9789186843243

Isaac Marion

Varma kroppar Översättning Kristoffer Leandoer

Till alla fosterbarn jag träffat. Jag kommer aldrig att glömma era namn.

Warm Bodies Copyright © Isaac Marion 2010 Inlageillustrationer hämtade från Gray’s Anatomy, public domain Utgiven av Mix förlag, Stockholm 2012 Omslag: Trevillion Images/Shutterstock/Malin Westman Typsnitt: Adobe Garamond Pro Sättning: Mix förlag Tryckt av ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-8684-324-3 www.mixforlag.se

Å Gilgamesh, du är bekant Med det som intresserar mig, Att dricka från Odödlighetens källa.

Vilket är liktydigt med att få de döda Att stiga ur sina gravar Och fångarna ur sina celler Syndarna från sina synder.

Jag tror att kärlekens kyss dödar vårt kroppsliga hjärta.

Det är enda vägen till ett evigt liv, Vilket vore outhärdligt om det levdes Mitt bland de döende blomstren Och de skärande farvälen Från våra svikna förhoppningars alltför utsträckta armar.

Herbert Mason: Gilgamesh. En versberättelse ”...”

Gilgamesheposet, andra tavlan, raderna 147, 153, 154, 278, 279

3

st eg e t t

at t v i l ja

J ag ä r d öd , men det är inte så farligt. Jag har lärt mig att leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop.

Vi tappar bort dem som bilnycklar, glömmer dem som födelsedagar. Mitt kan möjligen ha börjat med ett ”R”, men det är också allt jag vet. Det är rätt kul, eftersom jag alltid glömde andra människors namn medan jag fortfarande levde. Min vän ”M” säger att det ironiska med att vara en zombie är att allt är rätt kul, men vi kan ändå inte le eftersom läpparna ruttnat bort.

Vi är inte särskilt attraktiva nån av oss, men döden har inte farit fram lika hårt med mig som med vissa andra. Hos mig har upplösningsprocessen inte gått så långt, bara den gråa huden, den obehagliga lukten, de mörka ringarna under ögonen. Man skulle nästan kunna ta mig för en svårt utarbetad Levande. Innan jag blev en zombie måste jag ha varit affärsman, banktjänsteman eller mäklare, eller nån ung praktikant på väg in i branschen, för jag är hyggligt välklädd. Svarta byxor, grå 5

skjorta, röd slips. Ibland retas M med mig. Han pekar på min slips och försöker skratta, ett halvkvävt rosslande muller djupt nerifrån magtrakten. Själv är han klädd i trasiga jeans och en vanlig vit t-shirt. T-shirten ser inte särskilt snygg ut längre. Han borde ha valt en mörkare färg.

Vi gillar att skämta och spekulera om våra kläder, eftersom dessa våra sista stilval är de enda antydningarna om vilka vi var innan vi blev inga alls. Vissa är mindre uppenbara än mina: shorts och tröja, kjol och blus. Så vi gissar på måfå.

Du var servitris. Du var student. Bränns det?

Det gör det aldrig.

Jag känner ingen som kan minnas nåt särskilt. Det finns bara en vag skymningsartad kännedom om en värld som gått förlorad för längesen. Svaga intryck av gångna liv som dröjer sig kvar likt minnet av en amputerad lem. Vi känner till civilisationen – hus och bilar, i största allmänhet – men det är inget som vi har nån personlig del i. Eller nån historia från.

Vi är bara här. Vi gör vad vi gör, tiden går och ingen ställer några frågor.

Men, som jag sa, det är inte så farligt. Medvetandets rostiga kugghjul går fortfarande runt, de är bara nerväxlade så lågt att rörelsen knappt är synlig utåt. Vi grymtar och stönar, vi rycker på axlarna och nickar, och ibland ger vi ifrån oss ett eller annat ord. Det är inte så annorlunda mot förut.

Men det gör mig ledsen att vi har glömt bort våra namn. Det är det mest tragiska av allt för mig. Jag saknar mitt eget och jag sörjer alla andras, för jag skulle gärna älska dem, men jag vet ju inte vilka de är.

6

Vi är hundratals som lever på en övergiven flygplats utanför nån storstad. Självklart behöver vi varken skydd eller värme, men vi gillar att ha väggar omkring oss och tak över huvudet. Annars skulle vi bara gå fram över ett öppet fält nånstans, och det vore sällsynt förfärligt. Att inte ha nånting alls omkring oss, inget att röra vid eller titta på, inga skarpa konturer över huvud taget, bara vi själva och himlens glupande gap. Jag gissar att det är så det är att vara hel-död. En vidsträckt och fullständig tomhet.

Jag tror vi har varit här länge. Jag har kvar allt mitt hull, men bland de äldsta finns de som i stort sett bara är skelett med kvarhängande muskelbitar, torra som knaperstekt kött. På nåt sätt kan musklerna fortfarande utvidgas och dra ihop sig, så att de kan fortsätta röra sig. Jag har aldrig sett nån av oss ”dö” av ålder. Vi kanske skulle kunna leva för alltid, vad vet jag. Framtiden är lika suddig som det förflutna. Det verkar omöjligt för mig att intressera mig för nånting vid sidan om nuet, och nuet känns inte direkt som om det brådskar. Man kan nog säga att döden har fått mig att slappna av.

Jag åker i rulltrappan när M får tag i mig. Jag åker i rulltrappan flera gånger om dagen, så fort den fungerar. Flygplatsen är ur funktion, men elströmmen slår fortfarande på ibland, så kanske finns det nödgeneratorer som står och flämtar långt under marken nånstans. Ljusen blixtrar och skärmarna blinkar, maskinerna rycker igång. Jag uppskattar dessa stunder. Känslan av att saker och ting får liv. Jag står i rulltrappan och stiger uppåt som en själ på väg till himlen, denna sockersöta dröm från barndomen som nu blivit till ett smaklöst skämt.

Efter att ha åkt ungefär trettio gånger upptäcker jag att M 7

väntar på mig högst upp. Han är nittio kilo muskler och fett som spänts över en tvåmetersram. Han är skäggig och skallig. Det är hans fula ansikte, förruttnat och fullt av blåmärken, som glider in i mitt synfält när jag når krönet av rulltrappan. Är han ängeln som väntar mig vid pärleporten? Hans raggiga mun dryper av svart drägel.

Han pekar åt ett obestämt håll och grymtar: ”Stan”.

Jag nickar och följer efter.

Vi ska leta efter mat. Ett jaktlag tar form kring oss medan vi hasar in mot stadskärnan. Det är inte svårt att få frivilliga till dessa expeditioner, även om ingen är hungrig. Målinriktade tankar visar sig inte så ofta här, och när de gör det så följer vi alla efter. Annars skulle vi bara stå kvar och grymta. Det blir en del av den varan, stå kvar och grymta. Ibland blir vi stående i åratal.

Köttet vittrar på våra ben och vi står kvar och väntar på att det ska försvinna. Jag undrar ofta hur gammal jag är.

Stan där vi jagar ligger inom bekvämt räckhåll. Vid lunchdags följande dag är vi framme och börjar leta efter kött. Den nya hungern är en underlig känsla. Den känns inte i magen – en del av oss har inte ens nån mage. Vi känner den överallt, en sjunkande hopfallande känsla, som om våra celler fått punktering.

Förra vintern, när det var så många Levande som förenade sig med de Döda att det blev ont om byte, bevittnade jag hur några av mina vänner blev hel-döda. Övergången var odramatisk.

De bara saktade upp och stannade, och det tog ett tag innan jag insåg att de var lik. Jag oroades av det till en början, men det anses oartigt att lägga märke till när nån av oss dör. Så jag skingrade min oro med lite grymtande.

8

Jag tror att världen i stort sett har gått under, eftersom städerna vi strövar igenom är lika ruttna som vi. Husen har rasat samman. Gatorna spärras av rostiga bilar. Nästan allt glas är krossat, och vinden som viner genom de gapande tomma höghusen stönar som ett djur som lämnats kvar för att dö. Jag vet inte vad som hänt. Sjukdom? Krig? Samhällelig kollaps? Eller var det bara vi? De Döda som kom i de Levandes ställe? Jag antar att det inte är så viktigt. När man väl är framme vid världens ände, spelar det ingen roll vilken väg man tog dit.

Vi känner lukten av de Levande när vi närmar oss ett fallfärdigt hyreshus. Den lukten är inte aromen av svett och hud, snarare ett utflöde av livsenergi, som den joniska bismaken av åska och lavendel. Vi känner inte lukten med våra näsor. Den träffar oss längre in, nära hjärnan, som wasabi. Vi omringar byggnaden och bryter oss in i den.

Vi påträffar dem hopkurade i en liten enrummare med igenbommade fönster. De är sämre klädda än vi, de är inlindade i smutsiga trasor och lump och skulle verkligen behöva raka sig allesammans. Under återstoden av sin Köttsliga existens kommer M att vara försedd med ett kort blont skägg, men alla andra i vårt jaktlag är renrakade. Det är en av fördelarna med att vara Död, ännu en sak som vi inte behöver bekymra oss om mer. Skägg, hår, tånaglar ... vi behöver inte bekämpa vår biologi längre. Våra vilda kroppar har äntligen blivit tama.

Vi kastar oss över de Levande, långsamt och klumpigt men med osvikligt engagemang. Skottsalvor sprider krutrök och inälvor i den dammiga luften. Väggarna stänks ner av svart blod. Förlusten av en arm, ett ben, en bit överkropp – sånt struntar man i med en axelryckning. En kosmetisk småsak. Men de 9

av oss som blir träffade i hjärnan stupar. Tydligen finns det kvar nånting värdefullt i den där torkade grå svampliknande massan, eftersom vi bara är lik utan den. På bägge sidor om mig stupar zombier med en mjuk duns. Men det finns gott om oss.

Vi övermannar dem. Vi kastar oss över de Levande och vi äter.

Att äta är ingen trevlig syssla. Jag biter av armen på en man, och jag avskyr det. Jag avskyr hans skrik, för jag gillar inte smärta, jag gillar inte att göra folk illa, men sån är världen nu. Det här är vad vi gör. Det är klart att om jag inte äter hela honom, om jag sparar hans hjärna, så kommer han att resa sig upp och följa efter mig tillbaka till flygplatsen, vilket kanske får mig att känna mig bättre. Jag presenterar honom för alla, och så kanske vi står och hänger och grymtar tillsammans ett tag. Det är svårt att säga vad ”vänner” innebär nuförtiden, men det där kanske kommer rätt nära. Om jag behärskar mig, om jag lämnar kvar tillräckligt ...

Men det gör jag inte. Jag kan inte. Som vanligt går jag direkt på den bästa biten, biten som får mitt huvud att lysa upp som en bildskärm. Jag äter hjärnan, och i ungefär trettio sekunder har jag minnen. Det blixtrar till av parader, parfym, musik ... av liv. Sen dör det bort, och jag reser mig upp, och vi stapplar ut ur stan allesammans, fortfarande lika kalla och grå, men vi känner oss i alla fall en smula bättre. Inte riktigt ”bra”, inte ”lyckliga”, absolut inte ”levande”, men ... lite mindre döda. Det är det bästa vi kan åstadkomma.

Jag hamnar efter resten av gruppen när vi lämnar stan bakom oss. Mina fotsteg stövlar fram en smula tyngre än de andras.

När jag stannar vid en grop med regnvatten för att tvätta av ansiktet och kläderna, kommer M tillbaka och dunkar mig på 10

axeln. Han vet att vissa av våra rutiner äcklar mig. Han vet att jag är lite känsligare än de flesta andra. Ibland retar han mig, tvinnar mitt toviga svarta hår till råttsvansar och säger: ”Tjej.

Vilken ... tjej.” Men han vet när han ska ta min dysterhet på allvar. Han klappar mig på axeln och nöjer sig med att se på mig. Hans ansikte kan inte åstadkomma särskilt nyanserade uttryck längre, men jag vet ändå vad han vill säga. Jag nickar, och så fortsätter vi gå.

Jag vet inte varför vi måste döda folk. Jag vet inte vad jag åstadkommer genom att bita av strupen på nån. Jag stjäl det som är hans för att ersätta det jag själv saknar. Han försvinner, och jag blir kvar. Det är enkelt men meningslöst, godtyckliga lagar instiftade av nån galning i skyn. Men jag håller mig på benen genom att följa dessa lagar, så jag följer dem till punkt och pricka. Jag äter tills jag slutar äta, sen äter jag mer.

Hur började det här? Hur blev vi till det vi är nu? Var det nån mystisk sjukdom? Gammastrålning? Ett uråldrigt virus? Eller nånting ännu mer absurt? Ingen gillar att tala om det. Vi är här, och det är så här det ligger till. Vi klagar inte. Vi ställer inga frågor. Vi sköter vårt.

Det finns en avgrund mellan mig och världen utanför mig.

Ett gap så stort att mina känslor inte förmår överbrygga det.

När mina skrik väl nått över till andra sidan, har de krympt ihop till grymtningar.

I ankomsthallen möts vi av en liten skara som betraktar oss med hungriga ögon eller ögonhålor. Vi släpper ner vår last på golvet: två i stort sett intakta män, några köttiga ben och en arm- och benlös torso, alltsammans ännu varmt. Det kan kallas middags11

rester. Det kan kallas hämtmat. Våra meddöda kastar sig över dem och börjar utan vidare kalasa på dem på golvet, som djur.

De Döda som låter bli att jaga kommer aldrig att bli tillfredsställda, även om resterna av liv i de där cellerna hindrar dem från att hel-dö. Som sjöfarande utan tillgång till färsk frukt kommer de att tyna bort i bristsjukdomar, svaga och ständigt tomma, eftersom den nya hungern är ett ensamt monster. Motvilligt tar den emot det bruna köttet och det ljumma blodet, men vad den egentligen begär är närhet, den där grymma känslan av kontakt som löper mellan deras ögon och våra i deras allra sista stund, som kärlekens mörka negativ.

Jag vinkar till M och så frigör jag mig från skaran. Sen länge har jag vant mig vid de Dödas genomträngande stank, men idag känns ångorna de utsöndrar ovanligt vämjeliga. Att andas är inte nödvändigt, men jag behöver luft.

Jag strövar ut i de angränsande korridorerna och åker på rullbanden. Jag står på bandet och ser landskapet rulla förbi genom glasväggen. Inte mycket att se. Landningsbanorna håller på att bli gröna, övervuxna med gräs och buskar. Orörliga jetplan ligger på betongen som strandade valar, vita och väldiga. Moby Dick, besegrad till slut.

Förut, medan jag fortfarande levde, hade jag aldrig kunnat göra det här. Stå stilla och se världen passera och tänka på nästan inget alls. Jag minns ansträngningar. Jag minns uppdrag och deadlines, mål och ambitioner. Jag minns syften, alltid, överallt och hela tiden. Nu står jag bara här på rullbandet för att få mig en åktur. Jag når slutet av bandet, vänder och åker tillbaks. Världen är destillerad. Det är lätt att vara död.

När jag hållit på några timmar, lägger jag märke till en kvinna 12

på rullbandet som går åt andra hållet. Till skillnad från de flesta av oss varken grymtar eller raglar hon, hennes huvud vaggar bara från den ena sidan till den andra. Jag tycker om det hos henne, att hon varken grymtar eller vacklar. Jag fångar hennes blick och håller fast den medan vi närmar oss varandra. För ett ögonblick är vi jämsides, det är bara nån meter mellan oss. Vi passerar varandra och fortsätter mot varsin sida av korridoren.

Vi vänder om och tittar på varandra. Vi går på rullbanden igen.

Vi passerar varandra igen. Jag grimaserar, och hon grimaserar tillbaka. Tredje vändan dör strömmen på flygplatsen och vi blir stående precis jämsides. Jag väser hej och hon svarar med en axelryckning.

Jag gillar henne. Jag sträcker ut handen och rör vid hennes hår. Precis som jag är hon alldeles i början av upplösningsprocessen. Hennes hy är blek och ögonen insjunkna, men hon har inga blottade ben eller inre organ. Hennes regnbågshinna har en ovanligt ljus ton av den underliga blygrå färg som är gemensam för alla Döda. Kläderna hon begravdes i är en svart kjol och en nätt vit blus. Jag kan tänka mig att hon var receptionist.

Hon har en namnbricka i silver fastnålad på bröstet.

Hon har ett namn.

Jag stirrar på namnet. Jag lutar mig närmare, trycker upp ansiktet alldeles intill hennes bröst, men det hjälper inte. Bokstäverna snurrar och vänder sig i mitt synfält: jag kan inte hålla kvar dem. De undgår mig som vanligt, blir till en räcka meningslösa linjer och fläckar.

Ytterligare en av M:s ironier för odöda – överallt, från namnbrickor till tidningar, står svaren på alla våra frågor skrivna omkring oss, det är bara det att vi inte kan läsa.

13

Jag pekar på brickan och ser henne i ögonen. ”Ditt ... namn?”

Hon tittar tomt på mig.

Jag pekar på mig själv och uttalar det fragment som återstår av mitt eget namn. ”Rrr.” Så pekar jag på henne igen.

Hon ser i marken. Hon skakar på huvudet. Hon minns inte.

Hon har inte ens första bokstaven som M och jag. Hon är ingen. Men hoppas jag inte på för mycket? Jag sträcker mig efter hennes hand. Vi går av rullbanden med våra armar utsträckta över barriären.

Den här kvinnan och jag är kära. Eller vad som är kvar av det.

Jag minns hur kärleken brukade vara. Det var komplexa känslomässiga och biologiska processer som sattes igång. Det var utstuderade prov som skulle klaras av, kontakter som skulle skapas, höjdpunkter och lågvattenmärken och tårar och stormar. Det var ett uthållighetstest, en övning i lidande, men det var levande. Den nya kärleken är enklare. Inte lika besvärlig.

Men så liten.

Min flickvän säger inte mycket. Vi går genom flygplatsens ekande korridorer, ibland passerar vi någon som står och stirrar genom ett fönster eller på en vägg. Jag försöker komma på saker att säga men inget dyker upp, och om det gjorde det skulle jag nog inte säga det i alla fall. Det är mitt största hinder, den värsta bumlingen som spärrar vägen för mig. I mitt inre är jag vältalig: jag kan klättra upp för invecklat sammansatta byggnadsställningar av ord för att kunna måla taken i de högsta katedralerna med mina ord. Men allt kollapsar så fort jag öppnar munnen. Mitt personliga rekord hittills är fyra rullande stavelser innan nån ... ting ... fastnar. Och då är jag ändå för14

modligen den mest vältaliga zombien på flygplatsen.

Jag vet inte varför vi inte kan prata. Jag har ingen förklaring till den kvävande tystnaden som hänger över vår värld och skär av oss från varandra som plexiglaset i fängelsets besöksrum. Prepositioner är plågsamma, bestämningar är besvärliga, adjektiv alldeles för ansträngande. Är vår stumhet ett verkligt fysiskt handikapp? Ett av alla symptom på att man är Död?

Eller finns det bara inget kvar att säga?

Jag försöker få till ett samtal med min flickvän, prövar några fumliga meningar och banala frågor, anstränger mig för att få henne att reagera, visa en ryckning av intelligens. Men hon tittar bara på mig som om jag var konstig.

Vi strövar omkring utan mål i några timmar, sen tar hon mig vid handen och börjar leda mig nånstans. Vi snubblar nerför de stillastående rulltrapporna och ut på själva flygfältet. Jag suckar uppgivet.

Hon är på väg till kyrkan med mig.

De Döda har uppfört en helgedom på startbanan. Nån gång för längesen var det nån som bildade ett slags amfiteater genom att köra ihop alla landningstrappor i en cirkel. Vi församlas här, vi står här, lyfter våra armar och stönar. De uråldriga Benranglen viftar med sina skelettarmar i mittcirkeln och rosslar fram sina torra ordlösa predikningar genom grinande tänder.

Jag förstår inte vad det går ut på. Det tror jag inte nån av oss gör. Men det är det enda tillfället då vi frivilligt församlas i det öppna. Den där vidsträckta kosmiska munnen, med bergskedjorna i fjärran som tänder i Guds egen dödskalle, som gapar vitt för att sluka oss. För att svälja ner oss dit, där vi förmodligen hör hemma.

15

Min flickvän verkar vara mycket mera from än vad jag är.

Hon blundar och viftar med armarna på ett sätt som verkar nästan uppriktigt. Jag står bredvid henne och håller upp mina händer under tystnad. Som på en okänd signal upphör Benranglen med sin predikan och stirrar på oss, kanske är det hennes iver som dragit deras uppmärksamhet till sig. En av dem närmar sig, bestiger våra trappor och tar oss båda vid handleden. Det för ner oss i cirkeln och höjer våra händer i sitt kloliknande grepp. Det ger ifrån sig ett slags rytande, ett läte som inte är av denna världen, som en luftstöt i ett trasigt jakthorn, ett chockerande högt ljud som skrämmer fåglarna ur träden.

Församlingen mumlar till svar, och så är det klart. Vi är gifta.

Vi kliver tillbaka till våra trappsäten. Gudstjänsten fortsätter.

Min nyblivna hustru blundar och viftar med armarna.

Dagen efter vårt bröllop får vi barn. En liten grupp Benrangel hejdar oss i hallen för att ge dem till oss. En pojke och en flicka, bägge i sexårsåldern. Pojken har lockigt blont hår, grå hy och gråa ögon, han kanske var europé en gång. Flickan är mörkare, med svart hår och askbrun hy, med djupa skuggor omkring stålfärgade ögon. Hon kan ha varit arab. Benranglen knuffar fram dem, och de ler trevande mot oss och kramar våra ben. Jag klappar dem på huvudet och frågar vad de heter, men de har inga namn. Jag suckar, och min fru och jag går vidare, hand i hand med våra nya barn.

Det här var jag inte riktigt förberedd på. Det är ett stort ansvar. De unga Döda har inte samma naturliga födoinstinkter som de vuxna. De måste tas om hand och tränas. Och de växer aldrig upp. Hämmade av vår förbannelse stannar de i växten och ruttnar. Sen blir de små skelett, rörliga men tomma, med 16

hjärnan skramlande inne i skallen. De upprepar samma rutiner och ritualer ända tills den dag, antar jag, då själva benen faller isär och de bara är borta.

Titta på dem. Se på dem när min fru och jag släpper dem och de går utomhus för att leka. De retas med varandra och grinar.

De leker med saker som inte ens är leksaker: häftapparater och muggar och miniräknare. De fnissar och skrattar, men ljudet kvävs i deras torra strupar. Vi har blekt ut deras hjärnor, berövat dem deras andning, men de hänger kvar vid kanten av stupet.

De gör motstånd mot vår förbannelse så länge de bara kan.

Jag ser dem försvinna bort i det bleka dagsljuset i andra änden av hallen. Längst inne i mig, i nåt mörkt och dammigt utrymme, känner jag hur nånting spritter till.

17