9789187001253

Anna Rodell Dahlberg

Fasaden som r채mnade

FASADEN SOM RÄMNADE

FASADEN SOM RÄMNADE av

Anna Rodell Dahlberg

Samhället Lykberga, Lykberga fritidsområde samt sjön Lyken är fiktiva platser i Södermanland.

FASADEN SOM RÄMNADE Utgiven av Idus förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anna Rodell Dahlberg 2012 © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus Förlag AB © Omslagsfoto: Ebba Dahlberg Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-25-3

Till Matilda och Ebba

M aj 1985

1.

D

Evert Ekroth bestämde sig för att avsluta sin arbetsdag en måndag i början av maj, hade han en annorlunda känsla inom sig. Det var faktiskt inte en helt ordinär måndag i hans liv. För det första var klockan inte mer än halv fem, vilket för honom var ovanligt tidigt att avsluta en arbetsdag på, och för det andra var det så att hans hustru Gertrud, hade åkt bort på en veckas vistelse till deras sommarstuga vid sjön Lyken i Södermanland.

För ett mycket kort ögonblick reflekterade han över den rangordning han just placerat skälen till sin annorlunda känsla.

Kanske var det så att de två skälen stod i någon slags beroendeställning till varandra, och då borde de väl egentligen byta plats. Han var en man som gärna tänkte i orsak och verkan, så denna fundering var kanske inget att fästa så stor vikt vid egentligen, även om tanken på just detta eventuella orsakssamband inte kändes helt bekväm för honom. Han slog bort tanken.

Hans hustru skulle inte tillbringa hela veckan på landet själv. Till veckoslutet hade hon bjudit dit en väninna som var nyskild, och därför tydligen behövde få lite miljöombyte.

Evert visste att Gertrud hade längtat så länge på att få åka ut till landet, för att få bo där under några dagar då det kanske var som allra vackrast, när all grönska var nyutsprungen, och man upptäckte något nytt i naturen nästan varje dag. å

11

Förr om åren hade det inte passat så bra, framför allt inte när barnen gått i skolan. Visst hade barnen varit relativt självständiga under flera år, men så länge de ändå bott kvar hemma hade det inte varit aktuellt. Men nu bodde sonen Lars i en studentlägenhet i Uppsala, där han studerade till civilekonom, och dottern Yvonne hade verkligen haft tur, hon fick en fast anställning på en bank direkt efter det att hon tagit studenten. Nu bodde hon i en egen lägenhet, på ett lagom avstånd ifrån föräldrahemmet.

Så nu, äntligen, hade hans hustru alltså en hel veckas försommarsemester på landet framför sig. Och visst var det en skön känsla av frihet som besökte även honom, denna måndagseftermiddag i början av maj.

När han kom hem tog han in posten, och lade in den i arbetsrummet. Sedan tog han fram en kall öl och gick ut och satte sig på altanen för att läsa dagstidningen. Han hade inte suttit lång stund innan han avbröts av telefonen. ”Evert Ekroth”, svarade han. ”Ja, hej älskling”, han kunde höra sin hustrus röst, hon lät glad och avspänd, noterade han. ”Hej, hur har du det på semestern älskling?” frågade Evert. ”Jo då, det är bara bra. Det är så lugnt och skönt här. Jag har hunnit med att plantera lite penséer idag, och så har jag faktiskt börjat läsa i en av de böcker som jag tog med mig hit. Du anar inte vad vackert det är här nu, med alla vitsippor och alla vackra björkar.” ”Ja, jag förstår att det måste vara underbart. Har du sett till några andra som också ska bo kvar på området?” ”Jag tror att Oskarssons bor kvar, men så är de också nyblivna pensionärer. Vet du Evert, ja det är väl inte klokt egentligen, men ibland kan jag nästan längta dit, ja tills vi blir pensionärer alltså. Tänk dig att kunna åka hit när vi vill och hur ofta vi vill.” ”Ja du, visst kommer det att bli en härlig tid när vi kommit så långt, men försök verkligen att njuta riktigt ordentligt nu också”, svarade Evert. ”Ja, det ska jag verkligen göra. Nu ska jag fortsätta att läsa 12

i boken, den är riktigt spännande, och i morgon ska jag börja jobba lite med grönsakslandet och förbereda årets sådd. Sedan kommer Berit på torsdag kväll. Det ska bli så trevligt att äta lite gott och småprata. Vi delar en hel del ungdomsminnen tillsammans, som du vet.” ”Ja, det låter som du har det bra, och kommer att få det riktigt trevligt under veckan, älskling”, svarade Evert. ”Ja, det tror jag nog, men sköt om dig du också, och arbeta inte ihjäl dig. Glöm inte att vattna blommorna. Även penséerna ute kan behöva en skvätt, i alla fall om solen tittar fram. Vi hörs senare i veckan, hej så länge.” ”Jag ska inte glömma bort blommorna. Sköt om dig nu, hej.”

Vad höll jag på med egentligen, funderade han då han lagt på luren. Han kom snart ihåg att han höll på att läsa tidningen ute på altanen.

Han satte sig ned, drack ur ölen, och bläddrade igenom tidningen. Det var inte mycket att läsa egentligen, konstaterade han. Han lutade huvudet bakåt en stund, blundade och vilade i några minuter.

Sedan slog en tanke honom. Vad var det nu Gertrud hade sagt? Hon hade visst börjat läsa i en bok där ute på landet. Tänk om han skulle ta cykeln ned till biblioteket, det var inte i går precis, och låna en bra bok som han kunde läsa nu på kvällarna när han ändå var ensam hemma.

Han bestämde sig för att göra det. Och när klockan var tio minuter över sju denna måndagskväll, cyklade Evert Ekroth till biblioteket, för att låna en bra bok, eller möjligen ett par.

Han parkerade cykeln i cykelstället. Att han inte unnade sig detta oftare, tänkte han. Förr hade han varit en flitig besökare på biblioteket, eftersom att han alltid tyckt om att läsa dagstidningar från olika delar av landet.

Han slog sig ned, och fick tag i Södermanlands Nyheter.

Det var alltid intressant att få läsa om vad som händer i bygden kring sommarstugan. ”Är det ledigt här?”

13

En kvinna, som han skulle gissa var i 30-års åldern hade ställt frågan, och hon syftade på stolen bredvid honom. ”Javisst, den är ledig”, svarade han.

Hon slog sig ned. Han noterade att hon var relativt lång, hade mörkt axellångt hår, och var klädd i en mycket vacker sommarklänning. Hon log mot honom i ett kort ögonblick.

Han log tillbaka. Därefter bläddrade han som hastigast igenom tidningen, och gick sedan för att titta efter någon bok att låna.

Han förstod inte varför han inte kunde släppa tankarna på kvinnan. Kanske hade det varit något bekant över henne, eller möjligen var det bara det att hon var ovanligt vacker, vilket faktiskt upplevdes som en obekväm tanke för honom. Men när blev det egentligen ett brott med en tanke, funderade han vidare.

Det var nog helt enkelt så, att han reagerade på något vis över sin reaktion. Han brukade nämligen inte ägna sig åt att titta på andra kvinnor. Det hade sannerligen inte varit hans stil.

När han sedan gick och tittade, ganska så planlöst bland böckerna, så fick han syn på henne igen. Hon gick också och letade i bokhyllorna. Han fick just syn på en bok vars titel lockade honom. En annorlunda tid, hette den, och det verkade vara en spännande bok. ”Hittar du något i detta bokhav?”

Det var kvinnan i sommarklänningen som ställde frågan. ”Ja, det tror jag nog”, svarade han. ”Ja, det finns hur mycket som helst här, men jag har hittat ett par böcker jag tror på”, fortsatte hon. ”Ja, visst finns det mycket att välja på”, svarade han.

Han bestämde sig sedan för att biblioteksbesöket fick vara avklarat och gick vidare till utlåningsdisken och ställde sig i kön. Det gick ganska fort, och han var snart ute vid cykelstället igen. Kanske hade han fått lite väl bråttom? Han kunde inte riktigt förstå varför. Men han hade faktiskt blivit en aning 14

nervös i den främmande kvinnans närvaro. Det var någonting diffust, något han inte riktigt kunde sätta orden på.

Han satte sig på cykeln och cyklade hem.

Väl hemma tog han sin bibliotekspåse och gick ut på altanen.

Klockan var nästan nio, och han såg fram emot ett par timmars, förhoppningsvis spännande läsning.

Han började med boken En annorlunda tid, och kom snabbt in i handlingen. Han hade bedömt den rätt, den var spännande från första sidan.

När han hade läst i cirka 45 minuter hörde han röster från gatan, och han blev förvånad då han såg kvinnan från biblioteket igen. Hon promenerade med en äldre kvinna. Det skulle mycket väl ha kunnat vara hennes mor, tänkte han. De hade också med sig en hund, en liten strävhårig tax.

Hon tittade upp mot altanen så plötsligt att han inte hann titta bort. Hon vinkade till honom och det hela kändes faktiskt lite löjligt, tänkte han när han vinkade tillbaka till henne.

Nästa gång han tittade upp så hade de försvunnit. Han fortsatte att läsa, och boken var så bra att klockan hann bli nästan elva innan han gick in för att lägga sig.

Nästa morgon vaknade han av väckarklockans gälla signal. Det tog ett par minuter innan han kom ihåg hur situationen var, att hans hustru rest på en veckas semester till landet, och att han själv skulle stiga upp för att bege sig till jobbet.

I går kväll, erinrade han sig, hade han gjort sitt första besök på biblioteket på mycket länge. I alla fall ett besök som enbart var för hans egen skull. Ett och annat besök till barnbiblioteket hade det blivit genom åren när ungarna var små, det måste medges.

Efter att han hade intagit frukosten ute på altanen, och ögnat igenom morgontidningen, så tog han sin portfölj och gick mot trädgårdsentrén.

Han tog fram cykeln ur garaget och precis när han öppnat grinden, hörde han någon ropa: 15

”Hallå, vänta ett slag!”

Han vände sig om, och fick se kvinnan från biblioteket igen. Hon kom småspringande mot honom, och hon hade hunden med sig. ”Hej, igen”, sa han då hon nästan var framme.

Hon stannade till och pustade sedan ut efter den lilla springturen. ”Hej, det var lite jobbigt det där, konditionen är visst inte på topp. Men du, jag såg dig i går kväll när du satt ute på altanen, var boken bra?” ”Javisst, den var riktigt bra, jag har läst ganska långt redan”, svarade Evert. ”Du undrar förstås varför jag kommer springande så här och ropar?” ”Ja, det måste jag nog erkänna att jag gör”, svarade Evert. ”Jo, du såg mig i går kväll när jag promenerade. Det var min mor som var mitt promenadsällskap. Hon har precis flyttat hit från centrala Stockholm. Min far gick bort i vintras, så hon kände att hon ville byta miljö helt och hållet.” ”Ja, det kan man förstå”, svarade han, medan hans tankar ostrukturerat for runt inuti hans huvud. Vad ville hon honom egentligen? ”Jo, det är så att jag bor i Norrköping.”

Det hade han faktiskt redan listat ut med tanke på hennes dialekt, eller i alla fall att hon någon gång måste ha bott där. ”Jag hjälper min mor med att komma i ordning efter flytten”, fortsatte hon. ”Ja, jag ska stanna hos henne i en vecka ungefär. Nu är det så att jag tycker att det blir ganska långtråkigt att bara packa upp kartonger hela tiden. Jag känner ingen här, och det gör inte min mor heller. Inte än i alla fall. Biblioteksbesöket i går är det enda som jag hittills kommit på att roa mig med, men jag tänkte att du kanske har något bra tips på vad det finns att göra här?”

Han började känna sig lite obekväm i situationen. Han var en jäktad man på väg till sitt arbete. Han kunde helt enkelt inte tänka klart.

16

”Nja, jag vet faktiskt inte riktigt. Nu har jag dessutom ganska bråttom, men kom förbi här i kväll kring sjutiden. Jag kanske kommer på något på jobbet, eller så”, svarade han. ”Ja, okej, det gör jag gärna”, svarade hon.

Evert Ekroth, nyligen 46 år fyllda, hade just precis bestämt träff med en kvinna. En för honom totalt främmande kvinna.

Träff, tänkte han, det var väl verkligen inte det som det här handlade om. Han skulle bara träffa henne för att föreslå något som hon skulle kunna sysselsätta sig med här i Norrviken. Lite evenemangstips helt enkelt.

Dessutom hade han faktiskt oerhört bråttom till sitt arbete.

Han blev helt enkelt tvungen att försöka avsluta samtalet på något acceptabelt sätt. Det skadade väl inte att vara lite medmänsklig i dagens hårda samhällsklimat, tänkte han.

Sedan kände han sig lugn, och var helt övertygad om att det hela naturligtvis enbart handlade om att den unga kvinnan ville ta reda på vad som fanns att göra i närområdet, för att sedan kunna förmedla det vidare till sin nyinflyttade mor.

Självklart var det så, avslutade han sina funderingar, samtidigt som han satte nyckeln i låset till firma Ekroth.

Dagen gick fort. Ett kort samtal med Gertrud hade han också hunnit med. Hon var bjuden till makarna Oskarsson på en bit mat till kvällen, vilket hon såg fram emot. De tyckte väl att hon kunde behöva lite sällskap.

När arbetsdagen sedan var slut, vilket han bestämde sig för att den var redan klockan fyra på eftermiddagen, cyklade han snabbt hem. Sedan följde i princip samma procedur som föregående eftermiddag: Han tog in posten och lade in den i arbetsrummet och tog sedan fram en kall öl och gick ut på altanen.

Sedan kom tankarna och funderingarna till honom. Hur i all världen kunde han ha föreslagit att kvinnan från biblioteket skulle komma hit i kväll? Vad ska han hitta på? Hänvisa henne till den kommunala turistbyrån kanske? Vilken troligen inte 17

har öppet klockan sju på kvällen, i alla fall inte så här tidigt på säsongen. Han får väl helt enkelt ursäkta sig med något i stil med att han fått förhinder, men att han absolut kan rekommendera henne att uppsöka turistbyrån i morgon.

Han kände sig nöjd med att ha bestämt sig för detta, och började därför ställa in tankarna på ännu en lugn och harmonisk kväll på altanen. Kanske skulle han kunna unna sig ännu en kall öl, medan han skulle fortsätta att läsa i den spännande boken.

Efter att han hade ätit och tittat igenom posten, satte han sig ute på altanen igen. Tiden gick fort när han läste, och plötsligt hörde han någon komma gående uppför grusgången. ”Hej, hej!” ropade hon.

Han tittade upp och såg kvinnan i sommarklänningen. I dag hade hon en annan klänning på sig, som om möjligt gjorde henne ännu vackrare. ”Hej”, svarade han. ”Ja, förlåt om jag verkar påflugen, du bor väl naturligtvis inte själv här, och det är verkligen inte meningen att tränga mig på.” ”Nej men det gör inget alls, faktiskt, får jag bjuda på en kall öl?” ”Tack gärna, det vore väldigt gott”, svarade hon. ”Slå dig ned så länge här på altanen.” ”Tack, det ska jag göra”, svarade hon.

Han gick in för att hämta varsin öl, medan han i tankarna övertygade sig om att det verkligen var en god gärning han gjorde. Att vara lite vänlig och hjälpsam mot en medmänniska helt enkelt, det fick man inte uppleva för mycket av i dessa tider.

Han gick ut på altanen igen, och gav henne en öl och ett ölglas. Sedan satte han sig ned, mittemot henne. ”Vad heter du?” ”Jag heter Christel, Christel Claesson. Vad heter du?” ”Evert. Jaha, du ville visst ha lite evenemangstips, eller hur?” ”Ja, just det”, svarade hon.

18

Han tittade på henne, och hon log mot honom. Han log tillbaka, och i samma stund kände han att allt kändes väldigt overkligt.

De satt länge och pratade. Han berättade om sin familjesituation, och hon berättade att hon varit singel i ungefär ett halvår. Hon hade flyttat från sin sambo, eftersom det inte hade fungerat mellan dem. Men som hon sa, det var tur att de inte hann få några barn tillsammans i alla fall.

Hon berättade också att hon trivdes med singellivet, och att hon nog behövde få vara fri ett tag.

Klockan hann bli halv tio, och de hade nog pratat om det mesta, men inte någonting om det som varit anledningen till hennes besök. ”Nej, nu är det kanske dags för mig att gå hem till min mor”, sa hon.

Det hade börjat mörkna ute, och dessutom blivit lite kyligare. ”Vi kan flytta in i vardagsrummet en stund. Jag tänkte titta efter några turistbroschyrer i mitt arbetsrum. Jag kanske till och med kan ha någon bok där om sevärdheter häromkring.

Om jag inte minns helt fel så skaffade vi en sådan när vi var nyinflyttade här”, sa Evert. ”Ja okej, en liten stund då”, svarade hon.

De gick in båda två, och råkade för ett mycket kort ögonblick snudda till vid varandras händer. Han gick vidare in i arbetsrummet och började titta bland alla böcker som han hade i bokhyllan. Han skulle precis ropa på henne när han hörde att hon kom in i rummet.

Hon tittade på honom och log. Hon gick fram mot honom.

Han tog också några steg fram, utan att reflektera över varför han gjorde det. Plötsligt omfamnade de varandra. De kramades och kysstes. De sa ingenting, men allt blev mer intensivt.

Sedan började de smeka varandra, samtidigt som de började ta av varandra kläderna. De älskade med varandra, hett och intensivt i Everts arbetsrum. Ännu en dag var till ända, en vårdag tidigt i maj. En dag 19

som varit annorlunda på alla sätt. En dag då något inträffat i Everts liv, något som inte fick hända. Det absolut förbjudna.

Klockan visade 00.40, när Christel Claesson satte nyckeln i låset till sin mors lägenhet.

När Evert vaknade nästa morgon skyndade han sig till jobbet.

Han förträngde alla tankar som han upplevde som obekväma, de tankar som envist försökte få den underbara kvällen och natten förstörd i hans sinne, genom att låta den verklighet han normalt levde i hänsynslöst blanda sig i det lyckorus han just nu befann sig i. Han försökte i stället fokusera sina tankar till fullo på Christel, och att de skulle ses till kvällen igen, vilket förmodligen skulle bli deras sista möte.

På torsdagen hade han inte lika bråttom till jobbet. Christel hade varit hos honom under natten, och de hade ägnat den fullkomligt åt varandra. Inget runt omkring dem hade existerat.

Men nu fanns det ingen återvändo, nu gick det inte att värja sig mot de svåra tankarna längre. Nu var det hög tid att återvända till verkligheten igen, tänkte han.

Efter att han skiljts från Christel hade deras gemensamt uttalade överenskommelse, liksom ett envist eko, gång på gång upprepats i hans medvetande: Deras kärleksnätter skulle förbli deras hemlighet. För alltid.

Han kunde inte, och ville heller inte förstå varför det överhuvudtaget hade hänt. Det tjänade inget till att analysera situationen, och därmed bryta ned hela hans liv i smådelar. Det enda han visste var att han hade känt sig väldigt attraherad av Christel från det första ögonblicket han såg henne på biblioteket. De hade känt likadant, och båda två hade insett att det inte kunde bli någon fortsättning mellan dem.

Det var klart att det fanns skäl till det som hänt mellan dem.

Men han orkade inte fördjupa sig i orsakerna, inte just nu. Visst var de lyckliga tillsammans, han och Gertrud. Naturligtvis fanns inte samma glöd som när de var nyförälskade, men de älskade ändå varandra, och att jämföra ett långt äktenskap med 20

två heta nätter med Christel vore väl naivt. Det insåg han trots allt.

Nu måste han förtränga vad som hänt. Nu var det verkligheten som gällde.

21

April 2006

2.

K

på att Gertrud Ekroth inte var särskilt misstänksam av sig, och inte heller utrustad med särskilt livfull fantasi. Eller möjligen var det bara en konsekvens av att hon började bli lite glömsk, som gjorde att det handskrivna kuvert som legat i postlådan denna måndagsmorgon, successivt försvann ur hennes medvetande.

Hon hade knappt ägnat det en tanke sedan hon hade lagt in det på Everts skrivbord. Nog för att det hade varit adresserat till Evert personligen, och att det knappast såg ut att kunna innehålla något som hade med firman att göra. Men hon funderade ändå inte mycket på det. Inte denna härliga vårdag, då hennes tankar redan var i full gång med planeringen av årets stora familjefest, midsommarfesten för hela familjen Ekroth, vid sommarhuset i Lykberga.

Hon kunde inte låta bli att tänka på sin underbara familj.

Sonen Lars var nu 43 år och gift med den vackra och intellektuella Liv. Dottern Yvonne, var 41 år och gift med den pedantiska Göran. Han jobbade på någon statlig myndighet, och var man inte pedant och byråkratiskt lagd innan man började på ett sådant ställe, då blev man det förr eller senare, ansåg Gertrud. Fast egentligen visste hon inte vad han gjorde där.

Hon visste inte heller om han hade varit pedant eller inte innan han hade börjat arbeta där. Dessa fördomar om statliga anske berodde det

25

myndigheter var väl skälet till hennes ointresse för svärsonens vardagliga slit.

Nåväl, var och en hade väl nog med sin egen börda. Gertrud Ekroths arbetsliv avslutades för drygt ett år sedan, då hon välbehövligt gått i pension efter 37 verksamma år inom äldreomsorgen i kommunen. Hon hade arbetat inom långvård, ålderdomshem och servicehus. Utvecklingen inom hennes arbetsområde riktades mot att de gamla skulle klara sig mer och mer själva, att de helst skulle bo kvar i sina egna lägenheter så länge de bara var möjligt.

Tiderna förändrades, på gott och ont, tänkte hon. Visst hade hon haft det kämpigt många gånger i sitt yrkesliv, men hon hade ändå trivts. Hon hade verkligen känt och upplevt att hon hade gjort nytta, och fått mycket tillbaka av de gamla människorna hon mött under alla år. Det var i alla fall vad hon intalade sig själv, och därför var hon faktiskt nöjd med sin gärning.

Hon gick förbi sin makes arbetsrum, där han brukade ägna tid åt deras privata ekonomi och lite annat pappersarbete. Hon stannade till och funderade en kort stund på hur han fortfarande orkade jobba på med firman i samma takt. Han var ändå 67 år fyllda. Själv var hon 66 år.

Hon hade valt att gå i pension i direkt anslutning till sin 65-årsdag i början av januari 2005. Men med Evert var det annorlunda, Revisionsbyrå Ekroth, det var hans skötebarn. Han hade alltid arbetat väldigt mycket. Själv hade hon inte varit särskilt engagerad i firman.

Vad skulle hon ha sysslat med där förresten? Kokat kaffe, eller vattnat blommorna? Eller skulle hon också ha utbildat sig till revisor? Inget av alternativen hade under åren känts särskilt lockande för henne. Hon hade dessutom inte kunnat tänka sig ett arbetsliv hack i häl på sin make.

Det började bli läggdags och Evert hade ännu inte kommit hem. I morgon skulle hon ringa barnen. Det var nog säkrast att påminna dem om årets midsommarfest. Förvisso var det ett 26

tag dit, men ändå. Det kändes verkligen angeläget att samla hela familjen kring ett riktigt midsommarfirande. Det var flera år sedan sist. Hur många mindes hon inte, men tillräckligt länge sedan var det i alla fall. Och man kunde inte vara ute i nog så god tid med att bjuda sina ganska så upptagna vuxna barn hann hon tänka innan hon somnade.

Hon vaknade av radion som Evert lyssnade på nere i köket.

Han började alltid sin morgon på samma sätt. En stor kopp starkt kaffe och en ostsmörgås samtidigt som han fick dagsfärska nyheter serverade.

Dessa rutiner ändrades inte i och med att Gertrud numera var pensionär. Skillnaden var bara den att Evert nu fick husera i stort sett som han ville där nere i köket. Med undantag av en och annan morgon, som just denna, eftersom hon hade vaknat ovanligt tidigt och inte kunnat somna om.

Hon gick ned för trappan och vidare in i köket. ”God morgon”, sa hon och gav sin make en puss på kinden. ”God morgon, i kväll försöker jag att inte bli så sen, något ska väl den yngre generationen klara av. Fast man undrar förstås ibland”, muttrade han. ”Är det någon av de unga du har problem med?” undrade Gertrud. Hon hade redan tankarna på annat håll. ”Förresten”, fortsatte hon innan hon hunnit få något svar från honom. ”Idag ringer jag till Lars och Yvonne och påminner om midsommar, så de inte hittar på något annat.” ”Bra, gör det du. Nu måste jag sticka till firman, vi ses i kväll älskling”, svarade han när han nästan hunnit stänga ytterdörren.

Gertrud satt vid köksbordet och drack sitt morgonkaffe. Hon hade skjutit ifrån sig morgontidningen till förmån för tankar på sina barnbarn. Fyra barnbarn hade det blivit vilka tyvärr inte var solidariskt fördelade på de båda barnen. Det var Lars och Liv som stod för hela barnaskaran: Ellen 18 år, Axel 15 27

år, Sofie 12 år och som om det inte var nog, lille Anton 5 år.

Så hade skörden blivit.

Naturligtvis älskade hon sina barnbarn, må ingen tro något annat brukade hon tänka. Men det var också ett faktum att hon kände en stor sorg med och för sin dotter Yvonne, vars äktenskap med Göran, tyvärr inte hade resulterat i några barn. Men kanske hade Yvonne faktiskt accepterat barnlösheten bättre än hon själv. Hon hade i alla fall väldigt fin kontakt med alla sina brorsbarn. Men Yvonne skulle ha blivit en så god mor, avslutade hon sina tankar.

Yvonne Ekroth hade precis intagit sin frukost, och druckit ur den sista kaffeslurken som tyvärr hunnit bli för kall. Det brukade ofta bli så eftersom hon under tiden hon drack sitt morgonkaffe samtidigt försökte läsa dagstidningen, plocka undan frukosten samt fixa till sin inte helt lätthanterliga frisyr. Då ringde telefonen.

Typiskt tänkte hon, och tänkte på det tidiga morgonmötet hon skulle ha. Hon arbetade som kassachef på ett relativt litet bankkontor i centrala Stockholm. Hon var därmed chef över tio anställda, varav endast två stycken var män, vilket hon tyckte var synd eftersom det var så att det oftast var kvinnorna som stod för skitsnacket på en arbetsplats.

Naturligtvis fanns det undantag, det visste hon, och därför tyckte hon egentligen inte om att göra sådana generaliseringar. ”Yvonne Ekroth.”

Hon svarade i telefonen samtidigt som hon letade efter sin handväska. Hur klarade man sig egentligen innan de trådlösa telefonerna fanns, tänkte hon tacksamt över denna fantastiska uppfinning. ”Hej, det är mamma Gertrud här, du har bråttom förstås?”

Innan Yvonne sa något tillbaka, tänkte hon att hennes mor faktiskt redan visste svaret. Att hon hade bråttom denna tid på dygnet. Trots att hon faktiskt bara hade sig själv att tänka på, eftersom Göran var på sitt kontor redan klockan sju varje morgon.

28

Det var klart, att i jämförelse med många andra kvinnor i hennes ålder, så var hennes morgon annorlunda. Lite lugnare.

Men, och andra sidan, hade man hunnit till de dryga 40 så brukade väl barnen oftast ha hunnit växa upp en bit. De kanske rentav fixade allt själva på morgonen? Nej, inte börja morgonen med dessa tankar, det var för tidigt. ”Hej mamma lilla. Ja, jag är precis på väg till jobbet. Hur är det, det har väl inte hänt något?” ”Nejdå, jag kunde lika gärna ha väntat med att ringa tills i kväll, men vi tar det kort. Jag vill bara försäkra mig om att du och Göran har bokat in midsommarhelgen. Vi har tänkt att vi ska fira en riktigt traditionell midsommarhelg i år, på landet.

Med Lars och Liv, och alla barnen också, förhoppningsvis.” ”Ja, vi har redan noterat det i almanackan, det ser vi fram emot, naturligtvis.” ”Vad bra, då ska inte jag uppehålla dig mer, skynda dig till jobbet nu, och hälsa Göran så mycket från pappa och mig, hej då.” ”Ja det ska jag göra. Hälsa till pappa, och ha det så bra, hej.”

Yvonne pustade ut då hon lagt på luren. Alltid en känsla av att hon hade balanserat på ärlighetens gräns då hon talat med sin mor, trots att detta varit ett ovanligt kort samtal. Ärlighet, vad var det egentligen? Var det inte ganska märkligt om man inte klarade att vara ärlig mot sin mor i ett par minuter?

Visst tyckte hon att det skulle bli trevligt att fira midsommar tillsammans med sina nära och kära, absolut. Men hon hade alltid en känsla av att människor omkring henne förväntade sig att hon skulle vara bitter och sorgsen över sin barnlöshet, men hon var inte övertygad om att den här känslan överhuvudtaget hade med det att göra.

Visst, hon erinrade sig sina tankar hon haft denna morgon, visst påmindes man ständigt, av både sin omgivning och sina egna tankar. Men som sagt, det var förmodligen inte enbart det som det här handlade om. Faktum var att hon inte hann avsluta sina tankar, då hon var på väg för att avverka ännu en, troligen ganska så ordinär arbetsdag i hennes liv.

29

Det var tänkt att bli en riktigt trevlig midsommarfest med familjen.

De befann sig i den vackraste av alla tänkbara miljöer - bygden kring familjen Ekroths sommarhus i Lykberga vid sjön Lyken. Mitt i ett sommarfagert Södermanland. Men tillvaron vänds plötsligt från ljus till mörk, när det förflutna hinner ikapp familjen.

Under årets ljusaste dygn förvandlas familjen Ekroths tillvaro till en mardröm. Detta leder också till att kriminalinspektör Louise Towéns midsommarhelg inte heller blir som hon planerat. Hon befinner sig plötsligt mitt i en mordutredning. ”Tänk om någon hade sett honom? Han kom ihåg att han hade svept med blicken över stranden. Han hade inte sett nå­gon i alla fall. De allra flesta hade säkert dragit sig tillbaka till sina trädgårdar efter dansen kring midsommarstången. Han hade haft en jävla tur helt enkelt, det insåg han. Och hade han klarat det så här långt så fick han inte sjabbla bort det nu.”

Anna Rodell Dahlberg är född 1966 och är uppvuxen i Flen i Södermanland.

Hon är numera bosatt i Torshälla tillsammans med sin man och två döttrar.

Fasaden som rämnade är Annas debutroman. Det är en spänningsroman som utspelar sig i Södermanlands vackra landskap.

ISBN 978-91-87001-25-3

www.idusforlag.se

9 789187 001253