Issuu on Google+

Anna Hansson

DANSFEBER


DANSFEBER


DANSFEBER av

Anna Hansson


DANSFEBER Utgiven av Idus förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anna Hansson 2012 © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus Förlag AB Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-17-8


”To touch, to move, to inspire-this is the true gift of dance.” -Aubrey Lynch


1. – Äntligen! jublade vi och hoppade jämfota av glädje. Äntligen ska vi börja träna till vårshowen! Vi var överlyckliga, och det var tisdag. Tisdagen är alltid veckans bästa dag. Det är då vi har danslektion. Just den här tisdagen var ännu bättre än vanligt, för vi skulle börja träna till vårshowen. Det här hade vi väntat på, och längtat efter, i flera år. Vår första egna vårshow! Tidigare hade vi alltid uppträtt tillsammans med andra grupper från dansskolan. Även om det har varit roligt, är det något speciellt med att få uppträda helt på egen hand. Vi stannade till på Café Kanelbullen efter skolan. Det gjorde vi alltid innan vi gick till dansen. Det var en tradition minst lika viktig som lucia, jul och midsommar. Och traditioner ska man ju göra allt för att bevara. Fråga min farmor bara, som fortfarande envisas med att servera julmat 9


från 1800-talet. Kalvsylta och grisfötter kanske var gott när hon var ung, men smaklökarna har faktiskt förändrats med tiden och mina föredrar pizza och tacos. Jag, Elin och Liza gick alltid tillsammans från skolan, eftersom vi gick i samma klass och alltså slutade samtidigt. Millan och Julia, som gick i en annan klass, hann nästan alltid till caféet före oss. Det var inte så konstigt. Liza har nämligen aldrig bråttom. Jag tror inte ens att hon kan stava till det ordet. Det är nästan så att en snigel tar sig fram snabbare än hon. Dessutom fick Millan och Julia nästan alltid sluta tidigare. Deras lärare var ofta sjuk, eller så hade hon tid hos tandläkaren. Men den här gången hann vi faktiskt först. Millan och Julia var lite lätt andfådda efter att ha sprungit från skolan, när de kom och slängde sig ner på var sin stol. – Filip, den smartskallen, skulle vrida fram klockan så att vi skulle få sluta tidigare, men han vred åt fel håll så lektionen blev längre istället, förklarade Julia. 10


Vi skrattade länge åt hur klantigt gjort det var. Men vi var inte förvånade för han är rätt klantig, Filip. En gång skulle han skicka ett anonymt brev till en tjej, som han var kär i, men så glömde han bort sig på slutet och skrev sitt namn ändå. Typiskt honom! – Alltså, jag längtar så mycket till vårshowen att jag nästan dör, sa Liza. – Jag med, sa jag. – Jag med, sa Millan. Jag kan inte tänka på nånting annat. Igår när mamma frågade vad jag ville ha till middag svarade jag: Vårshow! Vi skrattade. – Vad blev det då för middag? undrade Elin. – Pannkaka, sa Millan. Det blev pannkaka av alltihop. – Det spelar ingen roll hur mycket ni längtar, sa Julia. Jag längtar ändå mest. Tänk att det här blir min allra första vårshow. Hon hade rätt. Det här skulle bli hennes första vårshow. Julia har nämligen haft en väldig otur. Under de sex år hon har dansat har hon inte fått stå på scenen alls. Inte en endaste liten gång. Hon 11


har varit tvungen att sitta i publiken eller stå bakom scenen och titta på våra dansuppvisningar varenda gång. Det första året bröt hon benet några veckor före uppvisningen, när vi var i fjällen och åkte skidor med skolan. Hon och Millan hade råkat krocka i backen. Millan lyckades hitta balansen igen och kunde fortsätta åka, men Julia hade rullat flera varv och sedan glidit nerför resten av backen. När det äntligen blev stopp på henne kunde hon inte resa sig upp. Istället för att åka hem med bussen som alla andra blev det en sväng med ambulansen för henne. Det andra året ramlade hon i en trappa och fick hjärnskakning, dagen före uppvisningen. Sedan hände precis samma sak igen året efter det. Det var samma trappa hon ramlade i, samma hjärna som skakades, och även den gången hände det dagen före uppvisningen. Året efter det spillde hon ut kokhett te över armen, när hon skulle vara snäll och hämta en kopp till sin pappa. Det var samma dag som vi skulle ha uppvisning, bara några timmar innan vi skulle samlas. 12


Av det lärde jag mig att man aldrig ska vara snäll mot någon på viktiga dagar. Det kan sluta med brännblåsor över nästan hela armen om man har otur. I fjol var det nära att hon klarade sig utan skador hela vägen fram. Uppvisningen var på en lördag, och Julia hade knappt vågat röra sig på hela dagen. Hon hade suttit klistrad i soffan framför tv:n. Precis som vanligt med andra ord, men den här gången hade hon i alla fall en ursäkt. När det var dags att åka till samlingen skjutsade hennes pappa henne ända fram till ingången vid scenen. Vi stod innanför glasdörren och väntade och såg henne kliva ur bilen och vinka glatt. Hon böjde sig ner för att lyfta ur väskan med kläder och smällde sedan igen bildörren. Rakt över handen. Jag har aldrig hört någon skrika så högt som Julia gjorde då, och jag har ändå hört ganska mycket i mina dar. Medan vi andra gjorde succé med vår dansuppvisning fick Julia åka till sjukhuset med tre brutna fingrar. 13


– Jag hoppas verkligen att du kan vara med på vårshowen i år, sa jag till Julia. Du måste vara extra försiktig så att du inte gör dig illa. – Det kanske skulle vara bäst om vi höll ett extra öga på dig, sa Liza. Julia nickade. Liza föreslog att hon skulle börja använda knäskydd, armbågsskydd och handledsskydd. Det gick Julia med på. Men att ha på sig hjälm hela dagarna, som Liza också föreslog, det vägrade hon. Jag böjde mig fram och plockade bort en liten kvist som satt fast i Julias hår. – Från friluftsdagen igår? frågade jag och visade mitt fynd. Hela skolan hade varit i skogen och haft orientering och grillat korv. Julia ryckte på axlarna. Har man så långt och så lockigt hår som hon är det inte så lätt att hålla reda på alla saker som fastnar. En gång hittade jag en intrasslad penna i hennes hår. En annan gång var det både grillchips och ostbågar som hade letat sig dit. Efter en liten stund kom Lina och Martina insläntrande. Lina och Martina är bästisar och 14


väldigt stolta över att deras namn rimmar. Egentligen skulle de inte ens ha behövt var sitt namn, de är ändå alltid tillsammans. De skulle lika gärna ha kunnat heta Linaochmartina, eller kanske Lina-Martina. De klär sig likadant också, alltid svarta jeans och tröjor med gulliga tryck, och båda har förstås färgat rosa slingor i luggen. Det är egentligen bara en sak som skiljer dem åt. Lina har fått ta hål i öronen men inte Martina. De hämtade stolar från ett annat bord och trängde sedan ner sig runt vårt. Som vanligt blev vi alldeles för många runt ett alldeles för litet bord, men finns det hjärterum finns det stjärterum. Fråga mig inte var de hade varit innan, eller vilka de hade varit med kanske ska jag säga. Lina och Martina lyckas alltid leta upp snygga killar att prata med var de än är, i affären, i skogen eller bara på trottoaren. Jag lovar att de till och med skulle lyckas leta rätt på ett gäng killar, om de hamnade på en öde ö någon gång. Julia berättade för Lina och Martina om Filip och klockan, och vi andra skrattade nästan lika mycket den här gången. – Vi borde göra sådär med klockan på dans15


skolan också, sa Elin. Vrida tillbaka den alltså, för där vill vi ju ha längre lektioner. Alla nickade, men jag höll inte riktigt med henne. Längre lektioner vore ju bra på ett sätt, eftersom det är roligt att dansa. Men det vore också mindre bra på ett annat sätt, för det är ju väldigt, väldigt jobbigt att dansa och jag är väldigt, väldigt lat. Eller, lat kanske är fel ord, men jag tycker inte om att anstränga mig för mycket. Det är inte bra för hjärtat heller, har jag hört. Rolf, som ägde caféet, hade tydligen stått och tjuvlyssnat på oss och skakade på huvudet bakom disken. – Dagens ungdomar, muttrade han. Han pekade på klockan som satt ovanför dörren och sa att det nog var bäst att vi skyndade oss till dansen, så att vi inte skulle komma för sent. Men vad jag tror att han egentligen menade var att det var bäst att vi skyndade oss därifrån, så att de övriga cafégästerna skulle få lite lugn och ro. I vilket fall som helst gjorde vi som han sa och pallrade oss iväg. Innan jag började gå kastade jag en snabb blick 16


på Julias skor för att försäkra mig om att hennes skosnören var knutna.

17


2. – Sussi! Sussi! ropade Millan innan vi ens hunnit in i danssalen. Det gör hon varje vecka. Hon längtar så mycket efter Sussi mellan danslektionerna. I vanliga fall brukar Sussi alltid ropa tillbaka, men nu hördes inte ett ljud. Vi förstod att det var något skumt på gång, för Sussi är alltid på plats långt före oss för att förbereda lektionen. Vi satte oss ner och väntade och hann faktiskt bli riktigt oroliga innan hon kom. När hon väl gjorde det blev det ännu värre. Sussi glider alltid fram med väldigt lätta steg, som om hon skulle vara med i ett luciatåg fast utan det där nattlinnet och ljusen. Hon säger att det är för att hon har dansat balett. Nu såg det ut som om hon släpade sig fram på fötter av sten, när hon gick in i danssalen. – Jag är hemskt ledsen, men jag har något att 18


berätta, sa hon. Det är både positivt och negativt. Tyvärr är det nog mest positivt för mig och mest negativt för er. Jag höll andan. – Nej, nej, nej! Säg inte att du ska flytta! sa Millan. Hon ställde sig upp och började gå fram och tillbaka. – Jag tänker inte byta danslärare, fortsatte hon. Det går bara inte. Vi går inte med på det helt enkelt! Hon svepte med handen över oss andra. – Jag ska absolut inte flytta, sa Sussi lugnande. Men jag har blivit erbjuden ett jobb som koreograf för en ny musikal. De ringde i går, och jag har faktiskt redan tackat ja. Hon tittade nervöst på oss. – Det är en jättebra chans för mig, men tyvärr kommer jag inte att kunna vara med på alla era lektioner i år. Alltså, en musikal är ju coolt, tänkte jag, lite imponerad. Men om man får välja borde man väl hellre vilja vara med oss på alla lektioner. Millan satte sig ner på golvet igen och la armarna i kors. Hon suckade. 19


Sussi skyndade sig att fortsätta: – Men jag ska få hjälp av Micke. Vi har dansat tillsammans i många år, och han är jätteduktig. Han kommer att vikariera för mig, när jag måste vara borta. Hon vinkade mot dörren, och in kom typ världens, jordens och universums snyggaste kille. Han hade svart hår, som säkert var klippt i någon jättehäftig frisyr, fast det såg man inte för han hade keps på sig. En röd keps, en röd t-shirt och stora, svarta byxor. Perfekta kläder på en perfekt kille. – Tror ni att det kommer att funka? frågade Sussi oroligt. Vi nickade. – Det kommer att funka superbra! sa Lina. – Superbra! sa Martina. Till och med Millan såg nöjd ut. Fast lika nöjd som jag var hon nog inte. Jag blev lite kär faktiskt. Eller, lite kär när han kom in i danssalen, och mycket kär när han hade dansat med oss i en timme. Sussi hade haft rätt. Han var verkligen jätteduktig. Det finns ett ordspråk som säger att tiden går fort när man har roligt och långsamt när man är i skolan, eller någonting i den stilen. 20


Det stämde verkligen in på den här lektionen. Det kändes som om vi knappt hade börjat förrän en timme hade gått och det var dags att sluta. Vi fick lära oss början på en riktigt häftig dans som Sussi och Micke hade gjort. Det var en zombiedans som började med att vi låg utspridda på golvet. I takt med musiken började vi rycka med hela kroppen. Micke sa att det skulle se ut som om vi varit döda men vaknade till liv när vi hörde musiken. Med stela, hackiga rörelser ställde vi oss sedan upp och började dansa. Det var en lite annorlunda dans med mycket snabba, men bestämda, steg. Jag tyckte om den direkt, även om det var lite svårt att hänga med ibland. – Vad tycker ni om Micke nu då? frågade Julia i omklädningsrummet efter lektionen. – Alltså, han är inte lika bra som Sussi, men han duger väl antar jag, sa Millan och ryckte på axlarna. – Nu måste du skoja! utbrast jag. Inte lika bra som Sussi? Han är ju bäst. Bäst och snyggast! – Huvudsaken är väl inte att han är snygg 21


Maja och hennes kompisar ska äntligen få sätta upp en egen vårshow. Men allt går inte som en dans. Deras lärare Sussi får ett jobb som koreograf och Maja blir kär i vikarien Micke. Men är han inte lite för gammal? Och vad är det för mystiska saker som pågår på teatern? När de är där och tränar på kvällarna hör de mystiska ljud och saker försvinner spårlöst.

Spökar det? ISBN 978-91-87001-17-8

www.idusforlag.se

9 789187 001178


9789187001178