9789186999100

Det saknas en färg pü Dalis palett

Assar Andersson

Kapitel 1 Lördag den 4 november 2017 Ett genomträngande trumpetliknande sorl ljuder över mig. Jag tittar upp. Hundratals tranor på väg söderut mot varmare breddgrader. Ett säkert tecken på att hösten är här. ”Pappa, vad tänker du på? Ta bollen.”

Jag tittar på min son, försöker hålla tårarna tillbaka. Hoppas att han inte ser. ”Jag står nog och dagdrömmer.”

Jag har aldrig tyckt om hösten. Den är ett första tecken på att vintern är i annalkande och snö har jag aldrig sett fram emot. Inte ens när jag var barn. Men något skedde inom mig när jag blev pappa. Som genom ett trollslag spelade årstiderna mindre roll. Regn, blåst, snö eller sol. Allt blev magiskt.

Jag virar halsduken, en svart fiskbensmönstrad med fransar som min son valt till mig, ett varv runt halsen och ger mig iväg efter bollen.

Trots att jag saknar bollkänsla lyckas jag med konststycket att få in bollen på gräset igen med en klackspark. Jag står kvar, drar av mig mössan och följer bollen som rullar över det blekgråa gräsets kala jordfläckar. När bollen når min son känns det som om jag vaknar upp ur en dröm. Och kanske är det så för jag om någon vet att lycka är en illusion. Ett kortvarigt tillstånd som finns där i väntan på tragedierna.

Så vacker han är, min son.

Smidig.

Klok. ”Ska vi hålla för dagen och cykla hem och titta på en film?”

Leo nickar och lyfter upp bollen. ”Vilken ska vi se?”

”Det får du bestämma. Vi har många bra filmer där hemma som vi inte sett. Varför inte ET?” ”Den har vi sett flera gånger.” ”Men den är bra”, utbrister jag och fiskar efter medhåll. * Jag blev pappa en höstkväll för sju år sedan. Jag har ett välbetalt arbete och jobbade mycket men insåg ganska fort att jag inte ville vara borta från min son tio timmar varje dag. När Leo fyllde två år och började förskolan gick jag ner på halvtid.

Jag och Linda hade träffats några år tidigare. Och även om det till en början inte skedde så ofta kunde Lindas humör gå från total nedstämdhet till eufori på endast några timmar. På den tiden skyllde hon på PMDS, en svårare form av PMS. De första åren i Leos liv kunde Linda ligga i sängen hela helger och gråta. Då var jag övertygad om att gråtattackerna snart skulle upphöra och att allt skulle bli som vanligt igen. I stället fick hon allt svårare att handskas med sin växlande sinnesstämning och jag började misstänka att hon var bipolär och att det var graviditeten som hade triggat igång det. När mammaledigheten gick mot sitt slut vägrade hon att börja jobba igen. I långa perioder gick hon sjukskriven innan hon efter återkommande besök på vårdcentralen fick en remiss till Psykiatriska Kliniken i Malmö. Överläkare Ragnar Stjernberg gav henne diagnosen manodepressiv, bipolär typ 1, vilket var en lättnad för mig eftersom jag ett tag trodde att det var jag och Leo som hade del i hennes psykiska ohälsa. * En person med en bipolär sjukdom behöver nödvändigtvis inte insjukna i ett skov så fort en psykisk och emotionellt belastad situation, i detta fall graviditet, uppstår i ens liv. Men Linda gjorde det.

Skoven blev kraftfullare och kom allt oftare. Hon blev inlagd och fick starka ångestdämpande mediciner och socialen erbjöd en familjestödjare. De få vänner vi hade försvann en efter en och jag och Linda saknade syskon och våra föräldrar fanns inte längre i livet.

Eftersom jag inte hade någon att prata med sjönk jag allt djupare ner i avgrunden. På jobbet höll jag upp en fasad. Likaså när jag mötte dagispersonalen. Och för att Leo inte skulle sakna mamma

allt för mycket gällde det att förströ honom hela tiden. Samtidigt var det tiden med Leo som fick mig att skingra tankarna och klara dagarna.

I början levde jag på hoppet om att Linda skulle bli frisk. Men när Leo var fyra år och Linda under ett år åkt in och ut som en jojo på psyket såg hon till att en överdos Valium, tillsammans med en stor mängd alkohol, ändade hennes liv.

I dagarna är det tre år sedan. Jag har bestämt mig för att vänta med att berätta för Leo hur hans mamma dog tills han blir lite äldre.

Jag lägger fotbollen i cykelkorgen. Åtskilliga gånger har jag bestämt mig för att göra mig av med Lindas röda Monark eftersom den väcker så starka minnen. Men varje gång jag beslutat mig är det något inombords som stoppar mig. * Innan Linda blev gravid var hon en utåtriktad och positiv friluftsmänniska som älskade att cykla. Åren tillsammans med Linda hann vi med tre cykelsemestrar med mycket glädje och skratt. Men också ögonblick där hon berättade vad hon ville med livet. Att säga upp sig från sitt arbete, flytta ut på landet, öppna eget och skaffa barn. Linda ville starta en vintagebutik. Hon hade en faiblesse för gamla rariteter. ”Pappa, vad tänker du på?” ”Jag tänker på vilken väg vi ska cykla hem”, säger jag och återfår närvaron. * Vi bor i en trerummare på John Ericssons väg i Malmö. I den har vi funnit oss tillrätta. Annat var det efter Lindas död. Då ville jag flytta ifrån Malmö. Jag ville byta jobb. Komma bort från allt. Men det blev inte så. Visserligen flyttade jag och Leo men vi blev kvar i Malmö och jag är fortfarande kvar på Lorensborgs Redovisningsbyrå och nu har Mats erbjudit mig delägarskap. Men jag är inte intresserad av att arbeta mer än nödvändigt. Om några år är Leo säkert inte lika entusiastisk längre över att tillbringa sin tid med mig.

Jag öppnar källardörren och krokar fast handtaget i repsnutten som är fäst i smidesräcket som omgärdar källarnedgången.

Aktsamt leder Leo ner sin cykel.

Vi ställer alltid ner cyklarna i källaren efter vår cykeltur eftersom tjuvar huserar i området. Värst är det på våren. Grannen under oss är inte lika rädd om sina saker och mindre benägen att göra sig omaket och ställa ner sin cykel i källaren. Han har blivit av med tre cyklar. ”Har du bestämt dig för vilken film?” ”Jag vill inte se ET en gång till. Vi kan väl bara titta på tv?”

Jag nickar, räcker Leo nycklarna och går upp för att hämta min cykel. När jag tar tag i styret och fäller upp stödet slår källardörren igen. ”Leo!” hojtar jag och tittar på repsnutten som vajar fram och tillbaka.

Jag rusar ner och griper tag i dörrhandtaget. ”Leo öppna!” ropar jag och bankar på dörren.

Jag placerar händerna vid tinningarna och tittar in genom det långsmala fönstret i källardörren.

Källargången är lång och går genom hela huset men ingen Leo med cykel syns till. Jag förstår att han måste ha vikt ner i den första sidogången. Men sprattet överraskar mig. Min son är inte av den skämtsamma typen.

På nytt känner jag på dörrhandtaget. ”Leo, vad håller du på med?” säger jag högt och kan känna hur min andning blir ljudlig.

Reflexmässigt drar jag i handtaget. Sekunder går och ångesten fyller mig.

På nytt bankar jag på dörren samtidigt som jag vänder mig om för att se om någon i huset närmar sig. ”Leo”, skriker jag och tittar in genom fönstret igen.

Huset har tre trappuppgångar och två källarnedgångar så det finns inte en chans i världen att jag kan ha uppsikt över samtliga. Källarnedgången där jag står ligger på gaveln och vi bor i trapphuset längst bort. Och den andra källarnedgången är på motsatt sida av de tre portgångarna. Jag kommer

heller inte in i trapphusen eftersom portarna är låsta och det saknas portkod. Då slår det mig att den andra källarnedgångens dörr inte alltid tillsluts när boende passerat den.

Jag störtar upp ur källarnedgången, griper tag i smidesräcket och rundar källarnedgången och rusar mot gavelhörnet.

Tankarna rusar. Framför mig ser jag Leos stora bruna ögon.

Jag springer ner i källarnedgången och ser att dörren inte är helt tillsluten. Jag tar tag i handtaget, drar upp dörren, och fastän det är ljust i källaren så lägger jag handen reflexmässigt på ljusknappen. ”Leo!” skriker jag och springer längre in i källaren.

De vitkalkade väggarna kommer allt närmare, jag kan höra mina hjärtslag. ”Jag är här, pappa.”

Jag vänder mig om. ”Vad sysslar du med?” säger jag och tar tag i honom. ”Vadå?” ”Vem stängde källardörren?” ”Det vet jag inte.” ”Vet inte?” ”När jag gick in stängdes den.” ”Men du hörde väl när jag skrek? Och varför gick du in i sidogången?” ”Jag såg en mus och sedan fick jag tvärt ont i magen.” ”Du tog väl inte upp musen?” ”Nej.” Jag kan se att Leo är blek i ansiktet. Sekunden efter släpper han cykeln och faller ihop.