9789187119491

OLLE

mannen med dussinet liv – minst

Olle mannen med dussinet liv – minst

Barbro Robertsson Strand

www.axplock.se

© Barbro Robertsson Strand Produktion: Bokförlaget Axplock Redaktör: Karin Richter Tryck: InPrint, Lettland 2015 ISBN (tryckt bok) 978-91-87119-49-1 ISBN (ebok) 978-91-87119-50-7

Prolog Det hade blivit eftermiddag. Jag satt vid köksbordet och väntade på Olle, som hade kört till Reftele för att köpa nya brännjärn till vedspisen. Det fanns brännjärn på närmare håll, men när han ringde dit var ägarna på semester i Turkiet. Men som Olle uttryckte det: ”Va fan, det är ju inte så långt till Reftele.”

Han hade varit borta några timmar och borde snart vara hemma. Jo, nu hördes bilen på gården och strax kom han in genom ytterdörren. ”Och det gick bra?” undrade jag. ”Jodå, jag fick tag i vad jag skulle ha.”

Han krängde av sig jackan och slängde påsen med brännjärn på bänken. Jag såg att hans händer skakade och att han var lite grå i ansiktet, så jag frågade: ”Har det hänt något?” ”Ja, nu skall du få höra. Jag kom på 156:an hem över och framför mig låg en timmerbil. Jag hade försökt några gånger att köra om den men det var för krokigt och dålig sikt, så jag la mig tillrätta en bit bakom. Plötsligt bromsade timmerbilen och jag undrade ju varför, så jag gick ut lite till vänster 5

för att se. Emot mig kom en långtradare och bredvid den kom ett lastbilsdäck farande i 100 kilometer i timmen. Jag gjorde ett överslag i huvudet, det tog en halv sekund. Om jag inte gjorde något skulle jag snart ha däcket upp i vindrutan och om jag styrde mot diket till höger skulle jag få däcket rakt in i vänstersidan. Nä, det får bli åt vänster. Och jag vred över åt vänster, till och med över mittlinjen och det var bara en centimeter mellan mig och den mötande långtradaren och då kom lastbilshjulet farande i glipan mellan mig och timmerbilen, snek precis höger framflygel och fortsatte studsande ut i skogen. Herrejävlar så nära det var.”

Han lutade huvudet i händerna och jag såg hur han skakade.

Jag kände mig matt. Detta är ju inte klokt. Jag kan ju mista honom precis när som helst. ”Där gick ditt elfte liv, Olle, och du börjar nu ditt tolfte. Nu har du fått dussinet fullt.”

Skall det här livet bli långt eller kort, tänkte jag. Skall det bli fler liv eller har han börjat sitt sista. Vem vet. Jag måste göra slag i saken som jag tänkt på så länge. Jag måste teckna ner hans livs historia nu. Jag vet ju inte hur lång tid jag har på mig.

6

Kapitel 1 Tåget gled långsamt in på Stockholms Centralstation. Olle samlade ihop sin packning och ställde sig i dörren ut mot perrongen och lät blicka glida över människorna som stod där och väntade.

Jo, där var de, Dolve och hans pappa. Olle vinkade och de vinkade tillbaka. Med ett lätt hopp och en väska i varje näve landade Olle på perrongen och gick emot den som varit hans bäste vän under hela barndomen, Dolve. Det blev nävhälsning och ryggdunk och välkomnande.

Dolves pappa hade bil och så körde de till sina bekanta, Birgit och Börje, där Olle hade fått löfte att bo som inackorderad.

Det bjöds på mat och mycket prat och när Dolve och hans pappa åkt sin väg installerade Olle sig i sin nya bostad. Han la sig på sängen och tänkte. Nu är jag alldeles fri, jag skall fylla 16 år om några månader, jag kan göra precis vad jag vill och pengar på fickan har jag också.

Han tog fram bankboken som farfar hade överräckt till honom när han tog farväl på Edsbyns station. Farmor hade inte följt med. Hon hade gråtit och oroat sig. Hennes barnbarn skulle flytta ut i stora världen. Detta var mer än hon klarade av. Farfar fick följa Olle ensam. ”Du har arbetat mycket, Olle, och jag har aldrig gett dig varken lön eller del i pengarna som vi tillsammans tjänat ihop. Därför har jag genom alla år sparat både barnbidraget och din del av förtjänsten, så här får du nu dina ärligt förtjänade pengar så att du får en bra start.”

Olle tog emot bankboken och öppnade den. Han blev alldeles stum. Han trodde inte sina ögon. Det var 25 000 kronor, en hiskelig summa, två hela årslöner minst. Han 7

tackade sin farfar, steg på tåget och vinkade genom rutan.

Sedan for han iväg från sin barndom och ut i vuxenlivet, 15 år och 8 månader gammal, och han hade ingen aning om vilket spektakulärt liv han skulle få.

Han tog fram bankboken flera gånger under resan för att övertyga sig om att han inte sett fel. Och nu när han låg på sängen i detta främmande rum gjorde han så igen.

Han började tänka på hur det kommit sig att han växte upp hos farmor och farfar. Hans föräldrar och syskon bodde ju bara några kilometer därifrån. Men det berodde ju på olyckan. Branden. Den hemska upplevelsen när både han och småsyskonen höll på att förlora livet.

8

Kapitel 2 Olle föddes den 11 februari 1943 och var äldste sonen till Ingrid och Karl-Gustav Strand. Han fick snabbt två syskon, Ulla och Per. Vintern 1947 var Olle alltså fyra år. Hans mamma hade tvättat barnkläder och hängt på ett streck över vedspisen som hon gjort en brasa i. Hon skulle åka med bussen till byn och handla. ”Nu måste du passa småungarna och så måste du passa elden i vedspisen. Den får inte dö ut. Du måste lägga in ved annars blir det kallt här inne och tvätten torkar inte heller”, sa hon.

Olle var ju fyra år och stora pojken och han kände sig stolt över förtroendet. När hon gick ut genom dörren, låste hon den noggrant efter sig.

Per var i sin spjälsäng och Olle satt på golvet och lekte med Ulla, så att hon skulle vara nöjd. Då och då stoppade han in vedträn i spisen och så var allt frid och fröjd.

Men då hände det som inte fick hända. Olle tog ett vedträ och öppnade spisluckan. Han la in träet men luckan gick inte att stänga. Vedträet var för långt. Han tog ut det igen, men då hade det redan tagit eld i den torra barken, lågorna slog upp och tog tag i tvätten. Det började brinna i den nu ganska torra tvätten och branden spred sig snabbt.

Goda råd var dyra och vad gör en fyraåring i ett sådant läge?

Jag vet inte vad en vanlig fyraåring skulle ha gjort, men Olle handlade snabbt. Dörren var ju låst så han sprang till pappas verktygslåda och fick tag på en hammare. Med den slog han sönder köksfönstret och han till och med skrapade bort 9

glasflisorna med hammarhuvudet för att man inte skulle skada sig.

Snabbt fick han tag i Ulla och vrålskrikande fick hon finna sig i att bli utslängd genom fönstret. Utanför var ett tjockt, mjukt snötäcke så hon slog sig inte, men kallt var det naturligtvis.

När detta var gjort sprang Olle tillbaka för att göra samma manöver med bebisen Per. Det var djupt ner till botten av spjälsängen och Olle blev tvungen att välta den på sidan för att få tag i Per men detta var inte lätt. Sängen var tung. Han klev upp på sängbottnen genom att stoppa in sina fötter mellan spjälorna och så började han vagga fram och tillbaka och till slut välte sängen och han fick den över sig. Per skrek, men nu kunde Olle i alla fall få tag i honom. Vid det laget stod hela köket i ljusan låga. Det brann i målarfärgen både på väggarna och i taket. Per åkte ut genom fönstret samma väg som Ulla. Nu skulle han bara ta sig ut själv.

Några hundra meter bort hade folket i en av granngårdarna uppmärksammat att det brann hos Strands. De gav sig genast av och pulsade i den djupa snön över gärdena som skilde husen åt. Olle kämpade för att klättra ut samtidigt som hela huset började bli övertänt. Det var för högt för honom att klättra upp till fönsterkarmen, men i sista stund nådde grannarna fram, sträckte sina händer in genom fönstret, fick tag i honom och lyfte honom ut till räddningen.

En annan granne, som hade telefon, ringde och larmade brandkåren. När de kom fram fanns ingenting av stugan att rädda och familjen Strand var hemlös.

Turligt nog hade de tillskyndande grannarna ett extra hus 10

på sin gård och där fick man hysa in familjen. Vad mamma Ingrid sa, när hon så småningom kom hem från Edsbyn vet vi inte. Än mindre vet vi vad pappa K-G sa när han kom hem från Boden, där han körde grävmaskin under veckorna. Det blev emellertid så att några veckor senare tog lille Olle på sig sina vinterkläder och pulsade den tre kilometer långa vägen, i vintermörkret, hem till farmor och farfar. Han rymde.

Framåt kvällningen kom Ingrid för att hämta hem sin son.

Hon förstod ju gott och väl vart han hade tagit vägen. Men att få med sig Olle hem visade sig svårare än hon trott. Det visade sig till och med helt omöjligt. Han skrek och vägrade.

Ingrid började jaga runt för att få tag i honom, men hon var storvuxen och ganska överviktig, så när Olle slank in under farmors och farfars stora dubbelsäng, som fyllde nästan hela sovkammaren, kunde Ingrid inte få tag i honom. Hon for runt från sida till sida, men Olle rullade under sängen hela tiden till motsatt sida. Då tog hon en kvast med långt skaft och körde den in under sängen för att få ut Olle, som fortfarande flyttade sig från sida till sida för att undgå att bli träffad. Då fick farmor nog. Hon beslöt att nu kunde Ingrid gott ta och gå hem igen utan Olle för han skulle minsann bli kvar på gården.

Och så kom det sig att rymningen resulterade i att Olle fick växa upp hos farmor och farfar på deras gård i Ullungsberg.

Redan vid fyra års ålder hade han förbrukat sitt första liv, men liemannen fick vända på klacken och gå utan att få Olle med sig.

11

Kapitel 3 När Olle hade bott några månader på gården, fick han följa med farfar till fäboden, som låg ett par mil bort vid stranden av sjön Räken, en vacker sjö med sandstränder och med myrmarker och skog runt om.

Farfar hade köpt en nedmonterad gammal rökstuga av timmer och lagt virket i en stapel för att använda det till att bygga till huset på fäbodvallen. Under vintern hade han kört fram virket ur skogen med häst och märkt upp varje stock med var den skulle vara och han hade också lagt upp en grund av stora stenar att bygga på. Nu skulle alla stockarna bäras fram och läggas på rätt sida om grunden. Olle och farfar jobbade hårt med att flytta stockarna, men de hade ju timmersaxar till hjälp. Olle bar längst ut i ena änden och farfar förmodligen på mitten. Så blev det tid för rast och lite mat och de satte sig på timmerstapeln och packade upp maten. Farfar hällde upp kaffe i muggen till termosen och Olle fick varm mjölkchoklad. Han vecklade papperet av smörgåspaketen och tog fram smörgåsarna. Det var bara brödskivor med smör på. ”Men farfar, är det inget pålägg på smörgåsarna?” ”Olle lille, vi sitter ju på rökstugan. Det är bara till att göra så här”, sa han och drog ett djupt andetag genom näsan, ”så känns det ju precis som om vi hade medwurst som pålägg.”

Så plirade han finurligt mot Olle och ett litet leende drog över munnen på honom.

Men så böjde han sig fram och tog upp unikaboxen och i den fanns pålägg. Så blev det trots allt riktiga smörgåsar till slut.

12

Livet för barn på den tiden var väldigt annorlunda mot nu.

Olle, och det gällde säkerligen de allra flesta barn, särskilt på landet, fick lära sig att arbeta hårt. Ett vanligt talesätt var: ”Den som inte arbetar skall heller inte äta.”

När Olle hade fyllt sex år tog farfar med honom till Edsbyns Industri AB, EIA, och där beställdes en yxa helt gjord för att passa den lille Olle. Med den fick han sedan hjälpa till att hugga ved. Det var inte att tänka på att leka med kompisar efter skolan utan att först ha huggit sin kvot av ved.

Under vintrarna fick Olle också följa med farfar ut i skogen och avverka. Han fick vara hjälpfjäder när den stor tunga långsågen, den så kallade timmersvansen, drogs för att fälla träden. Timmersvansen kunde hanteras av en person. Då använde man en långfjäder i ena änden som med en krok hakades fast i trädstammen. När man drog sågen mot sig så spändes fjädern och drog sedan tillbaka sågen till andra sidan stammen. Var man två så behövdes inte denna fjäder.

Då kunde två personer sitta på var sin sida och dra sågen mellan sig. Tandningen var skrädd så att när farfar drog till sig sågen så bet den i träet, men när den andra personen drog den tillbaka så gled den lättare. Olle fick alltså rollen som ”fjäder”.

Olle blev också duktig på att köra ardennerhästen och lunna, det vill säga att dra timret ut till vägen. Uppe i skogen hade de en timmerkoja med vidbyggt stall och med en dörr mellan stugan och stallet.

En gång såg Olle att hästen som stod i stallet hade ont om vatten. Han gick till kallkällan en bit ifrån kojan för att hämta en spann vatten. När han kom tillbaka stod hästen i 13

kojan! Dörren till stallet öppnades inåt stugan och Olle hade väl inte stängt den ordentligt.

I timmerkojan fanns naturligtvis ingen el, och vatten hämtade man i kallkällan, men det fanns en vedspis. På vintern mörknade det ju tidigt.

Olle och farfar hade ätit kolbullar och sedan spelat några partier ”Skitgubbe” medan elden brann i spisen. Under natten brann elden ut och då blev det frostgrader i kojan så vattnet frös i vattenhinken. Farfar kikade ut i den kolsvarta natten genom fönstret och sa: ”Hör du Olle, jag tror det är dags att vi klär på oss och går till sängs!”

En vinterdag, när det var djup snö, skulle Olle följa med farfar ut och fälla träd. Innan man kunde börja såga fick man skotta sig ner till mark i en stor cirkel runt trädet. Det skulle finnas plats att dra den långa sågen fram och tillbaka. Det var kallt och det var tungt och Olle klagade. ”Sluta gnälla. När jag var i din ålder så var det mycket kallare och mycket mer snö och det hjälpte inte att klaga.” ”Jaha, så var det väl en massa mygg också!”

Olle hann inte ducka för dragnageln.

Farfar var mycket noga med alla sina verktyg. Han slipade sina yxor så de var rakbladsvassa och var inte nöjd förrän han kunde dra ett tidningspapper över eggen och det skars itu. Olle var sex år och farfar hade just slipat sina yxor och ställt dem i farstukvisten utanför ytterdörren. ”Akta dig nu, Olle, för yxorna. De är nyslipade”, varnade han Olle.

När Olle senare skulle på avträdet hade han glömt farfars 14

varning. Ovanför yxorna hängde regnrocken och han hoppade upp för att få ner den och det bar sig inte bättre än att Olle, med bara strumpor på sig, landade på en av yxorna som skar ett djupt sår i sidan på den ena foten. Han slog handen för munnen för att inte skrika, för han hade ju inte kommit ihåg farfars varning och nu ville han inte väcka uppmärksamhet.

Han satte fötterna i pisshästarna och sprang ner till dasset.

Det bildades en stor blodpöl på golvet och Olle satt där och ojade sig. Efter en stund hörde han farfar ropa och undra om han inte var färdig snart. ”Jo snart, farfar. Jag kommer snart.”

Efter ytterligare en stund började farfar undra vad som var på tok, eftersom Olle fortfarande inte hade visat sig. Han gick ner till dasset och ryckte upp dörren. Där satt Olle och snyftade med fötterna i en stor blodpöl. Farfar blev naturligtvis alldeles förskräckt och lyfte upp pojken och bar in honom i köket till farmor.

Farmor vojade sig när hon fick se skadan och farfar menade att detta måste sys och det var långt mellan fäbodvallen och provinsialläkaren i Edsbyn. Det gick inte att ge sig iväg dit utan de var tvungna att ordna detta själva. Farmor satte en kittel med vatten på spisen och farfar hämtade nål och tråd.

Nålen och tråden blev steriliserade i det kokande vattnet och så la de Olle ner på sängen. Farfar trädde nålen och farmor satte sig ovanpå Olle för att hålla honom still. Först hällde han brännvin i såret och sedan sydde han medan farmor höll och Olle tjöt.

Sömnaden blev lyckad och såret läkte fint men Olle kan än i dag känna hur ont det gjorde att bli sydd i foten utan bedövning och ärret har han fortfarande kvar.

15

Kapitel 4 I skolan var Olle ett busfrö. Hans lärare kallades Berguven för sina enorma ögonbryns skull. Han bar galoscher som han prydligt ställde på kanten av podiet där katedern stod. Olle hade blivit beskylld för något som han inte gjort och fått sig en rejäl smäll av läraren. Berguven var elak och oschyst. Han slog pojkarna med knuten näve och Olle var djupt kränkt över den orättvisa behandlingen.

På eftermiddagen hade pojkarna slöjd medan Berguven hade gymnastik med en annan grupp ute på skolgården och Olle hade en plan. Han viftade med näven. ”Magistern, magistern, jag måste på wc.” ”Självklart Olle, det är bara att gå”, sa slöjdläraren och Olle, som stoppat ett par spik och en hammare innanför byxorna, sprang iväg. Han pilade upp till skolsalen och spikade fast Berguvens galoscher i podiets golv. Så snabbt ner till wc:t, där han spolade innan han åter gick in i slöjdsalen.

När skoldagen var till ända stod Berguven på podiet vid sidan om katedern. Det var samma procedur varje dag. Han stoppade fötterna i galoscherna, sträckte på ryggen och stoppade händerna i kavajfickorna med tummarna utanför.

Så harklade han sig och sa: ”Slut för idag.”

Klassen svarade som alltid: ”Tack för idag.”

Och så rusade alla, som barn alltid gör, ut ur klassrummet.

Men när Berguven skulle stiga ner från podiet, föll han framåt som en fura. Han var sjukskriven en bra tid efter det. Det uppdagades aldrig vem som var den skyldige. Berguven lämnade dock efter sig ett sista gott råd till barnen när de slutade skolan: ”Köm ihåg de pöjka, de är bätter att könna lite grann um 16

allting än att könna allting um ingenting.”

Ett råd som i alla fall Olle tog till sig och som blev hans ledstjärna genom livet.

Klassen hade även en kvinnlig lärare. Hon var riktigt snäll och Olle menar att han har henne att tacka för att han har så god hand med det täcka könet. Hon lärde honom att uppföra sig. ”Olle, man går aldrig bakom en dam uppför en trappa.” ”Nähä, det är väl risk att man får syn på knäna då.” ”Det är värre än så, Olle lille, det är värre än så!”

Hon lärde Olle att gå ytterst på trottoaren, att öppna dörrar och att resa sig och lämna plats. Olle sög åt sig som en svamp och förstod också att presenter och komplimanger öppnade dörrar.

Hela livet har han tillämpat detta och både flickor, kvinnor och äldre damer faller för honom som käglor. Många gånger har han inget annat uppsåt än nöjet att se hur de låter sig manipuleras. Men har han andra intentioner så drar han aldrig nitlotter.

17

Kapitel 5 Familjen tillbringade sina somrar uppe på fäbodvallen. Detta var i samma trakter som Gösta Snoddas Nordgren växte upp. Många av Olles barndomsplatser var nämnda i hans låtar såsom Norderås, Skiljet ner vid Berg och Räkåforsen.

Snoddas pappa som var bilburen kortvaruförsäljare, kallades Gummi-Kalle för att han i sitt sortiment av varor även tillhandahöll kondomer. Gösta, som ju helt naturligt var mindre än sin far, kallades följaktligen Gummisnodden, senare förkortat till Snoddas.

Det var viktigt att ta tillvara vad naturen tillhandahöll så därför plockades det mycket bär. Det fanns fina lingonmarker och med näverkontar spända på ryggen drog både farmor, farfar och Olle ut för att plocka. Man vände hemåt när kontarna var fyllda. Särskilt farfar hade en tung last på ryggen.

Han gick djupt framåtböjd medan han höll händerna bak ryggen med ett tag om de små benen på konten.

Farmor gick först, sedan farfar och sist Olle. Rätt som det var såg Olle att det började trilla lingon ur botten på farfars kont men elakt nog sa han ingenting, han bara tittade på hur strömmen av lingon blev större och större. Plötsligt brast bottnen och när vikten på ryggen försvann stöp farfar, som gick framåtböjd, med näsan före rakt ner i blötriset. Han var arg och han var genomblöt.

Så mycket rara lingon kunde bara inte få gå förlorade.

Han stängde igen locket på konten och vände den upp och ner och så fick alla hjälpas åt att plocka upp vartenda lingon.

De hade att göra i flera, flera timmar.

Det växte hjortron ute på myrarna och frampå höstkanten, 18

när de var nästan övermogna, så kallade blötgubbar, och som allra godast, var Olle och farfar själva ute och plockade.

Mitt på myren fanns ett magnifikt flyttblock, som en rund kulle. På ena sidan hade det spruckit så att det bildats något som liknade en trappa, och detta var enda stället där man kunde ta sig upp på stenblocket.

När de gick där och plockade sina hjortron så hördes det ett ljud: slurp, slurp, tjoff, tjoff. ”Tyst Olle!” viskade farfar.

Så lyssnade han igen. ”Skynda dig Olle, spring allt vad du kan och klättra upp på storstenen. Det kommer en älg.”

Båda två sprang allt vad tygeln höll och kastade sig uppför stenens trappsteg och slog sig ner på toppen av blocket.

Borta i skogsbrynet kom en jättestor älgtjur. Han var brunstig och rev och slet med hornen i myren, så att det skvätte långt runt omkring. För varje steg han tog slurpade det när klövarna trampade ner i myrvattnet och så brölande han. Han hade fått vittring på människa och fick nu syn på de två uppe på stenen och rusade fram. Ilsket dansade han runt, runt stenen och han hade till synes outsinlig ork. I två timmar hölls de kvar på toppen av stenen av den ilskna älgtjuren. När han lommat iväg in i skogen igen, dröjde farfar och Olle sig kvar för att vara säkra på att han inte skulle komma tillbaka.

Att försöka springa ifrån en ilsken älgtjur i myrmark låter sig inte göras. Som tur var kom de helskinnade hem och hjortronen hade de med sig.

När de vid ett tillfälle var uppe på fäbodvallen vaknade Olle i gryningen, för att han var törstig. Han hade ett eget rum.

Farmor låg i sängkammaren och sov. Han tassade ut i köket 19

för att ta en skopa vatten ur vattenhinken och tittade samtidigt ut genom fönstret. Då såg han ett rådjur dricka vatten i bäcken, just där denna rinner ut i sjön. Morgondimman låg tät, svävande över vattenytan och storlommens spöklika skri hördes från sjön. Olle smög fram och tog bössan, en Winchester Repeater, laddad med dumdumkulor och han var just på väg att öppna dörren, när han kom att tänka på att den knarrade. Men nöden är uppfinningarnas moder och Olle la sig platt på köksbordet, satte pipan mot fönsterrutan och la an.

I kökssoffan låg farfar och drog timmerstockar. Han hade blårandig hemmasydd flanellpyjamas och lakanen var sydda av samma blårandiga flanell så det syntes knappt att han låg där. ”Pang!” Olle sköt och fick en ren träff.

Farfar for illvrålande av skräck upp ur bädden, men fattade snart vad som skett. Med håret på ända, tog han Olle i vingabenet och drog honom med sig ut. Han skällde på Olle, medan de sprang ner mot strandkanten. En skottkärra fick de med sig och de lastade rådjuret i denna. Farfar skyndade hemåt och Olle fick täcka över blodspåren med sand för att dölja dem. Det fanns ju förvisso en hel del sommarstugor runt omkring.

Man var inte så noga med jakttider i dessa nordliga trakter på den tiden, så bannorna gällde i första hand att han nästan skrämt slag på farfar och att det kostade pengar att köpa en ny glasruta. Att farfar var jakttillsyningsman, bekymrade honom dock inte. Köttet kom ju alltid till pass.

Farfar var en skicklig jägare och missade aldrig, utom vid ett tillfälle. En mink kom simmande och gubben sprang och hämtade bössan, tog sikte och sköt. Emellertid guppade 20

minken till när den nådde stenramlet vid stranden och han skadades bara av skottet i nacken och for in under en stor flat sten och gömde sig. Farfar var mäkta bekymrad. Han hade skadeskjutit ett djur och sådant fick bara inte ske och det måste ställas till rätta.

Han for in i båthuset och kom springande ut med en stor slokhatt, en regnrock, stora kraghandskar, halsduk och gummistövlar. Med detta i famnen ropade han på Olle, medan han sprang mot stranden.

Olle kläddes på och han var nu heltäckt i denna mundering. Farfar gav instruktioner och satte en lång stör i hans händer. I änden på stören fanns en liten trasa, som minken kunde hugga i. ”Nu kör du in stören under den där stenen och när minken hugger så för du bara stören rakt ut i sidled. Du får inte dra den åt dig. Minken är farlig och du hamnar dessutom i skottlinjen. Sätt igång nu, försiktigt, försiktigt.”

Olle var så där åtta eller nio år gammal och väldigt ivrig.

När han stack in stören och minken högg, hade han alldeles för bråttom att svänga ut den så minken släppte taget innan den var helt ute och farfar kunde inte få korn på den. Men han lärde sig och tog det lite lugnare och där kom minken, hängande i tygtrasan i toppen på stören och farfar sköt.

Därmed var minkens lidande över och både gubben och pojken var riktigt nöjda med sina arbetsinsatser.

Ofta var Olle ensamt barn under somrarna uppe vid fäbodvallen, men han sysselsatte sig själv med att leka sheriff och indianer. Han täljde själv revolvrar och snickrade käpphästar och med sheriffstjärna på bröstet red han runt för att skjuta indianer.

Han sprängde fram över stock och sten med sin käpphäst 21