9789187001918

MOAS MÖRKER Johanna Rehn

Denna bok tillägnas de som är och de som har varit mörkrädda

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se info@idusforlag.se © Text och bild Johanna Rehn www.johannarehn.se Första upplagan Tryckt i Riga, 2013

ISBN: 978-91-87001-91-8

MOAS MÖRKER Text och bild

Johanna Rehn

Moa vaknar kissnödig. Väldigt kissnödig.

Men hon vågar inte gå till toaletten. Istället ligger hon hopkurad med benen mot bröstet och försöker tänka på något annat för att slippa gå upp.

Dumma läskiga mörker!

Det farliga kolsvarta beckmörkret kan innehålla alla möjliga läskigheter. Som sniglar med sylvassa tentakler, avloppsmonster och elaka lurifilurer ...

Moa kämpar. Hon klarar kanske att hålla sig till morgonen? Bara tanken på att sätta fötterna på golvet är läskig. Kanske kommer en lurvig hand att ta tag i foten och dra in henne under sängen?

Moa nästan skakar av rädsla.

Måste. Gå. Till. Toaletten!

Men Moa vågar inte röra sig, hon är alldeles för rädd.

– Hjälp! säger hon lite tyst.

Hjälp mig!

Ingen svarar.

Hon ropar lite högre: – Mamma, pappa hjälp! Hjälp mig!

Pappas tunga sömniga steg hörs i trappan och Moa känner sig lite lugnare.

Han tänder i hallen och släpar sig in till henne.

– Hur är det fatt Moa? Hon hinner inte svara för hon måste snabbt in på toaletten. Nu när pappa är här vågar hon. Spänningen gör att det först inte kommer något kiss, men tillslut går det och Moa andas ut. Puh. Hon går tillbaka till sängen och kryper ner under täcket igen.

– Moavännen, ska vi verkligen gå igenom detta varje natt?

Han kramar henne godnatt och är redan halvsovande när han går tillbaka upp till sängen.

Moa önskar att hon vågat gå upp själv så att inte pappa varit tvungen att komma. Hon önskar också att hon vågade gå upp på vinden om dagarna, så att hon kunde hämta ner knep och knåp-tidningarna när hon än ville det.

Moa är arg. Dumma elaka skrämmande mörker!

Imorgon ska jag nog visa dig, tänker hon.

Vad hon ska visa vet hon inte riktigt än.

Moa sitter vid frukostbordet och pillar ut ananasbitarna ur müslin för att spara det godaste till sist. Hon är koncentrerad på en liten ananasbit när Luddman kommer intassandes.

Han kommer bakifrån, alldeles nära Moa. Han lägger sin nos mot hennes armbåge.

– Uaah!!

Moa studsar upp i stolen av rädsla!

Luddman blir förskräckt och hoppar åt sidan. Han ville bara gosa lite.

Moa känner sitt hjärta slå hårt.

Näe, tänker hon, ska jag behöva vara rädd på dagen nu också?

Oj … det var inte så Moa tänkt sig det. Hon ville ju inte vara läskigare än självaste mörkret! Moa tar av sig kostymen, kryper ner i sängen och talar rätt ut i luften.

– Förlåt, det var inte meningen att skrämmas så. Jag blev bara så rädd för er förut! Om ni slutar att skrämma mig, så ska jag sluta att skrämma er.

Tystnad.