9789187049279

5

KALLA KULOR FÖRLAG www.kallakulor.com

© Jamie McGuire 2011 Originaltitel: Beautiful Disaster Översättare: Malin Strååth Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbild: Shutterstock Inlaga: Oscar Norling, www.oscarnorling.se Tryckt av Bookwell, Finland, 2013 ISBN 978-91-87049-27-9

6

Översättning Malin Strååth

7

Kapitel 1

RÖD FLAGG Allt i rummet skrek att jag inte hörde hemma där. Trapporna var söndervittrade, de våldsamma stamgästerna stod tätt intill varandra och det stank av svett, blod och mögel. Röster flöt samman när namn och nummer ropades ut till höger och vänster, armar fäktade, utbytte pengar och gester för att kommunicera mitt i allt oväsen. Jag pressade mig fram genom folkmassan, tätt bakom min bästa vän. ”Pengarna stannar i plånboken, Abby!” ropade America åt mig.

Hennes stora leende strålade till och med här i det dämpade ljuset. ”Håll er nära mig! Det blir värre när det väl börjar!” skrek Shepley genom sorlet. America tog Shepleys hand, och sedan min, när han ledde oss genom människohavet.

Det skarpa tjutet från en megafon skar genom den rökiga luften. Ljudet överraskade mig och jag hoppade till, sökte med blicken efter ljudets källa. Uppe på en pinnstol stod en man med en bunt sedlar i ena handen och en megafon i andra. Han höll megafonen mot läpparna. ”Välkomna till blodbadet! Om ni förväntar er en grundkurs i ekonomi … är ni på fel jävla ställe, mina vänner! Är ni ute efter Ringen är det här ert Mecka! Jag heter Adam. Jag sätter reglerna och jag avgör när matchen är slut. Vadslagningen avslutas så fort motståndarna står på golvet. Det är förbjudet att röra slagskämparna, hjälpa dem, ändra sitt vad eller ta sig in i Ringen. Om ni bryter mot reglerna bankar vi

8

skiten ur er och kastar ut er med huvudet före, utan en spänn av era pengar! Det gäller även er, tjejer! Så försök inte använda era brudar för att lura systemet, killar!”

Shepley skakade på huvudet. ”Herregud, Adam!” ropade han till klubbmästaren genom oljudet, ett klart dissande av vännens sätt att uttrycka sig.

Hjärtat bultade i bröstet. Med rosa kashmirkofta och pärlörhängen kände jag mig som en skolfröken på stranden i Normandie. Jag hade lovat America att jag skulle kunna hantera vad som än hände, men väl här kände jag en stark längtan att hugga tag i hennes smala arm med båda händerna. Hon skulle aldrig utsätta mig för fara, men då jag befann mig i en källare tillsammans med, i runda slängar, femtio fulla collegekillar inställda på blodsutgjutelse och pengar, var jag inte helt övertygad om chanserna att komma härifrån i ett stycke.

Sedan America träffade Shepley under nollningsperioden var hon hans trogna följeslagare till de hemliga fighterna som utspelade sig i olika källare på Eastern University. Varje event ägde rum på ett nytt ställe och de hölls hemliga tills bara en timme innan fighten.

Eftersom jag vanligtvis rörde mig i en smula beskedligare kretsar chockerades jag av Easterns undre värld, men Shepley hade känt till den långt innan han började studera. Travis, Shepleys rumskompis och kusin, hade gått sin första match sju månader tidigare. Som förstaårselev ryktades han vara den farligaste nykomlingen Adam sett under de tre år som gått sedan han startade slagsmålsklubben. När han sedan började sitt andra år var han fortfarande obesegrad. Vinstpengarna täckte utan problem Travis och Shepleys hyra och räkningar.

Adam förde återigen megafonen till munnen och skränet och tumultet eskalerade explosionsartat. ”Ikväll har vi en ny utmanare! Eastern Universitys stjärnbrottare, Marek Young!”

Hejavrål utbröt och publiken delade sig som Röda havet när Marek klev in i rummet. En cirkelformad, öppen yta formades och den skräniga massan visslade, buade och hånade utmanaren. Han

9

studsade upp och ner och rullade med huvudet, ansiktsuttrycket var allvarligt och fokuserat. Folkmassans vrål dämpades till ett dovt sorl och händer kupades över öron när musiken vällde ut i de stora högtalarna på andra sidan rummet. ”Vår nästa tävlande behöver ingen presentation, men eftersom han skrämmer skiten ur mig ger jag honom en ändå! Låt knäna skaka, killar, och låt trosorna falla, tjejer! Får jag presentera: Travis ’Mad Dog’ Maddox!”

Högtalarna vrålade när Travis dök upp i dörröppningen tvärs över rummet. Han gjorde entré med bar överkropp, avslappnad och oberörd. Han släntrade fram till mitten av Ringen som om det här bara var en arbetsdag bland alla andra. Smidiga muskler rörde sig under tatuerad hud när han stötte knytnävarna mot Mareks knogar. Travis lutade sig fram och viskade något i Mareks öra och brottaren fick kämpa för att behålla sin tuffa attityd. Marek och Travis stod öga mot öga, med blickarna fastnaglade i varandra. Marek hade ett mordiskt uttryck, Travis ett lätt roat.

Männen backade några steg och Adam signalerade med megafonen. Marek intog försvarsposition och Travis attackerade. Jag ställde mig på tå när de försvann ur synfältet, lutade mig från sida till sida för att kunna se bättre. Jag sträckte på mig och klämde mig in i den vrålande publiken. Jag fick armbågar i sidan, krockade med axlar och studsade fram och tillbaka mellan kropparna som en flipperkula. Jag skymtade toppen av de tävlandes huvuden, så jag fortsatte att pressa mig framåt.

När jag till slut hamnade längst fram grep Marek tag i Travis med sina grova armar och försökte kasta ner honom i golvet. När Marek följde med framåt i rörelsen körde Travis in sitt knä i hans ansikte.

Innan Marek ens hann skaka av sig allt blod kastade Travis sig emot honom och hans knutna nävar träffade Mareks blodiga ansikte om och om igen.

Fem fingrar sjönk in i min arm och jag ryckte till. ”Vad i helvete gör du, Abby?” sa Shepley. ”Jag kan inte se nåt där bakifrån!” ropade jag åt honom.

10

Jag vände huvudet precis i samma ögonblick som Marek fick in en rejäl träff. Travis snurrade runt och för en sekund trodde jag att han hade vikit undan för ytterligare ett slag, men han snurrade ett helt varv och drämde armbågen rakt på Mareks näsben. Blodet stänkte över mitt ansikte och ner över hela koftan. Marek föll ihop på betonggolvet med en duns och för en kort stund var det knäpptyst i rummet.

Adam kastade en illröd, kvadratisk tygbit på Mareks slappa kropp och publiken exploderade. Kontanter bytte återigen ägare och ansiktsuttrycken kunde delas upp i självbelåtna och frustrerade.

Jag knuffades fram och tillbaka av dem som kom och gick. America ropade mitt namn någonstans i bakgrunden, men jag var som hypnotiserad av det röda spåret som gick från mitt bröst ner till midjan.

Ett par grova, svarta kängor stod plötsligt framför mig och drog min uppmärksamhet mot golvet. Min blick vandrade uppåt. Blodfläckiga jeans, en uppsättning tydligt utmejslade magmuskler, tatueringar, en bar överkropp genomvåt av svett och slutligen ett par varma bruna ögon. Någon knuffade mig i ryggen och Travis hann precis fånga min arm innan jag föll. ”Du! Bort från henne!” Travis såg hotfull ut och stötte bort alla som kom i närheten av mig. Ett leende värmde upp hans kalla uppsyn när han såg min tröja och sedan baddade han mitt ansikte med en handduk. ”Ledsen för det där, duvan.”

Adam klappade till Travis över bakhuvudet. ”Kom igen, Mad Dog! Du har cash som väntar på dig!”

Travis blick fångade min. ”Jävligt synd med tröjan. Du passar i den.” I nästa stund omringades han av fans och försvann samma väg han kommit. ”Hur tänkte du, din idiot?” skällde America och ryckte mig i armen. ”Jag kom ju hit för att se en match, eller hur?” sa jag och log. ”Du borde inte ens vara här, Abby”, sa Shepley. ”Inte America heller”, sa jag, fortfarande med ett leende på läpparna. ”Hon försöker inte hoppa in i Ringen!” Han rynkade pannan. ”Nu går vi.”

America log och torkade mig i ansiktet. ”Du är så jäkla jobbig,

11

Abby. Gud, vad jag älskar dig!” Hon la armen runt min nacke och vi slank uppför trappan och ut i natten.

America följde mig till mitt studentrum och log falskt åt min rumskompis, Kara. Snabbt drog jag av mig den blodiga koftan och kastade den i tvättkorgen. ”Men vad äckligt. Var har ni varit?” frågade Kara från sängen.

Jag tittade på America som ryckte på axlarna. ”Näsblod. Har du aldrig sett Abbys berömda näsblod?”

Kara petade upp glasögonen och skakade på huvudet. ”Åh, det kommer du att få göra.” Hon blinkade åt mig och stängde därefter dörren bakom sig. Inom en minut plingade det i mobilen.

I vanlig ordning messade America bara några sekunder efter att vi sagt hej då.

Sover hos shep ses imorrn ringprinsessan

Jag kikade på Kara som granskade mig precis som om min näsa skulle börja spruta blod vilken sekund som helst. ”Hon skojade”, konstaterade jag.

Kara nickade likgiltigt och såg ner på böckerna som låg huller om buller över hela hennes säng. ”Jag tar väl en dusch då”, sa jag och plockade upp handduken och necessären. ”Jag förvarnar pressen”, sa Kara uttryckslöst med blicken ner i boken.

Dagen därpå åt America och Shepley lunch tillsammans med mig. Jag hade tänkt sitta för mig själv, men allteftersom eleverna sökte sig in i matsalen ockuperades stolarna runt omkring mig av antingen Shepleys klubbkompisar eller medlemmar i fotbollslaget.

Vissa hade sett fighten, men ingen nämnde mitt äventyr vid sidan om Ringen. ”Shep”, sa en röst i förbifarten.

Shepley nickade och både America och jag vände oss om för att se

12

Travis sätta sig längst ner vid bordet. Han hade sällskap av två yppiga väteperoxidblondiner med Sigma Kappa t-shirtar. En av dem satt i Travis knä, den andra satt bredvid och fingrade på hans tröja. ”Jag tror precis det kom upp lite kräks i munnen”, muttrade America.

Blondinen i Travis knä vände sig mot America. ”Jag hörde det där, slyna.”

America tog en vårrulle, kastade den över bordet och missade tjej­ ens ansikte med en hårsmån. Innan tjejen ens hann öppna munnen vek Travis undan benen och hon föll ner i golvet. ”Aj!” pep hon och tittade upp mot Travis. ”America är min vän. Du får leta reda på ett annat knä, Lex.” ”Travis!” gnällde hon medan hon kravlade sig upp.

Travis koncentrerade sig på tallriken och ignorerade henne. Hon gav systern en blick, fnös och de gick iväg hand i hand.

Travis blinkade åt America som om inget hänt och skyfflade in mat i munnen. Det var då jag la märke till ett litet sår vid hans ögonbryn. Han och Shepley utbytte blickar och sedan började han prata med en av fotbollskillarna mittemot.

Trots att lunchfolket vid bordet hade droppat av hängde America, Shepley och jag kvar för att diskutera planerna för helgen. Travis reste sig och började gå, men stannade sedan till vid oss. ”Va?” frågade Shepley högt och kupade handen runt örat.

Jag försökte ignorera honom så länge som möjligt, men när jag tittade upp stirrade Travis på mig. ”Du vet vem hon är, Trav. Americas bästa vän? Hon var med oss häromkvällen”, sa Shepley.

Travis log ett leende som jag förmodade var hans allra charmigaste. Han osade sex och rebell med sitt rufsiga hår och och sina tatuerade överarmar och jag himlade med ögonen åt hans flirtiga beteende. ”Sen när har du en bästis, Mare?” frågade Travis. ”Sen grundskolan”, svarade hon och log finurligt åt mitt håll. ”Kommer du inte ihåg, Travis? Du förstörde hennes tröja.”

Travis log. ”Jag förstör mångas tröjor.” ”Vidrigt”, mumlade jag.

13

Travis vände på den lediga stolen bredvid min och satte sig, vilade armarna framför sig. ”Så det är du som är duvan?” ”Nej”, fräste jag. ”Jag har ett namn.”

Han verkade road av sättet jag svarade honom på, vilket bara eldade på min ilska ännu mer. ”Och det är?” frågade han.

Jag tog en tugga av den sista äppelklyftan på tallriken och ignorerade honom. ”Duvan får det bli då”, sa han och ryckte på axlarna.

Jag tittade på America och vände mig därefter mot Travis. ”Jag försöker äta här.”

Travis antog utmaningen. ”Jag heter Travis. Travis Maddox.”

Jag himlade med ögonen. ”Jag vet vem du är.” ”Det vet du alltså?” sa Travis och höjde sitt skadade ögonbryn. ”Inbilla dig inget. Det är svårt att missa när femtio fyllon mässar ditt namn.”

Travis sträckte på sig. ”Händer rätt ofta.” Jag himlade igen och Travis småskrattade. ”Har du ryckningar?” ”Va?” ”Ryckningar. Dina ögon åker runt hela tiden.” Jag blängde på honom och han skrattade igen. ”Fast du har väldigt vackra ögon”, sa han, lutade sig fram och stannade bara några centimeter från mitt ansikte. ”Vad är det för färg? Grå?”

Jag blickade ner på tallriken och lät långa slingor av mitt ljusbruna hår bilda en gardin mellan oss. Jag tyckte inte om hur han fick mig att känna när han var så nära. Jag ville inte vara en av alla de Easterntjejer som rodnade i hans närhet. Jag ville inte påverkas av honom på det sättet över huvud taget. ”Tänk inte ens tanken, Travis. Hon är som en syster för mig”, varnade America. ”Älskling”, sa Shepley, ”du sa precis nej till honom. Nu kommer han aldrig sluta.” ”Du är inte hennes typ”, försökte hon.

Travis spelade kränkt. ”Jag är allas typ!”

14

Jag kikade upp på honom och log. ”Ah! Ett leende. Jag är inte en usel skitstövel ändå”, sa han och blinkade. ”Det var roligt att träffa dig, duvan.” Han gick runt bordet och böjde sig mot Americas öra.

Shepley kastade en pommes frites på kusinen. ”Ta bort dina läppar från min tjejs öra, Trav!” ”Nätverkar! Jag nätverkar!” Travis backade undan med händerna i luften i en oskyldig gest.

Några tjejer följde efter honom, fnissade och drog fingrarna genom håret för att fånga hans intresse. Han öppnade dörren åt dem och de nästintill tjöt av förtjusning.

America skrattade. ”Åh, nej. Du är illa ute, Abby.” ”Vad sa han?” frågade jag försiktigt. ”Han vill att du ska bjuda med henne till lägenheten, eller hur?” sa Shepley. America nickade och han skakade på huvudet. ”Du är en smart tjej, Abby. Lyssna på mig nu, om du faller för hans skitsnack och det slutar med att du blir förbannad på honom, då får du inte ta ut det på mig och America, okej?”

Jag log. ”Jag kommer inte falla för det, Shep. Ser jag ut som en av Barbie-tvillingarna, tycker du?” ”Hon kommer inte falla för honom”, försäkrade America och rörde vid hans arm. ”Det är inte första gången, Mare. Fattar du hur många gånger han förstört för mig genom att engångspippa bästa kompisen? Helt plötsligt uppstår en intressekonflikt när att dejta mig innebär att hänga med fienden! Det ska du veta, Abby”, han tittade på mig, ”förbjud inte Mare att vara med mig bara för att du faller för Travis förförartricks. Du är härmed varnad.” ”Onödigt, men uppskattat”, sa jag. Jag försökte lugna Shepley med ett leende, men pessimismen satt djupt rotad efter åratal av Travis saboterande äventyr.

America vinkade när hon försvann iväg med Shepley och jag gick till min eftermiddagslektion. Jag kisade i det skarpa solljuset, greppade axelremmarna på ryggsäcken. Eastern hade allt jag önskat mig, från de

15

små lektionssalarna till de främmande ansiktena. Det var en nystart för mig, jag kunde äntligen röra mig fritt utan att höra viskningarna från dem som visste – eller trodde sig veta – allt om mitt förflutna. Jag var lika osynlig som vilken storögd, högpresterande förstaårselev som helst, på väg till en lektion, inga blickar, inga rykten, inget medlidande, inga förebråelser. Bara illusionen av det jag ville att de skulle se: Abby Abernathy, okomplicerad och kashmirförpackad.

Jag ställde ryggsäcken på golvet och sjönk ner på stolen, böjde mig fram för att fiska upp laptopen. När jag stack upp huvudet igen för att lägga den på bänken, gled Travis ner vid bänken intill. ”Bra. Du kan anteckna åt mig”, sa han. Han tuggade på en penna och log sitt tveklöst charmigaste leende.

Jag kastade en äcklad blick på honom. ”Du ska inte ens vara på den här lektionen.” ”Klart som fan jag ska. Jag brukar sitta där borta”, sa han och nickade mot bakersta raden. En liten grupp tjejer stirrade på mig och jag märkte att det stod en tom stol mitt bland dem. ”Jag tänker inte anteckna åt dig”, sa jag och fällde upp datorn.

Travis lutade sig så nära att jag kunde känna hans andedräkt mot kinden. ”Förlåt … Tog du illa upp?”

Jag suckade och skakade på huvudet. ”Vad är problemet då?” ”Jag kommer inte att ligga med dig. Du får ge dig nu”, sa jag med låg röst.

Ett leende spred sig över hans ansikte innan han började prata igen. ”Jag har inte bett om att få ligga med dig.” Tankfullt lät han blicken söka sig upp mot taket. ”Har jag det?” ”Jag är inte nån Barbie-tvilling och inte heller nån av dina små groupies där borta”, sa jag och kastade en blick på tjejerna bakom oss. ”Jag är inte imponerad av dina tatueringar eller din pojkaktiga charm eller din fejkade nonchalans, så du kan lägga av med dina gamla tricks, okej?” ”Okej, lilla duvan.” Irriterande nog tycktes min otrevliga kommentar inte bekomma honom det minsta. ”Du kan väl komma över med

16

America ikväll?” Jag flinade åt förslaget, men han lutade sig närmare. ”Jag ska inte sätta på dig. Jag vill bara umgås.” ”Sätta på mig? Hur i hela fridens namn lyckas du någonsin få dig ett ligg?”

Travis började gapskratta och skakade på huvudet. ”Kom bara.

Jag ska inte ens flirta med dig, jag lovar.” ”Jag ska fundera på saken.”

Professor Chaney traskade in och Travis riktade uppmärksamheten framåt. Hans leende dröjde sig kvar och fördjupade skrattgropen i kinden. Ju mer han log, desto mer ville jag hata honom och ändå var det just den detaljen som gjorde det omöjligt. ”Vem av er kan berätta vilken president som hade en vindögd fru, svårt angripen av fulsjukan?” frågade Chaney. ”Det där måste du notera”, viskade Travis. ”Jag kommer att behöva kunna det på jobbintervjuer.” ”Shhh”, sa jag och antecknade allt ordagrant.

Travis flinade och lutade sig tillbaka i stolen. Under lektionens gång växlade han mellan att gäspa och luta sig mot min arm för att titta på skärmen. Med stor koncentration ansträngde jag mig för att ignorera honom, men hans närhet och musklerna som spände längs armen på honom gjorde det svårt. Han satt och knäppte på sitt svarta läderarmband tills Chaney äntligen förkunnande lektionen slut.

Jag skyndade mig ut genom dörren och bort i korridoren. I samma stund som jag trodde mig vara på tryggt avstånd dök Travis Maddox upp bredvid mig. ”Har du funderat nåt?” frågade han och tog på sig solglasögonen.

En liten nätt brunett ställde sig i vägen för oss, storögd och förhoppningsfull. ”Hej, Travis”, sa hon glatt och lekte med håret.

Jag stannade upp, baxnade av den sötsliskiga tonen i hennes röst och gick sedan runt henne. Jag hade sett henne förut, i uppehållsrummet i tjejernas studenthus, Morgan Hall, och då hade hon normal röst. Hennes tonfall lät avsevärt mognare då och jag undrade exakt vad hon trodde Travis skulle finna tilltalande med den där be-

17

bisrösten. Hon jollrade på ytterligare en liten stund, tills han dök upp bredvid mig igen.

Han tog fram en tändare ur fickan, tände en cigarett och blåste ut ett tjockt rökmoln. ”Var var jag någonstans? Ja, just ja … Du funderade.”

Jag grimaserade. ”Vad snackar du om?” ”Har du funderat på att komma över?” ”Om jag säger ja, kommer du att sluta förfölja mig?”

Han övervägde mitt förslag och nickade sedan. ”Ja.” ”Då kommer jag.” ”När?” ”Ikväll. Jag kommer ikväll.”

Travis log och stannade tvärt. ”Fint. Ses då, duvan”, ropade han efter mig.

Jag rundade hörnet och fick syn på America och Finch utanför vårt studenthus. Vi tre hade hamnat vid samma bord under nollningen och redan då visste jag att han skulle bli ett välkommet tredje hjul i vår väloljade maskin. Han var inte överdrivet lång, men tornade ändå upp sig ovanför mina hundrasextiotvå centimeter.

Runda ögon balanserade långsmala, fina drag och det blekta håret var oftast stajlat i en spetsig lugg. ”Travis Maddox? Herregud, Abby, sen när är du ute och simmar på djupt vatten?” sa Finch med ogillande blick.

America drog ut tuggummit i en lång sträng från munnen. ”Du gör det bara värre genom att dissa honom. Han är inte van vid det.” ”Vad föreslår du då? Att jag ska ligga med honom?”

America ryckte på axlarna. ”Skulle spara tid.” ”Jag sa att jag skulle komma dit ikväll.”

Finch och America tittade på varandra. ”Vadå? Han lovade att han skulle sluta störa mig om jag sa ja. Du ska väl dit ikväll, eller hur?” ”Öh, ja”, sa America. ”Du ska dit alltså?”

Jag log, gick förbi dem in i studenthuset och undrade om Travis skulle hålla sitt löfte om att inte flirta med mig. Det var inte svårt

18

att läsa honom; antingen såg han mig som en utmaning, eller som tillräckligt oattraktiv för att kvala in som god vän. Jag var osäker på vilket av alternativen som besvärade mig mest.

Fyra timmar senare knackade America på dörren för att skjutsa mig till Shepley och Travis. Hon höll inte tillbaka när hon klev in i hallen. ”Men usch, Abby! Du ser ut som en hemlös!” ”Bra”, sa jag och log åt min utstyrsel. Håret hade jag samlat i en trasslig knut uppe på huvudet. Jag hade skrubbat av allt smink från ansiktet och ersatt kontaktlinserna med rektangulära, svarta glasögonbågar. Tillsammans med en skabbig t-shirt och joggingbrallor hasade jag fram i flip-flops. Tanken hade slagit mig några timmar tidigare; hur det än låg till var det bäst att köra på den oattraktiva stilen. Under idealiska förhållanden skulle Travis omedelbart bli avtänd och lägga ner sitt idiotiska framhärdande. Om det var en ny vän han var ute efter siktade jag mot att vara för anskrämlig att vilja synas tillsammans med.

America öppnade fönstret och spottade ut tuggummit. ”Du är så övertydlig. Varför rullade du inte runt i hundskit också för att göra det hela komplett?” ”Jag försöker inte imponera på nån”, sa jag. ”Uppenbarligen inte.”

Vi körde upp på parkeringen utanför Shepleys hus och jag följde efter America till trappan. Shepley öppnade dörren och skrattade när jag kom in. ”Vad har hänt med dig?” ”Hon försöker att inte imponera”, sa America.

America följde med Shepley till hans rum. Dörren stängdes och jag blev ensam kvar med känslan av att inte höra hemma. Jag satte mig i fåtöljen närmast dörren och sparkade av mig mina flip-flops.

Lägenheten var mer estetiskt tillfredställande än den typiska ungkarlslägenheten. De förutsägbara affischerna av halvnakna kvinnor och de stulna gatuskyltarna fanns på väggarna, men det var städat, möblerna var nya och lukten av avslagen öl och smutsiga kläder var anmärkningsvärt frånvarande. ”Det var på tiden att du dök upp”, sa Travis och slängde sig i soffan.

19

Jag log och sköt upp glasögonen på näsryggen, väntade på att han skulle rygga tillbaka av mitt utseende. ”America var tvungen att skriva färdigt en uppsats.” ”På tal om uppsats, har du börjat med den till historian än?”

Inte en enda blick på mitt toviga hår och jag rynkade ögonbrynen åt den uteblivna reaktionen. ”Har du?” ”Jag skrev klart den i eftermiddags.” ”Den ska inte vara färdig förrän nästa onsdag”, sa jag förvånat. ”Den bara ramlade ur mig. Hur svår kan en tvåsidig uppsats om Grant vara liksom?” ”Jag har väl för vana att skjuta upp saker”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Jag kommer antagligen inte att börja med den förrän i helgen.” ”Tja, om du behöver hjälp så säg bara till.”

Jag förväntade mig ett skratt eller något tecken på att han skämtade, men han såg allvarlig ut. Jag gav honom en skeptisk blick. ”Skulle du hjälpa mig med min uppsats?” ”Jag har A i det ämnet”, sa han, aningen stött av mina tvivel. ”Han har A i alla ämnen. Han är ett jävla geni. Jag hatar honom”, sa Shepley när han och America kom in i vardagsrummet hand i hand.

Jag kisade misstänksamt på Travis och hans ögonbryn for upp. ”Vadå? Tror du inte att en kille täckt av tatueringar, som får betalt för att slå folk på käften, kan ha bra betyg? Jag går inte i skolan för att jag inte har nåt bättre för mig.” ”Varför måste du slåss över huvud taget då? Varför sökte du inte stipendium?” frågade jag. ”Jag gjorde det. Fick halva avgiften betald. Men sen är det böcker, hushållskostnader, och den där andra halvan som måste fram nån gång. Jag menar allvar, duvan. Om du behöver hjälp, med vad som helst, bara fråga.” ”Jag behöver inte din hjälp, jag kan skriva en uppsats.” Jag ville inte gå längre. Jag skulle inte ha gått längre, men den här nyuppdagade sidan av honom väckte min nyfikenhet. ”Kan du inte klura ut ett annat sätt att försörja dig? Mindre – jag vet inte – sadistiskt?”

20

Travis ryckte på axlarna. ”Det är ett enkelt sätt att dra in cash.

Dessutom ger det bra mycket mer än vad jag skulle tjäna på nåt annat extraknäck.” ”Jag skulle inte kalla det enkelt om man får smällar i ansiktet.” ”Va? Är du orolig för mig?” Han blinkade med ena ögat. Jag gjorde en grimas och han skrattade. ”Jag får inte smällar så ofta. Om de svingar, flyttar jag på mig. Det är inte så svårt.”

Jag skrattade till. ”Du tror ingen annan kommit fram till den slutsatsen?” ”När jag slår, tar de emot slaget och försöker slå tillbaka. Så vinner man ingen match.”

Jag himlade med ögonen. ”Vem är du, Karate Kid? Var lärde du dig att slåss?”

Shepley och America sneglade på varandra och blickarna svepte ner mot golvet. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag sagt något dumt.

Travis verkade inte bry sig. ”Jag hade en pappa med alkoholproblem och hett temperament och fyra äldre bröder som ärvt arselgenen.” ”Åh.” Mina öron glödde. ”Du behöver inte skämmas, duvan. Pappa slutade dricka, bröderna växte upp.” ”Jag skäms inte.” Jag pillade med en hårslinga som fallit ner och bestämde mig sedan för att släppa ut håret och sätta upp det på nytt i en slätare knut, i ett försök att ignorera den obekväma tystnaden. ”Jag gillar den naturella stilen du kör. Tjejer brukar aldrig komma hit så där.” ”Jag tvingades hit. Att imponera på dig var aldrig planen”, sa jag, irriterad över att den misslyckats.

Han log sitt pojkaktiga, roade leende och jag visade irritationen ännu tydligare i hopp om att den skulle dölja osäkerheten. Jag visste inte hur majoriteten av alla tjejer kände sig i hans närhet, men jag hade sett hur de betedde sig. Jag upplevde mer en yr, illamående känsla än en fnittrigt förälskad sådan, och ju mer han ansträngde sig

21

för att få mig att le, desto osäkrare kände jag mig. ”Jag är redan imponerad. Oftast behöver jag inte be tjejer att komma till lägenheten.” ”Jag tror dig”, sa jag med avsmak.

Han hade den värsta sortens självförtroende. Han var inte bara skamlöst medveten om sin dragningskraft, utan var också så van vid att tjejerna la sig framför honom att han såg mitt kyliga sätt som uppfriskande istället för förolämpande. Jag var tvungen att byta strategi.

America riktade fjärrkontrollen mot tv:n och satte igång den. ”Det är en bra film ikväll. Är det nån som vill veta var Baby Jane håller hus?”

Travis reste sig. ”Jag skulle just sticka iväg och käka. Är du hungrig, duvan?” ”Jag har redan ätit”, sa jag och ryckte på axlarna. ”Nej, det har du inte”, sa America innan hon fattade galoppen. ”Åh … öh … just ja, jag glömde att du tog en … pizza? Innan vi åkte.”

Jag grimaserade åt hennes usla försök att styra upp missen och inväntade Travis reaktion.

Han gick tvärs genom rummet och öppnade dörren. ”Kom nu.

Du måste vara hungrig.” ”Vart ska du?” ”Dit du vill. Vi kan ta en pizza.”

Jag tittade ner på mina kläder. ”Jag är inte riktigt klädd för det.”

Han granskade mig och flinade sedan. ”Du är fin. Kom nu, jag är utsvulten.”

Jag reste mig, vinkade åt America och gick förbi Travis mot trappan. På parkeringsplatsen tvärstannade jag och såg förfärat hur han grenslade en matt svart motorcykel. ”Öh …”, andades jag och knep ihop mina bara tår.

Han gav mig en otålig blick. ”Åh, hoppa på nu. Jag kör sakta.” ”Vad är det där?” frågade jag innan jag hann se texten på bensintanken. ”Det är en Harley Night Rod. Hon är min stora kärlek så repa inte lacken när du sätter dig.”

22

”Jag har flip-flops!”

Travis stirrade på mig som om jag hade talat ett annat språk. ”Jag har kängor. Upp med dig.”

Han satte på sig solglasögonen och motorn morrade ilsket när han fick liv i den. Jag klev upp och letade bakom mig efter något att hålla i, men fingrarna gled från läder till baklyktans plastkåpa.

Travis tog tag i mina handleder och förde dem runt sin midja. ”Det finns inget att hålla i förutom mig, duvan. Släpp inte taget”, sa han me­ dan han kickade bort motorcykelns stöd. Med en handledsrörelse tog han oss ut på gatan och iväg som en raket. De lösa hårslingorna piskade mig i ansiktet och jag kröp ihop bakom honom, medveten om alla döda insekter jag skulle få på glasögonen ifall jag tittade upp över hans axel.

Han ströp gasen samtidigt som vi körde upp på parkeringen vid restaurangen och när han till slut stod stilla var jag snabb att krångla mig ner på säker asfalt. ”Du är galen!”

Travis skrattade och säkrade hojen på stödet innan han klev av. ”Jag höll mig inom hastighetsbegränsningen.” ”Ja, om vi hade åkt på Autobahn!” sa jag medan jag drog ur snodden för att kamma igenom tovorna med fingrarna.

Travis studerade mig när jag svepte bort håret från ansiktet och gick sedan fram till dörren och höll upp den. ”Jag skulle aldrig låta nåt hända dig, duvan.”

Med slängande armar och ben stormade jag förbi honom och in i restaurangen. Flott och örtkryddor slog emot mig när jag följde honom över den röda, brödsmuliga mattan. Han valde ett bås i hörnet, en bit bort från studentgängen och familjerna och beställde därefter två öl. Jag skannade av rummet, såg föräldrar som försökte locka barn att äta, undvek Eastern-elevernas nyfikna blickar. ”Visst, Travis”, sa servitrisen och noterade vår drinkbeställning. Hon såg en smula tagen ut av hans närvaro när hon återvände till köket.

Jag stoppade mitt vindpinade hår bakom öronen, oväntat generad över mitt utseende. ”Stamgäst, eller?” frågade jag krasst.

23

Travis vilade på armbågarna och lutade sig fram över bordet med sin bruna blick fäst i min. ”Hur är det med dig då, duvan? Är du en manshatare i största allmänhet eller är det bara mig du hatar?” ”Jag tror att det bara är dig”, muttrade jag.

Han skrattade till, road av mitt humör. ”Jag får inget grepp om dig. Du är den första tjejen som äcklas av mig redan innan vi haft sex.

Du blir inte ett dugg nervös när du pratar med mig och du försöker inte fånga min uppmärksamhet.” ”Det är inget spel. Jag gillar dig inte bara.” ”Du skulle inte vara här om du inte gillade mig.”

Ofrivilligt slätades rynkorna i min panna ut och jag suckade. ”Jag sa inte att du är en dålig person. Jag gillar bara inte att vara ett förutsägbart resultat enbart på grund av att jag har en vagina.” Jag fokuserade på saltsmulorna på bordet tills jag hörde hur Travis frustade till på andra sidan bordet.

Han spärrade upp ögonen och skakade av skratt. ”Åh, herregud!

Du tar kål på mig! Så här är det. Vi måste vara vänner. Jag accepterar inte ett nej.” ”Vi kan väl vara vänner, men det betyder inte att du ska hålla på att nästla dig in i mina trosor var femte sekund.” ”Du kommer inte att ha sex med mig. Jag fattar.”

Jag försökte le, men misslyckades.

Nu glittrade det till i ögonen på honom. ”Det har du mitt ord på.

Jag ska inte ens tänka på dina trosor … ifall du inte vill att jag ska det.”

Jag lutade mig fram på armbågarna. ”Och det kommer inte att hända, så vi kan vara vänner.”

Hans busiga leende förstärkte ansiktsdragen när han lutade sig fram lite närmare. ”Man ska aldrig säga aldrig.” ”Och du då?” frågade jag. ”Har du alltid varit Travis ’Mad Dog’ Maddox, eller är det bara sen du kom hit?” Jag använde två fingrar på varje hand som citationstecken när jag uttalade smeknamnet och för första gången falnade hans självförtroende. Han såg faktiskt generad ut. ”Nej. Adam började med det efter min första match.”

24

Hans korta svar började gå mig på nerverna. ”Är det allt? Ska du inte berätta nåt om dig själv?” ”Vad vill du veta?” ”Det gamla vanliga. Varifrån du kommer, vad du vill bli när du blir stor … såna saker.” ”Jag är härifrån, både född och uppvuxen och jag ska ta examen i kriminalrätt.”

Med en suck rullade han ut sina bestick och la dem korrekt bredvid tallriken. Han kastade en blick över axeln och käkmuskeln spände. Två bord fullsatta med Easterns fotbollslag exploderade i skratt och Travis verkade ogilla deras humor. ”Du skojar”, sa jag tvivlande. ”Nej, jag är härifrån”, sa han okoncentrerat. ”Jag menade ditt huvudämne. Du ser inte ut som kriminalrättstypen.”

Förorättad la han nu fullt fokus på vårt samtal. ”Varför?”

Jag granskade tatueringarna som täckte armen. ”Jag menar bara att du ser mer kriminell och mindre rätt ut.” ”Jag håller mig borta från trubbel … mestadels. Pappa var ganska sträng.” ”Din mamma, var fanns hon?” ”Hon dog när jag var liten”, sa han sakligt. ”Jag … beklagar”, sa jag och skakade på huvudet. Jag var inte beredd på det svaret.

Han avfärdade medlidandet. ”Jag minns inte henne. Brorsorna gör det, men jag var bara tre när hon dog.” ”Fyra bröder alltså? Hur höll du ordning på dem?” retades jag. ”Jag höll ordning på dem genom den som slog hårdast, där rankningen råkade gå från den äldsta ner till den yngsta. Thomas, tvillingarna Taylor och Tyler och sedan Trenton. Man ville aldrig någonsin hamna ensam i ett rum med Taylor och Ty. Jag lärde mig hälften av det jag gör i Ringen av dem. Trenton var den minsta, men han var snabb. Han är den enda som kan få in en träff på mig idag.”

25

Jag skakade på huvudet, mållös vid tanken på fem Travis rännande runt i samma hem. ”Har ni alla tatueringar?” ”Nästan alla. Utom Thomas. Han är vd på en reklambyrå i Kalifornien.” ”Och din pappa? Var är han?” ”I närheten”, sa han. Han bet ihop igen, mer och mer irriterad på fotbollslaget. ”Vad skrattar de åt?” frågade jag och gjorde en gest mot det stökiga bordet. Han skakade på huvudet, markerade tydligt att han inte ville delge mig det. Jag korsade armarna och skruvade på mig i stolen, nervös över att deras samtalsämne gjorde honom så arg. ”Berätta.” ”De skrattar åt att jag måste bjuda dig på middag, först. Det är oftast inte … min grej.” ”Först?” När jag insåg vad han egentligen menade och min reaktion stod skriven över hela ansiktet, ryggade Travis tillbaka. Jag tänkte inte efter innan jag öppnade munnen. ”Och jag som var rädd att de skrattade åt dig för att du var ute med någon som är klädd så här och för att de tror att jag kommer att ligga med dig”, muttrade jag. ”Varför skulle inte jag vilja synas ute med dig?” ”Var var vi någonstans?” frågade jag, i ett försök att parera hettan på kinderna. ”Dig. Vilket är ditt huvudämne?” ”Åh, öh … Fristående kurser, just nu. Jag vet fortfarande inte, men det lutar åt redovisning.” ”Men du är inte härifrån. Du är inflyttad.” ”Wichita. Precis som America.” ”Varför kom du hit från Kansas?”

Jag pillade på ölflaskans etikett. ”Vi var tvungna att sticka därifrån bara.” ”Från vadå? ”Mina föräldrar.” ”Aha. Och America då? Har hon också föräldraproblem?” ”Nej, Mark och Pam är fantastiska. Man kan säga att de uppfostrade mig. Hon liksom hakade på, ville inte att jag skulle åka själv.”

26

Travis nickade. ”Och varför Eastern?” ”Vad är det här för korsförhör?” sa jag. Frågorna hade glidit från kallprat till personliga och jag började känna mig obekväm.

En mängd stolar slogs emot varandra när fotbollslaget reste sig.

De drog ett sista skämt innan de släntrade bort mot dörren. Travis fick dem att öka farten genom att ställa sig upp. De som var längst bak knuffade på dem framför för att fly innan Travis hunnit bort till dem. Han satte sig ner, tvingade bort frustrationen och ilskan.

Jag såg frågande på honom. ”Du skulle berätta varför du valde Eastern”, envisades han. ”Det är svårt att förklara”, sa jag med en axelryckning, ”Det kändes liksom bara rätt.”

Han log medan han öppnade menyn. ”Jag förstår vad du menar.”

27