet och gillade att vara i sociala situationer, både när det gällde arbete och privat. Samtidigt var han en rastlös själ och hade svårt att ligga still på en solsemester.

Resan närmade sig sitt slut. Julafton hade passerat. Mardrömmen hade satt sina spår i Peter, som satt vid poolen och funderande på dess betydelse. Han kunde inte släppa drömmen. Normalt glömde han drömmarna snabbt. De slängs ner i hjärnans soptunna då de inte tillför något mervärde. Men den här gången fanns den kvar.

Peter satt där, två dagar efter drömmen, och funderade på dess innehåll och syfte. Varför hade den kommit till honom?

Solen lyste starkt och de hade precis ätit. Maten tog ut sin rätt där Peter låg under parasollet och vilade. Det som förbryllade honom och förstärkte effekten av hans dröm var att Lovisa hade också haft ett antal mardrömmar, som hon hade vaknat av. Detta hade hänt flera nätter i rad. Vid ungefär samma klockslag hade drömmarna kommit till henne. Vad var det som hemsökte hennes drömmar? Vad var så otäckt att hon vaknade och grät? Detta oroade Peter men samtidigt gjorde det honom nyfiken. Som allting annat så bleknade även detta och drömmarna föll i glömska.

De lagrades långt bak i minnet tills en dag när de skulle komma tillbaka och ge oväntad hjälp.

11

mariehamn, åland

Peter körde bilen alldeles för fort på de åländska sommarvägarna.

På Åland har de flesta vägar en hastighetsbegränsning på 70 kilometer i timmen. Saab Aero 95 for fram med en oansvarigt hög hastighet, speciellt med tanke på att han hade sin dotter i baksätet.

Landskapet och musiken tvingade upp bilens hastighet. Peter sneglade på Lovisa i backspegeln. Hon njöt i fulla drag av musiken och farten. Hennes blonda hår föll ner på hennes axlar och över det svarta skinnsätet.

Resan till Thailand tidigare under året kändes avlägsen och sommaren hade kommit med semester. Tiden gick fort. Charmen med bilen var just antalet hästkrafter. Det hade bilförsäljaren övertygat dem om, när han sålde den alltför dyra bilen till Annika och Peter som lät sig övertygas då de gillade det som rymdes under den silverfärgade motorhuven.

Musiken ljöd med hög volym ur högtalarna. En volym som Lovisa aldrig fick spela på när hon åkte med mamma, men nu var det pappa Peter som körde. Det vackra sommarlandskapet susade förbi utanför bilen. De passerade ö efter ö i en rasande takt och båda njöt i fulla drag. ”Högre pappa”, skrek Lovisa i baksätet. Peter justerade volymen med ett leende utan en tanke på hennes ömtåliga öron. Han kände igen sig själv i dotterns önskemål. ”Fortare pappa”, skrek Lovisa ännu högre för att överrösta volymen. Peter ökade hastigheten en aning.

Peter var inte känd för att vara vare sig vara en fartdåre eller speciellt bilintresserad, men kombinationen hästkrafter och ”Sundance Kid” med Kent i högtalarna var explosiv. Han var i sina bästa år, tyckte han själv i alla fall. En bra utbildning hade han hunnit skaffa sig och

12

han hade även lyckats med att få ihop de grundläggande sakerna i livet: fru, två barn, bil och radhus. Hunden hade de hoppat över.

En sådan kommer inte in i deras kära radhus någonsin. ”Över min döda kropp”, brukade Peter säga när barnen tiggde och bönade.

Detta gav barnen förvirrade tankar om att när pappa dör så kommer de att få en hund.

Peter och Lovisa hade även en annan anledning till att köra alltför fort. Förutom att det var kul så hade de bråttom. De skulle till affären för att köpa middag och frukost. Stuguthyraren hade sagt att affärerna stängde tidigt på söndagarna. Mannen meddelade att de skulle stänga redan vid femtiden. Peter lät sin fot på gaspedalen bli ännu tyngre och bilen reagerade direkt. Han hade inte lagt i sportläget. Även om det var kul att lägga i nästa nivå så behövdes det inte. De hade fortfarande en bit kvar att köra. Fastän Lovisa satt tyst i baksätet kände Peter en samhörighet med dottern. Solen lyste in genom sidorutan på Lovisas ansikte, som hade slutit ögonen med ett leende på läpparna. Peter kunde inte annat än att känna stolthet och lycka när han sneglade på henne i backspegeln.

Snart nådde de Dalkarby, vilket betydde att de snart var framme i Mariehamn.

Detta var en härlig form av stress. Våren hade mest bestått av att lämna och hämta på skolan. Det hade varit ett ständigt pussel med dagarna, som bröts med helgerna. Kent hade övergått till ”Pärlor”.

Tystnaden mellan Lovisa och Peter bestod. Men allt var som det skulle. Peter tyckte att han hade blivit bättre på att ta tillvara på dessa tillfällen i livet. Stanna upp och se på barnen, lär av dem att leva i nuet.

Hemma i stugan på Eckerö väntade Annika och William. Den andra familjen, deras vänner Nicklas och Maria och deras två barn, som var i samma ålder som Lovisa och William., hade kommit. Alla såg de fram emot att Peter och Lovisa skulle köpa något

13

gott till kvällen. Vinet och ölen hade de köpt på båten över från Grisslehamn. Nicklas hade med all sannolikhet redan knäppt upp första ölen och satt och njöt av den sena eftermiddagssolen. Det var fortfarande varmt men myggen hade letat sig fram från sina gömställen för att ta över kvällspasset från flugorna. ”Vi blev som de andra, vi blev som de andra”, sjöng Kent. Det stämde bra in på Peters liv. Även om han hade tyckt att han var unik på något vis när han var ung hade han ändå blivit som ”de andra”. När hans barndomsvän Johan hade dött i en tragisk olycka hade prästen sagt på begravningen att Johan var unik och speciell med sin drivkraft och förmåga att möta utmaningar. Peter tänkte stundvis på vad man skulle säga om honom vid hans bortgång. ”Han klarade av standardpaketet: Saab, radhus, två barn och fru, inte många kommer att minnas honom…” Var man tvungen att dö en onödig och för tidig död för att man skulle reflektera över hur unik en person egentligen var? ”Brinn pengar brinn, jag lovar du betyder någonting…” Kent bar Peter och Lovisa in i Mariehamn. Det var dags att sakta ner för att inte köra rakt över rondellen. En högersväng, sedan var de inne i Mariehamn. Nu skulle de bara hitta affären, vilket inte var det lättaste med Peters bristande lokalsinne. ”Åk ner mot hamnen och tag sedan vänster och sedan höger”, eller var det vänster?

Annika, Peters fru, var en vacker kvinna som just fyllt 38 år. Hon hade alltid varit populär bland killarna, vilket ibland kunde vara irriterande för den svartsjuke Peter. De hade haft ett förhållande under tidiga tonåren, som de sedan hade startat om på nytt när de var halvvägs mellan 20 och 30 år. Hon var blond, smal och av medellängd. Det långa håret hade hon klippt av. Annika förklarade att det hade varit graviditeterna som förstört hennes åtråvärda hårman, men Peter trodde mer på att hon inte orkade lägga ner den tid som det krävdes. Hon lade i stället den tiden på Lovisas

14

hår, som blev allt längre. Peters fru hade pluggat på universitetet och arbetade nu som finance controller på ett fastighetsbolag. Ett jobb som krävde många timmar och en del resor. Deras relation var som de flesta föräldrar, lite tid för varandra och mycket tid för att få ihop vardagen. Det var så livet var. Men Peter kunde ibland känna att de kom längre och längre ifrån varandra, vilket gjorde honom nedstämd. Men Annika var en effektiv och fokuserad kvinna som inte såg på situationen på samma sätt utan tyckte att detta var helt normalt. Det var där Peter och Annika skiljde sig åt. Inte för att han var en grubblare, men han lade ned mer tid på att fundera över livets frågor.

Lovisa hade somnat i baksätet. Han lät henne sova. Hon hade ju också semester. Peter hade blivit pappa första gången vid dryga 30 år precis som sin far. Där slutade alla likheter, enligt Peter själv.

Men faktum var att han anade att vissa likheter hade börjat uppträda under senare år.

Den största, eller kanske mest irriterande likheten var hur han kunde negligera sin fru, som han älskade. Det var som ett virus som väcktes till liv utan att han upptäckte det. Ibland förundrades han över hur hon kunde älska honom när han kunde vara så kall mot henne.

Peter var inte rik, han hade inte ens möjlighet att bli rik. Pengar, antog Peter, var grundattraktionen för vissa kvinnor. Det måste betyda att hon var mer kapabel att älska honom förutsättningslöst.

Han körde ner mot hamnen. Skulle de hinna fram till affären innan det var för sent? Han körde runt i Mariehamn utan att hitta en enda öppen mataffär. Till sist tröttnande han och stannade bilen vid en lokal Mariehamnsbo och hissade ner sidorutan. ”Ursäkta mig, vet du om det finns en öppen mataffär?”

Mannen stirrade misstänksamt på Peter. Han skulle nog inte få något vettigt svar från denne man i övre medelåldern med säckiga kläder och en alltför tjock tröja i den sena eftermiddagssolen. En

15

äldre dam i grått hår skyndade fram och tog befälet. Hon såg besvärat på Peter. ”Ursäkta, vad vill ni?” frågade hon kort på sjungande finlandssvenska. ”Jag vet att jag är sent ute men jag letar efter en öppen mataffär”, upprepade Peter med ett leende för att motverka hennes fientlighet.

Hon log inte tillbaka mot Peter utan svarade i stället Peter att alla affärer var stängda vid denna tid på söndagar. ”Typiskt”, sa Peter tyst för sig själv. ”Tack då.”

Han hissade upp sidorutan igen med ännu ett leende, körde iväg. Han svängde runt bilen mot det håll han kom från. Han fick lösa matfrågan på annat sätt. Damen som hyrde ut stugan hade sagt att det fanns en öppen affär i hamnen på Eckerö, men att den hade dåligt utbud och höga priser. Det fanns ingenting annat att göra än att styra om. Peter och Lovisa, hade i alla fall fått en trevlig tur med bilen i sommarkvällen på den åländska landsbygden. I backspegeln kunde han se att den äldre damen fortfarande stirrade efter deras bil.

De körde hela vägen tillbaka till Eckeröhamnen för att handla nödvändigheter och annat inte lika nödvändigt till överpriser.

Men vad gör man, mat måste man ha.

16

eckerö, åland

Lovisa hade suttit tyst nästan hela vägen till Eckerö, när hon sa: ”Han kom tillbaka i min dröm igen.”

Peter, som satt och tänkte på vilken mat han skulle kunna finna i den enkla affär de var på väg till, försökte begripa vad hon just hade sagt. ”Vem då?” ”Han som jag träffade i Thailand”, fortsatte Lovisa lite förstrött och lekte med håret.

Peter hade inte en aning om vad hon menade. ”Berätta mer, jag förstår inte”, manade Peter på henne. ”Killen som frågade efter sin mamma och pappa. Han var läskig på något vis och alldeles blöt. Som om han hade simmat med kläderna på.” Lovisa skrattade till lite åt minnet. Sedan blev hon allvarlig i tonen. ”Han var vit i ansiktet. Som döda människor på teve.” Rösten brast något.

Peter tittade på henne i backspegeln. ”Har du sett döda människor på teve? Riktiga döda människor menar jag?” ”Det har jag väl”, sa hon förstrött, som om det inte var något att fästa sig vid.

Peter mindes sin dröm i Thailand. Allt kom tillbaka. Som om det var igår. Ett halvår hade gått sedan han hade haft sin dröm. Han fokuserade på bilkörningen och återgick till tystnaden. Lovisa sa inte heller något. Vad kunde detta betyda? Fanns det någon koppling mellan deras drömmar? Han viftade bort tanken då den kändes absurd.

17

Stugan, Eckerö

Färden tillbaka till stugan från Eckeröhamnen var kort. Peter körde fram bilen på parkeringen vid huset. Mitt i trädgården i kvällssolen satt hans vän Nicklas med en tidning och en öl bredvid sig på marken. Solen värmde fortfarande och Nicklas bar sina solglasögon. Han hade kraftiga armar fulla med tatueringar av olika slag och kortsnaggad sommarfrisyr. Peter och Annika hade noga valt ut vem de semestrade med. Det var ingenting man chansade med.

Man satsade tid och pengar på sin semester och det fanns inte något utrymme för fel val av medresenärer. Även om de två familjerna kunde tyckas vara olika så var det ändå en bra matchning.

Intresserat läste Nicklas i sin pokertidning. Hur kan man fylla en hel tidning med poker, tänkte Peter när han gick mot den lilla sittgruppen bärandes på matkassarna, där Nicklas satt. Peters gamla vän och kollega var som besatt av pokerspel och satt uppe halva nätterna med sin hobby, nätpoker. Denna nya fluga, som var ett klassiskt spel som alla plötsligt skulle spela. Även Peter hade tidigare spelat poker tillsammans med vänner. Men det blev rätt sällan av nuförtiden. ”Hej Nicklas! Gick resan bra?” undrade Peter när han fortsatte förbi Nicklas mot huset för att ställa in maten i köket. Nicklas tittade upp med ett stort leende. ”Här kommer maten ser jag, det om något var på tiden!” ”Jag har startat grillen. Du är sen! Kan vi kasta på köttet snart, innan jag hinner hälla i mig för mycket bira?”

Tack och lov hade Peter lyckats hitta kött, förvisso bara fläskfilé, men det fick duga.

Peter gick nöjd in i huset, där resten av familjemedlemmarna hade samlats i köket. Han hälsade Maria och barnen välkomna

18

med kramar. Annika mötte Peter med ett leende, kysste Peter varmt på läpparna. ”Har jag tur ikväll”, viskade Peter i Annikas öra medan han kramade henne bakifrån. ”Det kan du ju försöka inbilla dig”, svarade Annika med ett flin när hon tittade upp mot Peter. ”Livet är alltför grymt.” Peter försökte dölja sin ärliga besvikelse med mungiporna nedåt i en låtsasbesvikelse.

Nicklas, som hade smugit upp bakom ryggen på Peter, knuffade honom i sidan och flinade. ”Du måste jobba på din teknik, det där går aldrig vägen.”

Peter måttade ett lätt slag i ryggen på Nicklas men missade. ”Jag går väl ut till grillen och lägger på köttet”, sa han och lommande i väg till trädgården till ljudet av de andras skratt.

Peter ställde sig vid grillen. Den snabbt marinerade fläskfilén låg ljusbrun och glänsande på fatet på bordet bredvid grillen. Kvällssolen speglades i köttet. Glöden var ännu inte riktigt redo. Ölen stod kall och inbjudande på serveringsbordet bredvid den svarta klotgrillen. Han tog den kalla ölburken och tittade ut över havet.

Solen hade sänkt sig närmare horisonten och hade skiftat färg till orange. Solglasögonen var onödiga men Peter fällde ner dem från pannan ändå. Ölburken pyste till när han öppnade den och han lät den första klunken skölja ner i halsen med kallt välbehag.

De andra var inne i huset och förberedde resten av måltiden eller gjorde iordning sängarna. Glöden närmade sig grilltemperatur.

Peter tände en cigarett och dolde den för att inte barnen skulle se.

Den kompletterade ölen perfekt. Det var semester. Vad betydde Lovisas dröm om pojken? Vad var det som skrämde henne?

19

leksand 1977

Volvons grova blå klädsel i baksätet skavde som vanligt mot Peters shortsklädda ben. Det var en ljusblå Volvo 240. Bilens ljusblå lack gick i färg med den rustika inredningen. De körde i maklig fart på sommarvägarna i riktning mot Leksand. Det kändes som om bilen svävade fram utan riktning eller mål. Det spelade ingen roll längre, ingenting spelade någon roll längre. Han satt tätt intill sin storasyster Emma. Han kunde känna henne skälva av snyftningarna. Peter hade fått beskedet.

Han hade varit med sin bästa vän Håkan i hans sommarhus, som låg strax utanför Leksand. Det var sommarlov och allt hade varit perfekt, som ett sommarlov skall vara när man är tio år. Han hade lyckats glömma familjens allvarliga situation. Håkans familjs sommarhus var litet, brunt och charmigt. Huset och dess omgivning var spännande på ett sådant sätt som bara barn kan uppfatta det. Bakom, tätt inpå husknuten låg en stor, mörk och tät granskog. Precis så mörk och dramatisk som behövdes för att sätta fart på Peters fantasi. Ett par hundra meter längs den större landsvägen fanns det en strid fors, där man kunde skapa egna äventyr.

Peter var inne på sitt elfte år och hans vän Håkan var ett år äldre, en stor skillnad i den åldern. Håkan var ganska olik Peter till sättet men de fungerade bra ihop. När Peter gillade att leka krig föredrog Håkan sport. Men de var ändå bästa vänner. I Peters ögon var Håkan en tuff kille som tordes göra saker som Peter tvekade inför.

Han var även en tävlingsmänniska, vilket var raka motsatsen till Peter.

De hade varit i Håkans sommarhus under en vecka och det återstod egentligen minst en vecka till. Sommaren hade nått sitt

20

crescendo och det var varmt. De badade varje dag, även om det var kallt i vattnet. Peters tankar hade under veckan varit där med Håkan och de fokuserade på att fiska, bada, äta glass, klättra i forsen, vandra i skogen eller leta efter tomma ölburkar. Håkan och Peter hade en stor ölburkssamling som var staplad längs väggen hemma i Håkans källare. Över fyrahundra burkar hade de samlat ihop tillsammans. Burkarna skulle vara olika på ett eller annat sätt, det var ju själva idén med att samla på något, som frimärken eller bokmärken. Målet var att fylla alla fyra väggarna i Håkans källare med burkar, till hans fars och mors förtret. Men de lät Håkan och hans vän Peter hållas. Det var ju ändå en hobby, så länge de inte drack drycken själva.

När Peter, under de sena sommarkvällarna, låg under täcket var hans tankar hos hans mamma. Hon var inskriven på Falu lasarett.

Cancern hade spridit sig i hela hennes kropp.

Peters far och storasyster Emma hade varit med henne under samma vecka som Peter varit hos Håkan. Emma var fem år äldre än Peter och fick vara vid deras mors sida tillsammans med far.

Hon var storasystern som tog hand om sina småsyskon. Mellansystern, Susanne, fick vara hemma hos grannkompisen under tiden. Susanne var två år äldre än Peter och gjorde allt för att hänga efter sin tre år äldre storasyster och däremellan bråka med sin lillebror. Susanne och Peter ömsom bråkade och ömsom lekte med varandra. Storasyster Emma, som var lite för gammal för att leka, fokuserade på tonårssysslor när hon inte tog hand om sina småsyskon.

Där satt de nu i bilen tillsammans, på väg hem från kompisens sommarstuga, hem till Leksand. Nyheten om hans mor kom som ett slag i ansiktet. Det var Peters syster Emma som fick meddela den brutala sanningen till Peter. Det fanns inga omskrivningar.

21

Det fanns inte något sätt att linda in det. ”Mamma har dött.”

Det var som om hon hade letat efter ett lämpligt tillfälle lagom länge efter det att de hade lämnat sommarhuset. Men Peter hade känt på sig att något hade hänt. Det går inte att lura en tioåring, även om Emma och deras far försökte få det att likna ett vanligt besök för att se hur Peter hade det. De hade först åkte ner till den lilla steniga stranden vid sjön för att ta ett dopp. När Peter kom ner till dem såg han allvaret i deras ansikten, vilket de hade försökt dölja med ett påklistrat leende. Han visste. Men han lät saken bero till dess att orden uttalades, till dess att den fruktansvärda sanningen blev uttalad.

Men där i bilen, när orden uttalades, lät det overkligt och förljuget. Men effekten av vad han fick höra var hård. Tårarna trängde fram och Peters kropp började skaka, först litet sedan mer. Emma höll i honom, kramade honom hårt. ”Det är okej, det ordnar sig!” sa hon, fastän hon visste att det var en stor lögn.

Ingenting var okej från och med nu. Ingenting skulle någonsin vara okej igen. Peters mor var död och det kunde ingen ändra på, ingen. Det visste Peter trots sin ålder. Han försvann in i sig själv.

Bilen fortsatte fram på landsvägen längs med sjön. Hans far hade sitt fokus på att hålla bilen på vägen samtidigt som han lyssnade på barnen i baksätet. Nu var han ensam med sina tre barn. Ingenting skulle någonsin bli detsamma igen. Hur hanterar man det?

Hur hanterar någon det?

Till sist tystnade Peter. Han kände sig förlamad och utanför sin kropp. Han stirrade ut genom fönstret, stirrade på granskogen och vattnet, som skymtade mellan träden. Det var orättvist. Det var fruktansvärt orättvist och fel. Han tänkte inte på någonting, han existerade bara, han fanns till, det var allt.

De närmade sig Leksand, den lilla kommunen i Dalarna. Leksand

22

var Peters mittpunkt här på jorden. Det var tryggheten för Peter.

Hans hem. Där hade han upplevt glädje, spänning och sorg. Ingen upplevelse kunde dock mäta sig med saknaden efter hans mor.

23

leksand 1977, hemma

Leksand var en stad som levde sig genom årstiderna på ett tydligt sätt. Kalla vintrar med mycket snö. Långsamt utvecklande vårar, då man kunde följa progressen mot sommar på ett magiskt sätt, vilket medförde en spännande tid varje år när livet långsamt vaknade till liv igen. Höstarna i Leksand var på samma sätt en gradvis övergång från varm sommar till kall vinter, då man kunde följa färgernas successiva övergång från grönt via rött, orange till gult.

Staden hade som de flesta småstäder ett litet centrum bestående av ett par gator med affärer, apotek, systembolag, bibliotek och en sporthall. Storleken på samhället och antalet invånare gjorde att alla ungdomar kände eller kände till varandra. Peter var ännu inte en tonåring och därmed tycktes Leksand för honom fortfarande vara en storstad med massor av möjligheter och en spännande framtid.

Peter var en känslig person. Detta skulle nog inte en ung Peter medge men senare i livet skulle han komma att inse detta. Men i stället för att se det som en svaghet skulle han senare utnyttja det som en styrka. Han skulle använda sin egenskap för att läsa av andra människor. Se deras behov eller avsikter. Att vara känslig innebär att man är medkännande med andra människor, skulle Peter inse. Men efter det som hade hänt med hans mamma var Peter inte mottaglig för andra människors känslor. Han var helt blockerad. Avstängd från omvärlden. Denna orättvisa, svarta värld som rusade förbi utanför rutan på bilen. En värld som inte brydde sig det minsta om den stora tragedin som hade inträffat.

Tåg stannade inte. Fabriker slutade inte att producera. Affärerna slutade inte med att sälja varor. Allt var som om ingenting hade

24

hänt. Sommargrönskan och dess varma solsken tycktes bli allt dunklare än vad det i själva verket var.

Snart var de framme i Leksand. Peter brydde sig inte. Bilfärden kunde gärna få fortsätta resten av livet för hans del. Han ville inte att bilen skulle stanna. Peter kunde lika gärna förbli sittande.

Hans far saktade ner farten när de svängde av till vänster förbi byggvaruaffären och mataffären. Sedan bar det av till höger upp på deras gata, upp på höjden förbi den gamla rivningskåken där fyllgubben fortfarande bodde. Vägen dammade av sommartorkan.

När de kom fram till den taggiga häcken, som omgärdade deras trädgård, svängde Peters far in på uppfarten som var belagd med stenplattor. Han stannade bilen och de satt tysta kvar i bilen efter det att han hade stängt av motorn. Peters far tog till sist till orda för att bryta tystnaden som nästan var greppbar. ”Är det någon som är hungrig?” fick han fram efter en harkling för att rensa strupen från den klump som hade samlat sig i halsen under bilfärden.

Vilken fråga, var det någon som överhuvudtaget tänkte på mat?

Vad var mat bra för? Peter skulle i alla fall aldrig mer äta. Mamma skulle aldrig mer äta, då tänkte inte Peter heller göra det. Varken Peter eller Emma svarade. Frågan kändes retorisk. De var tvungna att äta. Far skulle fixa något, det var hans ansvar som familjefar.

Nu fanns inte mamma som kunde göra köttbullar eller något annat som hon gjorde så bra. Nu var den tiden förbi.

De gick till sist ur bilen. Peter gick ur sist. Han gick med tunga steg mot ytterdörren. Far låste upp dörren. ”Ta med din väska, Peter, är du snäll.”

Hans far brukade sällan lägga till ”är du snäll”. Idag kändes det nog som ett bra tillfälle att vara snäll mot sina barn.

Huset hade förändrats. Det var inte samma hus längre. Det

25

luktade annorlunda. Allt var annorlunda. Peter satte sig i hallen och bara fanns. Han satte sig under mammans kappa som hängde i hallen på klädhängaren. Den luktade fortfarande mamma. ”Vad gör du?” Pappans ord ekade tomma och kändes onödiga att svara på.

Doften kändes tröstande, för en kort stund. Sedan kom känslorna över honom och han satt där under ytterkläderna, ovanpå skorna, och grät.

Peter släpade sig till matbordet med storasyster Emmas hjälp. Hon hade fixat maten av det som fanns hemma. Pasta och falukorv.

Peter åt lydigt, men kände ingen smak. Det blev bara en substans i munnen, som han tvingade sig själv att svälja för att sedan stoppa in en bit till. Hans far tog en klunk av sin Lyckholms lättöl. Han betraktade sin son utan att kunna bidra med någon större tröst.

Tankarna hos honom hade låst sig vid hur han praktiskt skulle kunna klara av situationen. Begravning. Ringa släktingar. Alla nödvändiga åtgärder som måste utföras när en människa dör. Hur han sedan skulle hantera sina känslor och sina barns känslor var för honom helt främmande. Han var av den gamla skolan. Den praktiska, fåordiga sorten. Känslor var en lyx som man inte kostade på sig. Men känslor hade Peter blivit utrustad med, men hur de skulle hanteras hade ingen berättat för honom. Ingen hade försett honom med en instruktionsbok. Det intressanta var att hans far hade varit ung på 1960-talet, då kärlek, sex och droger var fritt tillgängligt. Men detta hade gått honom helt förbi.

Tiden som följde var en prövning för hela återstoden av familjen.

Det var en helt ny tid, före och efter hans mors död. År noll. Men Peter och hans syskon kom varandra närmare. Trots att de skulle komma att utvecklas till olika personligheter, förenade deras upplevelser dem och de skulle träffas regelbundet resten av livet.

26

Samtidigt slogs en kil in mellan barnen och deras far. Detta var inte avsiktligt. Nu var det Emma som tog hand om familjen. Deras far fortsatte snart med sitt liv. Familjen behövde trots allt försörjas.

Han gjorde det han ansåg vara rätt och riktigt.

Peters mamma hade, utöver hemmets plikter, även arbetat deltid inom sjukvården. Hon var en omhändertagande och vårdande kvinna. Hon hade varit den som var lugn, glad och harmonisk. Han hade sett sin mor irriterad vid ett enda tillfälle, som han kunde minnas. Det var under en fisketur. Hon rodde och var uppenbart irriterad över något. Peter hade tittat förundrat på henne, för han hade aldrig tidigare, eller senare heller, sett henne så reserverad. Antagligen berodde detta på ett gräl med hans far, väl dolt för honom och hans syskon. I deras familj bråkade man inte inför sina barn helt enkelt. Konflikter var ingenting man visade utan något man tog i privata rum. Bortsett från detta enda tillfälle kunde Peter bara minnas henne som den stora tryggheten. Peter hade varit mammas pojke som drog mamma i kjoltyget, då världen kändes stor och farlig.

27

tumba, nutid

Tillbaka till vardagen och dess rutiner efter sommarens frihet.

Lovisas drömmar hade både Peter och Lovisa lagt långt bak i minnenas förråd och livet fortsatte. Minnet av den åländska skärgården bleknande i takt med att temperaturen föll och hösten tog stora kliv in deras vardag. Veckorna förde med sig sin trygghet men även vissa påfrestningar. Det som frestade på var inte arbetet eller att lämna och hämta barn, handla mat, städa eller alla andra vardagliga bestyr. Vad som egentligen störde Peter var att han inte hade något val. Enda alternativet var att hänga på och hänga med.

Hösten väntade runt hörnet. På träden gulnade bladen och värmen hade bytts ut mot kyla. Snö skulle falla när som helst. Årstidsväxlingarna hade sina fördelar. Hösten var en trevlig period fylld med middagar med goda vänner vilket alternerades med hemmakvällar.

Allt var som vanligt, förutom att barnen hade vuxit lite till på längden och mognade. Men någon hade kommit tillbaka in i Peters liv. En besökare. Hans mor hade kommit in i hans rum och in i hans liv en mörk och blåsig höstnatt. Det hände när Anton, Peters före detta kollega från en tidigare arbetsgivare, fyllde jämnt och hade ställt till med fest. Trerätters middag, bar och dans. Festen hade pågått långt in på småtimmarna när Peter insåg att han närmade sig 40 år och han kände sig med ens mycket trött. Peter och Annika hade tagit en taxi hem och de hade ganska snabbt rasat i säng. Annika hade somnat före Peter.

Alkoholen gjorde att Peters upplevelse vid besöket blev surrealistisk och han visste inte om det hade inträffat överhuvudtaget.

Det var kanske meningen att han inte skulle uppfatta det som hände på ett naturligt, nyktert och vaket sätt. Eftersom det inte

28

var en naturlig händelse. Hans mor hade trätt fram ur tomma intet framför honom. Han hade uppfattat en närvaro i rummet. Först kände han inte igen henne. Men sedan var det uppenbart. Det var hans mor som stod och tittade ner på honom där han låg i sängen.

Det var inte alls som han hade tänkt sig att det skulle vara, om han någon gång skulle få påhälsning från andra sidan. Han hade väntat sig en Jesusliknande gestalt som skulle lysa upp rummet.

Ett sken som skulle uppträda runt gestalten för att markera dess närvaro. Han hade väntat sig att hon skulle vara gammal, sliten och gråhårig. Att hon hade åldrats med honom. Varför skulle hon ha gjort det? Hon hade gått bort nästan 30 år tidigare. Hon måste ha stannat kvar i den ålder då hon hade lämnat familjen, dryga 40 år gammal.

Hon log mot Peter. Hans känslor svallade över och skiftade mellan skratt och gråt. Han kände sig med en gång spiknykter. Trettio år av saknad svepte över honom. Han stirrade på gestalten bredvid sängen. Var det verkligen hans mor. Det var så länge sedan. En absurd fråga kom ut över hans läppar. ”Var har du varit?”

Upplevde han detta verkligen? Eller var det hans alkoholdränkta hjärna som spelade honom ett spratt? Det var inte första gången som han hade haft ett möte med sin mor efter hennes död, men mycket tid hade passerat sedan förra mötet. Han slängde en blick på Annika som tack och lov sov djupt. Han ställde frågan igen, rakt ut i luften. ”Var har du varit?”

Hon log bara och Peter kände en varm vindpust komma över honom. En känsla av trygghet. Så bekant. Han var fem år igen och han kände sig trygg. Som den gången han satt bredvid sin mamma i köket i deras 1960-talsvilla och åt rivna äpplen. Peter såg framför sig hur han och hans mamma satt vid köksbordet. Peter hade

29

varit magsjuk. Hon hade varit tyst och tittat ut genom fönstret, ut på den augustitorra gatan där sensommarens eftermiddagssol värmde upp den dallrande luften. Denna natt fick han möta sin mor igen efter 30 år.

Efter en evighet, som antagligen varade i en knapp minut, var hon plötsligt borta, värmen likaså. Peter drog huttrande täcket upp till hakan. En kall vind svepte över sängen. Han var förvirrad. Vad hade han sett? Det var allt han mäktade med att tänka på innan han somnade. Snart var han inne i drömmarnas värld.

Han sov oroligt den natten och drömmarna var flyktiga och retade honom med innehållslöst trams. Men en sak gjorde avtryck.

Där fanns en liten pojke, som tittade på honom med tårdränkt ansikte. Han sträckte sina armar mot pojken och försökte nå honom, men han sögs bort från honom av någonting. Peter vaknade till och kisade mot morgonljuset från fönstret. Fastän drömmen hade gjort honom illa till mods och han var torr i munnen, försökte han somna om. Han lyckades så småningom.

Han vaknade efter ytterligare en timmes sömn. Det var varmt och kvavt i rummet. Annika hade stängt dörren till deras sovrum av ren omtanke om sin man som varit ute och festat. Han behövde sömnen för att komma tillbaka i matchen. Men öppnade man inte samtidigt balkongdörren när man stängde dörren till sovrummet blev det olidligt varmt när solen låg på, vilket den gjorde denna strålande höstdag. Han vaknade med dunkande huvudvärk och en strupe som kändes som om någon hade hällt sand i den. Något vatten hade han självklart inte ställt på nattygsbordet och nu var det långt till badrummet. Han tvingade sig upp och gick ut till badrummet där han utförde sin ritual. Han lutade sig mot handfatet och såg sig i spegeln. Ett par rödsprängda ögon stirrade tillbaka på honom i ett blekt ansikte. Natten hade varit allt annat än rogivande.

30