9789187001277

Ett par bloss p책 en joint kan v채l inte skada

BERIT AAKULA

ETT PAR BLOSS PÅ EN JOINT KAN VÄL INTE SKADA

Berit Aakula

ETT PAR BLOSS PÅ EN JOINT KAN VÄL INTE SKADA

ETT PAR BLOSS PÅ EN JOINT KAN VÄL INTE SKADA Utgiven av Idus Förlag AB www.idusforlag.se/info@idusforlag.se ©Berit Aakula 2012 Grafisk form och sättning: Sven Aakula Första upplagan Tryckt av Inprint, Riga 2012 ISBN: 978-91-87001-27-7

Tanken går till mina fem barn, Anette, Marita, David, Helen och Roberth, som har berikat mitt liv på så många sätt.

Så vill jag tacka min man Sven som har stöttat mig i mitt arbete med romanen, läst, rättat och kommit med uppskattade förslag till förbättringar.

Socialdistriktet har fått en anmälan från Polismyndigheten i Stockholm att du greps i samband med ett inbrottsförsök den 10 juni och att du den 21 juni också har figurerat i samband med en bilstöld där det även fanns narkotika med i bilden. Med anledning av detta har vi på socialbyrån skyldighet att göra en undersökning om hur du lever och om vi på något vis kan hjälpa dig att reda ut din situation.

En tid är bokad för dig tisdagen den 22 juli kl. 14.00.

Vid förhinder ring mig, så kan vi boka en ny tid.

Anita Ek socialsekreterare

Del 1

7

1985 Kapitel 1

Aprilsolen bjöd på efterlängtad dagsmeja och påskliljorna i skolgårdens enda blomsterrabatt vajade fridfullt i den ljumma vårvinden när Gabriel lämnade skolbyggnaden och korsade skolgården. Vid grinden stannade han till för att slänga ryggsäcken över axeln och råkade då se två figurer intill skolbyggnadens ena gavel. En lång, bredaxlad man stod nonchalant lutad mot väggen och mitt emot honom stod den före detta klasskamraten Jocke Persson, kortväxt och mager som en sticka.

Att någonting bytte händer syntes tydligt, men vad det var gick inte avgöra på grund av avståndet, men nog hade han sina misstankar.

Han visste inte mycket om knark, ingenting egentligen, men hade förstås hört talas om langaren som sålde knark på skolgården, som de flesta med anknytning till skolan hade gjort. Föräldrar hade slagit larm vid ett flertal tillfällen, men rektor och lärare hade bortförklarat det hela som rent nonsens och så småningom hade de oroande ryktena runnit ut i sanden.

Men nu hade han, Gabriel Widerberg, med egna ögon sett någonting skumt äga rum på skolgården och måste förstås berätta detta för någon av lärarna. Det var fredagseftermiddag och klassläraren som inte hade några lektioner efter lunch hade förmodligen redan gått hem, men rektorn är säkert kvar, tänkte Gabriel och tog några beslutsamma steg i riktning mot skolbyggnaden. Mitt på skolgården tvärstannade han då han till sin fasa såg Jocke Persson komma gående emot honom med snabba målmedvetna steg.

I nästa stund stod killen framför honom, bredbent och med bägge händerna stadigt förankrade på sina smala höfter. Det blonda halvlånga håret spretade ut bakom öronen och ögonen hade något ondskefullt över sig. Gabriel hajade till och backade ett par steg, en manöver som framkallade ett hånfullt leende på Jocke Perssons smala läppar.

8

Ett år tidigare hade de varit klasskamrater, men killen hade varit bråkig och störande och med tiden så odräglig att klassläraren fått honom förflyttad till en annan skola, i en klass för elever med extra behov.

Nu stod han där och glodde på Gabriel.

– Tjenare Gabbe, sa han. Det var länge sen.

– Ja, äh..., sa Gabriel och skrapade med foten i gruset.

– Vart är du på väg om man får fråga?

– Hem. – Det såg inte så ut.

Gabriels hjärna sökte förtvivlat efter ett godtagbart skäl till att han hade vänt om och gått tillbaka mot skolan.

– Jag glömde en sak i klassrummet, sa han och kände rodnaden sprida sig över kinderna.

– Jasåru, sa Jocke och betraktade hans ansikte genom smala ögonspringor.

– Varför är du här och inte i din skola? frågade Gabriel och vek undan med blicken.

Jocke fortsatte som om han inte hade hört frågan.

– Det är disco på gårn ikväll. Hänger du med? frågade han och brände av ett insmickrande leende.

Gabriels ögon spärrades upp av förvåning. Skulle han, Gabriel Widerberg, klassens så kallade plugghäst och Jocke Persson, det svartaste av får, ha sällskap till gården?

En grann kombination om han fick säga det själv, men tanken roade och lockade, det gick inte att förneka.

Han tänkte så att det sprakade i hjärnkontoret. Vad skulle hända om han sa nej? Skulle han bli slagen och sparkad på som hans bästa kompis Christian hade råkat ut för en dag efter skolan förra våren?

Och varför var Jocke plötsligt så intresserad av hans sällskap? Jocke, killen som alla hade en sjuklig respekt för, eller om det snarare var rädsla. Sak samma. Gabriel kände sig smickrad trots allt. Och utvald.

– Kan jag väl, svarade han nonchalant, men med en kaskad av motstridiga känslor inombords.

– Sju vid grillen då, sa Jocke.

9

– Visst.

– Nej, fan. Nu måste jag sticka.

Gabriel följde honom med blicken när han försvann in bland hyreshusen nedanför skolan. ”That guy is trouble”, sa han till sig själv. Morsan vill inte att jag ska ha med honom att göra. Enligt henne är han en buse och hans föräldrar är sådana som inte bryr sig och som aldrig dyker upp på föräldramötena.

Så typiskt, brukade hon säga, att de med de värsta ungarna aldrig engagerar sig. Gabriel höll med på sätt och vis, men tyckte ändå att Jocke var en cool kille. Sedan fick morsan säga vad hon ville.

Fem minuter senare var han framme vid det gula radhuset. Han fiskade upp nyckeln ur jeansfickan och låste upp. Inga ljud hördes inifrån huset, det vill säga stereon var inte igång, alltså var hans syster Annika inte hemma. Lättad klev han över tröskeln och stängde dörren om sig. Syrran kunde vara så irriterande, gnydde och gnällde om både det ena och det andra. Kan du inte plocka undan efter dig när du har käkat? Kan man inte slippa den där jäkla reggaemusiken?

Annika hade kommit in i tråkåldern. Fattade ingenting. Arton år och dödstråkig.

Han gick raka spåret in i vardagsrummet och satte på teven som visade en gammal svensk film i svartvitt som inte var någonting att se, men han lät ändå teven stå på, tog trappan upp till övervåningen och gick in på rummet. Hans rum som låg inklämt mellan de båda syrrornas, Susanne som nyligen hade flyttat hemifrån och Annika som än så länge bodde kvar hemma.

Efter några hälsningsord till Snoddas, den gula undulaten, klädde han av sig, satte på sig morgonrocken och gick ner till badrummet.

Han duschade och gjorde därefter fåfänga försök att få fason på sina rödblonda lockar. Vräkte på vax, kammade och drog för att få lockarna att rakna, men hur han än försökte drog de ihop sig som hårt spända spiraler. Han gick tillbaka upp på rummet, satte på sig rena jeans och en ljusblå skjorta och sökte sedan efter den grå munkjackan, men kunde inte hitta den. Morsan visste säkert var den fanns, han skulle fråga henne då hon kom hem från jobbet.

10

Ännu återstod ett par timmar innan det var dags för mötet med Jocke vid grillkiosken och för att få tiden att gå lade han sig på sängen med hörlurar för öronen, placerade freestylen på magen och satte igång den. Han vaggade med huvudet i takt med musiken och gnolade med i lyriken så gott det gick, samtidigt som han hade svårt att sopa Jocke Persson ur tankarna. Vad skulle de hitta på tillsammans? Jocke hade nämnt gården. Skulle de andra grabbarna vara där?

De coola grabbarna som Jocke brukade hänga ihop med. Tanken fick honom att rysa, ömsom av välbehag, ömsom av olust.

En halvtimme senare med alltför många tankar i huvudet för att kunna koncentrera sig på musiken tog han av sig hörlurarna, reste sig upp och slängde benen över sängkanten. Han log åt undulatens tjattrade bortifrån fönstersmygen.

– Goddag, goddag, vaglordupå, vaegabrel.

– Goddag, goddag, sa Gabriel med tillgjort barnslig röst när han stod intill fågelburen och lutade sig över den.

Han var stolt över att ha lärt undulaten tala. Timme efter timme, kväll efter kväll under ett års tid hade han tränat sitt lilla husdjur att uttala några enkla fraser som var är Gabriel, hur mår du, vackert väder i dag, vad gör du, vad glor du på och goddag, goddag. Den skulle få lära sig fler ord och meningar, men inte förrän till sommarlovet, eftersom det krävdes mycket tid och tålamod att lära en undulat tala.

– Vagördu? kvittrade fågeln och med ett vingslag förflyttade den sig från sittpinnen till gallret.

Gabriels gröna ögon mötte fågelns små svarta pepparkornsögon.

– Jaså, du är sällskapssjuk? sa han och öppnade den lilla gallerluckan.

Snoddas flög ögonblickligen ut ur buren och flaxade några varv runt väggarna innan han landade på den gröna gardinen med klorna väl förankrade i det glesa tyget.

– Vaegabrel? babblade han och flaxade vidare till byrån där han lämnade ett visitkort efter sig innan han flög iväg och satte sig uppe på bokhyllan.

– Fy dig, sa Gabriel och torkade bort smörjan från byrån med en pappersnäsduk.

11

– Vaegabrel? fortsatte Snoddas och flög över till andra änden av rummet där han landade på sängen med det vita överkastet. Överkastet som Gabriels mormor hade virkat och som han hade fått tillsammans med en ny säng när han fyllde fem.

Jag tror jag passar på att rengöra fågelburen eftersom jag ändå inte har något annat för mig, tänkte Gabriel och bar ner buren till köket.

Han hällde ut skräpet i soppåsen, sköljde av bottnen under vattenkranen och torkade ordentligt torrt med en bit hushållspapper.

När han lite senare skulle lämna köket med den rengjorda fågelburen hördes ytterdörren öppnas och stängas och ögonblicket därpå stod Annika framför honom med ett brett leende på läpparna.

Han backade ett steg, ställde ifrån sig buren på köksbordet och såg på sin syster.

– Varför är du så glad? frågade han.

– Det är vår i luften brorsan. Känner du inte det?

– Jo, kanske, svarade Gabriel med en axelryckning.

– Vad håller du på med? frågade Annika.

– Jag har gjort rent fågelburen, ser du väl.

– Glöm inte att städa efter dig, sa hon och svepte med blicken över köket.

– Äh, lägg av, sa Gabriel och körde fram hakan.

– Äh, lägg av. Vilket blomstrande ordförråd du har lillebror.

– Jag heter Gabriel och förresten ska du skita i mitt ordförråd.

– Såja, såja, du kan säga skita också. Jag är imponerad.

– Förresten, ser det ut som om jag har stökat till?

Annika ryckte på axlarna.

– Nej, faktiskt inte för en gångs skull. Bravo brorsan.

Gabriel suckade, lyfte upp fågelburen och gick mot dörren som Annika med ett retsamt leende på läpparna blockerade med armarna utsträckta. När han trängde sig förbi henne passade hon på att ge honom en puss på kinden.

– Usch, sa Gabriel och skyndade uppför trappan.

– Jag bara retas. Ta inte åt dig jämt, sa Annika och gick in i vardagsrummet.

Hon stängde av teven, satte på stereon och sjönk ner i soffan.

12

När Gabriel hade lagt in sågspån och fyllt på vatten och frön, damp Snoddas ner på gallret och knixade med huvudet som för att säga tack för städningen av lyan och det nylevererade käket.

Tiden krympte, det var snart dags för mötet med Jocke Persson.

Om bara morsan kunde komma hem, tänkte han. Hon vet säkert var munkjackan finns.

13

Kapitel 2

Birgitta rättade till den snäva kjolen som hade snott sig ett kvarts varv runt midjan och suckade över det obekväma klädesplagget. Hon var definitivt ingen kjolmänniska, jeans och mjuka bomullströjor var favoritplaggen, täckjacka och stickad luva under hösten och vintern, men som assistent på ett advokatkontor gällde andra regler. På jobbet var hon alltid klädd i dräkt, grå eller svart kjol och oftast med en vit blus av senaste snitt. Äntligen fredag efter en slitsam arbetsvecka. Hon hade bara helginköpen kvar och när hon väl kommit hem och middagen var överstökad skulle hon sjunka ner i soffan och koppla av framför teven. Nu släckte hon skrivbordslampan, lyfte ner kappan och handväskan från kroken bakom dörren och vände sig mot spegeln. Hon tog upp kammen ur väskan och när hon drog den genom håret kom hon osökt att tänka på sonen som var den enda av barnen som hade ärvt hennes gröna ögon och rödblonda lockar. Längden däremot hade han ärvt efter sin pappa. Gabriel som skulle fylla femton i augusti var redan en och sjuttiosex och skulle antagligen bli uppåt en och nittio som Thomas innan han hade växt klart. Själv var hon bara en och sextiotvå, slank och finlemmad och såg ut som en ung flicka trots sina fyrtiotre år.

Hon lämnade kontorsrummet, låste dörren och gick mot utgången. Efter att ha sagt trevlig helg till några arbetskamrater som dröjt sig kvar, tog hon hissen till entrévåningen och gick ut genom porten mot Sergelgatan, ner över plattan och in i tunnelbanehallen. Hon stannade vid Pressbyrån och köpte en kvällstidning innan hon tog rulltrappan ner till perrongen. Ett tåg kom precis inrullande och mängder av människor trängdes och knuffades, det var knappt folk hann stiga av innan mobben tryckte på och skulle in. Vagnen fylldes 14

på ett par sekunder och när Birgitta som en av de sista kom på var alla sittplatser upptagna. Hon suckade tungt, stoppade ner tidningen i väskan och tog sedan ett stadigt tag med båda händerna om närmaste stolpe.

En halvtimme senare korsade hon torget och gick fram till postlådorna som hängde på väggen alldeles vid ingången till förortens centrumbyggnad. Äldsta dottern Susannes födelsedagskort, som borde ha postats redan dagen innan, låg fortfarande kvar i handväskan. Hon hoppades ändå att kortet skulle hinna fram till hennes födelsedag på måndag.

Susanne som skulle fylla tjugoett och som studerade vid Stockholms universitet, hade flyttat hemifrån ett halvår tidigare och bodde numera tillsammans med pojkvännen Pelle i en studentlägenhet inne i stan. Birgitta kände sig stolt över att hon som ensamstående mamma hade lyckats lotsa ett av sina barn så långt som till universitet. Även Annika och Gabriel var studiebegåvade och gillade dessutom att plugga, därför antog hon att de också skulle gå vidare till universitetet direkt efter gymnasiet. Annika var snart där, men Gabriel som ännu inte fyllt femton gick fortfarande i grundskolan.

Om Annika gör som Susanne och flyttar hemifrån då hon gått ut gymnasiet, tänkte Birgitta, skulle bara Gabriel bli kvar därhemma, vilket för hennes del skulle kännas tomt och ödsligt efter alla år med tre barn i huset. För att inte tala om alla deras kompisar som hade passerat revy under åren. Hon hade dragit hela lasset själv sedan skilsmässan från Thomas, barnens pappa, och det hade känts tungt många gånger. Bara ett år efter deras separation hade Thomas gift om sig med Gunilla och när deras dotter Agnes föddes några år senare hade han inte mycket tid över för barnen från första äktenskapet.

Thomas tog sällan initiativ till umgänge och ville de träffa sin pappa var det hon som körde ungarna till honom under tiden han bodde kvar i deras gamla hus i Lidingö, som han hade gjort några år efter skilsmässan. För fyra år sedan flyttade han till en villa bara tio minuters promenadväg från radhuset och de äldre barnen för att, som han själv påstod, kunna vara mer tillgänglig för dem, även om den tillgängligheten i praktiken inte var så mycket att hurra för.

15

Birgitta lade kortet på lådan och gick in genom svängdörrarna till köpcentret. På väg mot Konsum funderade hon över vad hon skulle handla hem. Någonting snabblagat till kvällens middag fick det allt lov att bli och sedan vad som i övrigt behövdes till hushållet.

16

Kapitel 3

Klockan var kvart i sju när Birgitta kom hem.

– Hallå! Gabriel! Annika! Är ni hemma? ropade hon när hon hade ställt ifrån sig matkassarna på köksgolvet.

Från Annika kom inget svar, Gabriel däremot kom rusande nerför trappan och in i köket.

– Vad sen du är i dag, sa han och började hjälpa till med att plocka upp varorna.

– Det var jättelånga köer på Konsum. Idiotiskt att handla på en fredag och så här i slutet på månaden när folk just har fått lön.

– Du skulle ha ringt från jobbet så kunde jag ha mött dig vid affären, sa Gabriel.

– Min lilla ängel, inte blir väl köerna kortare för det, sa Birgitta med ett leende och ställde in två liter mjölk i kylen.

– Men jag kunde ha hjälpt dig bära hem kassarna, sa Gabriel.

– Jovisst, min ängel, det skulle förstås ha varit bra.

– Mamma, kan du inte sluta kalla mig ängel, sa Gabriel. Jag är väl ingen barnunge heller.

Han tryckte med irriterade rörelser in en påse frysta grönsaker och två torskpaket i den nästan överfulla frysen och stängde dörren med en smäll.

– Men du är en liten ängel, retades Birgitta.

– Men mamma…, sa Gabriel med en suck.

Birgitta gav honom ett okynnigt leende, sjönk ner på en stol och frågade hur han hade haft det i skolan i dag.

Frågan var väntad, han fick samma fråga varje dag och svaret blev alltid detsamma.

– Bra. – Skönt att höra.

17

– Var är min jacka? Den med munkkåpan.

– Den ligger i tvättkorgen.

– Bland smutstvätten?

– Nej. I korgen med rentvättat.

– Schysst, morsan. Jag ska ha den på mig ikväll.

– Vart ska du ta vägen?

– Det är disco på gårn, jag ska dit.

Han väntade sig med vem då? och lämnade skyndsamt köket innan hon fick en chans att ställa frågan.

När han hämtade munkjackan i badrummet passade han på att dra kammen genom håret. Vaxet kändes äckligt kletigt, men frisyren såg inte så tokig ut. Som morsan brukade säga vill man vara fin, så får man lida pin.

Han var några minuter sen, men hoppades ändå att Jocke skulle vänta. Nu gällde det bara att smita förbi köket så att hans mamma inte fick en chans att ställa fler frågor om vart han skulle ta vägen och vad han skulle göra. Till sin förargelse kom han på att fickpengarna var slut och att han måste be henne om sin månadspeng, åtminstone en del av den om han skulle behöva köpa någonting under kvällen.

Tusan också, tänkte han och gick in i köket där Birgitta stod vid spisen och rörde i en gryta med köttfärssås. Hon vände sig mot honom med ett leende då han ställde sig intill henne.

– Kan jag få femtio spänn? frågade han och drog begärligt in den aptitretande doften från köttfärssåsen.

Han hade gärna stannat och ätit om han bara hade haft tid.

– Vad ska du göra med dom? undrade Birgitta.

– Köpa en hamburgare och en dricka kanske, svarade Gabriel.

– Ät innan du går istället, sa Birgitta.

– Jag hinner inte, jag ska vara vid grillen klockan sju. Sen ska jag till gårn.

Birgitta såg på honom med höjda ögonbryn och med den ofrånkomliga frågan på tungan.

– Vem ska du träffa där?

– Lasse, mumlade han.

– Vem sa du?

18

– Lasse.

– Vem är Lasse?

– En kille i parallellklassen. Kan jag få femtio spänn då?

Birgitta gav honom en lång, frågande blick innan hon gick till sovrummet för att hämta plånboken ur handväskan. Hon var strax tillbaka med en femtiolapp och lade den i Gabriels utsträckta hand.

Han tackade och gav sin mamma en kram, stoppade sedan ner femtiolappen i fickan på munkjackan och lämnade köket.

– Se nu till att pengarna räcker ett tag. Och bli inte sen, ropade hon till honom när han satt på stolen i hallen och drog på sig gympadojorna.

Det hade börjat regna, så han stannade upp på trappan och funderade över hur han skulle ta sig ner till centrum utan att bli dyngsur, men drog sedan beslutsamt munkkåpan över huvudet och sprang i en rasande fart nerför backen, förbi skolan och över torget.

Trots att han var några minuter försenad väntade Jocke på honom.

Nonchalant tillbakalutad mot grillens ena gavelvägg och i skydd för regnet under det utskjutande taket drog han just ett djupt bloss på en löst rullad cigarrett som Gabriel inte kunde låta bli att kasta nyfikna blickar på.

Torget var i det närmaste avfolkat och grönsaksstånden var nedmonterade. Endast ett fåtal personer korsade den öppna platsen med plastkassar i händerna och vid ingången till köpcentret gick några in och några ut och i grillkioskens kö väntade kunderna tålmodigt på sin tur. Doften av hamburgare och stekt lök frestade Gabriels näsborrar. Han hade inte ätit sedan lunchrasten i skolan och då åt han inte särskilt mycket, inte för att det var något fel på korv och potatismos när morsan lagade till det, men skolmaten var trist och smaklös och nu sög det rejält i magtrakten.

– Vilket jävla väder, sa Jocke.

– Ja, sa Gabriel. Jag är genomsur.

Jocke svepte med blicken över Gabriels våta gestalt.

– Ska vi sticka då, sa han sedan och drog ytterligare ett bloss på cigarretten.

– Jag tänkte köpa en hamburgare först, mumlade Gabriel.

19

– Skit i det, du kan tjacka en macka på gårn, sa Jocke och släppte långsamt ut röken ur munnen.

Gabriel kastade långa blickar på cigarretten och undrade hur det smakade att röka, han hade aldrig provat och det var klart som korvspad att man måste röka om man skulle passa in i gänget.

– Äh… jag tänkte… har du en cig att låna mig? vågade han sig på att fråga samtidigt som han stirrade ner på sina blöta gympadojor.

– Jaså, lillpojken har börjat röka? sa Jocke en aning spydigt.

Gabriel höjde blicken och såg på sin gamla klasskamrat medan han snabbt tänkte ut ett svar som inte lät alltför korkat.

– Vadå lillpojke, sa han. Jag har rökt länge, har bara slut på ciggisar för tillfället.

– Jasåru, sa Jocke med ett snett leende. Men det är klart du ska ha en cig. Ska det vara en Prince eller några bloss på den här?

Han stack fimpen under näsan på Gabriel. Den luktade konstigt, lite sött faktiskt.

– Vad är det för nåt? frågade han.

– Det är en cig helt enkelt. Skaru ha ett bloss eller inte.

– Det är ju bara en fimp, sa Gabriel. Har du ingen hel?

– Kanske, kanske inte, svarade Jocke retsamt och drog ett sista bloss på cigarretten innan han släppte fimpen till marken och trampade ner den i gruset med klacken på de svarta bootsen.

– Skit samma vilken sort det är. Jag röker vad som helst, sa Gabriel som inte visste mycket om cigarrettmärken överhuvudtaget.

– Jaså, minsann. Prova en sån här då, sa Jocke och tog upp en plåtask ur byxfickan.

I den låg ett tiotal löst rullade cigarretter som såg ut att vara av samma sort som den Jocke just hade fimpat. Gabriel plockade upp en ur asken och stack in den mellan läpparna.

– Har du eld? frågade han nonchalant med cigarretten vippande i mungipan.

– Har du ingen eld heller? Du som har rökt så länge.

– Jag glömde tändaren hemma, sa Gabriel.

– Klart du gjorde, sa Jocke och plockade upp en ask tändstickor ur fickan.

20

Gabriels självförtroende växte en aning då han lyckades få eld på cigarretten vid första försöket, men efter att ha dragit ett djupt bloss på den började han hosta och tappade nästan andan.

– Åh fy fan! utbrast han med en min som skulle ha gjort en clown avundsjuk.

Jocke slog sig på knäna och skrattade hysteriskt medan Gabriel fortsatte att hosta som en lungsjuk.

– Ta ett bloss till för fan, sa Jocke när han hade hämtat andan efter skrattanfallet.

Gabriel satte cigarretten till läpparna igen, drog ett bloss och den här gången gick det vägen även om det först kändes som om han hade fått ett knytnävsslag i mellangärdet. Han kippade efter luft i några sekunder för att därefter uppfyllas av ett lyckorus han aldrig tidigare hade upplevt.

– Wow. Fan vad coolt. Vad är det för nåt?

– Braja, grabben. Braja seru, sa Jocke och flinade.

– Hasch va? Fan vad häftigt.

– Ge hit, sa Jocke och sträckte fram handen.

I samma ögonblick som Gabriel motvilligt lämnade tillbaka cigarretten, bromsade en polisbil in framför grillkiosken.

– Fan också, sa Jocke. Kom vi sticker.

Gabriel såg först förvånat efter Jocke när han kutade iväg som om han hade eld i baken, men när killen dök in bland några buskar på andra sidan vägen, sprang han också utan att egentligen förstå vad det var frågan om.

– Vad är det som händer? Vi har väl inte gjort nåt? sa han när han satt hukad intill Jocke bakom buskaget.

– Säg inte det du grabben. Men kom nu för fan så sticker vi till gårn.

När de kom fram till fritidsgården drog Jocke ett sista bloss på cigarretten och knäppte iväg fimpen med tummen och pekfingret medan Gabriel girigt såg efter den där den flög i en vid båge över marken och slutligen hamnade i en vattenpöl.

– Kan jag få en? frågade han och pekade på Jockes byxficka där han hade plåtasken med de löst rullade cigarretterna.

21

– En annan gång, svarade Jocke och ryckte upp dörren till fritidsgården.

Därinne stötte de genast på några av Jockes gängkompisar. En av dem hade sin arm runt axlarna på en tjej som Gabriel kände igen som en gammal klasskompis till Annika, men just då kunde han inte minnas vad hon hette. Han morsade på Jockes kompisar med ett tjenare, läget? men fick dessvärre inget svar. De såg liksom rakt igenom honom som om han vore osynlig. Jocke drog en av dem åt sidan och sa någonting som Gabriel inte kunde höra eftersom sorlet i lokalen och den höga volymen från musikanläggningen överröstade alla försök till avlyssning. Istället vände han sig mot Annikas gamla klasskompis. De hade träffats några gånger när hon följt med syrran hem efter skolan på den tiden de gick på högstadiet. Om de fortfarande var kompisar visste han inte. Hon hade inte setts till sedan en kväll i höstas då hon kom för att låna några av Annikas LP-skivor.

– Vad gör du nu för tiden då? frågade han bara för att ha någonting att säga.

Inte heller hon svarade på tilltal och när han retfullt tryckte pekfingret mot hennes mage för att få henne att reagera, hoppade hon till som en skrämd ödla och såg på honom med allt annat än älskvärdhet.

– Vafan är det med dig? sa hon och med händerna på höfterna gav hon honom en provocerande blick.

Vilken snarstucken jäkla tjej, tänkte Gabriel och gav henne en lika provocerande blick tillbaka.

– Och vad är det med dig då? sa han. Har du problem, eller…?

– Det ska väl du skita i, sa tjejen och visade fingret, varpå hon vände på klacken och försvann in bland ungdomarna som skakade loss på dansgolvet.

Gabriel fattade ingenting, men så ryckte han på axlarna och såg sig omkring. Längre bort i lokalen upptäckte han sin klasskamrat Henriks bleka och fräkniga ansikte bakom en klunga tjejer. Sedan Christian flyttade till Småland hade de träffats några gånger efter skolan, men inte särskilt ofta eftersom Henrik hade en massa annat för sig på fritiden. Föräldrarna var frireligiösa och hela familjen levde 22

efter regler som deras religion föreskrev. Bland annat gick de i kyrkan på söndagarna och hade bönemöten hemma eller hos andra församlingsmedlemmar ett par gånger i veckan. I skolan blev Henrik mobbad av flera skäl. För det första liknade han Karlsson på taket och för det andra var hans kläder långt ifrån senaste modet, vilket fick somliga att ha roligt på hans bekostnad, och så var det religionen förstås.

Han skilde sig helt enkelt från mängden. Gabriel kunde inte låta bli att tycka synd om killen, han hade själv varit mobbad när han gick på lågstadiet och visste hur det kändes. Aldrig skulle han glömma de gånger han kommit hem från skolan utan varken vantar eller mössa eller annat som de andra ungarna hade plockat av honom på rasterna eller när han var på väg hem. Det var inte roligt, men han hade åtminstone haft Christian, medan Henrik inte tycktes ha någon, förutom sina föräldrar.

Nu trängde han sig fram till Henrik och höjde handen till hälsning.

– Läget? sa han.

– Bara bra. Du då?

– Jodå, det knallar. Ska vi hitta på nåt?

– Vi kan spela biljard, sa Henrik och sken upp.

– Javisst, sa Gabriel och tillsammans gick de båda kamraterna bort till biljardbordet.

– Hur gick det på matteprovet? frågade Henrik.

Gabriel log och kunde inte låta bli att skryta. Jodå, han hade förstås varit bäst i klassen med trettio rätt av trettio möjliga.

– Då var du etta och jag tvåa, sa Henrik. Jag hade tjugonio.

– Det var som sjutton, sa Gabriel och gav kompisen en kamratlig klapp på axeln.

Vid biljardbordet var en kille i mörkblå polotröja just i färd med att försöka sänka åttan och fixade han det skulle de snart vara klara.

– Får vi ta över efter er? frågade Gabriel.

– När jag har klarat av den här, svarade killen med polotröjan och pekade med kön på den svarta åttan.

– Om du kan, ja, sa Gabriel.

– Ha, en baggis. Nu ska ni få se ett proffs i aktion.

23

Han tog god tid på sig och när stöten äntligen kom skruvade bollen iväg mot sargen och vände sedan i en perfekt vinkel mot målet. Smack, där satt den och killens armar for upp i en segergest.

– Bingo, sa Gabriel.

Nu kom kön flygande över bordet. Gabriel fångade den i luften och Henrik tog över kön från polotröjans motspelare och så satte de igång. Gabriel började, sprängde och stötte ner en av de enfärgade bollarna i hålet på biljardbordets långsida.

– Henrik, dom tvåfärgade är dina, sa han och gjorde sig beredd för nästa stöt.

Till en början gick det riktigt bra för Gabriel. Han ledde med fem sänkta bollar mot Henriks två då han av en händelse fick ögonkontakt med Jocke som stod en bit bort och flinade åt honom. Då tappade han både spelglädjen och koncentrationen, vilket resulterade i att han förlorade matchen som han hade varit så säker på att vinna.

– En omgång till? undrade Henrik.

– Nej, jag har inte lust, svarade Gabriel besviket och lade ifrån sig kön.

Det var första gången han förlorade en biljardomgång mot Henrik och det kändes inget vidare.

– Kanske lika bra för jag måste nog gå hem i alla fall. Ska vi ha sällskap en bit?

– Nej, jag stannar ett tag, sa Gabriel.

– Men vi kanske kan hitta på nånting nästa vecka, sa Henrik hoppfullt.

– Jovisst. Vi kan snacka om det i skolan på måndag.

Så gick de åt varsitt håll. Henrik mot utgången och Gabriel till serveringen där gårdens fritidsledare Lelle höll på att fylla kylmontern med läsk samtidigt som han höll ett vakande öga över lokalen.

– Men tjenare, Gabriel. Hur är läget? sa han muntert. Jag har inte sett dig på ett tag.

– Nä, för jag har pluggat. Vi har haft en himla massa prov på sista tiden, ska du veta.

– Säger du det? Då längtar du förstås till sommarlovet.

– Jodu.

24

– Du går i åttan nu, eller hur?

– Jo. – Sen har du bara ett år kvar.

– Jo, men jag ska plugga vidare. Jag ska bli biolog.

– Det må jag säga. Du har ambitioner du.

– Det måste man ha om man ska komma nånstans här i livet, sa Gabriel snusförnuftigt.

Lelle skrattade till.

– Ja, det låter onekligen som om du vet vad du vill i alla fall.

– Det är klart, sa Gabriel och pekade på en baguette. Jag tar en sån där skinkmacka.

– Visst, sa Lelle och plockade upp en baguette som var inslagen i plastfolie och lade den på glasmontern.

– Och en Cola.

Gabriel betalade, tog smörgåsen och plastmuggen med sig och gick en runda i lokalen för att se om han kunde hitta någon annan han kände, men när han inte gjorde det bestämde han sig för att gå hem. På väg mot utgången råkade han se en skymt av Jocke som stod och hånglade med en blond korthårig tjej i lappade blå jeans och jeansjacka med bortrivna ärmar. Hon höll honom som i ett skruvstäd med händerna hårt sammanflätade bakom hans rygg.

– Jag sticker nu, sa Gabriel när han stannade till framför honom och mötte hans svarta stickande pupiller.

– Du lillpojken, sa Jocke med släpig röst. Dra nånstans va. Ser du inte att jag är upptagen.

Med en tung suck vände Gabriel på klacken och lämnade gården fylld av upprörda känslor. Vilken idiot den där Jocke är, tänkte han.

Eller är det kanske jag som är en idiot? frågade han sig själv. Hur som helst skulle inte kvällen ha slutat så här. I själva verket kände han sig riktigt besviken. Varför ville Jocke absolut ha honom med sig till gården om han inte var intresserad av sällskapet. De kan fara åt helsike både han och hans polare för nu går jag hem och lyssnar på min reggaemusik och snackar med Snoddas. Så behöver jag åtminstone inte umgås med de där idioterna.

25

Kapitel 4

Birgitta lade kvällstidningen i knäet och lyfte blicken mot bokhyllan.

Där stod några inramade fotografier av barnen, hennes föräldrars bröllopsfoto och ett familjefoto som var taget åtta år tidigare och bara ett par månader innan skilsmässan.

Thomas satt på en stol med sonen i famnen och själv satt hon till vänster om honom med döttrarna på knä framför sig på golvet. Till att börja med hade de haft det bra tillsammans hon och Thomas, men med tiden hade hans drickande smulat sönder varenda uns av deras gemenskap.

I flera års tid hade hon bönat och bett honom att sluta med spriten, ändå blev det bara värre och till slut tvingades hon inse att skilsmässa var enda utvägen ur deras miserabla äktenskap.

Hon hade klarat sig alldeles utmärkt utan Thomas, även om det ibland kändes ensamt, som ikväll till exempel när ungarna var ute och det inte fanns någonting av intresse att se på teve.

Förresten, tänkte hon och såg på klockan. Det börjar en nyhetssändning om fem minuter, den kan jag väl titta på i brist på något annat.

Hon hade just satt på teven då Annika kom instörtande i vardagsrummet i sin vanliga hurtiga stil. Hon kastade sig ner på knä framför stereon och började plocka bland LP-skivorna.

– Annika, sa Birgitta förvånat. Var kom du ifrån? Jag hörde aldrig när du kom hem.

Annika vände sig mot sin mamma med ett ironiskt leende på läpparna.

– Mamma lilla, sa hon. Tjuvar och våldtäktsmän kan gå fritt i det här huset utan att du märker nånting.

– Jag satt i tankar.

26

– Du sitter jämt i tankar. Är det inte på tiden att du skaffar dig en karl? Nån att snacka med.

– Är du tokig. Inte så länge du och Gabriel bor hemma.

– Du är så himla tråkig, mamma.

– Jag är väl det, men du som inte är så tråkig har väl haft kul ikväll förstås.

– Äsch. Vi hade tänkt gå till parken, men eftersom det regnade gick vi och satte oss på fiket istället. Vet du förresten vem jag stötte på när jag var på väg hem?

– Nej, jag är ingen tankeläsare.

– Gunilla, och hon är på smällen igen. Vad är det för farsa man har? Han är som den värsta kanin, vetja.

– Det är hans sak.

– Men man skäms ju. En halvgammal gubbe med en femton år yngre fru som han gör på smällen stup i ett.

– Stup i ett? Dom har väl bara ett barn förut.

– Jamen i alla fall. Han har ju tre med dig också.

– Jag vill inte prata om Thomas. För mig är han ett avslutat kapitel.

– Han skaffade sig åtminstone en tjej. Du skulle verkligen behöva en karl, fnös Annika.

– Ja, du sa det alldeles nyss.

– Du tål inte höra sanningen, mamma.

– Och du ska inte lägga dig i mitt kärleksliv.

– Vilket kärleksliv?

– Sluta nu!

– Jag går och lägger mig, fortsatte Annika obekymrat. Väck mig inte i morgon. Jag behöver sova ut.

När hon hade försvunnit uppför trappan med en trave LP-skivor i famnen stängde Birgitta av teven igen och gick ut i köket. Hon föste undan den nya vita spetsgardinen som hon hade köpt så sent som i dag och hängt upp under kvällen.

Efter en hastig blick mot vägen utanför huset vände hon tillbaka till vardagsrummet, hämtade en bok ur bokhyllan och gick och satte sig i soffan. Hon tänkte inte gå och lägga sig förrän Gabriel kom hem.

27

När hon hörde nyckeln vridas om i dörrlåset var klockan halv elva.

– Gabriel, är det du? ropade hon och i nästa ögonblick stod han på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet.

– Vad gör du? frågade han.

– Läser, sa hon och visade upp boken. Var har du varit?

– Jag har varit på gårn.

– Javisst ja. Du sa ju det. Vad hittade du på för skoj där då? frågade hon och gav honom ett varmt leende.

– Jag spelade biljard med Henrik.

– Jaha, så du träffade Henrik. Ja, det är en bra pojke. Han har trevliga föräldrar också.

– Jo, han är schysst…men föräldrarna… jag vet inte… dom är lite konstiga tycker jag.

– För att dom är frireligiösa menar du?

– Dom har en massa konstiga möten och så där.

– Säger du det, sa Birgitta och gäspade.

– Och han måste vara med på alla dom där mötena också, sa Gabriel. Det kan inte vara så kul.

– Inget fel i det, sa Birgitta, men nu går jag och lägger mig.

Hon gick in i sitt sovrum och Gabriel sa godnatt, sedan tog han trappan upp till övervåningen och gick in på sitt rum. Han sjönk ner på stolen intill fågelburen och satt länge och pratade med Snoddas som han hade för vana att göra på kvällarna innan han gick och lade sig. Fågeln var en god lyssnare och käbblade aldrig emot. Nu berättade han för sitt lilla husdjur om Jocke och hans kompisar, om Henrik och biljardmatchen som han hade förlorat, om Annikas gamla klasskamrat som inte verkade riktigt klok och om haschet som hade fått honom att känna sig så härligt flummig. Snoddas betraktade honom med sina små pepparkornsögon, anklagande tyckte Gabriel, men det var förstås inbillning. Hursomhelst drabbades han genast av dåligt samvete. Börja aldrig med droger brukade hans mamma säga, men några bloss på en haschcigarrett var väl ändå inte så farligt.

28

Visst hade man hört talas om langaren som sålde knark på skolgården, det hade de flesta med anknytning till skolan gjort. Föräldrar hade slagit larm vid ett flertal tillfällen, men rektorn och lärarna hade bortförklarat det som rent nonsens och så småningom hade de oroande ryktena runnit ut i sanden.

En kväll, några månader innan Gabriel skulle fylla femton, drog han ett par bloss på en haschcigarett som hans gamla klasskompis Jocke så flott hade bjudit på. Det hade känts coolt, sedan fick morsan säga vad hon ville, hade han tänkt. Hon hade ofta varnat honom för droger, men ett par bloss på en joint kan väl inte vara så farligt.

Teckningen Den gröna hunden.

ISBN 978-91-87001-27-7

www.idusförlag.se

9 789187 001277