9789187001536

TINA OCH ZLATAN Ann-Kristin Lundmark

Tina och Zlatan

Tina och Zlatan Ann-Kristin Lundmark

Tina och Zlatan Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Ann-Kristin Lundmark Bild: Valentin Schönbeck Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt av Printon, Tallin 2013 ISBN: 978-91-87001-53-6

1. Tina slutar skolan Det är nästan alldeles kolsvart inne i städskrubben. Längst ner vid golvet går det att skymta en strimma ljus. Om man tittar neråt vill säga. Tina tittar mest rakt fram. Det är en mycket liten skrubb. Tina hade backat in och lyckligtvis hittat en uppochnedvänd plasthink som hon kunde sätta sig på, samtidigt som hon snabbt hade stängt dörren.

På väggen bredvid hänger en våt trasslig skurmopp som nyligen har använts. En svag doft av såpa finns kvar i trasslet. Tina känner att hennes nya blåa tröja också har blivit alldeles våt och hon försöker att flytta sig från moppen, tyst, tyst så att ingen ska höra.

– Min fina nya tröja, viskar Tina tyst. Ögonen fylls av tårar, men Tina biter ihop.

7

Gråten bubblar i hela henne, men den får inte komma ut. Det kan höras ut i korridoren.

Utanför hörs prat, spring och fröknar som då och då höjer rösten.

Plötsligt dunsar det till på dörren. En duns och en till och ytterligare en.

Tina håller andan.

– Ge mig genast bollen!

Tina hör att det är hennes fröken Annika som irriterat säger till någon. Dunsarna upphör. Vem kan det ha varit? Det är många i skolan som spelar fotboll, men alla skulle inte våga spela inomhus.

– Nu är det dags att börja! Annika klappar i händerna.

– Om ni skyndar er på, kanske vi hinner läsa ett kapitel ur ”Hjälp! Rånare!”

Annika låter snäll igen. Annika är världens snällaste lärare.

Tina är glad över att hon fick henne och inte Marie som har 2A. Fröken Marie har ledsna trötta ögon och skäller nästan alltid på barnen.

8

Plötsligt är det alldeles tyst utanför städskrubben. Tina lyssnar noga, men hon kan inte höra någonting. Inte ett enda ljud.

Efter ett tag lutar hon sig fram och öppnar dörren så försiktigt hon kan. Det är tomt i korridoren.

I vänster byxficka ligger Tinas mobiltelefon.

Den är turkos. Alldeles ny och modern, med touch.

Det var tidigare bestämt att Tina skulle få en egen mobil, först om två år, när hon fyllde tio.

Så blev det inte. Kanske för att Tina varje dag under sommarlovet hade förklarat för mamma och pappa hur mycket bättre allt skulle bli om hon hade en egen mobil. Bättre för alla faktiskt. Om hon fick en, visste hon att livet skulle bli mycket roligare.

– Jag skulle bli lyckligare. Vill ni inte ha ett lyckligt barn eller….? säger Tina argt en dag vid middagen, när hon känner att hon börjar tröttna på att de inte verkar förstå.

Mamma och pappa nickar

10

– Jo, det är klart, mumlar pappa och låter lite matt på rösten.

Hon tog vara på alla chanser som dök upp att förklara det, så att de skulle fatta. Så här kunde det låta: ”Ni kommer aldrig mera behöva vara oroliga för mig och undra var jag är” eller ”Det blir jättebra, för jag kan gå hem själv från träningen och prata med er när jag går”. En dag kom Tina på ”Om jag blir ledsen i skolan kan jag ringa er”. Det var ett bra argument kände hon direkt när hon sagt det.

Mamma och pappa tittade på varandra, på det där speciella sättet som betyder att de pratar med varandra, utan att de säger någonting.

På Tinas födelsedag för två veckor sedan låg den där i ett fint prickigt paket med röd rosett på. Hennes bästa present förstås, och hon blev faktiskt lycklig. Till och med nu blir hon lite glad när hon tänker på det.

Tina ringer mormor. Det dröjer länge innan hon svarar. Tänk om hon inte är hemma. Men det är hon.

11

Mormor låter trött och nyvaken.

– Hej, det är jag, Tina. Kan du komma och hämta mig i skolan?

Hon darrar lite på rösten, och hör att mormor med en gång förstår att någonting har hänt.

– Du måste skynda dig! Gå inte in! Jag kommer ut till parkeringen.

Tina trycker på den röda luren och stoppar tillbaka mobilen i fickan, innan mormor hinner säga något mer. Hon vet att mormor kommer att skynda sig.

När mormor kommer fram till skolan har det börjat regna. Hon svänger in på skolans parkering, och ställer bilen på en parkeringsplats som är till för skolans personal. Hon ser sig oroligt omkring. Var är Tina?

Det är fortfarande tomt i korridoren. Städskrubben ligger långt från ytterdörren. För att komma ut, måste Tina ta sig förbi tre klassrum.

Klassrumsväggarna mot korridoren är delvis

12

gjorda av glas. Innanför ytterdörren, en meter in i korridoren, finns en blå bred tejp på golvet och med samma tejp är det textat SKOGRÄNS. Huller om buller ligger barnens skor. Gympaskor och sandaler. Det är i början av oktober och fortfarande varmt. Nu måste Tina skynda sig innan någon kommer.

Hon bestämmer sig för att krypa ända fram till skorna. När hon är utanför ettornas klassrum hör hon hur barnen skrattar därinne.

Någon går mot dörren. Tina blir rädd. Hjärtat bultar i bröstet. Hon ser sig om efter ett gömställe, men ingen kommer ut.

Fort, fort kryper hon vidare och framme vid ytterdörren glömmer hon sina skor, och springer nerför yttertrapporna i bara strumporna. Ute på skolgården ser hon mormors bil.

Hon hoppar in i baksätet och säger bestämt: – Kör!

Tina lägger sig ner. Tårarna bryter fram.

Hon gråter så att hjärtat nästan brister.

– Men vad är det som har hänt? frågar mormor och ser orolig ut.

13

Tina svarar inte. Hon gr책ter och hulkar och snorar. D책 kan man inte svara.

14

2. Blixtar och dunder – Jag kommer aldrig mer att gå till skolan! säger Tina.

Mamma och pappa och Tina äter middag.

Det har gått ett dygn sedan Tina blev hämtad i skolan. Regnet som började när mormor väntade på skolgården har fortsatt. Nu öser det ner utanför fönstret.

Under hela dagen idag och hela kvällen igår har mamma och pappa försökt att få Tina att prata.

– Om du inte berättar vad det är, kan vi inte hjälpa dig. Kan du inte äta lite mera, gumman?

– Jag vill inte! säger Tina.

Mamma och pappa stirrar. Vill inte? En lång stund är alla tysta.

– Nej, jag vill bara inte.

Mamma suckar.

15

Tina kniper ihop munnen och petar lite med gaffeln i makaronerna.

Köttbullarna och salladen har hon ätit upp och hon vill inte ha mer. Hon skakar på huvudet. Ingen mat och inget prat.

– Såja, tröstar pappa, så farligt kan det väl inte vara.

– Vi kan väl försöka lösa det här, vädjar mamma.

– Jag har slutat skolan! Har ni inte fattat det?

Det finns ingenting att lösa.

Tina höjer rösten och börjar sedan gråta igen. Tårarna tar aldrig slut. Precis som med regnet utanför.

I två dagar har hon gråtit. Tårarna rinner och rinner. Det svider i ögonen som är alldeles svullna och näsan är röd av allt snytande.

Det svarta håret hänger okammat ner på axlarna. Fast det snart är kväll, har hon fortfarande inte satt på sig några riktiga kläder, utan sitter i sin knälånga sov T-shirt med hästar på bröstet.

16

Hon ser att mamma och pappa tittar oroligt på varandra.

Tina är enda barnet. Det känns väldigt tråkigt.

Hon är den enda i klassen som varken har en bror eller syster. ALLA andra har åtminstone en lillebror, vilket hon egentligen tycker verkar vara det sämsta alternativet. Bäst är en storebror förstås och sedan kommer en storasyster på andra plats. Men Tina är helt ensam.

Mamma och pappa har massor med gånger förklarat för henne att de verkligen försökt att få fler barn, men att det inte har gått, trots att de till och med sökt hjälp hos doktorn.

– Det förstår du väl, att om vi kunde, skulle vi vilja ha fler såna fina ungar som du.

– Näe, fatta, jag kommer aldrig förstå det. Jag vill inte förstå. Kan jag inte få ett syskon vill jag åtminstone ha en hund.

Men pappa är allergisk mot pälsdjur. Det kommer alltid att vara bara de tre, mamma och pappa och Tina. Ibland tycker Tina alldeles förfärligt synd om sig själv när hon tänker på det.

17

Nu sitter alla tre tysta. Det enda som hörs är regnet utanför som öser ner och slår mot köksfönstret. Långt borta mullrar det. Det åskar och så kommer en blixt. Himlen blir alldeles upplyst och det liksom dallrar i luften. Lampan över köksbordet slocknar en kort stund, men tänds igen.

– Kolla, vilken blixt! säger Tina och reser sig upp. Tack för maten. Jag vill inte ha mer.

Tina går in och sätter sig i soffan i vardagsrummet. Hon sätter på tv:n men det finns ingenting som hon vill se. Mamma och pappa sitter kvar vid köksbordet. Tina hör hur de pratar: – Jag har ringt till skolan, säger pappa. Annika fattar heller ingenting. Hon säger att Tina var precis som vanligt innan hon försvann.

Annika tyckte först att vi måste övertala henne att gå till skolan, men efter en stunds diskussion bestämde vi att hon får vara hemma den här veckan. Tina är ledsen och det måste vi ta på allvar. Jag ska hämta hennes böcker imorgon och få med lite hemuppgifter.

Han fortsätter:

18

Tina, som går i tvåan, bestämmer sig för att sluta skolan.

Hon ville bara vara snäll när hon lovade sin klasskamrat Andy en autograf av Zlatan.

Men det gick inte som hon ville och nu är hon säker på att Andy aldrig kommer att förlåta henne. Han och alla de andra klasskamraterna kommer att hata henne när de får veta ...

Ann-Kristin Lundmark arbetar till vardags som psykoterapeut. Tina och Zlatan är hennes barnboksdebut.

ISBN 978-91-87001-53-6

www.idusforlag.se

9 789187 001536