9789187001215

Jeremiah Karlsson

Tystnadens 채lskare, stj채rnornas v채n

Tystnadens 채lskare, stj채rnornas v채n

Tystnadens 채lskare, stj채rnornas v채n Jeremiah Karlsson

Tystnadens älskare, stjärnornas vän Utgiven av Idus förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jeremiah Karlsson © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Omslagsfoto: Rachel Söderberg BBIC-triangeln på sidan 28 är © Socialstyrelsen 2006 Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-21-5

”(…) det enda syfte, för vilket i ett kultursamhälle tvång kan utövas över någon av dess medlemmar mot hans vilja, är att förebygga oförrätt mot andra.”

John Stuart Mill

Tillönskad Tuomas Holopainen

1 D

dörren till Staffans rum.

På golvet utanför låg en papperslapp.

När du hör musiken börjar kriget.

Bredvid lappen låg skyddsglasögonen samt en flaska fylld av små sexmillimeterskulor i plast. En kartonglåda låg där också. Staffan lyfte på locket. Pistolen var av märket Sig Sauer. När han tryckte ut magasinet märkte han att det var fulladdat.

Samtidigt högg musiken igång. De tunga bultningarna i Beethovens femte symfoni fyllde huset, det var alltså den musiken pappa hade valt. Vilken oerhörd musik att kriga till!

När musiken blev lugnare backade Staffan in i sitt rum igen. Tittade genom fönstret. Ingen stod på den lilla vägen, och ingen ute på fältet. Staffan riktade pistolen mot sin dörr, gick med bestämda steg framåt. På tröskeln gjorde han mantelrörelse. Nu låg en kula i loppet.

Han struntade i skyddsglasögonen. Rusade förbi låsta rummet, såg sig vilt omkring och riktade pistolen åt alla håll nästan samtidigt; mot vardagsrummet, köket, trappan till övervåningen. Ingenstans var pappa.

Luftgeväret hängde på sin plats, bredvid köksfönstret.

Staffan kände sig utsatt där han stod. Han gick till ytterdörren, tittade genom fönstret. Ingen syntes till. Han vred på dörrhandtaget, klev ut. Skymtade en armbåge vid ett träd borta i skogen. Eller var det en av skogens alla grenar och skuggor?

Plötsligt ven en kula genom luften, strax en till. Den första kulan träffade hästkraniet som stod på räcket. et knackade på

9

Pappa försvann bakom husknuten. Staffan sprang till cykelskjulet och gömde sig.

Han kikade fram men såg inte skymten av pappa. Jo, där borta var han! Han smög längs husets vägg, i riktning mot ytterdörren. Staffan gjorde sig beredd, han andades in, och när pappa befann sig halvvägs mellan dörren och husknuten sprang han fram, sköt ett skott, gjorde mantelrörelse, sköt igen. Ett skott träffade pappa på överarmen. Han tjöt till, riktade sitt vapen mot Staffan och besvarade elden.

Kulan ven förbi Staffans öra. Nästa skott träffade rakt i bröstet.

Det sved. Så kom ett till, missade precis.

Pappa försvann in i huset och skrattade högt. Staffan sprang till husknuten, smög sig framåt med en kula i loppet. Dök pappa upp skulle han skjuta direkt.

Det sved otroligt i bröstet. Kulan hade vetat var den tog.

Han stannade. Hörde inga ljud. Pappa hade säkert gömt sig.

På baksidan av huset fanns två träd. Staffan sprang dit och tog skydd. Tryckte sig mot stammen. Fönstret till vardagsrummet stod öppet. Hade pappa hoppat ut på baksidan? Eller satt han under fönsterkarmen och väntade?

Staffan väntade spänt, tätt intill trädet.

Plötsligt hördes ett vinande ljud genom luften, Staffan kände en fruktansvärd smärta i ryggen. Han skrek och vände sig om. Såg bara skogen. Gömde sig snabbt bakom stammen igen. Han tryckte kroppen mot trädet och gned ryggen som brann av sveda. Vinandet i luften hade varit annorlunda. Pappa måste ha tagit luftgeväret!

Han tittade mot huset. Han förberedde sig att springa till framsidan igen. Men i så fall blev han synlig i ett par sekunder. Pappa kunde hinna med ett skott.

Men vad hade han för val? Han kunde inte sitta kvar vid trädet.

Staffan tog sats och sprang. När han var nästan vid knuten visslade en kula genom luften och han kände ny smärta stråla från ryggen.

Ett triumferande skratt skallade från baksidan. Staffan kutade mot ytterdörren. Nu tänkte han hålla sig inomhus, det var ända sättet om pappa tagit luftgeväret.

Musiken hade lugnat sig igen. På köksbordet fick Staffan syn på en 10

ask diabolokulor. När han såg närmare på en av dem märkte han att den var gjord av hård gummi.

Geväret hängde inte längre på väggen …

Pappa bankade på dörren.

– Eld upphör! flåsade han.

Staffan struntade i orden, laddade Sig Sauern och sköt. Pappa tjöt och sprang mot toaletten, Staffan avlossade nästa skott, kulorna studsade mellan väggarna.

– Där fick du för att du fuskar med prickskyttegeväret!

Efter att ha bytt till mysigaste tjocktröjan och favoritbyxorna i kamouflagemönster la sig Staffan i hängmattan på baksidan av huset.

Han knäppte händerna på magen, med tungan skruvade han runt ett strå i munnen som han hade ryckt av vid kortsidan av huset. Minuten senare dök pappa upp, han drog till sig en av sommarmöblerna och satte sig tillrätta i stolen.

– Det är kyligt på baksidan, sa han.

– Man kan nog vara ute ett tag till, sa Staffan.

– Tveksamt, sa pappa. Jag får nog ta ner hängmattan i helgen.

Han bläddrade efter den rätta sidan.

– Vad har hänt sen sist? frågade Staffan.

– Sorgbarn och Erland var på väg till grottan, förklarade pappa.

Kapitlet hette ”Den hemliga kraften”, kommer du ihåg?

Staffan mindes knappt. Det var sällan pappa läste högt nuförtiden. Men Staffan kom ihåg att pojken som kallades Sorgbarn var en hemlig figur. Man visste inte vem han var. Bara att det var synd om honom, att han behandlades dåligt av folket i slottet där han var slav.

– Sorgbarn har trollbundit riddaren Erland, förklarade pappa, och han ska ta med honom till en hemlig plats i skogen.

Staffan vickade på kroppen för att få gung i hängmattan.

Pappa läste med hög röst.

– ”Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig.”

Staffan förstod inte alla ord i boken. Vissa ord lät mystiska, nästan 11

farliga. Som lidelser. Men pappas stämma var lugn som en skogsbäck, man behövde inte oroa sig vad som än hände.

Plötsligt avslöjade Sorgbarn vem han var, att han var Erlands son – han var pojke till riddaren och Singoalla!

Staffan öppnade ögonen i förvåning.

Pappas röst var stolt som en riddares. – ”Älskade son, vi igenomkände jag dig icke genast? Du har varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede.”

Staffan slappnade av. Det var trots allt bara en saga. En saga som säkert slutade som andra sagor; lyckligt, med allting i ordning, precis som det skulle vara, med en riddare som red mot solnedgången. Som i Lucky Luke-serierna.

Pappa läste färdigt kapitlet. Slog ihop boken och gick in i huset.

Staffan fick genast en hemsk känsla i kroppen.

Det var som om pappa plötsligt hade fått nog av sagan och måste fly från den.

Staffan låg kvar i hängmattan, och genom fönstret till finrummet kunde han se hur pappa la boken i hyllan och gick till spritskåpet.

Hjärtat slog tunga, kämpande slag.

Det var mörkt utomhus. Högt upp på husknuten lyste den vita lampan. Skuggan från Staffans kropp sträckte ut sig framför honom. Det virvlade i magen men ont hade han inte, inte så det knep.

Pappa kom ut och låste efter sig. Så promenerade de på den mörka landsvägen tills de nådde Vislandavägen. Pappa gick ut på en liten asfalterad plätt som stack ut från vägen, vred igång ficklampan, lyste framför sig på marken.

Ljuset stannade över benresterna. För nu återstod bara skelett av det som i somras hade varit ett tjockt nydött vildsvin med päls, mun och tryne.

Känner du lukten? hade pappa frågat i somras.

Staffan hade närmat sig pappa bakifrån. Jo, han kände en underlig doft i värmen. Stanken var rutten.

Se på det där, hade pappa sagt och lyst på vägkanten.

Det uppfläkta djuret låg i gräset. Magen var öppen och det rann ett 12

tjockt bylte inälvor ner på marken som glänste i ficklampsskenet. Benen var uppslitna och det var som om läppar av blod var strukna kring djurets mun.

Staffan hade haft shorts på sig. Nu var det höstkväll. Och djuret var inte längre intressant. Nu såg det likadant ut från dag till dag, långsamt skulle skelettet också försvinna och bli jord.

Ska pappa dö? for det genom Staffans huvud, han var oförberedd på den hemska frågan. Han spärrade ut sin högra hand så den blev så stel som den kunde, han spärrade upp ögonen så kvällsluften sved i dem. Han räknade snabbt: Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio. Sedan knöt han vänstra handen och knep ihop ögonlocken så ögonen fick så liten plats som möjligt och räknade: Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio.

Tryggheten kom tillbaka.

Pappa hade ställt sig bredbent, vänd mot skogen som började någonstans ute i mörkret, han kissade så det tisslade i dikets gräs.

Kvällspissen var ett sant glädjeämne, sa pappa en gång. Han var fri nog att gå ut och pissa, även om det fanns vattenklosett i huset. Kanske skulle Staffan inte förstå den djupa innebörden i kvällspissen förrän han blev gammal. Men sen skulle han förstå, det var oundvikligt, och då kunde han minnas sin pappas ord av visdom.

Man kissar vad man än dricker, tänkte Staffan. Vatten, mjölk, sprit.

Alltihop blev till kiss när drickan gjort sitt inne i kroppen.

Pappa visslade lite för sig själv, sedan höjde han rösten.

– Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger!

Pappa ropade orden ut i skogen med högtidlig stämma. De där raderna kunde Staffan också utantill.

– Förskjuten av världen, sa pappa lugnt och kastade en blick över axeln på Staffan.

På bordet mellan dem stod en bricka med brinnande blockljus. Lågorna steg nästan rakt upp. De hade satt sig på baksidan av huset. Staffans mage gav nu ljud ifrån sig, det sög och vred och lät som långa morranden.

Huvudet hade han böjt bakåt.

– Där är Karlavagnen, sa Staffan.

13

– Säger du det? sa pappa. Varför tror du det?

– Så säger Wilma att den heter, sa Staffan.

– Och vem fan är Wilma?

– Min fröken såklart. Henne har du ju träffat!

– Jaså, sa pappa och skrattade, men det där har hon fått om bakfoten. Karlavagn. Det är bara påhitt. Det förstår väl du? Nej, dom där skinande små sakerna heter ingenting. Allt dom gör är att finnas till.

Pappa hällde upp en gång till i sitt glas. – När du blir vuxen kommer du bli lurad om du tror på att stjärnor har namn, då blir du snuvad på alla dina stålar. Då kommer folk tro dom kan sälja stjärnor till dig, så du kan ge dom ditt eget namn men sånt är bara snick-snack mumbo jumbo.

Det klirrade från glaset när det stötte mot pappas tänder.

– Hör du, lille snubben! sa pappa. Kan du inte öppna fönstret och spela lite?

– När ska du köpa en studio åt oss pappa?

– När jag får tillräckligt med pengar. Så, gå in och spela nu.

Staffan reste sig. Spela ville han gärna. Han skulle spela och sen inte gå ut igen, han skulle låsa in sig på rummet.

Han öppnade fönstret ut mot baksidan, satte sig vid pianot. Det fanns ingen tvekan om vad han skulle spela: Beethovens Månskenssonat. Första satsen. Den tyckte pappa om att höra på kvällarna.

Staffan spelade försiktigt varje gång, så att pappa inte behövde irriteras av att den gick för fort.

Staffan blev underligt rofylld av musiken. Han fick den att liksom sväva framför sig. Men plötsligt hördes pappas röst. Pappa sa att någonting gick inte. Inte nu ikväll. Han sa det en gång till lite mer bestämt, och så var han tyst. Sedan bad han någon att lyssna för helvete, han kunde inte åka nu, det var både för sent och så hade han satt i sig sprit.

Tystnad.

– Ja, sa pappa lugnt, han kanske kunde ändå.

Staffan slutade spela bara för att kunna höra.

Plötsligt blåstes ljusen ut och det blev svart på baksidan. Strax öppnade pappa ytterdörren och klev in i huset. Han tog sig för pannan och såg ilsken ut.

14

– Var det bra?

Pappa såg förvånat på honom.

– Ja, visst var det bra.

– Vem pratade du med?

– En kompis.

– Ska han komma hit?

– Nej, suckade pappa.

– Vad ska ni göra?

– Du får gå in på ditt rum.

– Varför?

Pappa gick mot toaletten. Han brydde sig inte om att svara.

Det här var ju vår kväll!

Staffan tog flaskan som stod på bordet. Hälften var kvar. Staffan hade fantiserat om att hälla ut drickan och fylla flaskan med vatten.

Men det flammade inuti honom. Bara tanken på ett sådant svek var outhärdlig.

Han sprang från köket, han smällde igen sin dörr och låste. Störtade ner i sängen.

Stackars pappa som behövde sin dricka. Varför förstör jag?

Varför!

Staffan spärrade ut handen.

Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio.

Staffan knöt näven och räknade igen. Men det blev inte bra, han hade sluddrat sig genom sex sju åtta, så han fick börja om. Gällde att inte tumma på reglerna. Inte glömma A på fyra, inte fuska med sj-ljudet på sjuan. Ibland tolererades inte ens hans småländska R i trean och fyran. Han fick ta till västerbottniska om ingenting annat dög.

Blev det inte fel i nio? O-ljudet? Rejäla O krävdes, inga E. Staffan knep samman ögonlocken i avsky. Vad var straffet? Vad var bakläxan?

Jo, nu förstod han.

– Nio åtta sju sex fem fyra tre två ett noll.

Nio gånger räknade han.

Huset var plötsligt tyst.

Han skulle skänka sin veckopeng till pappa, så han fick råd att köpa 15

det han behövde. Staffan ville be om förlåtelse. För allt han ställde till med. Allt! Som att gråta i skolan. Vad pinsamt det hade varit, och vad alla plötsligt hade blivit tysta. Och han hade sagt så mycket dumt till Wilma, så mycket dumt, som att han inte ville umgås med pappa i helgen.

Att umgås med pappa var ju det enda han ville!

Sen alla konstiga frågor. Kuratorn som fick stanna kvar på skolan fast hon hade jackan och halsduken på och hade släckt lamporna i sitt rum.

Kuratorn frågade hur det var hemma, flera gånger om, och Staffan hade bara svarat bra. Eller ryckt på axlarna åt frågorna. Hon frågade varför han hade börjat gråta. Jag ångrar mig, hade Staffan sagt. Tårarna ville välla fram hela tiden – först i halsen, sen ur näsan, sist ur ögonen, och så rann det och svällde överallt i skallen. Han hade suttit hos kuratorn och gråtit som ett stackars barn!

– Du får följa med! ropade pappa. Kom nu på en gång.

Staffan torkade sig med tröjärmen.

Nu blev det inga berättelser ikväll …

Pappa hade sitt. Duktiga stackars pappa!

16

2 A

på telefonsvararen.

Edvard slog sig ner vid skrivbordet och tog ett bett i ett äpple.

Smällen som uppstod med första tuggan gjorde att han missade presentationen som kvinnan just höll. Hon hade börjat tätt inpå pipet och talade dessutom fort. Linjen sprakade, eller om det var maskinen. Edvard fick lägga band på sig och låta tuggorna vänta.

Anmälan handlade egentligen om ett par olika pojkar, men bara en av dem visste hon vem det var. Han bodde hos sin mamma på Ågårdsvägen i Ljungby. Kanske hade pojkarna varit fyra stycken. Hur som helst, sa kvinnan och harklade sig, pojkarna sprang omkring med gevär på en förskola som låg på Strömgatan. Förskolan låg ett stenkast från hennes bostad. Det hade sett ut som om de haft krig mot varandra. Efter kriget sköt de sönder lamporna som hängde vid ingången till förskolan – plötsligt hade en av lamporna bara slocknat, tio sekunder efteråt förstördes den andra.

Edvard åt upp sitt äpple innan han ringde upp kvinnan. Hon hette Yvonne, hennes namn och telefonnummer var inspelade i slutet av meddelandet.

Luren lyftes i andra änden, en lugn inandning.

– Du har ringt till Wallin.

– Är det Yvonne jag pratar med?

– Ja, och vem är det jag talar med?

– Jag heter Edvard och ringer från socialbyrån i Ljungby. Jag fick höra ditt meddelande här idag.

– Ja precis, sa Yvonne. Jag ringde och spelade in på en telefonsvarare. nmälan var inspelad

17

– Du hade sett några ungar leka krig. När såg du dom?

– Natten mellan lördag och söndag. På söndagsmorgonen gick jag en promenad och då fick jag se hålen genom kuporna, dom som är runt lamporna. Hålen var inte större än små ärtor.

Edvard skrev och hummade.

– Och du vet vem en av pojkarna är?

– Ja det vet jag.

– Hur dags såg du dom?

– Jag såg dom några gånger efter tolv. Lamporna gick sönder fem i halv ett.

– Är ni grannar med pojkens familj?

– Dom bor i närheten. Mamman, det är väl henne jag anmäler antar jag?

Edvard la pennan på bordet. – På sätt och vis, så blir det ju det, men vi är inte polismyndigheterna. Vi utreder ju barn som far illa i sin hemmiljö, eller som riskerar fara illa … Har du hört av dig till polisen?

– Nej, sa Yvonne.

Rösten lät plötsligt osäker.

– Men jag tänkte faktiskt … men så tänkte jag att pojken ju inte är straffmyndig …

Edvard nickade. En polisanmälan kunde vara bra, mycket bra många gånger, men det var inte polisen som gjorde nyttan i dessa ärenden.

– Vet du hur gammal pojken är?

– Inte exakt på året. Men runt tolv skulle jag tro.

– Såg du vad det var dom sköt med?

– Nej. ”Luftgevär?” hade Edvard skrivit längre upp på papperet. Antagligen stämde det om det var frågan om skadegörelse. Krigade pojkarna mot varandra kanske soft air guns var mer troligt.

– Small det när dom sköt? frågade Edvard.

– Om det small? Nej, det kunde jag inte höra …

– Så bra, sa Edvard och satte pennspetsen hårt ner i blocket.

Punkt.

– Jag vill vara anonym, sa Yvonne plötsligt. Det glömde jag säga, men jag vill inte att dom ska veta att det är jag som har anmält.

18

Edvard grimaserade så kinderna spändes. – Att vara anonym är tyvärr inte möjligt nu när du hunnit presentera dig. Det var dumt av mig att inte säga något om det.

– Är det inte möjligt? sa Yvonne.

– Tyvärr inte … Men du har inte sagt pojkens namn.

– Nej? Det har jag inte, han heter– – Vänta! ropade Edvard in i luren. Vill du vara anonym så gör en anmälan, skriv det du har sagt och skicka till mig, anonymt den här gången.

Edvard visste inte om detta var i enlighet med lagen, men han ville ge kvinnan möjligheten att vara anonym. Ordet serviceskyldighet dök upp i hans tankar även om det förmodligen inte var relevant i sammanhanget.

Yvonne avbröt hans övervägningar.

– Pojken måste bort från den där mamman. Jag struntar i den anonyma anmälan, då får väl någon annan lida istället för den där kvinnan är inte riktigt klok. Pojken heter Staffan.

– ”Staffan”, upprepade Edvard.

– Staffan Holgerson. Ett s i Holgerson.

Sedan uppgav hon mammans fullständiga namn och adress. De avslutade samtalet.

Edvard öppnade databasen Sofia. Höjde ljudet i datorhögtalarna.

Shirley Bassey sjöng huvudtemat till Goldfinger.

Han knappade in hur och till vem ärendet hade inkommit. Slutligen fick han ett aktualiseringsnummer, printade sidan där ärendet nu stod i form av en sifferkod. Han skrev en kort sammanfattning av Yvonnes uppgifter, därefter print.

Edvard lämnade sitt rum och gick till sektionschef Vera Sjöstrands kontor. Han ställde sig i dörren. Hon tittade upp, Edvard flaggade med aktualiseringen.

– Vad händer? sa Vera och petade glasögonen högre upp på näsryggen.

– En pojke runt tolv, sa Edvard. Mamman verkar inte vara något att hänga i julgranen. En anonym anmälare ringde. Hon såg barnen 19

leka med luftgevär på en förskola på Strömgatan i helgen, mitt i natten.

Vera höjde blicken, så suckade hon djupt.

– Jaha, och alla har redan nått sin gräns. Alla på barn och alla på ungdom. Hur har du det Edvard? När kan du ta nya ärenden?

– Jag kan ta hand om det, sa Edvard.

– Känner du att du fixar det?

– Inga bekymmer.

Veras pupiller vandrade snett uppåt. Hon upprepade gatans namn, drog sedan fram ett papper ur en av alla pappershögar.

Hon läste snabbt. – Ja, just precis. Polisen skjutsade hem några fjortonåringar natten mot söndag. Och en elvaåring, som heter Staffan Holgerson. Mamman bor på Ågårdsvägen, men hon öppnade inte sin dörr.

– Se där, sa Edvard. Vad hände då?

Vera skummade papperet.

– Någon av pojkarna hann rymma från platsen, antagligen med geväret. Polisen fick skjutsa Staffan till pappan, Tobias Holgerson, i Marås. Men där var ingen hemma heller.

– Och telefonerna?

– Det verkar som att dom fick tag i pappan först efter många omringningar. Dom vill att vi ska kolla upp barnets sociala situation.

Det ringde plötsligt på Veras telefon, hon pekade på Edvard med ett krokigt finger.

– Vi ses på mötet senare.

Socialbyrån i Ljungby kommun låg på tredje våningen i en stor byggnad i ena änden av city. Den låg ovanför Narvéns skoaffär och Lindex, ovanpå ett spa och en husbyggarfirma. Kontoret som Edvard fått sig tilldelat vette mot baksidan av byggnaden. Nedanför fönstret låg en bilparkering, regnvåt och fylld av bilar. Parkeringen var inramad av tegelbyggnader, hyreshus och kontorshus.

Edvard lutade sig mot de väldiga fönsterkarmarna. Det var grått som piprök utomhus, men ännu fanns de brinnande höstfärgerna kvar i träden.

20

Edvard satt längst bort i korridoren av utredare. Det berodde på att han var sist in. Så var det ordnat, enligt en intern myt som berättades på byrån. De gamla uvarna befann sig borta vid andra änden av korridoren.

Sektionschefens kontor låg där, och kårens äldste, Ivan Bjerman, hade sitt rum i samma ände.

Antagligen har det mer med användbarhet att göra, tänkte Edvard.

Vi yngre sitter här borta för att vi inte är viktiga i centrum. Oss rådfrågar man vid datakrångel, eller då man behöver bli ajour med vilka droger som florerar bland ungdomar.

Edvard klickade sig in på databasen, tryckte upp ett dokument att skriva kallelse i. Sedan hejdade han sig. Vem skulle ha kallelsen? Vem hade vårdnaden om Staffan?

Han backade och sökte i befolkningsregistret över kommuninvånare.

Vårdnadshavare var fadern. Tobias Holgerson. Marås.

Sju av gruppens tio utredare satt i det stora samtalsrummet som hette Ugglan. På väggarna hängde pastellmålningar som kommunen ägde. I ett hörn fanns lådor med leksaker för barn. Bokhyllor stod mot väggarna och VHS-filmer från stenåldern samlade damm. På det låga bordet i mitten brann tre exklusiva blockljus.

Det var måndag morgon, strax efter frukost. Mötet var ett stående inslag vecka till vecka. De samlades alltid samma tid, halv tio. Egentligen var det på tisdagarna de brukade ha möte men av någon anledning som Edvard inte kom ihåg hade de förlagt mötet till måndagen denna vecka.

Nya ärenden introducerades och delades ut. Gamla, komplexa, efterhängsna ärenden diskuterades. Ibland hände också något annat, även om det alltid hade karaktären av information.

Mötet hade inte börjat än. Det sorlade fortfarande i rummet. Edvard gäspade, försökte dölja gäspningen i en handflata och hostade så fort han gäspat klart. Någon talade om förkylning kunde han höra. Någon nämnde Malins mammaledighet och ett datum för väntad nedkomst.

Någon undrade var Ivan befann sig.

Vera la sin medhavda pappershög på knäna och slog försiktigt med 21

handflatorna på högen. Till slut hade alla lagt märke till hennes underliga rytmikövning och tystnade.

– Så där! God morgon allihop som jag inte redan hunnit hälsa på.

Hur har ni det egentligen?

Alla satt tysta. Skänkte varandra medlidsamma ögonkast.

– Jag vet hur ni har det, sa Vera och nickade mot några av dem. Så här mycket är vi inte riktigt kapabla till, men kommunen har inte velat ge oss en ny tjänst än. Och så har vi ju Malin som är mammaledig.

Vera bläddrade i sina papper.

– Jag inser så klart att jag kommer med sorgebesked, sa Vera. Vi har några nya ärenden, så är det. Jag har ett par av dom och jag tror att Karin, du har väl ett också?

Karin nickade.

Vera såg åt Edvards håll.

– Och så har Edvard redan hunnit ta sig an en aktualisering. Vi fick in en anonym anmälan i helgen, dessutom var det lite extra illa för polisen faxade över en ”barn i fara”-anmälan. Det är en pojke på elva år det gäller. Mamman och pappan är skilda, pappan har vårdnaden och bor i Marås. Pojken sköt med luftgevär en natt nu i helgen, tillsammans med några kompisar, dom hade krig, visst var det så?

Edvard nickade. – Plus skadegörelse av förskolan.

Doris Brokvist, som satt i soffan under en av de stora tavlorna, slickade plötsligt sitt finger och bläddrade bland sina papper.

– Har ni också en Staffan? En Staffan Holgerson?

Doris sträckte sig över bordet och gav ett ark till Edvard som genast skummade informationen: Pia Lind. Kurator på Astradskolan. En anmälan angående pojken Staffan Holgerson. Vid möten uppger Staffan att han mår dåligt … är hungrig, har ont i magen, är rädd för sin mamma, han ger ett förvirrat intryck vid våra träffar …

– Hon ringde till mig i fredags, sa Doris, det var det sista jag skrev innan jag gick hem.

– Vad sa hon då?

– Pia verkade ha tänkt igenom saken noga, sa Doris. Hon hade nästan skuldkänslor, som jag förstår det har hon tydligen väldigt svårt för den där anmälningsplikten.

22

– Förstås, fyllde Vera i.

Papperet som Doris gett honom hade en ljus snusfläck i ena hörnet.

Edvard la det i sin hög. En ilning pumpades samtidigt ut ur hans hjärta.

Det var stressen; hjärtats pil upp mot skallen och hjärnan. Hur skulle det gå med allt, hur skulle det gå …

Och sorlet på det. Människorna som talade till varandra. Samtal som han måste lyssna och följa med i. Han ville resa sig och gå, han hade inte tid för möte, inte tid! Han hade nog nu! Nog av egna plågor.

Kunde inte härda ut att höra berättas om alla andras bekymmer.

Jag måste stålsätta mig, tänkte han. Och jag måste se till att skaffa mig sömntabletter.

Dörren for plötsligt upp och där stod Ivan Bjerman med skjortan prickig av regn.

– Familjehemsbesök, sa han och satte sig på en stol vid bordet.

Ingen sa eller frågade något, som om hans förklaring varit informativ och uttömmande nog.

Vera vände sig till Edvard.

– Känner du att du klarar av att ta det här ensam?

Edvard tänkte. Lite för länge.

– Har du möjlighet? frågade Vera och vände sig till Mia. – Om han vill ha hjälp så kan han få det, sa Mia, men jag har ju också ganska fullt.

Mia satt vägg i vägg till Edvard. Hon var näst yngst i gruppen, utbildad i Göteborg, anställd sedan ett år tillbaka.

– Då vet du det, sa Vera, Mia kan ställa upp, du får givetvis hjälp av oss andra om du känner att det här är för tungt.

– Det vet vi inget om än, sa Edvard och log svagt.

Det syntes på Vera att hon var bekymrad över alla anmälningar och ansökningar som hamnade på deras bord. Kommunen var dessutom i spartagen och ställde sig extra misstänksamma till familjehemsplaceringar och andra dyra lösningar på familjeproblem.

Helst hivade väl kommunen in ungdomarna på något av sina HVBhem, det var en cynisk tanke som någon av socialsekreterarna ibland formulerade högt. Man fick snart motivera en billigare vård i sina ut23

redningar bara för pengarnas skull. Men i så fall var det på bekostnad av barnens väl och ve, samhällets framtid, socialarbetarnas professionalism och så småningom också folks syn på socialtjänsten. Och inte nog med det, barnens väl eller ve blev snart en faktor som påverkade kriminaliteten.

Det kommunen sådde fick samhället skörda.

Edvard bläddrade bland pappersarken som handlade om pojken Staffan Holgerson.

Vad var det för gäng Staffan umgicks i? Krigade de verkligen med luftgevär? Ett skott från ett luftvapen kunde med lätthet punktera ögon, i oturliga fall döda. Och hur fick de tag i vapnen? Licensfria gevär fick var man ha så länge utgångshastigheten låg under tvåhundra meter per sekund, och det fanns en artonårsgräns för inköp. Att låna ut, eller att ens förvara ett gevär så att en elvaåring kunde få tag i det var alarmerande. Dessutom en straffbar försummelse.

Försummelser var sällan roliga att nysta i.

Det var lätt att skaffa sig ovänner. En inledd utredning kunde röra om ordentligt.

Efter möte och lunch satte sig Edvard i sin kontorsstol och lutade sig bakåt så mycket stolen tillät. Återigen gäspade han. Nätterna blev gång på gång misslyckade, fyllda av orolig sömn, rastlöshet, ibland mardrömmar och så de förbannade svartsjuka drömmarna.

Edvard slog bort tankarna, kämpade sig tillbaka till arbetet.

Han kastade en blick på BBiC-triangeln som satt på anslagstavlan ovanför skrivbordet.

Barnets behov i centrum.

Modellen användes numera i nästan samtliga svenska kommuner.

Tidigare hade utredningar och uppföljningar i svensk socialtjänst ofta varit undermåliga, en utredning kunde se ut på ett sätt i Tomelilla och på ett annat sätt i Ljungby. En egenskap tolkades i en kommun till förälderns nackdel, i nästa kommun var det tecken på god föräldraförmåga. BBiC gav en möjlighet till kvalitativa utredningar där inget av barnets behov glömdes bort eller osynliggjordes. Alla grunder för slutbeslutet framträdde. Dokumenterade, vägda fram och tillbaka.

24

Med lite forskning bakom, så utfallet tedde sig rationellt och följdriktigt.

Byråkratins behov i centrum. Det var win-win.

Edvard knappade in numret till Tobias Holgerson.

Efter mötet ville han inte längre kalla honom skriftligen.

Med tre anmälningar på handen ville han kommunicera muntligt med Tobias.

25

3 I

knack på Veras kontorsdörr och klev in. Han hade fortfarande problem med sina familjehem. För det första var de alldeles för få men det kunde ingen rå på. Intresse fanns på sina håll, och pengar hade kommunen, men att lyckas etablera ett hållbart, stabilt familjehem som var beredda på den belastning det för det mesta innebar med trasiga barn var inte många upplysta om på adekvat sätt.

Nu ville han prata om arvode för ett familjehem i Hamneda.

– Känner du att det här med rekrytering blir för mycket för dig? frågade Vera.

– Sånt känner man inte förrän det är för sent, svarade Ivan. Oroa dig inte för mig.

– Du kanske skulle avlastas i frågorna om arvode, föreslog Vera, det finns en risk att du hamnar i ett beroendeförhållande till dom där familjehemmen.

– En risk, sa Ivan. Men vi är inte där idag.

– Nej, suckade Vera. Kanske är det inte så dumt att sätta ut rekryteringen på entreprenad ändå, så får vi lite avlastning.

Ivan höjde sin mapp. – Du bytte ämne. Jag undrade om du har råd att anlita det här familjehemmet. Tycks inte vara några konstigheter, dom är stabila. Gifta, utflugna barn, stort hus och möjlighet att fixa ett eget åt vår unge.

Vera fick papperna i handen.

– Dom kostar kanske multum, sa Ivan, dels är det arvodet, och det lär bli mycket i milersättning. Dom har en bit in till stan. Men det är ett starkt hem. van slog en

26

– Jobbar dom?

– Inte frun, hon har sjukersättning. En skada som gör att hon inte klarar tunga lyft.

Vera studerade papperna.

– En annan sak, sa Ivan och sökte Veras blick. Du har alltså satt knattarna på ett nytt ärende? Jag tänker på Edvard. Han fick ju gå bredvid så sent som för två veckor sen. Och nu är det högtryck på en liten kille som verkar ha det jävligt taskigt och då får han hålla i hela utredningen på egen hand?

En lång tystnad följde.

– Ja, sa Vera, han tog det självmant, och ingen annan här har möjlighet att klara av ett ärende till. Inte av den här kalibern.

– Det är just kalibern jag tänker på, sa Ivan. Ingen motsatte sig att han tog det ensam?

– Nej, sa Vera. Min tanke var att han behöver prova vingarna nu. En annan tanke jag hade var att det kanske inte är allt för komplext.

– Du tänker på att det är tre anmälningar inkomna?

Vera nickade. – Men du har rätt, det där med hur komplext ärendet är var en chansning.

Ivan vred kroppen, tog tag i dörrhandtaget men Vera var inte färdig.

– Oroar det dig att Edvard tar hand om ärendet?

– Är det ett ja eller nej du söker? sa Ivan och vände sig mot Vera, han log och la ett pekfinger under näsan. Jag både oroar mig och är lugn.

Det här vet vi ingenting om än, eller hur?

Vera suckade igen men hon ville inte kommunicera något till Ivan, hon ville delta i hans indignation. Sucken var deras gemensamma och hon bara speglade sin kollega.

– Jag tror han klarar av det med mycket stöd och hjälp, sa Vera. Och det ska han få också. Det måste vi ha tid med. Även om jag i så fall kräver det nästan omöjliga.

Ivan öppnade dörren och gick ut i korridoren. Stötte ihop med Edvard som just kom ut från samtalsrummet. Någon satt i soffan där inne, Ivan försökte i farten se vem men utan att lyckas. * 27

Blockljusen var tända. Edvard hällde upp kaffe, la ett päron vid Tobias kopp och satte sig i en fåtölj. Snett mitt emot. En klassisk position för människovårdande samtal.

– Passade tiden bra för dig? frågade Edvard.

– Jag vet inte hur lång tid du behöver, sa Tobias.

Edvard vred om locket på termoskannan och ställde ifrån sig den på bordet, han lutade sig tillbaka, nickade lugnt och såg på Tobias.

– Vi har fått veta att din son Staffan var med och gjorde en del elände i helgen. Polisen skickade en anmälan om ”barn i fara”. Dom gör det om dom misstänker att vi kan behöva se till att barn har det bra i sin hemmiljö.

Tobias väntade utan att säga något.

– Och så råkade det komma in en anmälan från skolan …

Edvard la fram arken ett efter ett så att Tobias kunde läsa.

Råkade komma in … vilket oprofessionellt uttryck!

– Vi fick också en anonym anmälan per telefon. Personen som ringde berättade om samma händelse som polisen.

Han la fram referatet av samtalet med Yvonne. Först nu lutade sig Tobias framåt. Han såg på Edvard med en svårtolkad blick.

– Det ger oss tre anledningar till oro för Staffan, sa Edvard.

– Vad sa den anonyma anmälaren?

– Ja, egentligen gällde den faktiskt Staffans mamma. Din förra fru, Jonna. Anmälaren hade sett vad barnen gjorde vid den där förskolan, och personen visste var Staffan bodde.

– Visste alltså vem Jonna var, sa Tobias och lutade sig tillbaka i soffan.

– Var så god och läs dom.

Med en tung suck drog Tobias papperna till sig och ögnade dem.

Det tog honom en minut.

– Vill du kommentera någon av dom? frågade Edvard.

Tobias satt tyst, bläddrade tankspritt i bladen.

Sluten fråga, tänkte Edvard. Jag måste få honom att tala, det är en förutsättning för att det här ska bli en verklighetsbaserad utredning.

– Det måste ju väcka en hel del tankar, försökte Edvard. Det gör det i alla fall hos mig. Berätta för mig om anmälan från skolan.

28

– Vad ska jag säga, suckade Tobias. Det förvånade mig att han sysslade med dom där sakerna i helgen.

– Varifrån kom geväret?

– Jag vet inte, sa Tobias. Han hade inget gevär med sig. Jag skjutsade honom till Jonna där på kvällen.

– När skjutsade du honom?

– Lördag kväll.

– Hade han umgänge med Jonna i helgen?

– Nej, egentligen inte.

Edvard väntade på fortsättningen men Tobias valde att tystna.

– Men han skulle dit ändå?

En nick.

– Du var inte hemma när poliserna skjutsade honom till dig på natten?

– Nej. – Och Jonna var inte hemma heller?

– Nej, sa Tobias irriterat, man kan ju undra var hon var. ”Lämnas Staffan ensam?” skrev Edvard i sitt block.

– Okej, jag vill i alla fall berätta för dig lite vad detta innebär.

Han gav Tobias en allvarsam blick. – Vi har öppnat utredning. En utredning ska ju syfta till att reda ut hur Staffan har det. Hemma, i skolan, på fritiden, i umgänget med Jonna, och så vidare. Vi ska utreda vilka behov Staffan har, och hur väl dom tillgodoses av er som föräldrar och av samhällets verksamheter.

Edvard gjorde paus så att Tobias fick chans att ta in informationen, men Tobias visade inga tecken på att bearbeta eller ställa sig frågor om processen som nu skulle följa.

– Jag förstår att det är jobbigt att sitta här som förälder, sa Edvard.

Men jag vill att du ska veta att vi har Staffans bästa för våra ögon. Och vi är ingen polisiär myndighet. Vi har inga repressalier. För oss gäller bara barnperspektivet. Vi utreder enligt något som kallas BBiC. Edvard drog fram ett inplastat pappersark och la på bordet.

29

© Socialstyrelsen

– Staffan är en fin pojke, sa Tobias, det ska du veta.

Edvard log.

– Det gläder mig att höra.

– Ni ska inte röra honom, sa Tobias.

Edvard lutade sig tillbaka så lugnt han kunde. Pulsen dunkade plötsligt hårt.

Tobias satt fortfarande framåtlutad och såg på honom.

Edvard kom av sig. Han stirrade på Tobias urtvättade jacka, på den grönblå färgen, han läste den spruckna, krackelerade reklamen som var tryckt på plagget. Okända företagsloggor från någon fjärran svensk stad präntade in sin existens i honom.

– Vi hoppas ju också att Staffan har det bra, sa Edvard, vi står på hans sida, vi också.

– Det har jag mina tvivel på, sa Tobias, men visst. Vi säger väl så.

– Om du tvivlar så kan jag– – Vad kommer ni göra nu? avbröt Tobias.

– Ta kontakter, svarade Edvard. Vi vill gärna samtala med Staffan själv, men vi behöver ditt godkännande för att få göra det.

– Mitt godkännande? sa Tobias. Vad vill ni veta? Ni kan fråga mig, jag känner honom bäst.

– Jag förstår det, sa Edvard. Men det är viktigt att vi pratar med Staffan. Det är ju hans bästa som är i fokus hos oss.

– Hos er? sa Tobias plötsligt. Försöker du antyda att …

Edvard skakade på huvudet just som Tobias kom av sig.

– Nej ingenting antyds. Men om den här utredningen ska ha någon30

ting med verkligheten att göra så är det viktigt att vi får in så många perspektiv som möjligt för vår bedömning. Du förstår oss kanske?

Tobias slog ut med händerna. – Ja, vad kan jag säga?

– Du kan säga nej, sa Edvard.

– Ja just det …

– Om du säger nej så gäller nej, fortsatte Edvard. Men vi har en skyldighet att utreda. Vi kan utreda om än du själv inte vill prata med oss, men då får vi klara oss utan viktiga synpunkter.

Han inväntade reaktioner från Tobias. Några sådana kom inte.

De samtalade i över en timma om faktorerna i triangelns bas. Sedan bokade Edvard en ny träff med Tobias. Därefter avslutade de mötet.

Nu hade han en första bild. Tobias var fåordig. Misstänksam. Åtminstone misstänksam mot socialtjänsten. Vettig, rent intellektuellt, ingen lågbegåvad. Men varför så reserverad? En pappa som blir hitkallad, tänkte Edvard. Han kunde väl ha talat för sig mer ihärdigt och inte varit så avslagen?

Men det var i och för sig sant att pappan blivit upprörd några gånger. Men då hade han genast gett upp diskussionerna.

Han har antagligen tidigare erfarenheter, tänkte Edvard. Han har erfarenheter som gör att han använder sig av det här förhållningssättet – en slags inlärd hjälplöshet. Han har kanske haft kontakt med myndighetspersoner förut, kanske med en hårdnackad oförstående socialtjänst.

Edvard reste sig och tog med sig anteckningsblock och kaffekopp.

När han kom in i fikarummet sökte receptionisten honom.

– Det ringde någon från polisen och ville prata med den som har tagit sig an luftgevärskillarna, Doris sa att det var du?

– När ringde dom?

– En kvart sen.

Hon gav honom en lapp med ett telefonnummer. Han gick till kontoret och lyfte luren på sin mattsvarta Telia Respons. Det var en modell som Edvard aktade högt tack vare dess avskalade och möjligen myndiga design.

Mitt under den andra signalen lyfte någon på luren i andra änden.

– Arvidsson, polisen.

31

– Jag heter Edvard och jobbar på socialtjänsten, var det du som hade sökt mig?

– Just det, sa Arvidsson och hostade. Det är alltså du som har börjat luska lite i dom här killarna?

– Bara Staffan, sa Edvard. Dom andra vet jag inget om. Har ni skickat nåt telefax om dom andra?

– Vi har pratat med Vera, sa Arvidsson. Det gällde några saker som hände i somras här i stan.

– Vad då?

– Ett par besynnerliga mord, sa Arvidsson.

– Mord?

Polismannen skrattade. – Nej. Inte mord just. Men två svanar och tretton ankor blev ihjälskjutna. Det var luftgevär den gången också.

– Ni tror det kan vara Staffan?

– Tja, det vete fan, men det hände i närheten av Strömgatan. Det finns ju en cykelväg precis vid ån, dom kan ha gömt sig där.

– Jag minns tidningsartikeln, sa Edvard.

– Det togs upp i radio också, sa Arvidsson. Ganska sadistiskt gjort.

Svanarna är inte så många, men dom låg i vattnet med huvudena flytande bredvid kropparna. Och hål i skallen.

– En skicklig skytt, sa Edvard. Hur hann dom skjuta tretton ankor?

Såg ingen dom?

– Nej. Inget som vi har hört. Men dom brukar ju simma omkring vid den så kallade Bananbron. Det finns en del buskar på andra sidan ån, dom kan ha gömt sig där. Tretton ankor är inte så svårt när det vimlar av dom.

– Mord är ju er avdelning, vad ville ni prata med mig om?

– Sadismen, sa Arvidsson. Hur gammal var er grabb?

– Vi vet inte om han sköt, sa Edvard.

– Det har du rätt i. Men om, om vi tänker oss att han skjuter ihjäl djur i den här omfattningen, vad säger det dig då?

– Jag har inte träffat grabben än, sa Edvard försiktigt.

– Vad brukar det säga er? sa polismannen som inte ville ge upp.

– Det är inte riktigt, vad ska jag säga, läge att gissa, tycker jag.

– Du har inga arbetshypoteser?

32

Han sa du. Inte ni.

– Nej, sa Edvard. Snarare förhållningssätt. Jag försöker ha öppna sinnen. Skyldig eller icke-skyldig är ju mer polisen eller åklagarens tankebanor om jag inte vet fel.

Han märkte att han lyckades behålla lugnet. Polismannen skrattade gott.

– Det är inte så himla lätt att peka ut någon skytt, sa Arvidsson.

Piporna i gevären är inte alltid räfflade ens! Vad vi kan göra är i princip att hoppas på erkännande eller utpekande.

– Det kan jag nog inte bidra med, sa Edvard. Men jag har träffat pappan till pojken idag. Alldeles nyss faktiskt.

– Jaha, sa Arvidsson. Hur verkade han då?

– Han verkade reserverad, sa Edvard. En introvert man. Hade inte så gott öga till socialtjänsten.

– Jaha, sa polismannen dröjande. Sa han något om luftgeväret?

– Ja, sa Edvard. Han sa att pojken inte tog med sig ett gevär till stan.

Arvidsson hummade.

– Han poängterade att han var expert på sin son.

– I så fall: Håll sinnena öppna, sa Arvidsson. Om du får ihop något som kan räcka för förundersökning så kan du ringa åklagaren och sen till mig. Vi ser allvarligt på minderåriga och vapen.

De avslutade samtalet klockan tre minuter i lunch.

Klockan halv ett satte Edvard sig ner vid skrivbordet. Han bredde ut sina handskrivna pappersark framför sig och skrev av dem på dator.

Fyllde ut texten för att mjuka upp formuleringarna. De blev lätt kärva annars och gav intrycket av att vara negativa allesammans. Sedan strukturerade han anteckningarna och la in dem under rubriker hämtade från BBiC-triangelns bas.

Först hade de samtalat om familjens bakgrund och situation.

Tobias hade gett en liten historik. Han hade börjat vid tiden för Staffans födelse 1997. Det var en turbulent tid, egentligen var han och Jonna inte riktigt förberedda på att få ett barn. Jonna var ganska instabil. Men det mesta hade ändå gått bra. De utgjorde en trivsam liten normal familj. De gjorde sig många planer för framtiden, turligt nog 33

hade Tobias och Jonna varit överens i det mesta. De ville ha ett hus på landet, de ville ha många djur, mängder av katter och kanske några får och getter. Åtminstone skulle djuren finnas i det näraliggande landskapet. Eftersom de trivdes i Skellefteå tänkte de att de skulle bosätta sig i trakterna däromkring. Kanske i inlandet. Tobias jobbade som kock, vilket var slitsamt, med många och långa pass. Jonna var arbetssökande och tog hand om Staffan som behövde mycket omsorg. Tobias var familjeförsörjare och hade möjlighet att jobba en hel del. Det var inte alla förunnat eftersom arbetslösheten var hög i norra Norrland. Han såg vissa brister i sitt faderskap vid den här tiden. Men föräldrarna gav Staffan mycket trygghet, kärlek och båda två hade många drömmar och visioner inför framtiden. Så levde de i fyra år ungefär.

Sedan hade Tobias sagt upp sig från restaurangen som han jobbade på och där han dessutom hade klättrat ganska högt i hierarkin. Uppsägningen skedde på grund av stressen, han hade fått en stressrelaterad sjukdom. I samråd med arbetsgivaren hade han sagt upp sig. Familjen såg därmed ingen annan utväg än att flytta från Norrland där de hade bott sedan 1995.

De letade jobb i Småland. Tobias kom från Jönköping och ville gärna tillbaka till sina gamla hemtrakter. Men det blev en flytt till Nybro. Där bodde de ett halvår innan de flyttade till Kalmar. Där fick Tobias ett jobb som servitör på en annan restaurang. Det var inte ett särskilt uppmuntrande byte av jobb när han en gång hade varit kock, men ändå ett jobb, familjen behövde inkomst. Staffan hade fyllt fyra. Fortfarande hade Jonna problem att få jobb, hon vikarierade lite som barnskötare men hade svårt att jobba på grund av svårigheterna att lämna Staffan någonstans.

Edvard hade frågat Tobias om de mottagit hjälp av socialtjänsten i någon annan kommun. Tobias hade svarat att Jonna varit i kontakt med socialtjänsten i Skellefteå men att den hjälpen inte hade behövts så länge.

Då familjen bodde i Kalmar avled Jonnas mamma efter en längre tids sjukdom. Året var då 2003 och händelsen blev inledningen till en svår kris för familjen Holgerson. Jonna fick en depression och betedde sig utagerande. Hon drog på sig ett par anmälningar om sexuellt ofredande men fälldes aldrig.

34

Familjen beslutade sig för att flytta. Denna gång till Värnamo. Där blev läget stabilare. Även om det periodvis var värre. Jonna jobbade på ett dagis och Tobias som pizzabagare.

2006 flyttade de till Ljungby kommun där det fanns många jobb.

Tobias menade att det egentligen var krisen efter dödsfallet som blev den stora påfrestning som så småningom ledde till en utmattning hos dem båda, och som till sist mynnade ut i en skilsmässa. Plus en del andra faktorer, men de var för känsliga för att Tobias skulle vilja gå in på några detaljer.

Nästa rubrik i triangelns bas hette familjenätverk. Tobias berättade att han och Jonna sällan hörde av varandra numera. Det var bra för Staffan att vara hos sin mamma, han fick komma dit praktiskt taget när han ville. Vårdnaden hade han dock själv och det berodde på att Jonna tidigare hade försummat pojken, men också på hennes psykiska instabilitet. Men kortare perioder gick det bra att han vistades hos henne. Tobias hade en del gamla kompisar runt om i Småland. Han hade en tjej, hon bodde i Ljungby. Annars var det inte mycket. Föräldrarna bodde i Huskvarna, de hade separerat. Han hade två syskon. Kontakten mellan syskonen var mycket dålig. På frågan hur Jonnas nätverk såg ut kunde Tobias inte svara.

Under rubriken boende skrev Edvard ”hus på landet”. Under rubriken Arbete inget, Tobias var arbetssökande. Tobias hade förklarat att tiderna inte var de rätta på grund av lågkonjunkturen. Men han försökte få jobb. Ekonomin var hygglig. Han hade a-kassa och barnbidrag och lite sparade medel, det räckte. Social integrering. Kunde kanske vara bättre, hade Tobias sagt. Men det var inga problem, ingen fara. Lokalsamhällets resurser var obefintliga. Det fanns så vitt han visste sju hushåll i Marås, sedan bara skog och fält och glest mellan husen. Men i Ljungby fanns mer och dit var det cykelavstånd, till och med gångavstånd om man tog vägen genom skogen.

Efter tjugo minuters skrivande reste sig Edvard ur stolen för att sträcka på benen. Han gick ut i korridoren.

Genast greps han av den saknad som fortfarande levde i honom.

Som om tomrum efter tankeverksamhet genast måste fyllas av sak35

nadens sorg, och att den hela tiden fanns där tätt intill, närvarande, bidande tiden.

Sysslolösheten är livsfarlig, tänkte Edvard. Om jag blev arbetslös skulle jag gå under.

Vid andra tillfällen greps Edvard av den skamliga svartsjukan. Han förstod inte vad som påverkade honom att ena stunden känna av den ena känslan och andra gånger den andra. Så vitt han kunde minnas drabbade de två känslorna honom aldrig samtidigt. Även om de hela tiden måste finnas i honom, båda två, sida vid sida.

Han jagade undan tankarna genom att föreställa sig två svanar och tretton ankor. Hur såg en sådan mängd döda djur ut?

Gjorde det förresten någon skillnad om det råkade vara Staffan, elva år, som hade skjutit ihjäl de där djuren, eller någon annan kille, lite äldre? Sa sadism hos en liten pojke någonting annat om personen än vad det sa om en äldre människa?

Elva år, tänkte Edvard.

Den prepubertala fasen.

Lugnet före stormen.

36

4 H

ör du grabben,

nu är det din tur. Spela nåt för mig.

– Vad vill du att jag ska spela?

De satt i soffan båda två.

– Jag vill att du ska spela det du själv vill.

Så brukade pappa säga. Staffan blev glad att höra det.

– Då spelar jag något som du får gissa.

Staffan reste sig snabbt på benen. Han tryckte ner ett F moll.

– Vad är det för ackord?

– F dur, sa pappa.

Staffan skrattade. – Fel! Väldigt fel.

– Har ingen aning i så fall.

– F moll, sa Staffan och tryckte lojt ner Ass-tangenten.

Gång på gång tryckte han. Starkt och svagt.

– Det lät som dur, sa pappa.

– Hur kan du inte höra skillnad på dur och moll, pappa?

Inget svar.

– Du måste stämma pianot, sa Staffan. Hur ska man kunna spela något fint när det är ostämt?

– Äsch, sa Tobias. En tangent hit eller dit … Du får väl spela på den lägre oktaven?

– Det går inte hela tiden, sa Staffan.

– Stämma har jag inte råd med, sa pappa. Men en dag vinner jag pengar ser du, och då! Då kommer vi få det fint!

En glädjestöt kom men Staffan hann inte uppfatta den innan den var borta.

37

– Vad ska du göra när du vinner?

– Vi köper en flygel.

– Lovar du det?

– Eller ett digitalt piano, dom blir aldrig ostämda.

– Det blir aldrig samma ljud, sa Staffan.

Pappa svarade inte.

– Ska du läsa Singoalla i kväll?

– Boken är borta, sa pappa.

– Slarver, sa Staffan. Hur kan man slarva bort en bok?

På det kunde pappa inte ge svar.

– Har du gett bort den? frågade Staffan.

Pappa såg på honom, tydligen förstod han inte.

– I ett paket? sa Staffan.

Då verkade han komma på något.

– Ja. Jo. Det var en som ville ha lite läsning …

Staffan blev tyst. Pappa verkade fortfarande fundera över boken, vart den kunde ha blivit av.

– Kan du berätta fortsättningen på ditt äventyr då?

– Det vet du ju, sa pappa, att om det är så att jag får ett nytt kapitel från budbärarfågeln, då kommer jag in till dig och berättar. På en gång.

Det är min plikt ser du!

Staffan log. Vad spännande. Han älskade när saker var spännande.

Det bästa ordet i hela svenska ordlistan var äventyr. På danska var det ordet för saga, Wilma hade lärt honom det. Äventyr var inte samma sak som att äventyra. Äventyra var ett ord som Staffan avskydde. Han tålde det inte. Någon tant hade en gång sagt åt honom att pappa äventyrade sin lilla Staffans väl och ve. Den gången hade Staffan inte vetat vad äventyra var för något. Han hade först blivit glad då någon sa att pappa äventyrade, men sedan fick han fråga vad ordet betydde. Då hade tanten sagt att äventyra betydde ungefär att någonting blev osäkert.

Staffan sträckte på ryggen, satte fingrarna till rätta på tangenterna, ett F-moll i vänster hand och började spela. Gnossienne nummer 1. Det var en fransman som hade gjort stycket, en fransman som hette Erik.

Staffan kunde uttala efternamnet på riktig fransk dialekt. Sat-ii.

38

Han fick anpassa så gott det gick efter den ostämda tangenten.

Att spela stycket tog ungefär tre minuter.

Staffan lyfte händerna och kände sig lugn. Han vände sig om. Pappa var borta. Han satt inte längre i soffan.

Staffan kände sig besviken. Och så kom så klart oron. Han blev ilsken. Alltid blev det så! En sak hände och allting hängde på.

Genom fönstret fick han plötsligt syn på pappa. Han vandrade omkring på gräsmattan och rökte och pratade i telefon. Han verkade orolig, rastlöst gick han omkring i åttor och sög på cigaretten.

Vad var det med pappa egentligen?

Staffan förstod ingenting. Ena stunden var han så glad. Och den andra …

Men Staffan visste nog innerst inne vad som var fel. Han hade ju själv ställt till så det blev fel.

Socialen var på pappa. Igen. Och det var Staffans fel. Han borde ju fatta! Ingen stod på pappas sida, och så gick han själv till skolans kurator och kunde inte morska upp sig utan grät som en vekling. Och så fick pappa en massa elände.

Det var så fel! Staffan måste fixa upp efter sig.

Han borde nog sluta gnälla om att få ta pianolektioner, pappa hade ju inte så mycket pengar. Ingenting blev lätt för honom då. Klart han måste få unna sig att dricka. Drickan var väl som vilken medicin som helst. Pappa mådde bra, även om det kunde hända saker som inte var så bra också. Så var det överallt, det visste Staffan, man kunde inte dra bort dåliga tänder utan att det gjorde ont, och tabletter som man åt för att bli glad kunde göra en ledsen också.

Nej. Så fick det vara. Han borde inte säga någonting till socialen.

Ingenting.

När pappa kom in i huset andades han tungt. Staffan kunde se att han inte riktigt var sig själv, han höll handen för pannan och han tittade ut genom fönstret flera gånger. Men efter en stund satte han sig i soffan och drog till sig boken.

Staffan smög upp bakom honom. Ibland stod där otäcka saker i dikterna som pappa läste. Men oftast begrep han inte så mycket och obegripliga verser glömde han lika snabbt igen.

39

Andra kom han ihåg. Som den som handlade om förruttnelsen, eller den som handlade om Näcken.

– Vem pratade du med där ute? frågade Staffan.

– Det var en bekant.

Staffan blev på nytt orolig, han kunde inte hjälpa det. Han visste att ”bekant” kunde betyda schysst eller det kunde betyda elak, och pappa sa hellre bekant när det var någon elak.

De som var elaka gjorde att pappa mådde dåligt. Man såg det alltid på honom.

– Ville dom ha pengar av dig, pappa?

– Pengar? sa pappa. Nej, nej. Varför skulle någon vilja ha pengar av mig?

– Blommorna då?

Pappa smällde igen boken och vände sig om.

– Det där får du inte prata med någon om, förstår du det? Absolut inte i morgon när du ska till socialen! För då får jag ett helvete.

Staffan nickade.

– Förstår du vad pappa säger?

– Ja. – Lovar du?

– Ja pappa.

– Du vet att jag inte gör något dumt mot dig. Vad din mamma gör har jag ingen aning om men här hemma tar jag hand om dig, det vet du.

– Ja, sa Staffan.

– Jag har tvättat dina jeans, dom får du ha på dig imorgon.

Staffan grimaserade med hela ansiktet.

– Gör nu som pappa säger, ta på dig skjortan också.

– Måste jag ha jeansen?

– Ja, pappa vill att du har ordentliga kläder på dig när du träffar dom där mänskorna. Man vet aldrig vad dom tänker annars, du förstår: Man ska inte sticka ut. Så är det i vårt samhälle.

– Konstigt, sa Staffan och satte sig vid pianot igen. Varför får man inte ha dom kläderna som man vill?

– Säg mig det och du ska få en flygel.

Han hade öppnat sin bok.

40

– Och kom ihåg att duscha ikväll.

– Måste jag duscha också?

Pappa svarade inte.

– Duscha är väl en världslig sak? sa Staffan. Jag duschade ju– – Men hör på mig! röt pappa. Är du inte skyldig mig det kanske?

Vem är det som har ställt till det så dom där jävlarna har fått korn på mig?

Det var som om orden ekade i rummet, Staffan hörde ingenting annat än pappas ord.

– Jag ska duscha, viskade han.

Duscha var lättare sagt än gjort.

Han tvålade in sig på varje plats på kroppen, sköljde med vatten.

En gång, sedan en gång till. Tre, fyra, fem gånger.

Sedan tog han en paus. Bajsade i toaletten.

Sedan återvände han till duschen. Sex, sju, åtta och så sista gången: Nio. Han klev ur och torkade sig med badlakanet. Han öppnade fönstret, spegeln var immig och det var ånga i hela rummet.

Han väntade på spegelbilden. När den framträdde vickade han på huvudet.

Vad smal och spenig han var. Han såg det alldeles tydligt och klart.

Snart kunde han räkna sina revben.

Men han visste att han var stark. På sitt sätt var han stark. Om han ville kunde han ge igen för allting, han kunde plåga vem som helst, kunde ge igen så det smällde om det!

– Man kan inte lita på någon människa ordentligt, sa pappa där han satt med sin bok i handen.

Han hade slagit upp sin dricka i ett glas med tjock botten.

– Vad dom än säger till dig imorgon på socialen så tro inte på dom när dom säger att dom är på din sida, och vill ditt bästa.

Pappa skrattade.

– Nej, nej. På din sida? Tror du dom är på din sida när dom får din pappa att må så här pissdåligt?

– Mår du dåligt pappa?

41

– Om jag mår dåligt …

Pappa sa det lugnt och stilla, nästan som för sig själv.

Staffan ville vända och springa. Springa, in i skogen och bort. Han ville bort för han var inte värd att bo hos pappa som han gjorde så illa.

Kanske kunde han slå upp ett tält i skogen. Han hade ju en plats som han tyckte om, varför inte bara göra upp en eld där och stanna?

På läpparna darrade ett ord.

Ett ord man bara kunde säga en gång och som man måste säga innan allting är för sent.

Mörkret föll.

Fönstren blev speglar istället för ljusgluggar.

Pappa tände några stumpar stearinljus som stod nedtryckta i trästakar på bordet.

– Ska vi äta middag idag? frågade Staffan.

– Middag äter man inte så här dags.

Pappa hade inte ens tittat på klockan. Det var långt över middagstid.

– Ta en kvällsmacka.

Staffan lunkade bort till skafferiet. Där fanns inget bröd. Han öppnade frysen, rotade bland några frostiga påsar. Han hittade en kapad brödlimpa.

Den hade åtminstone tinat imorgon bitti.

Han la den i skafferiet. Tittade efter frukt i kylen. Där fanns vindruvor i en plastförpackning. De hade blivit bruna. Han fick koka gröt istället.

Staffan la en deciliter havregryn på botten av en kastrull, satte på plattan, hällde i två deciliter vatten. Strödde på en nypa salt. Han satte sig vid bordet.

Det sög och vred om i magen.

Pappa passerade med sin mobiltelefon i handen, han fingrade på knapparna och gick ut i tamburen.

Staffan såg ner i sina händer. Tänkte att han inte orkade ta tag i läxan ikväll. Kanske efter maten men oftast blev han bara trött när han hade ätit.

– Ja tjena, sa pappa, det är bara jag, jag har råkat på lite problem, kan du …

42

Dörren slog igen. Staffan reste sig och gick fram till kastrullen som skickade rök långt upp mot taket.

Varför lät pappa så liten ibland? Varför hängde han så mycket med axlarna? Varför var han inte skojig längre?

Varför vågade han själv inte fråga?

Var det på grund av pappas sprit? Han ångrade genast sin tanke.

Räknade snabbt till nio.

Han lyfte ner den vita syltbunken, fortsatte sedan att röra med skeden i gröten. Det var väldigt vilsamt. Han såg hur det bubblade, först ganska livligt; grötens yta öppnade sig och i en hastig tiondels sekund kunde man se botten av kastrullen där gröten satt fast.

Bubblorna blev färre, gröten tjockare.

Staffan slevade upp åt sig. Hämtade mjölk. För säkerhets skull kollade han datumet. Sedan luktade han. Han hällde ut lite av innehållet i vasken. Mjölken påminde om fil. Han hämtade juice istället. Det gick att äta gröt med apelsinjuice. Han hällde upp i tallriken och i ett glas.

Gick till bordet.

Han drömde sig bort till äventyret som pappa berättade. Året var 988 i ett land långt, långt, jättelångt borta.

Ett regnoväder hade spolat som en dusch över en liten by precis vid Evigheternas ocean. Det var veckoslut, alla föräldrar hade rest iväg för att bedriva byteshandel som de alltid gjorde den här tiden på året och kvar i byn fanns bara en massa barn och gamlingar. Barnen skulle ha ett stort födelsedagskalas nu när de var ensamma. Byns äldste kille, som hette Rovi, brukade fira sin födelsedag och alla barn var välkomna.

Staffan kunde se allting framför sig. Det blev kväll i byn, fönstren lyste, det rykte ur skorstenarna, och vid huset närmast åsen, som var gränsen för där byn började och slutade, dukades det upp till kalas.

Eldar tändes, man hissade upp röda, blå och gröna lyktor i ett stort spretigt träd. Pappa hade beskrivit allting i detalj. Man kunde höra kor som råmade, och höra stjärnorna tindra.

Plötsligt stod pappa vid matbordet med telefonkatalogen i handen och såg ilsken ut.

– Är det du som har dragit ut Ljungbykartan!

Staffan tittade i sin gröt. Plötsligt drämde pappa till dricksglaset 43

med telefonkatalogen så att det for in i diskbänken där det krossades till splitter.

– Spela inte dum, vi är två stycken i det här hushållet. Svara när jag ställer en fråga!

– Jag har den i skolan! ropade Staffan.

Sedan skyndade han sig att äta upp. Sopade upp glaset och torkade bort all juice. Han diskade efter sig, skrev en lapp som han satte på kylskåpet.

Att köpa: Juice, mjölk, bröd, havregryn.

Han tassade bort till sitt rum, vred om nyckeln så tyst han kunde, det skulle inte höras för då kunde pappa bli retad på att han låste in sig.

I skolan ritade Staffan på en bild som föreställde byn som pappas äventyr utspelade sig i. Jobbigt nog var det bara bildlektion en gång i veckan. I hemlighet hade Staffan dessutom ritat lite på en teckning som föreställde Rovi, även om pappa bedyrat och sagt att han inte visste hur pojken såg ut.

Rovi var dessutom inte huvudpersonen.

Staffan gömde teckningen under skrivbordsunderlägget.

Han tog av sig kläderna och la sig i sängen.

Då skulle väl pappa inte komma in och berätta ikväll, tänkte han och släckte sänglampan.

Men pappa öppnade dörren. Han höll ett ljus i handen. I den andra höll han ett hopvikt papper.

– Nu kommer pappa med en fortsättning, viskade han. Sover du?

– Nej, viskade Staffan.

– Fågeln hade lämnat ett kuvert på gräsmattan, viskade pappa, jag tror han hade bråttom iväg igen för jag hann inte prata med honom.

– Vem är det som skriver?

– Det vet jag inte så noga, sa pappa med vanlig röst.

Han satte sig vid skrivbordet. Stearinljuset vajade oroligt.

Mörkret föll i byn, läste pappa, det blev allt djupare kväll, men festen var yr och varm som en feber. Barnen åt och lekte och dansade innan Rovi till slut ställde sig på ett bord och höjde sin röst.

44

Det var dags för paketöppning! Högen med inslagna presenter var väldig och täckte en hel husvägg. Om pojken inte började nu skulle han aldrig orka med allt rivande och slitande i papperna som blänkte i tusen olika färger. Alla barnen följde med honom bort mot presenterna. Och pojken började sakta men säkert att öppna. Ett efter ett.

Staffan låg i sängen och blev varmare och varmare och det blev gosigare ju längre berättelsen fortsatte. Pappa läste med inlevelse, han gjorde små effekter med munnen samtidigt som han läste så man blev alldeles som uppslukad av det som hände.

Alla barn i byn vid havet hade tagit med sig ett paket var, och Rovi tackade kompisarna var och en allt eftersom han öppnade dem. Han fick en slangbella, torkade frukter doppade i honung som sedan rostats, halsband av blå och röda stenar, en kam gjord av fiskskelett, och en massa annat roligt. Till slut hade han öppnat alla barnens paket. De skulle allesammans vända tillbaka till lekarna och dansen och eldarna och kalasandet när Rovi fick se ett paket i mörkret som han först hade missat. Han tog det i sin hand, ropade och frågade ”vem har gett mig detta?”. Men ingen kände igen paketet.

Då tog han med sig sin kompis och gick in i huset. Kompisen hette Anfyr och var son till en bonde.

Sakta öppnade Rovi presenten. Den innehöll en rulle, och ur rullen drog han ut ett stort papper. Rovi bredde ut det på köksbordet. De båda pojkarna tittade storögt på det väldiga bladet.

Staffan höll sin anda.

En karta! Det var en karta över deras kära by. Och i skogen, bortom gränsen och bakom kullen, på gravgården där ingen vågade vistas, satt ett stort, rött, spretigt kryss. Pojkarna förstod ingenting, men de darrade när de gick tillbaka ut till festen.

– Jaha, se där, sa pappa. Mer stod det inte för den här gången. Då får vi väl säga god natt då.

Staffan var så uppjagad att det inte var lönt att ha någon lampa släckt.

Nu kunde han inte sova, inte för allt i världen. Det visste han säkert.

45

Djupt inne i den småländska skogen bor elvaårige Staffan med pappa Tobias. Situationen för Staffan är svår. Pappa super. Mamma utnyttjar honom för egna syften. I skolan blir han mobbad och slagen.

Samtidigt hopar sig mysterierna. Varifrån får pappa sina pengar?

Och vem är den okände man som spionerar på Staffan då han vandrar skogsvägen hem?

Efter en rad anmälningar till socialtjänsten tar den nyutexaminerade socionomen Edvard sig an ärendet att utreda Staffans situation. Polis, skola och psykiatri involveras snart i ärendet.

Frågorna hopar sig och Edvard tvingas allt närmare ett avgörande. Ett avgörande som oundvikligen kommer få ödesdigra konsekvenser.

”Tystnadens älskare, stjärnornas vän” är en nyskapande spänningsroman där läsaren på nära håll följer med socialtjänsten i utredningsarbetet med barn och familjer. Romanen skildrar med kritisk udd barn och föräldrars relation till samhället och skyggar inte för de svåra frågor som hela tiden är närvarande i detta spänningsfält.

Jeremiah Karlsson (f. 1986) är socionom och litteraturvetare. Han har arbetat som socialsekreterare samt som utredare på olika utrednings- och behandlingshem. År 2006 blev han nominerad till Lilla Augustpriset med novellen ”Natt” som även sändes som följetong i Sveriges Radio Kronoberg. ”Tystnadens älskare, stjärnornas vän” är hans romandebut.

ISBN 978-91-87001-21-5

www.idusforlag.se

9 789187 001215