9789187001031

TERO MED EF

RD AV

lfvén Malin A STORA RE AV 11 VINNA ISET 20 PR G LO PSYKO

Maya min

En berättelse om kärlek och livets svåra val

EVA BYLUND

Maya min

Maya min En berättelse om kärlek och livets svåra val

Eva Bylund

Idus Förlag AB

Maya min Utgiven av Idus Förlag AB www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Eva Bylund | www.levab.se © Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus Förlag AB Omslagsbild: ”Ditt heliga tempel” av Sigrid ”Siriandra” Sennström www.artbysiriandra.com Första upplagan Tryckt av Inprint, Lettland 2012 ISBN: 978-91-87001-03-1

”Din visdom blir endast klar när du blickar in i ditt eget hjärta.

Den som letar på utsidan drömmer, den som letar på insidan vaknar” Carl Jung

Till Dig

FÖRORD ”Maya min” är en roman baserad på en verklig händelse. I skrivandet har jag använt mig av mina erfarenheter som kvinna, vän och terapeut.

Tack vare romanens fria form har jag kunnat skapa fiktiva personer, miljöer, händelser och dialoger. Min förhoppning är att boken ska kunna ge stöd till andra kvinnor och par som befinner sig i en liknande situation.

DAG 1

A

på nålar. Varannan arbetsvecka inleddes med ett måndagsmöte och det drog alltid ut på tiden. Idag hade det varit extra svårt att koncentrera sig på försäljningsresultat, marknadsandelar, nyckeltal och marknadsåtgärder. Hon var otålig och så snart de avslutat skyndade hon bort till sitt rum, slängde på sig sin kappa, grep handväskan i farten och knappade hastigt in på telefonen att hon skulle vara tillbaka nästa dag.

Efter ett kort övervägande bestämde hon sig för att låta datorn stanna på kontoret. Hon halvsprang genom den långa korridoren och bestämde sig för att ta trapporna ner bakvägen. Hon hade bråttom nu. Klappret av klackarna på hennes stövlar ekade i trapphuset när hon snabbt hastade nerför de fyra våningsplanen. Pulsen slog fort. När dörren bakom henne slog igen med en smäll drog hon ett djupt andetag av den småkyliga luften.

Hon fyllde lungorna med det som kändes som frihet, drog bort hårsnodden och skakade det mörka håret fritt. Det där håret som troligtvis aldrig skulle bli sig självt igen efter två graviditeter och dito amningar.

Himlen var tungt gråmulen och det såg ut att kunna börja regna när som helst. Det hade varit en i princip helt snöfri vinter och barnen som haft stora förhoppningar om en vit jul hade än en gång blivit besvikna. Nu var de redan inne i början av februari och kanske var det istället snart våren som var i antågande.

Anna satte sig i Volvon som visade tydliga spår av att små nna satt som

13

barn brukade färdas i den, leriga vinterstövlar hade sparkat mot sätena framför och det låg både kritor och andra småleksaker utspridda i baksätet. Hade hon haft mera tid hade hon uträttat sitt ärende någonstans inne i centrala Göteborgs anonymitet men nu valde hon att köra mot hemorten. Väl framme i Sävedalen hade hon tur, det fanns en ledig trettiominuters parkeringsficka precis utanför apoteket och hon svängde snabbt in och tog den.

Svepande lät Anna söka av den lilla butiksytan med blicken, hon ville absolut inte stöta ihop med någon hon kände. Skyndsamt rafsade hon ner tandborstar, barnalvedon, näsdroppar och Bamseschampoo i korgen och när hon hade försäkrat sig om att ingen såg la hon som av en händelse ner ett paket graviditetstest i korgen och gick sen omedelbart för att betala.

Med en lätt darrning på handen startade Anna bilen, nu var det hem som gällde. Det virvlade en obestämbar känsla inombords när hon sju minuter senare parkerade på garageinfarten framför bostaden. Som vanligt när hon steg ut ur bilen registrerade hon hur tyst och lugnt det var, bara ett svagt susande från motorvägen hördes. Skogen tornade upp bakom huset som en skyddande vägg och det hördes fågelkvitter, men hon var inte kunnig nog att urskilja från vilken fågel det härrörde. Just nu var det inte heller där hennes fokus låg.

Hon trixade fram husnyckeln och kom för ovanlighetens skull in i ett alldeles tyst hus. Det kändes nästan ödsligt utan ljuden av stoj och stim men det räckte med att hon såg sig omkring för att barnen skulle kännas i högsta grad närvarande. Den alltför lilla hallen svämmade över av skor, stövlar och skrymmande vinterkläder.

Hjärtat dunkade hårt när hon med spända händer låste ytterdörren bakom sig. Huset låg i halvdunkel men hon lät bli att tända några lampor. Hon andades med korta, snabba andetag och kände förväntningen fladdra i hjärtat. Mensen skulle ha kommit i fredags. Nu var det måndag, och hon var aldrig sen.

Helgen hade passerat förbi som i slow motion. Varje gång hon gått på toaletten hade hon kontrollerat papperet extra noga men 14

inga spår av blod syntes till. På söndagen hade hon låst in sig på toaletten minst en gång i timmen. Men inget blod. Pirret i magen hade börjat växa. En svindlande känsla där inne. Var det möjligt? Hennes längtan var så stark men hon vågade inte hoppas för mycket.

Otåligt slängde hon av sig ytterkläderna och gick med snabba steg mot badrummet medan hon försökte öppna graviditetstestpaketet på vägen. Händerna skakade när hon försökte få tag i den lilla röda flärpen för att kunna dra bort plasten. Hon fick tvinga sig själv att stanna upp och ta ett djupt andetag för att lugna ner sig. Det kanske inte alls var som hon trodde och hoppades. ”Jag vill, jag vill, jag vill!” sa hon högt rakt ut i luften som om hon tillbad någon högre makt.

Anna tände den starka badrumsbelysningen. Kissat på en graviditetssticka hade hon gjort förr. Hon ansträngde sig för att hålla den stilla och räknade högt och långsamt till tre medan strålen träffade stickan. Att vänta den där minuten som krävdes innan resultatet var ett faktum var dock ett eldprov. Anna satte sig på badkarskanten och fick stålsätta sig för att inte kika i förväg. Istället koncentrerade hon sig intensivt på hur sekundvisaren på hennes armbandsur i ultrarapid masade sig framåt. Men när det väl var dags vågade hon inte titta. Nu! Nu måste jag titta.

Ett, två, tre! beordrade hon sig själv medan fjärilarna i magen flög runt, runt.

Sedan var allt ett enda stort virrervarr av ren och oförställd glädje. Jublande dansade hon omkring med stickan i handen och fyllde huset med sina lyckliga utrop. ”Jaaa! Underbart! Det är inte sant! Jo, det ÄR sant!” skrattade hon om och om igen.

Hjärtat hoppade vilt innanför bröstbenet och hon sträckte sina armar upp mot himlen som för att tacka. Svaret var tydligt.

För tredje gången i sitt liv såg hon två blåa små streck lysa klart mot henne. Det var otroligt, makalöst, fantastiskt! Orden räckte inte till. Hela hon var som ett stort utropstecken av glädje och lycka och hennes ögon tårades. Som hon hade längtat efter detta.

15

Det svindlade. Hon var faktiskt gravid igen. Det var verklighet.

Inte längre en dröm.

Svävandes som på moln gick hon ut i hallen igen för att hämta sin handväska. Hon hittade sin almanacka och när hon tittade två veckor tillbaka kunde hon konstatera att hon blivit gravid fredagen den trettonde. Det var inte det att hon hade för vana att anteckna när hon och Kalle älskade men med två små barn brukade de inte få till det annat än på helgerna. Hon mindes att de varit tillsammans på fredagskvällen och sen hade Kalle stuckit iväg på sin herrklubbshelg tidigt på lördagsmorgonen.

Fredagen den trettonde, och det kallade folk för otursdag!

En riktig lyckodag hade det varit! Tankarna fortsatte att snurra i hennes omtumlade tillstånd. Vem var den här lilla bebisen? I hennes fantasivärld var det redan en färdig liten krabat som hon längtade efter att få möta. Var det en fin liten kille eller en härlig flicka? Vad skulle bebisen heta? Det fanns ju så många fina namn, kanske Love eller Lovis? Det skulle tydligt signalera all kärlek hon kände. Klara var också supergulligt. Och Wilmer.

Men egentligen visste hon redan. Maya, Maya med y. Ja, en liten Maya var det hon bar på, det var hon säker på. Ida, Teo och Maya, det passade bra ihop. Ända sedan Teo kom till världen hade namnet Maya dykt upp på de mest märkliga och oväntade sätt. Kanske var det bara slumpmässiga tillfälligheter men till slut hade till och med Kalle, som verkligen stod med bägge fötterna på jorden, förundrats. Anna själv hade blivit övertygad om att ”Maya” på ett eller annat sätt skulle komma att betyda något i deras liv. Nu visste hon på vilket sätt, det skulle bli en liten Mayabebis i deras hem. En liten trollunge med stor svart kalufs! Hon kände hur hjärtat gjorde jubelskutt där inne i bröstet.

Ida och Teo skulle vara nästan fem respektive tre år när bebisen kom. Tre barn på fem år, inte illa marscherat! Vad skulle barnen tycka om ett nytt syskon? De var så små ännu och så mammiga, skulle hon räcka till åt alla? Jovisst skulle hon väl göra det, kärlek hade hon så att det räckte och fanns det något finare man kunde ge sitt barn än syskon? Vilken styrka när de blev 16

äldre. En riktig liten liga som förhoppningsvis höll ihop i vått och torrt. Lyckokänslan bubblade och spred sig ut i varenda en av kroppens alla celler. Det var nästan omöjligt att ta in att hennes dröm om tre barn innan hon fyllde fyrtio år skulle bli sann.

Tiden i drömmarnas land var förbi och det var dags att hämta barnen. Med fjäderlätta steg gick hon mot bilen och hon tänkte på Kalle. Han var på tjänsteresa till Oslo och skulle vara tillbaka om två dagar. Vad skulle han säga? Hon ville absolut inte berätta på telefon. De andra gångerna hade hon i princip bara glädjestrålande meddelat honom ”du skall bli pappa!” och ”du skall bli pappa igen!”. Men denna gång kände hon att hon ville göra något speciellt av berättandet. En överraskning denna sista gång de skulle få uppleva detta underbara tillsammans. Hon skulle fundera ut något bra.

I samma stund som tankarna gick till Kalle kom hon också i kontakt med något annat. Djupt, djupt i hennes inre, väl dold och långt nedtryckt, gnagde en liten oroskänsla som hon absolut inte nändes släppa upp till ytan. Skulle han bli lika lycklig över detta som hon var? Hon drog sig till minnes hur han i julas sagt: ”Du har väl koll på det där med dagarna så att det inte dyker upp någon liten tomtenisse?”. Nu var det en tomtenisse i antågande.

Snabbt och intensivt sköt hon ifrån sig oron. Klart att han skulle bli glad! Kanske lite chockad till en början men sen glad. Så klart han skulle bli! Han älskade ju barn och var en sådan underbar pappa.

17

DAG 2

A

till kropp och själ vaknade Anna i den varma sängen med en tungt andandes liten unge på var sin sida om sig. Länge betraktade hon deras rofyllda ansikten innan hon med ett leende på läpparna mjukt sträckte på sig och gav Ida och Teo varsin lätt puss på kinden för att väcka dem. Kvällen innan hade hon än en gång letat fram Lennart Nilssons bok ”Ett barn blir till” ur bokhyllan i vardagsrummet. Nu skulle den inte längre behöva stå där och samla damm på ett tag! Ensam i dubbelsängen hade hon till sent på natten legat på Kalles sida av sängen och i det svaga skenet från lampan på nattduksbordet bläddrat och läst och återigen förundrats och fascinerats över hur snabbt det lilla embryot utvecklades till att se ut som en liten människa med ett enormt huvud och små minimala, genomskinliga armar och ben, fingrar och tår. Hennes eget lilla Liv därinne hade nu fäst sig ordentligt på livmoderslemhinnan och även om det bara var en millimeter stort skulle det snart få ett nervsystem och kunna uppfatta någonting. Varje dygn utvecklades det i ett rasande tempo. Att få uppleva denna otroliga skapelseprocess ännu en gång var en gudagåva.

När Kalle ringt för att säga god natt hade hon knappt kunnat bärga sig från att berätta om det fantastiska som hänt, hon längtade efter att få lätta på trycket, få pysa över av glädje inför honom. Men hon la band på sig. Hon ville ha honom framför sig, ville för allt i världen inte gå miste om att få se hans reaktion, lldeles avslappnad

18

hans förvåning, hans ögon som glittrade till av glädje och att därefter få omslutas av hans armar i en lång kärleksfull omfamning.

Efter att de lagt på hade Anna varsamt lagt båda händerna över sin mjuka mage. Just nu var hon och Livet därinne de enda i hela världen som delade hemligheten om det nya som spirade och vars fullbordan de måste ha tålamod att vänta in. Hjärtat hade fyllts av en kärlek så stark att den flödade ut och nådde varje skrymsle av hennes varelse. Hon hade frågat sig själv hur det var möjligt att med full kraft älska något som ännu inte var synbart, något som bara var en början till något som kunde bli. Det hade tagit lång tid innan alla tankar lugnat sig så pass att hon hade kunnat somna och utan att komma ihåg vad de handlade om visste hon att natten varit fylld av drömmar.

Nu satt hon där vid frukostbordet, drömsk och lyckligt småleende med händerna kupade runt sin stora kaffemugg. Göteborgsposten låg uppvikt framför henne och med barnen stojandes runt sig försökte hon läsa födelseannonserna. Just idag kändes det alldeles extra speciellt att få titta på bilderna av alla små nyfödda. Om bara nio månader skulle det vara deras egen lilla sötnos som visades upp i tidningen under rubriken ”Välkommen älskade lilla Maya”. Anna log inåtvänt vid tanken. ”Jag vill inte gå till dagis!” upprepade Teo för tionde gången.

Han var envis hennes son men denna morgon var Annas tålamod oändligt. ”Lilla gubben, ni skall ju gå på utflykt idag och sen kommer mamma och hämtar dig igen”.

Hennes lugn betalade sig och fyrtio minuter senare gick hon in genom dörrarna till det spegelbeklädda kontorshuset. Hon kände sig snygg idag iklädd den vackra klarblåa blusen som hon fått av Kalle i julklapp och som så väl matchade hennes ögon.

Hon hälsade glatt god morgon till alla hon mötte och skämtade skojfriskt med sina trevliga kollegor. Koncentrationen däremot var inte på topp. Hela tiden vandrade tankarna iväg. Hur skulle släkt och vänner reagera på bebisbeskedet? Vad skulle Kalles 19

stora barn tycka? Borde hon ringa Mödravårdscentralen redan nu för att få en första tid inbokad? På vilket sätt skulle hon överraska Kalle med den glada nyheten? Hade hon sparat några mammakläder sen förra gången? Och jobbet, vad skulle hennes chef säga, hon hade ju nyss kommit tillbaka?

Redan denna första dag njöt hon ohämmat av att vara gravid igen. Åh, om hon hade kunnat få hålla lilla Maya i sin famn nu med detsamma! Samtidigt ville hon för allt i världen inte missa graviditetstiden. Hon älskade att vara gravid och släppte tidigt ut magen i full blom, glad över att slippa gå och tänka på att hålla in den där ständigt utputande magen. Stolt och härlig kände hon sig som gravid. Gladdes åt människors blickar och deras frågor kring hur hon mådde, om hon trodde det skulle bli en pojke eller flicka och om de hade några namn på gång. Inte heller födandet ville hon gå miste om, då kände hon sig som urmodern Eva, stark och självklar.

Plötsligt och utan förvarning högg den där gnagande oroskänslan till igen, vad var det Kalle skrattande hade sagt precis efter att Teo var född? ”Ja, det är tur att det inte blir några fler gånger för då hade vi aldrig hunnit till sjukhuset i tid!”. Hon viftade omedelbart bort minnet, det är ju sådant man säger, hon hade hört flera två-barns-pappor som bestämt hävdat att några fler barn skulle det inte bli men några år senare gjorde ändock en tredje bebis entré.

Barnen var på gott humör när hon hämtade dem. På vägen hem stannade de till vid det lilla mysiga hembageriet där innehavaren, en äldre man som måste ha passerat sjuttio år, vägrade att baka med något annat än riktigt smör. Deras tårtor och bakelser var himmelska, men idag fick barnen välja och de ville köpa småkakor, sju olika sorter. Ida valde syltbröd och drömmar, Teo skurna chokladsnittar med pärlsocker och gaffelkakor med russin.

Själv bestämde sig Anna för schackrutor och strasskakor och den sjunde sorten lät de konditorn bestämma. Det blev konjaksringar och dem misstänkte Anna att hon skulle få äta upp själv. Högtidligt höll Ida och Teo i snöret på varsin liten vit pappkartong.

20

”Är det fest idag mamma?”

Ida tittade förväntansfullt upp på Anna med sina stora rådjursögon och lyste som en sol.

Anna skrattade till, det fanns så mycket bubblande glädje inom henne som ville ut. ”Ja mitt hjärta, idag är det fest!” ”Fast pappa inte är hemma?”

Anna log mot sin dotter. ”Ja, vi har lite fest idag ändå och pappa kommer ju imorgon så vi sparar några kakor till honom eller hur?”

När de kom hem satte Anna på kaffe och blandade saft medan barnen dukade fram assietter och glas. Efter fikat ville Ida att de skulle dansa, ”annars är det ju inte fest på riktigt”, och de dansade loss till ”Mamma Mia” på mattan i vardagsrummet.

Teo stod mest och gungade fram och tillbaka men båda Ida och Anna hoppade runt och fånade sig och fnittrade tills de alla tre kiknande av skratt trillade ihop i en hög på golvet. Det hade varit en mycket bra dag.

21

EVA BYLUND är civilekonom med internationell inriktning och diplomerad psykosyntesterapeut.

Hon arbetar med att hjälpa människor att leva livet fullt ut. Maya min är hennes debutroman.

Kompakt mörker omger dem där de kör längs den nästintill öde motorvägen.

Fortfarande med blicken riktad framåt säger hon rakt ut i det svarta; ”Det är tredje gången vi gör denna resa för ett barns skull.”

Han rycker till. ”Det går inte att jämföra”.

Hans svar kommer snabbt. ”Likafullt är det den tredje resan” konstaterar hon och med de orden återgår de till den numera så välbekanta tystnaden.

Två blåa streck på en graviditetssticka blir inledningen till att drömmar krossas, kärlek smulas sönder och att omöjliga beslut måste tas. På ett enda ögonblick ställs hela livet på ända och det blir bokstavligen en kamp på liv och död mellan det tidigare så älskande paret Anna och Kalle.

Anna tvingas påbörja en resa in i sitt hjärta för att där förhoppningsvis hitta svaret på sitt livs dilemma. En gripande, verklighetsbaserad berättelse där Anna och Kalle riskerar allt för att uppnå sina respektive viljor. Kommer de att komma ut ur tunneln med kärleken i behåll?

Jag tycker mycket om den här boken! En roman om äkta människor med äkta känslor.

Språket flyter lätt och det är med stor behållning jag har läst om ett ämne som inte ges något större utrymme i skönlitteraturen. Eva Bylund visar i ”Maya min” tydligt på några av de svårigheter vi ibland måste gå igenom när det gäller att göra de riktigt avgörande valen i livet. Det jag framförallt berörs av är kärleken som hela tiden är närvarande i historien. Jag blir glad av denna bok och av människans förmåga att lösa svåra problem. Jag vill varmt rekommendera den!

Malin Alfvén, Barn och Föräldrapsykolog. Vinnare av Stora Psykologpriset 2011.

Författare till bl.a. Trotsboken, Tagga ner, Kejsarsnittsboken, Fråga Malin. Känd från Knattetimmen i SR P4 och Adam Alsings Talkshow i TV3.

ISBN 978-91-87001-03-1 ISBN 978-91-87001-03-1

9 789187 001031 9 789187 001031