9789187001673

s Serien om Emelie Lexander s

I ngen vanlig s ommar

1

LinnĂŠa Berglund

2

INGEN VANLIG SOMMAR

Första delen om Emelie Lexander

INGEN VANLIG SOMMAR av Linnéa Berglund

INGEN VANLIG SOMMAR

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Linnéa Berglund Omslagsbild: Ulrica Daleroth Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2013 ISBN: 978-91-87001-67-3

1.

Som jag hade tjatat! Hela veckan hade jag bönat och bett och till slut hade mina föräldrar gett med sig. Och ändå höll allt på att gå åt skogen i sista stund när några vänner till familjen plötsligt ringde och ville komma på besök just den här helgen.

De hade en dotter i min ålder och mina föräldrar tyckte såklart att jag borde vara hemma och umgås med henne istället för att hänga i stallet som jag alltid gjorde ändå.

Men nu var jag äntligen på väg. Jag trampade på uppför sista backen och kände glädjen sprida sig som ett rus i kroppen. Tänk att få sova i stallet en hel helg!

Vi var ett gäng som hade planerat allt in i minsta detalj i veckor. Ja, vi visste förstås att våra föräldrar kunde sätta krokben för våra

7

planer, men det brydde vi oss inte om. En sådan här helg måste bara upplevas, det skulle de inte få ta ifrån oss för allt i världen. Vi var rätt kaxiga och övertygade om vår enastående övertalningsförmåga. Det visade sig att vi hade rätt, alla hade till slut fått lov att vara med.

Sista backen var seg. Jag fick alltid stå upp på tramporna och ta i allt jag kunde innan jag kom upp på toppen av den. Sen var det bara en liten bit kvar innan man kunde se stallet och hagarna som bredde ut sig på båda sidor om vägen. Framme!

Jag ställde ifrån mig cykeln bland alla andra mer eller mindre ordentligt uppställda cyklar och låste den noga.

En gång hade jag glömt att låsa och det var väl klart att någon kom och snodde cykeln precis då. Himmel vilket liv det blev hemma!

Det var inget jag ville utsätta mig för igen direkt, tjatiga föräldrar hade man väl ändå. Om föräldrar kunde lära sig att prata lite mindre

8

om tider, läxor och om vad allting kostar och lite mer om till exempel hästar så vore det bra.

Stallbacken var tom. Det var bara en av stallkatterna, Nisse, som syntes till. Han låg behagligt utsträckt på en av bänkarna som stod uppställd längs med stallväggen, precis bredvid rabatten med röda klängrosor. Det såg skönt ut. Man fick nästan lust att lägga sig där i solen bredvid honom. Men nu hörde jag röster inifrån stallet, så jag öppnade dörren och gick in. ”Emelie, hej!”

Flera av mina kompisar satt uppflugna på krubborna i ett par av spiltorna och pratade. ”Sitter ni här inne när det är så skönt ute?!” sa jag med spelat allvar. ”Meh, du låter precis som min mamma”, kom det klagande från Cecilia.

Jag skrattade och slängde mig ner på en ledig plats i Paronas spilta. Krubborna var stadiga saker byggda i trä och de höll utan problem för oss. Det var alltid mysigt att sitta där och prata, när vi inte tryckte ihop oss på lådorna i sadelkammaren, eller satt på läktaren i den

9

lilla manegen och pratade. Då fick vi förstås bara viska.

Tomas, som var ridskolechef, var väldigt noga med att det skulle vara lugnt under lektionerna, så att hästar och ryttare skulle kunna koncentrera sig.

Marie syntes plötsligt i stalldörren. ”Jaså här sitter ni och latar er? Tänk om ni skulle göra lite nytta istället. Ni kunde ju till exempel ta och borsta MoEva och Rex.” Marie jobbade i stallet. Hon var schysst, inte sådär stöddig som många äldre tjejer kan vara.

Nu stod hon där i dörren med händerna i sidorna och tittade på oss med glada ögon.

Marie var nästan alltid glad, förutom när hon var arg. Sur var hon aldrig, inte vad jag hade sett i alla fall. Sura människor måste vara något av det värsta som finns.

Vi gillade Marie och brukade för det mesta göra som hon sa. Nu behövde hon förstås inte be oss två gånger, klart vi ville borsta fölen!

Egentligen var det väl inte så lyckat med föl på en ridskola, men Pixi och Diana hade va-

10

rit dräktiga när Tomas köpte dem av en hästhandlare förra hösten. Det kom som en chock för alla när deras magar började växa och vi förstod att de skulle ha föl! Ingen hade vetat om det.

Tomas hade varit lite bekymrad, men allt gick bra och nu gick MoEva och Rex i en stor hage med sina mammor.

Tomas förmanade oss alltid och sa att vi var tvungna att vara väldigt lugna när vi var i närheten av fölen. Marie hade visat oss hur vi skulle handskas med dem och ibland fick vi borsta dem själva om vi inte var för många. Nu var vi bara fyra stycken och vi satte av mot fölstonas hage för att hämta fölen och deras mammor.

Snart stod vi utanför stallet och ryktade för glatta livet. Det var roligt att se hur de förändrades från vecka till vecka. Lille Rex som nu var nästan svart, skulle troligtvis ljusna med åren och bli skimmel som sin mamma Diana.

Marie hade berättat för oss om hur man kunde se det på att färgen var väldigt jämn över hela kroppen. En mörk eller brun häst som är lju-

11

sare under magen och vid ljumskarna till exempel får oftast behålla sin ursprungsfärg.

Det var samma sak med MoEva, hon skulle förmodligen också ändra färg med tiden. Just nu såg hon ut som en mörk fux, men Marie hade berättat att eftersom kanterna kring öronen var svarta, och randen närmast ögat, där vi människor sätter kajalstrecket, också var svart så skulle hon med åren bli brun. Om hon hade varit en fux så skulle inte det svarta runt öronen finnas och randen vid ögat skulle de första veckorna av hennes liv ha varit rosa. Sedan kunde man också se det på att nederdelen av hennes ben var svarta.

MoEvas mamma Pixi var en flugskimmel.

Det såg ut som om hela hon var täckt med fräknar och vi brukade skoja med Cecilia och säga att de var lika, eftersom Cecilia också hade fullt med fräknar året om. ”Vad har ni med er för mat?”

Det var Sofia som frågade. Hon tänkte nästan alltid på mat. Konstigt nog var hon ändå väldigt smal, man kunde annars lätt tro att

12

hon skulle rulla fram när man såg hur mycket hon åt. ”Jag höll på att inte orka bära väskan hit!” sa Johanna med en grimas. ”Mamma måste ha packat ner hela kylskåpet, jag kommer aldrig orka äta upp alltihop.” ”Jag vet, min väska väger bly. Jag har ingen aning om vad som finns i den”, höll Cecilia med och himlade med ögonen.

Jag skrattade tillsammans med de andra, men inom mig kändes det lite konstigt. Jag visste inte riktigt varför, kanske var det för att de andra hade mammor som packade deras matsäck.

Min mamma gjorde inte sådant. Hon var världens bästa mamma, men hon packade inte matsäckar. Hon hann inte med sådana saker, det fick jag göra själv.

Jag ruskade på huvudet för att bli av med de dystra tankarna som smugit sig på mig. De passade inte in här i solen på stallbacken. ”Vad har du med dig Emelie?”

Sofia väckte mig ur mina funderingar.

13

”Pastasallad och en massa kalla pannkakor med socker. Och smörgåsar förstås.”

Jag tittade på Sofia och log. Sofia var min bästa kompis i stallet. Vi hade börjat rida tillsammans för några år sedan här på Bylkestallet och hade hållit ihop sen dess.

Vi fortsatte att prata om allt möjligt medan vi borstade färdigt alla hästarna. Fölen njöt av att bli borstade, det kliade förstås en del i fölpälsen, men de hade inte det bästa av tålamod.

De ville hellre leka än att stå stilla och uppföra sig.

Vi kunde inte låta bli att skratta när de krumbuktade sig och försökte komma undan när ryktborstarna kittlades, eller när de helt enkelt hellre ville börja äta på blommorna i rabatten.

De skulle snart vänja sig vid ryktningen.

Jag lyfte försiktigt på Rex små hovar bara för att han skulle vänja sig vid det också. Det var lite si och så med balansen så man fick ta det väldigt försiktigt. ”Nej men Rex, så får man väl inte göra!” skrattade jag när Rex bet tag i min tröja med

14

sina små mjölktänder. Han stod och drog och slet i den tills jag nästan trillade omkull. Jag föste mjukt men bestämt undan honom och fortsatte att lyfta på hans hovar. De andra skrattade så de nästan for omkull de med.

Susanne kom tillbaks efter en runda på ridbanan med sin häst My Lord. Susanne var kompis med Marie och hon var i stallet varje dag.

My Lord var alldeles svettig efter träningen och Susanne ställde sig utanför stallet och började spola av den stora bruna hästen med en vattenslang. ”Åh, jag skulle kunna ställa mig under slangen jag med”, sa Cecilia och tittade längtansfullt på det kalla vattnet. ”Jag är precis genomsvettig!” ”Jag kan kyla av dig lite”, ropade Johanna och tog upp slangen som vi brukade använda till att fylla på vattenkaren i hagarna närmast stallet.

Sedan skvätte hon vatten över både Cecilia och oss andra tills vi skrikande bad henne sluta.

My Lord trampade oroligt runt Susanne.

15

Han gillade inte när vi stojade och hade oss.

My Lord var en tävlingshäst med mycket nerver. Susanne hade kommit upp rätt högt i klasserna och var ofta iväg och tävlade på helgerna.

Nu kastade hon irriterade blickar åt vårt håll och mumlade något om galna småungar.

Det var tillräckligt för att vi skulle sluta. Lite skamsna var vi över att ha skrämt My Lord, men samtidigt kunde vi inte riktigt låta bli att fortsätta fnissa. Det där med småungar brydde vi oss inte om, Susanne var sån där bara och menade egentligen inget illa.

Man kan inte påstå att leken hade gjort oss renare. Dammet hade bara kladdats ut och vi var nu strimmiga av smuts och vatten. Vi bestämde oss för att sticka upp till sjön som låg någon kilometer från stallet. Vi brukade bada där med hästarna ibland när vi fick lov för Tomas. Nu stack vi dit utan hästar. Det var ju inte lika roligt förstås, men det var ändå skönt att få skölja bort allt damm.

Vi brydde oss inte om att ta med väskorna utan plockade bara med oss handdukar och

16

baddräkter. De flesta av oss hade alltid det liggande i våra skåp i stallet på somrarna. Sofia, Cecilia och Johanna hoppade omkring i vattnet och stänkte ner allt och alla. Själv låg jag och flöt på rygg medan jag tittade upp på molnen som sakta seglade förbi på en annars klarblå himmel.

Plötslig kände jag hur någon tog tag i mina ben. Innan jag visste ordet av hade jag hamnat under vattnet och fått en rejäl kallsup. Johanna skrattade hysteriskt. ”Nä nu!” skrek jag och så var kriget igång.

17

Emelie Lexander är en fjortonårig tjej som är som alla andra.

Hon älskar hästar mer än allt annat och är hemligt förälskad i Micke, en av de coola killarna i skolan. Ja, hon är en helt vanligt fjortonåring. Fast inte riktigt ändå.

Emelie avskyr att tävla och det är med döden i hjärtat som hon skriver upp sitt namn på listan i ridhuset när det är dags för terränghoppningen i ridklubben. Hon vill ju så gärna vara med i gänget och ingen förstår att hon inte tycker det är roligt att tävla.

Hon har också en syster som är svårt sjuk och måste vara på sjukhus hela tiden. Nej, alldeles som alla andra är hon inte.

Under en helg när Emelie sover över på höskullen med sina vänner förändras hela hennes tillvaro.

Det blir ingen vanlig sommar ...

Linnéa Berglund visste redan som barn att hon ville bli författare. Hennes första bok ”Ingen vanlig sommar” är början på en serie som ska resultera i sex böcker om Emelie Lexander. Till stora delar är den en beskrivning av Linnéas egen uppväxt, då många av händelserna är tagna direkt ur Linnéas eget liv.

Förutom att skriva böcker jobbar Linnéa Berglund som frilansskribent och är webbredaktör för Life Edge. Tidigare har hon jobbat som både trädgårdsdesigner och hudterapeut.

ISBN 978-91-87001-67-3

154

www.idusforlag.se

9 789187 001673