9789186819378

Utgiven av Recito Förlag år 2011 ISBN 978-91-86819-37-8 Elböcker.se www.elböcker.se Recito Förlag info@recito.se www.recito.se Första upplagan © Ulf Herrströmer

Telefonrรถsten

Inneh책ll Kapitel 1.................................................................................................................5 Kapitel 2...............................................................................................................15 Kapitel 3...............................................................................................................25 Kapitel 4...............................................................................................................33 Kapitel 5...............................................................................................................43 Kapitel 6...............................................................................................................50 Kapitel 7...............................................................................................................56 Kapitel 8...............................................................................................................62 Kapitel 9...............................................................................................................85 Kapitel 10.............................................................................................................96 Kapitel 11...........................................................................................................109 Kapitel 12 . ........................................................................................................115 Kapitel 13...........................................................................................................127 Kapitel 14...........................................................................................................140 Kapitel 15...........................................................................................................153

Kapitel 1 Kriminalkommissarie Bill Hardwick såg fram emot sin semester mera än någonsin förut. Han hade arbetat oerhört hårt det senaste året, inte minst under den gångna våren, och längtade verkligen efter den inplanerade ledigheten med hela familjen i sommartorpet. Det var nu i slutet av juni och förmodligen den sista sommaren, som deras tre barn skulle kunna förmås att skiljas från sina kompisar så länge som en dryg månad. Speciellt gällde nog detta dottern Elisabeth, som nu hade blivit 17 år och på sistone hade blivit alltmera självständig. Sonen Karl var nyss fyllda 15 år och hade även han nu blivit mera vuxen. Yngsta barnet, dottern Maria, hade nyss fyllt 11 och var fortfarande ett barn. Bills hustru Birgitta var sjuksköterska och arbetade på kirurgintaget vid lasasarettet i Rutstad. Birgitta, som var enda barnet, hade förlorat sina föräldrar i en flygolycka i Canada när hon var 11 år och hade tillbringat resten av sin uppväxt i Byxelkrok på norra Öland hos sin faster Agnes och hennes dotter Pia. Faster Agnes, som arbetat som lärarinna, var nu sjuttio år. Hon och dottern hade blivit övergivna av Pias pappa bara något år innan Birgitta förlorat sina föräldrar i flygolyckan.

Familjen skulle resa till sitt sommartorp kommande helg och Bill Hardwick hade bara två dagar på sig att göra klart på jobbet efter det senaste, ganska svåra fallet han hade löst, ett brutalt rånmordmord i det lilla villasamhället Lervik nästan tre mil söder om Rutstad. Hardwick hade sin tjänst i Rutstad och familjen hade nu bott där sedan snart tjugo år. Ägaren till den största kiosken i Lervik hade hittats död i sin kiosk, huggen i bakhuvudet mest sannolikt med en yxa, och en blodig yxa hittades mycket riktigt snart i ett dike några hundra meter utanför samhället. Man fann inga fingeravtryck eller DNA-spår från förövaren på yxan, endast kioskägarens levrade blod.

Gärningsmannen, som visade sig vara en 18-årig yngling från trakten, avslöjades när polisen, efter tips från allmänheten, fann stulna, märkta, varor från kiosken i hans bostad och han föll snart till föga under Hardwicks förhör. Föräldrarna, en sågverksarbetare och hans hustru, var naturligtvis helt förkrossade av sonens illdåd. Sonen skulle snart komma att dömas till lagens strängaste straff. Pojken var deras enda barn och hade haft egen bostad bara sedan något år.

5

Under hösten hade Rutstadspolisen vidare haft ett svårlöst, långdraget bedrägeriärende, där man tvingats ta hjälp från Ekobrottsmyndigheten i Stockholm och i vintras hade man haft några rån, men som väl var utan dödsfall, därtill flera grova stölder samt en smitningsolycka där den påkörda, en kvinna i fyrtioårsåldern på tillfälligt besök i Rutstad, hade avlidit under transport till närmaste Centrallasarett. Allt detta var nu uppklarat och gärningsmännen redan eller sannolikt snart dömda.

Hardwick, som i vintras fyllt 50 år, kände sig hursomhelst lite sliten efter sitt senaste arbetsår och såg mera än vanligt fram mot semestern, som skulle bli hans sista under detta millennium. Han befann sig i sin bil, en Volvo 240, på väg hem från sitt arbete en onsdag eftermiddag när vakthavande befäl vid hans polisstation plötsligt ringde på hans mobil. De flesta på stationen befann sig redan långt borta på sina semestrar och hans chef, polismästare Per Rundgren, hade just bestämt att det föll på Hardwicks lott att ta hand om detta nya ärende, som just kommit in, ett bankrån med gisslantagning vid Föreningsbankens kontor i Lervik. Hardwick kände sig plötsligt mycket trött men vände bilen och körde med skrikande däck tillbaka till stationen.

Han tackade den försyn, som fått honom att sätta i nya batterier i sin «saftblandare» bara någon vecka tidigare.

Polismästare Rundgren var högröd i ansiktet och stod vid sitt polerade ekskrivbord och delade ut order. Poliskontoret hade nyligen fått ett larm från banken i Lervik och kontrollringt varvid Rundgren genast hade fått tala med en av tre rånare, som kom med krav på fri lejd och att man annars hotade att döda gisslan. Rånaren hade vidare sagt att den i rånargruppen som befann sig utanför banken, hade upptäckt en man som låg bakom en stenmur i närheten med ett gevär riktat mot honom. Gisslan på bankkontoret var ett medelålders par och deras 7-åriga dotter samt ortens kyrkoherde och rånarna var tre till antalet, varav en vaktade vid en stor BMW utanför banken med osäkrat automatgevär. Man begärde alltså fri lejd för sin flyktbil, en stulen BMW av senare årsmodell, ut ur samhället och sedan sydöst ut mot Västervik och att polisen skulle se till att mannen utanför inte skulle skjuta mot dem. Om polisen försökte hindra deras flykt skulle gisslan avrättas.

Man var beväpnade med var sitt maskingevär och den yngste av rånarna påstods dessutom ha en sprängladdning apterad under sin tröja. Rånarna bar svarta huvor men hade ändå skjutit sönder övervakningskameran. Det var alltså inte tal om någon stormning i detta läge men Rundgren ansåg att Hardwick, tillsammans med de två yngre poliskollegor, som ännu inte påbörjat sina semestrar, skulle närma sig brottsplatsen försiktigt för att om möjligt få något slags signalement och kanske en bit videofilm på rånarna.

6

Barrikaderad bakom en låg stenmur högst trettio meter från banklokalen befann sig redan polisassistent Andersson med draget jaktgevär, med vilket han ämnade försöka hålla rånarna i schack. Andersson visste då inte att han redan blivit observerad av rånaren som vaktade vid BMW:n. Andersson hade hört skott från banken och tagit ställning bakom en stenmur. Rolf Andersson, som var det yngste polisen i Hardwicks lag, hade redan haft två veckors semester och hade nu varit i färd med att jaga småvilt och hade av en ren tillfällighet passerat bankkontoret när rånet ägde rum. Han hade just inhandlat litet jaktproviant i ICA-butiken intill banken. Andersson hade på sin mobil ringt till vakthavande och berättat att skott hörts från banken och fått beskedet att man just hade fått larm från banken och redan kände till att där pågick ett rån med gisslantagning och dessutom erfarit att Andersson redan blivit observerad utav en av rånarna. Rundgren hade därför varnat Andersson för att ingripa och att göra något överilat. Andersson var en lugn och stabil 30-åring, nygift och ännu utan barn, konstaterade Rundgren och trodde inte att han skulle komma att göra något ogenomtänkt.

Rundgren vände sig till Hardwick och sa: - Hardwick, tar du hand om detta tillsammans med Olsson och Svensson?

- Visst Rundgren, sa Hardwick och kände nu att tröttheten var som bortblåst.

Man beslutade att han tillsammans med två medhjälpare, polisassistent Olsson och aspirant Svensson, vilka ännu inte påbörjat sina semestrar, genast skulle ta sig till brottsplatsen, inte minst för att undsätta kollegan Andersson. Rundgren hade varskott Rikskriminalpolisen och man väntade en insatsstyrka därifrån närsomhelst. Dessutom hade Rundgren fått rådet att omgående villfara rånarnas begäran om fri lejd och hade alltså vidarebefordrat detta till polisman Andersson och avrått denne från att försöka hindra rånarna från att fly. Inget blod hade ännu flutit.

När Hardwicks team kom fram till rånplatsen hade rånarna just gett sig av med hela gisslan. Bankpersonalen var i chock och ett kristeam från Rutstad var på väg till platsen. Hardwick gick fram till kollegan Andersson som sa att han ville avbryta sin semester och hjälpa till med rånarjakten.

- Rundgren får avgöra detta, sa Hardwick och ringde sin chef som bad Hardwick tacka Andersson för erbjudandet och hans insats hittills men bestämde att den unge polisen skulle ägna sig åt småviltsjakt som han tänkt.

Hardwick ringde så sin hustru, som redan kommit hem från lasarettet. Han förklarade situationen för henne och sa:

7

- Hej älskling, jag kommer att få jobba över ikväll!

- Jag fattar och förstår och du skall veta att jag älskar dig!

Birgitta hade redan hört talas om bankrånet på lokalradion och anat att Bill skulle bli sen igen denna kväll. Birgitta sa att hon älskade honom dels för att hon verkligen gjorde det, men även därför att sannolikheten för att maken skulle återvända hem efter ett kvällspass var klart lägre för en polishustru än för de flesta av hennes väninnor, vilka inte var polisfruar. Trots att Birgitta varit medveten om detta faktum hade hon inte tvekat att tacka ja när Bill friade den där sköna sommarkvällen vid Vätterns strand för mera än tjugo år sedan. Det var förvisso inte den första gången Bill hade ringt henne i slutet av arbetsdagen för att berätta han skulle bli sen på grund av ett brådskande tjänsteärende. Hon tog alltid dessa besked med jämnmod.

Birgitta hade faktiskt själv en tid allvarligt funderat på att försöka bli polis innan hon slog in på sjuksköterskebanan, så hon hade troligen inte särskilt svårt för att sätta sig in i makens situation. Visst oroade hon sig ibland för Bill när han hade farliga uppdrag, men hon visste samtidigt att han var en skicklig polis.

Alla deras barn var på födelsedagskalas hos en skolkompis, hade Birgitta sagt, just innan de avslutade samtalet Det var roligt att barnen hade så bra sammanhållning trots åldersskillnaden, tänkte Bill. Hustrun tog som vanligt besked, som handlade om hans tjänstgöring, med stort lugn, konstaterade han, och han kände att han var lyckligt lottad. Han hustru hade alltid haft stor förståelse för hans arbete. Förutom att vara en god hustru och mor kunde hon ofta ge prov på en mycket god slutledningsförmåga, som mera än en gång hjälpt honom i hans utredningsfall. Birgitta skulle säkert blivit en utmärkt bra polis, tänkte Bill. Dessutom älskade han henne minst lika mycket, som när de hade träffats för första gången. Dessa tankar for genom Bills huvud när han förberedde sig för att fullfölja jakten på de tre rånarna.

Hardwick och hans team tog upp förföljandet av flyktbilen på behörigt avstånd med hänsyn till gisslans säkerhet. En av rånarna, som nu från flyktbilen åter talade med Rundgren, hade enligt honom en lätt skånsk dialekt. Rundgren informerade Hardwick om detta och om att rånarnas krav stod fast. Plötsligt hade mobilförbindelsen blivit knastrig och brutits kort därefter. Batteriet var troligen slut eller så hade täckningen försämrats.

Junikvällen var på väg mot natt när Hardwicks team passerade genom Åtvidaberg, då man från en polishelikopter fick radiobesked att rånarbilen plötsligt stannat vid en OK-mack några kilometer sydost om staden. Man fick vidare beskedet att Rikskriminalpolisens insatsstyrka planerade att genskjuta och storma bilen några mil längre fram, just före Överum, där man mycket snart skulle komma att upprätta en vägspärr. Hardwicks team 8

skulle ansluta och understödja norrifrån. Kykoherdens hustru hade, efter övertalning, gått med på detta försök att gripa rånarna, som hittills kommit undan med sitt byte på nära fyra miljoner kronor. Man hade även upprättat en vägspärr kort in på avtagsvägen mot den lilla orten Falerum och därifrån skulle Hardwick få radiobesked om rånarna kom dit istället. Huvudtipset var dock att rånarbilen skulle fortsätta mot Överum och sedan Västervik, avrundade ledningsgruppen vid Rikskriminalen sitt resonemang.

Hardwick hade varit med om ett rån med en gisslansituation några år tidigare där just han hade skött förhandlingarna med en av rånarna och detta hade slutat lyckligt och gisslan, ett ungt Stockholmspar, släpptes oskadda men rånarna, tre unga män, lyckades fly med många tusen kronor i kontanter och hade ännu inte kunnat gripas för brottet. Det rånet hade inträffat på en stor Shellmack nära Rutstad och Hardwick kunde inte låta bli att undra om det kanske var samma tre män som nu slagit till igen. Den gången var beväpningen pistoler men man hade kanske bytt upp sig till maskingevär, tänkte Hardwick.

Han fick tanken att, om rånarna på nytt tog telefonkontakt med Rundgren, han själv istället skulle överta samtalet för att höra om han kände igen rösten från det tidigare rånet. Han kontaktade Rundgren över polisradion och sa till sin chef: - Jo, om samme rånare ringer dig igen, Rundgren, föreslår jag att du kopplar över honom till mig så jag får höra hans röst och att jag sedan sköter de fortsatta förhandlingarna. Jag har en vag känsla av att det kanske handlar om samma tre rånare som vid Shellmacken häromåret. Vad tycker du, Rundgren?

Hardwick fick ögonblickligen godkännade för detta förslag av sin chef.

Någon mil innan Hardwicks team skulle komma fram till Överum ringde så Rundgren. Han hade på nytt en av rånarna på tråden och kopplade över samtalet till polisradion i Hardwicks bil. Rånarrösten, som tydligt utbredde sig i kupén, kändes vagt bekant för Hardwick. Rånaren fortsatte: - Gisslan befinner sig väl och det kommer att förbli på det sättet om vi alla får fortsatt fri lejd till Västervik och sedan kan lämna landet med vårat privatflygplan utan att någon stör oss. Vi kommer självklart att släppa gisslan fri just innan planet lyfter. Om polisen hindrar oss kommer gisslan att dö!

Hardwick svarade: - Jag hör vad du säger. Jag är polis i Rustadsområdet och har övertagit samtalet från min kollega eftersom jag har bättre telefontäckning just nu.

Jag ger dig nu beskedet att polisen går med på era krav och ni kan utan inblandning från polisen köra till Västervik och därefter fortsätta vidare med

9

flyg. Förutsättningen är dock att gisslan inte kommer till skada. Om gisslan skadas kommer vi genast att vidta nödvändiga åtgärder för att stoppa er.

Kort därefter bröts telefonförbindelsen.

En halvmil före Överum kom Hardwicks team fram till vägspärren. Fler polisbilar med kollegor från angränsande distrikt hade kallats in och nu kommit fram till spärren. Rånarbilen var som bortblåst och hade inte heller kommit till vägspärren åt Falerumshållet. Helikoptergruppen hade på grund av mörker förlorat bilen ur sikte straxt söder om OK-macken, där rånarna troligen hade tankat. Visserligen fanns det flera mindre avtagsvägar längs 35:an mellan Åtvidaberg och Överum, men framkomligheten där var mestadels mycket dålig, inte minst efter vinterns tjälskador, som Vägverket ännu inte hade hunnit reparera. Man skyllde som oftast på bristfälliga anslag, vilket delvis tydligen var ett faktum. Man bestämde ändå att alla polisbilarna skulle köra in på så många avtagsvägar som möjligt i det aktuella området.

Hardwick körde med sin bil in på en liten skumpig väg mot sydost och i mörkret såg man i helljuset efter ett par kilometer plötsligt fyra personer komma gående längs vägrenen - kyrkoherden och det medelålders paret med dotter. Alla var uppskakade och kunde berätta att de tre rånarna, drygt en kvart tidigare, hade lämnat dem vid flyktbilen och fortsatt vägen åt sydost på var sin terrängmotorcykel. Inga MC-ljud kunde höras nu. Rånarna hade hela tiden burit sina huvor, så inga signalement kunde lämnas av gisslan, frånsett att man kunde berätta att två talade engelska och en svenska med svag dialekt, troligen skånska. Gisslan fick sätta sig i polisbilen och när man hade kört en dryg kilometer in på vägen såg man den stulna BMW:n stå inkörd i skogskanten. Gisslan hade under färden fortsatt att berätta om sina hemska upplevelser. Alla klev ur polisbilen och Hardwick tjuvkopplade den exklusiva BMW:n, som föreföll vara helt intakt, vände bilen, klev ur och talade till gisslan med den lugnaste stämma han förmådde: -Var vänliga och kliv nu in i BMW:n så kör polis Svensson er tillbaka till Lervik. Där kommer ni som så önskar att kunna dela med er av era upplevelser till ett duktigt kristeam.

Hardwicks yngste medhjälpare, den praktiserande polisaspiranten Åke Svensson körde så iväg med den frisläppta gisslan. Själv fortsatte Hardwick med sin nu ende kvarvarande medhjälpare, polisassistent Ebba Olsson, med polisbilen in på den sydostliga smala vägen på fortsatt jakt efter rånarna.

Man var hela tiden i radiokontakt med Rundgren och befälet vid Rikskriminalen. Efter några kilometer blev vägen bara en smal kostig kantad av mörk, hög granskog. Hardwick stannade bilen. När de klev ur såg de flera

10

färska spår av motorcykeldäck som fortsatte på den leriga stigen bortåt långt in i beckmörkret. Inga motorcykelljud hördes.

- Ja, nu kommer vi inte längre vare sig med bilen eller med förföljandet ikväll, sa Hardwick.

- Jag håller med fullständigt, sa assistent Olsson.

Hardwick vände bilen och körde åter till Rutstad. Två dagar senare kunde familjen Hardwick äntligen bege sig till sitt sommartorp vid Östersjökusten.

Hardwick hade då hunnit rensa sitt skrivbord från sådant som inte kunde vänta till efter semestern. Rikskriminalen hade tagit över rånfallet och eftersökning av rånarna fortsatte en tid men var resultatlös. Hardwick kunde fortfarande, någonstans i sitt inre, höra den mycket speciella rånarrösten med, som Rundgren ansåg, lätt skånsk anstrykning och blev alltmera övertygad om att det var samma röst han förhandlat med vid rånet i hemtrakterna för några år sedan.Var det kanske ändå inte samme skåning han hört över polisradion nyss, frågade sig Hardwick, eller var han verkligen skåning när allt kom omkring? Hardwick kände sig osäker. Hade Sverige andra landsändar med liknande dialekter, undrade han. Birgittas faster, Agnes på norra Öland, hade en dialekt som vagt påminde om skånska, tyckte Bill, och när Birgitta ibland pratade länge med henne i telefon kunde även Birgitta börja få litet av den dialekten. Det var väl kanske hans absoluta gehör som gjorde det lätt för honom att skilja inte bara på toner utan även på dialekter.

Han visste inte. Han kunde till exempel omedelbart känna igen många olika dialekter från Irland, när han flera gånger i tjänsten i början av sin polisbana i Dublin träffat personer från olika delar av sitt födelseland. Möjligen bröt han själv fortfarande något på sin Dublindialekt, men de många åren här i landet hade, enligt flera av kollegorna och vännerna i Sverige, givit honom en svensk dialekt som kom en att tänka på Norrköping. Under sina förhör hade han även, efterhand som hans svenska blivit allt bättre, kunnat uppfatta alltmera av undertexter och nyanser i de förhördas berättelser och hade nått allt bättre och snabbare resultat i sina utredningar.

Sommarvädret var strålande men tack och lov var ännu ingen algblomning i sikte. Familjen, utom Bill, latade sig hejdlöst vid stranden de närmaste dagarna. Den fina hängmatta Bill fått i 50-årspresent hade han hängt upp mellan ett par kraftiga björkar på tomten och där latade han sig själv i skuggan och läste och lyssnade på sommarljud, när den övriga familjen fortsatte att sola och bada. Själv brukade han ta tidiga morgondopp och sena kvällsdopp och Birgitta brukade oftast hänga med. Bill hade aldrig tålt solen, ett arv från hans irländska föräldrar som båda var rödhåriga och ljushyllta som så många irländare. Hur var det med föräldrarna i Dublin 11

förresten, frågade sig Bill. Man ringde varandra ibland men hade nu inte gjort så på länge och det var nu minst fem år sedan han och hans familj hälsat på i Dublin senaste gången. Båda föräldrarna mådde då riktigt bra men hans far, Gordon, hade verkat ha det lite långtråkigt sedan han lämnat sitt jobb som superintendent vid poliskåren i Dublin. Bill visste att pappan trivts mycket bra med sitt arbete men han hade de sista åren i tjänst börjat se fram mot pensioneringen på grund av den tilltagande mängden bombdåd av IRA, där han hade förlorat en nära medarbetare och mycket god vän. Vad Bill visste hade hans pappa aldrig intresserat sig för någon hobby, arbetet hade tagit upp för mycket av hans tid. Själv hade Bill alltid haft sitt musikintresse. Han hade spelat piano i skolorkestern i flera terminer och i Rutstad var han pianist i en liten amatörorkester som brukade träffas och öva på onsdagskvällar. Ibland fick han förhinder till följd av arbetet men kände att han fortfarande ändå åtnjöt stort förtroende från övriga orkestermedlemmar, kanske delvis för sitt absoluta gehör. Bill visste inte varifrån han fått sin musikalitet. Ingen av hans föräldrar och inga andra nära släktingar var särskilt musikaliska av sig. Dock, en bror till hans farfar som bott i Skottland, sades ha varit en mästare på säckpipa hemma i sin by i norra Skottland. Även Bills och Birgittas dotter Elisabeth var musikalisk och hade nyligen önskat sig en gitarr i födelsedagspresent eller julklapp.

Elisabeth var också den i familjen som hade sångröst och hade sjungit vid avslutningar i skolan flera gånger. Av sin familj hade Bill fått höra att han själv inte ens sjöng lika bra som Egon Kjerrman som i många år hade varit en populär allsångsledare i Sverige, hade man berättat för honom. Han hade aldrig själv hör den där Kjerrman sjunga så han visste inte riktig vad familjens dom betydde för hans sångförmåga. Men han hade på känn att det nog inte var något bra.

Bills mamma Ruth hade alltid varit mera social än fadern och hade, vad Bill kunde förstå, fortfarande en stor vänkrets och flera av väninnorna var förmodligen kvar från hennes tid som mellanstadielärare före pensioneringen. Hardwick bestämde sig för att ringa till föräldrarna på kvällen samma dag för att hälsa och höra hur det stod till med dem. Hans syster Vera, som han inte hade träffat på snart tio år, bodde sedan länge i Ottawa i Canada gift med en fastighetsmäklare. Man hade inga barn.

Bill hade träffat sin Birgitta i Dublin för nu mera än tjugo år sedan, då hon hade deltagit i en sjukvårdskonferens i staden. Han vikarierade då sedan några månader som yngste polis på en polisstation i Dublin efter genomgången utbildning med goda vitsord vid Irlands polishögskola. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet från hans sida när de träffats på hans favoritpub och Birgitta hade snart sagt att hon älskade honom och föreslagit att han skulle följa med henne till Sverige och Jönköping, där hon då 12

tjänstgjorde på lasarettet. Lägligt nog började just då hans sommarsemester från polisvikariatet och han hade inte tvekat en sekund att följa med henne till Sverige. Han hade friat till Birgitta vid Vätterns strand en skön sommarkväll och hon hade genast tackat ja. Han hade kommit att stanna i Sverige. Man hade gift sig i Byxelkroks kyrka på sensommaren samma år och avnjutit bröllopsmiddagen med Birgittas faster Agnes och hennes dotter Pia samt några av Birgittas närmaste vänner. Bröllopsresan hade gått till Köpenhamn med besök på Tivoli. Allt detta hade han aldrig någonsin ångrat. Han älskade fortfarande sin hustru minst lika mycket som när de träffades den första gången.

På dispens hade han fått börja vid den Svenska polishögskolan någonstans i mitten av ordinarie utbildning och sedan gått ut med utmärkta vitsord. Han fick sin första tjänst som yngste polisassistent i Rutstad 1980 och hade nu, efter snart tjugo år, avancerat till förste poliskommissarie, närmast under Rundgren, som skulle fylla 65 till hösten och hade deklarerat att han planerat att då dra sig tillbaka med ålderns rätt. Hardwick tänkte söka detta chefsjobb när tiden var inne och hade goda förhoppningar att han skulle komma ifråga för tjänsten. Han trivdes mycket bra med sitt arbete och trivdes i landet med dess milsvida furuskogar, dessa barrskogar, som minskade mycket på Irland för många decennier sedan, mest som ved i fabriker, kaminer och öppna spisar. Hans farfar, som dog 1979 vid 95 års ålder hade lyriskt beskrivit de vackra tallskogarna på Irland när han var ung. Lyckliga skottar, som hade sitt stenkol till uppvärmning, och troligen därför fortfarande hade kvar mer av sina tallskogar, tänkte Bill. För att inte tala om Sverige alltså. Detta trots att vintrarna här var kallare och man saknade kolgruvor. Man hade kunnat hushålla bättre med sitt virke, konstaterade Hardwick.

Bill ringde till sina föräldrar den kvällen, som han hade föresatt sig, och sa: - Hej mamma, det är Bill, mår Ni bra? Och modern svarade: - Hej, min pojke, vad roligt att höra ifrån dig. Din far är ute och köper en kvällstidning men han kommer snart tillbaka.

Modern blev förstås mycket glad att höra ifrån sin son och upprepade föräldrarnas stående inbjudan till honom att komma och hälsa på med sin familj. Föräldrarna mådde bra. Bill kände sig som en god son, men kände på samma gång ett stygn av dåligt samvete när han insåg att det kanske skulle komma att dröja länge än, kanske ända tills man vågade lämna ungdomarna ensamma hemma med sina kompisar, innan åtminstone han själv och Birgitta skulle kunna hälsa på i Dublin. Mamman berättade att hans syster Vera hade ringt till Dublin någon månad tidigare och då tycktes må mycket bra. Inga barnbarn i sikte där dock. Bill pratade med sin mor i flera 13

minuter och han fick även växla några ord men sin far när denne återvänt med tidningen. Därefter önskade man varandra god natt och lade på.

Familjen hade nu tillbringat nästan två veckor i sommartorpet och alla föreföll att njuta i fulla drag. Det var den andra veckan i juli 1999. Hardwick hade inte kunnat låta bli att några gånger ringa vakthavande befäl vid sin station och då fått veta att Rikskriminalen ännu inte hade fått upp det minsta spår efter rånarna. Något misstänkt flygplan i Västervik hade aldrig påträffats, trots intensiv spaning redan under det första råndygnet, så det bedömdes snart ha varit ett villospår. Troligen hade rånarna, på sina motorcyklar, tagit sig genom och ut ur östgötaskogarna mot kusten och därefter ur landet sjövägen eller med privatflygplan från någon undanskymd plats. Inga bevis var säkrade från brottsplatsen eller den flyktväg man hittills kände till.

Bevakningskamerans hårddisk hade visat bilder fram tills det att rånarna störtade in i banklokalen och genast öppnade eld mot kameran, men de bar, som tidigare konstaterats, alla huvor och hade inga igenkännbara egenheter alls. Möjligen hade en av rånarna en antydd hälta. Detta verkade bli ännu ett ouppklarat rån i den långa raden av tidigare sådana inom den svenska polisen, tänkte Hardwick.

14

Kapitel 2 Bill Hardwicks semester började gå mot sitt slut och resten av familjen var brunbränd. Han själv hade avverkat flera böcker, som han länge hade tänkt läsa, och även han hade fått sin beskärda del av familjeliv och bad och avkoppling vid den vackra Östersjöstranden. Men Bill brukade alltså själv försöka undvika att sola. Liksom sin mor och far blev han mest röd i solen. Badvattnet hade varit klart och fint. Årets algblomning hade ännu inte börjat på allvar. Maria hade nyligen upptäckt schackspelandets sköna konst. När man kurade inomhus regniga dagar utamande hon vem som helst av familjemedlemmarna att spela mot henne. Oftast var det Bill som förbarmade sig och han hade kunnat konstatera att flickan redan blivit riktigt duktig och att deras partier var riktigt nöjsamma. Maria var även mattesnillet i barnaskaran även om de två övriga inte var direkt dåliga i matematik. Barnen hade ringt till sina kompisar otaliga gånger från torpets fasta telefon och troligen många fler gånger från sina mobiltelefoner och Karl hade velat åka hem redan för en vecka sedan men av Bill närmast beordrats att stanna. Bill och Birgitta trodde nu att han hade en flickvän men Karl var själv mycket förtegen i detta avseende. Trots avsaknaden av kompisar hade barnen hursomhelst varit tappra och haft kvar sitt goda humör i stort sett hela tiden och nu såg alla fram emot en båtfärd med slutmålet faster Agnes i Byxelkrok.

Denna sista semestervecka hade man hyrt en ganska stor, ruffad, motorseglare för att kunna besöka flera intressanta platser vid kusten, framför allt Byxelkrok och faster Agnes, och man hade bunkrat upp med förnödenheter.

Det fanns gasolkök ombord för varma måltider och Hardwick visste att han skulle få sin älsklingsrätt kåldolmar med rårörda lingon. Varken han eller någon annan i familjen var några seglare, men den 12-hästars Albin-dieseln hade av uthyraren sagts vara pålitligheten själv. Seglen skulle nog komma att få ligga kvar i sitt stuvutrymme, tänkte Bill. Man startade sjöfärden tidigt en fredagsmorgon och gick med god fart mot det första målet beläget några distansminuter norr om Lofthammar. Havet var lugnt. Man siktade många andra båtar, en del segelbåtar men mest snabbgående motorbåtar.

15

Deras hyrbåt var utrustad med hypermodernt GPS-baserat sjökort så navigeringen var inget problem och Bill hade faktiskt skepparexamen efter en kvällskurs han gått för några år sedan. Så man kände sig trygga. I begynnande skymning gick man in i en liten gästhamn vid slutet av båtresans första etapp. Inga missöden hade inträffat under hela dagen och nu väntade snart kåldolmar med lingon och välbehövlig vila. Kåldolmarna smakade som alltid alldeles utmärkt. Efter ett parti Monopol, där Karl slutade som segrare med hotell på både Norrmalmstorg och Centrum och hade ruinerat övriga familjemedlemmar, blev natten lugn och fridfull.

Nästa morgon ställde man kosan mot Västervik efter en härlig frukost. Havet visade sig fortfarande från sin bästa sida och vinden var svag. Måsarna skrek och dök ibland mot båten som nog liknade en fiskekutter något. De hoppades väl på ett skrovmål. Högtrycket över södra Skandinavien verkade vara stabilt. Gästhamnen i Västervik visade sig även den vara förträfflig, sedan man anlänt dit sent på eftermiddagen. Alla var vid gott mod. Man badade från båten i det kanske 18-gradiga vattnet och kunde sedan soltorka på däck. Natten blev åter lugn liksom nästa morgon då man bestämt sig för att fortsätta över öppet hav till Byxelkrok på Ölands norra udde. I Byxelkrok bodde alltså sedan många år Birgittas faster, Agnes, som hon växte upp hos efter det att hennes föräldrar hade omkommit. Agnes dotter Pia hade varit Birgittas bästa väninna under uppväxten och man ringde fortfarande ofta till varandra. Samtalen var dyra till Perth i Australien, där Pia var gift med en sjökapten sedan nu mera än 10 år tillbaka och själv arbetade som förskolelärare.

Dagen därpå, efter en riktigt lång sovmorgon och därefter ett dopp och en härlig frukost, mera badande och sedan lunch, lämnade man Västervik mot Byxelkrok först vid 14-tiden på eftermiddagen då man visste att dagsetappen skulle bli ganska kort. Hyrbåten var stor och hade av uthyraren sagts vara mycket sjövärdig och lätt kunna klara en färd över öppet hav utan problem. Väderleksrapporten talade om fortsatt högtryck och värme och endast liten risk för åskväder eller dimma. Alla mådde prima och var vid gott mod utom Karl som verkade något dyster och irriterad över att man hade beslutat att lämna alla mobiltelefoner i torpet, för att på allvar kunna kasta loss från civilisationen. Han saknade nog redan att kunna ringa sina mobilsamtal till flickvännen, tänkte övriga familjen. Solen hade börjat värma skönt och måsarna skrek. Man avstod från att tanka diesel eftersom tanken, enligt uthyraren, var full när man hämtade ut båten och rymde c:a 100 liter och bränslet skulle därmed räcka tur och retur till Byxelkrok många gånger om. Dessa dieselmotorer var ganska bränslesnåla, konstaterade man.

16

Efter ungefär en halvtimmes färd syntes alltfler mörka moln in över land och det började blåsa upp. Sedan drog mörka skyar snabbt ut över vattnet mot deras position och ett åskväder var plötsligt över dem med våldsam kraft. Regnet hade börjat ösa ner och vinden måste ha nått stormstyrka, då motorn plötsligt stannade. Trots upprepade försök med starmotorn gav den inte ett ljud ifrån sig och båtbatteriet började snart att tappa orken och dog helt efter många starförsök. Bill såg det som en omöjlighet att få upp några segel i vinden, som föreföll innhålla orkanbyar. Inga öar eller skär fanns inom synhåll men sikten var mycket dålig och den vackra sommardagen hade förbytts i skymning. Bill gjorde fast en lina i fören, vid vilken han fäst ett improviserat drivankare som han, i all hast, gjort av några sammansurrade plastspänner. När man kastade detta i sjön minskade båtens häftiga rörelser genast och den höll bättre upp fören upp emot vinden. Båten slutade då nästan helt att ta in vatten. Man kontrollerade att allas flytvästar var riktigt fastspända. Båtens komradio fungerade förstås inte utan ström och alla, inte bara Karl, förbannade nu beslutet att lämna mobiltelefonerna hemma på torpet. Båten hade ingen tankmätare men en tanksticka i locket.

Bill skruvade ur tanklocket och stickan visade på tom tank ! Bill förbannade båtuthyraren, som hade verkat så förtroendeingivande, men alltså helt klart var en slarver eller kanske hade lurat dem medvetet. Stämningen ombord blev alltmer dyster och uppjagad. Nu kunde man bara vänta på att bli räddade av någon förbipasserande båt eller driva mot en fullständig katastrof.

Man fortsatte så här i minst en timme att driva ut från land och samtidigt mot söder i stormvinden som kom från nordväst och regnet fortsatte att ösa ned. Alla var dyblöta och genomfrusna eftersom ingen ville vistas inne i kajutan under dessa förhållanden. Den som gick in där började genast känna sig sjösjuk. Just innan kvällsmörkret sänkte sig fullständigt över dem skymtade man några svarta, glänsande skär med kraftiga brottsjöar någon sjömil i sydost, alltså i den riktning de nu drev med minst någon knops fart. Katastrof hotade. Inga fyrar eller lanternor var i sikte någonstans längs horisontlinjen. Alla tänkte på att säga hur mycket man tyckte om varandra men ingen kom sig för. Det kanske skulle kunna uppfattas som om man gav upp. Bill försökte ändå tala lugnande till sin familj. Båtens lanternor lyste nu inte alls, batteriet var helt slut. GPS-sjökortet fungerade fårstås inte utan ström och något gammalt reservsjökort kunde man inte hitta. Som en sorts lanterna tände Bill och surrade fast en liten ficklampa i fören men hur länge skulle dess batteri räcka, undrade alla. Man hade inga reservbatterier. Så här fortsatte det tills ficklampan slocknade och man befann sig i en becksvart, rytande sommarnatt drivande, som det föreföll, mot en allt säkrare död. Stormandet och regnandet fortsatte med oförminskad styrka.

Plötsligt ropade Elisabeth: 17

- Pappa, jag ser två ljusa punkter där borta åt vänster! och hon pekade snett akterut.

Alla såg snart akterut åt babord två lanternor som snabbt ökade i storlek och snart hördes genom stormens dån även ett allt högre motorljud som från en stor bensinmotor. Båten tycktes med mycket hög fart styra rakt emot deras och en våldsam kollision tycktes vara oundviklig. I detta ögonblick kände sig Bill plötsligt helt lugn som ibland i tjänsten, när kollegor kunde visa tecken på stress, som vid konfrontation av någon beväpnad bandit eller i någon annan pressande situation, och han själv alltid kände sig lugn och klartänkt.

Bill visste att hans pappa brukade reagera likadant i sådana situationer.

Blixtsnabbt drog han upp sin ask med stormtändstickor ur fickan, öppnade den till hälften, strök en mot plånet och förde den brinnande tändsatsen mot övriga tändsatser i asken. Flamman som bildades blev mycket kraftig och borde synas på långt håll även i det här vädret, tänkte Bill. Mycket riktigt.

På den snabbt upphinnade båten, som nu var endast kanske trettio meter bakom dem, tändes ett stark strålkastare. Kabinåten drog genast av på motorerna och gled på ett ögonblick upp vid deras babordssida och låg nästan stilla frånsett den kraftiga sjöhävningen. Ljuset inne i kabinbåten tändes.

Bill fick i all hast ut två fendrar mellan båtarna. Det var en mycket stor, modern kabinbåt och från aktre delen av båten kom en våldsam svordom på irländska och därefter en irländsk mansröst som undrade hur de kunde vara sådana jubelidioter, som var ute på havet utan lanternor i mörker och i sådant väder. Båtmotorn brummade lätt igen och den stora kabinbåten gled något föröver. Två unga män stod i den rymliga bakre sittbrunnen som var svagt upplyst av ljuset från kabinfönster föröver. En av männen lyste på Hardwicks med en stark ficklampa. Bill förklarade vad som hänt och männen erbjöd bogsering in till Byxelkrok ett par sjömil åt sydost dit de själva var på väg. Senare skulle Bill länge tacka sin instinkt, som fick honom att tilltala männen på tillkämpad Oxford-engelska och inte på Dublindialekt.

Den ene mannen gjorde fast en tross längst akterut i kabinbåten och kastade den andra änden till Bill som gjorde fast tampen i en kraftig knap i fören.

Bogseringen kunde börja. Familjen kunde andas ut utom Bill, som undrade varför männen påstod sig vara turister från den engelska sydkusten, när de helt tydligt bägge två talade en dialekt från Dublins södra utkant. Han såg tydligt männens ansikten men kände inte igen någon av dem. Eftersom männen uppskattningsvis endast var i dryga tjugoårsåldern och han själv hade flyttat ifrån staden långt innan de hade varit någorlunda vuxna, var detta inte så konstigt, tänkte Hardwick. Och Dublin var ju nu sedan många år en storstad där mycket kunde gömmas, tänkte han.

18

Efter kanske tjugo minuters bogsering kom man in i Byxelkroks hamn och kabinbåten med sitt släp gick in till kaj på ett litet varv med båtuthyrning.

Bill gjorde loss förtampen och hela familjen hjälpte till att ömsom paddla och ömsom dra in deras båt till en båtplats just intill kabinbåtens. Bill erbjöd sig att betala för bogseringen men männen ville inte ha någon ersättning och gick in i kabinbåtens stora kajuta genom en dörr från bakre sittbrunnen och försvann. Inalles borde det röra sig om minst tre män, tänkte Bill, eftersom ju någon hela tiden måste ha manövrerat den stora kabinbåten.

När familjen nästan lagt fast sin hyrbåt kom en tredje, något äldre men ändå tämligen ung man snabbt ut på kabinbåtens fördäck och fällde ned en bred landgång till kajen. Mannen vände sig om och tilltalade dem på svenska: - Godafton. Nu hade ni allt tur. Det kunde ju ha gått riktigt illa för er.Vi bjuder på bogseringen. Jag önskar er alla en god kväll!

Mannens ansikte låg i mörker. Bill stelnade till. Han var genast helt säker på att han hade hört denna röst i polisradion under rånarjakten söder om Åtvidaberg för snart en månad sedan och även vid telefonförhandlingen han hade skött vid rånet för snart tre år sedan och Bill var nu fullständigt säker på att det rörde sig om samme man, som just hade tilltalat dem. Han visste inte om mannen, i sin tur, hade känt igen hans egen röst från det samtalet men trodde inte det. Hardwick skulle inte ha och hade inte heller sin tjänstepistol med sig på semestern. Dessutom hade han glömt sin digitalkamera på torpet. Det senare ångrade han nu. När så ett kraftigt motorcykelbuller plötsligt överröstade stormen och alla tre männen snabbt i rad körde över landgången i ösregnet på var sin svartblänkande terrängmotorcykel kände han åter under ett ögonblick den trötthet han känt just innan semestern började. Baktill på vardera motorcykeln var en stor bag lastad. Hardwick var i det ögonblicket fullständigt säker på att det var de tre rånarna från Lervik som snabbt försvann i regnet in i Byxelkrok och att bagarna innehöll sedlar, kanske från ännu ett rån.

När båten väl var förtöjd skyndade sig familjen Hardwick , så fort man någonsin kunde, den korta vägen till faster Agnes hus i norra delen av det lilla samhället. Klockan hade hunnit bli nästan midnatt men det lyste i flera fönster, när man dyblöta kom fram till den lilla villan och ringde på. Agnes öppnade och Birgitta fick den första kramen av sin faster och därefter välkomstkramades var och en av faster Agnes, som var ganska kortvuxen och rund och med vänlighet som strålade från ett ljust ansikte fullt av skrattrynkor.

19

- Hjärtligt välkomna allihopa, sa faster Agnes med en vänlig, ljus öländsk stämma och fortsatte, alla verkar vara genomblöta. Följ med mig till era rum så kan ni genast byta till torra kläder.

Faster Agnes tog med sig en hög stora frottéhanddukar och visade dem till deras olika sovrum. Bill och Birgitta fick bo i Birgittas gamla flickrum. Man hade med sig torra ombyteskläder i en stor bag som legat i båtens kajuta och alla torkade sig på badhanddukar och bytte om och samlades därefter åter i det hemtrevliga köket där tallrikar för en kvällsvard redan stod framdukade.

Alla satte sig och pustade ut och alla, utom Bill, berättade för Agnes om den vådliga sjöfärden. Bill bad istället genast att få låna telefonen och ringde till vakthavande polisman i Rutstad som väckte Rundgren telefonledes och Bill satte snabbt in sin chef i situationen och var man befann sig. Hardwick förklarade att han gärna ville fullfölja spaningen och det beslutades att han, tillsammans med poliser från Öland, snarast åter skulle försöka få upp ett spår på de misstänkta rånarna. Rundgren skulle kontakta Ölandspolisen.

Från Borgholm anlände inom en dryg halvtimme en patrull med två poliser till Agnes hus och tillsammans med Hardwick körde de till det enda hotellet i Byxelkrok dit MC-spåren tycktes leda även om det myckna regnandet redan hade gjort spåren otydliga. Nattportiern kunde berätta att tre unga män som troligen var turister från England, hade checkat ut knappt tjugo minuter tidigare och fortsatte: - De delade på vår lyxsvit under tre dagar och betalade räkningen kontant med små sedlar, mest hundralappar. De berättade inte något alls om sin vidare resrutt.

- Kan jag själv få titta i liggaren? bad Hardwick. De tre namnen i hotellets liggare var alla engelska och högst sannolikt uppdiktade, tänkte Hardwick.

Portiern påpekade att en av turisterna hade talat en mycket dålig engelska, som i tonfallet nästan lät som om han vore från södra Öland. Portiern visade sig spela violin i ortens amatörstråkkvartett och Hardwick tog därför fasta på den språkanalys han hade givit.

Inga motorcyklar kunde återfinnas runt hotellet under natten och inte heller vid fortsatt spaning i omgivningarna morgonen därpå. Inte heller fann man då några misstänkta MC-spår men skyfallet hade fortsatt nästan hela natten så det mesta av hjulspår på vägarna hade säkert sköljts bort. Ägaren till hyrbåtsfirman förklarade att han hade hyrt ut den stora kabinbåten till tre engelska turister fem dagar tidigare och att betalning hade skett i förskott i små sedlar. De tre namnen var typiskt engelska. Alla hade hetat Smith i efternamn och av uthyraren fått frågan om de var bröder men han hade fått ett nekande, närmast irriterat, svar. Bill förklarade samtidigt att det var 20

hans snipa som låg vid en av firmans bryggor sedan man under natten som gått hade tvingats söka nödhamn där och att han självklart tänkte betala för detta. Föreståndaren förklarade dock att man gärna hjälpte polisen och inte ville ha någon hyra och erbjöd dessutom Bill att ha kvar sin båt där fram till nästa helg och Bill tackade hjärtligt för detta. Dessutom kopplade ägaren en laddare till snipans batteri utan kostnad. Man avbröt så spaningen i och runt Byxelkrok, Hardwick tackade kollegorna för hjälpen och polispatrullen återvände därefter till Borgholm. Men allmän spaning skulle fortsätta på hela Öland tillsvidare, enligt beslut från Rikskriminalpolisen.

Hardwick återvände till sin familj och faster Agnes tidigt på morgonen. Ytterdörren var olåst och alla sov. Han kände sig alltför trött och uppvarvad för att försöka sova några timmar och gick istället till köket och förberedde frukost så tyst han kunde. Av matrester i kylskåpet och på diskbänken kunde Bill sluta sig till att familjen fått en braksupé bestående av skaldjur, någon plattfisk, sallad och glass med jordgubbar. När alla vaknade efterhand var en härlig frukost, delvis av kylskåpsrester från nattens supé, framdukad och Bill kände allas tacksamhet stråla emot sig.

Efter frukosten ringde Bill direkt till Rundgren och fick beskedet att man inte fått upp något ytterligare spår efter rånarna trots bevakning av Ölandsbron och spaning runtomkring ön. Hardwick föreslog då Rundgren: - Rikskriminalen borde koppla in Interpol och jag kan åta mig att försöka rita fantombilder på två av de misstänkta även om mitt synintryck av dem i halvmörkret igår kväll inte var särskilt tydligt. Ansiktet på den tredje personen, «Telefonrösten», låg i mörker. Sedan tycker jag att man bör vidarebefordra bilderna till Interpol och jag kan tänka mig att själv resa till Dublin genast när min semester tar slut efter den här helgen.

- Det låter intressant, fortsätt Hardwick, sa Rundgren och Hardwick fortsatte: - Jag har blivit alltmera övertygad om att min barndomsstad, Dublin, är någon sorts knutpunkt för detta rån, för männen tycks av någon anledning vilja dölja att de kommer just från Dublin. Rundgren svarade: - Jag tycker ditt förslag låter utmärkt bra, och det passar ju att du får möjlighet att utreda detta på din mammas gata.

Rundgren lovade försöka intressera Rikskriminalen för fortsatt utredning enligt Hardwicks funderingar. Rundgren har en stram framtoning men brukar instämma i väl underbyggda förslag, åtminstone från mig, tänkte Hardwick, och jag tycker faktiskt mycket bra om min chef. Men ännu var 21

man kvar på Öland och först skulle han och hans familj med hyrbåten ta sig tillbaka till uthyrningsfirman på fastlandet och ge uthyraren, som utsatt familjen för livsfara, en välbehövlig uppsträckning. Bill hade även bestämt sig för att yrka på en kraftig rabatt på hyreskostnaden.

Under söndagen, som var solig, varm och åskfri var faster Agnes och hela Hardwicks familj på picknick vid en fin sandstrand och alla verkade njuta och koppla av. Barnen prövade sina nyinköpta snorkelutrustningar. Plötsligt hörde man Karl ropa för full hals: - Kom ut och titta! Jag har hittat ett vrak på botten!

Maria hojtade tillbaka: - Ja Karl, vänta lite så kommer vi!

Karl var en god simmare och befann sig ganska långt ut från stranden och både Elisabeth och Maria hade vissa svårigheter att simma ut för att titta på upptäckten. Mycket riktigt, kanske fyra meter ner, fick de se resterna av vad som verkade vara en stor segelbåt i trä med avbruten mast och med delar av däck och bordläggning här och där spretande ut från skrovet. Vraket liknade närmast en stor fantastisk insekt tyckte syskonen.

- Så skulle kanske vår snipa ha kunnat se ut om hundra år om vi inte blivit räddade igår kväll, sa Elisabeth.

- Nej syrran, nu får Du ge Dig, sa Maria.

Syskonen kände sig plötsligt lite obehagliga till mods och simmade tillbaka in till föräldrarna och Agnes.

- Vi såg ett gammalt vrak på botten därute, sa Maria, och Elisabeth tänkte att det var resterna efter oss om hundra år om vi inte hade klarat oss inatt.

Det kändes kymigt. Skall vi ta ett «köksbordssnack»?

- Det är säkert nyttigt för oss alla att prata om nattens strapatser, sa Bill, är det någon mer som vill säga något? Känn efter!

Därefter låg man i solen och pratade igenom den hemska händelsen under minst en timmes tid. Hardwicks brukade ibland ha sådana här familjesnack när man samlades vid köksbordet och Bill eller Birgitta frågade om någon hade varit med om någon obehaglig händelse som man ville prata om. Men man lät ändå varandra ha små hemligheter förstås. Det måste alla människor få ha. Familjen hade alltså räddats av ett gäng banditer, funderade Bill, hoppas inte jag håller på att bli en gammal cyniker. Jag vet ju redan att onda människor inte alltid är alltigenom onda, tänkte Hardwick, och goda är inte alltid alltigenom goda. Och en polis kan inte kosta på sig att vara blåögd, som man säger i Sverige, även om det är just det jag är i ordets rätta bemärkelse, tänkte Bill. Men jag måste samtidigt akta mig för att bli en cynisk polis och människa. Och det känns som om min familj kommit 22

undan äventyret med blotta förskräckelsen och att alla nu redan börjar få lite distans till det som kunde blivit en fullständig katastrof för oss alla.

Tidigt på måndagsmorgonen, efter en stadig frukost, tog så alla adjö av faster Agnes som visat stor gästfrihet, det var man rörande överens om. Det blev ett riktigt kramkalas. Hardwicks packade ihop sina pinaler och alla promenerade ned till hamnen. Vädret var fint. Bill tankade båten vid uthyrningsvarvet och tackade för att de fått ligga där. Han köpte sig därefter en ny läcker mobil i en TV-butik i hamnen, ungefär som sonens senaste. Man stuvade in sitt bagage i båten och vinkade farväl av faster Agnes. Motorn startade snällt och i vackert väder styrde Bill båten åt nordväst mot fastlandet med GPS-sjökortet inriktat mot i första hand Lofthammar. Hardwick hade fått sin semester förlängd med två dagar och med full betalning. Resan med en övernattning tog nästan två dagar och gick utan missöden. När man just ankrat upp snipan för övernattning efter första dagens etapp ringde Rundgren på Bills nya mobil.

- Rundgren här. Jag fick nyss besked från Rikskrim att det varit ett bankrån för tre dagar sedan någon mil söder om Kalmar. Det var tre män med svarta huvor och automatvapen som försvann på terrängmotorcyklar med bagar lastade med drygt en miljon i sedlar och inte har kunnat spåras. Det låter som dina banditer, Bill.

- Javisst, det stämmer precis med tid och plats med männen i båten som räddade oss i busvädret utanför Byxelkrok. Tack Rundgren, sa Hardwick och kände sig styrkt i sina förmodanden om dessa rånare.

Sent på den andra dagens eftermiddag anlöpte man hyrbåtfirman och ägaren fick en avhyvling som han nog sent skulle glömma. I varje fall gjorde han flera pudlar, som man säger numera, och hade han haft svans hade den verkligen befunnit sig mellan benen. Under hemresan hade man vidare konstaterat att inga som helst segel kunde hittas i därför avsett stuvutrymme och inte heller någon annanstans i hela båten. Man fick faktiskt återbetalt halva båthyran och behövde inte heller lämna båten fulltankad. Kanske skulle det dock drabba den som hyrde båten nästa gång, tänkte Bill. Alla var nöjda med besöket hos Agnes som hade verkat pigg och glad och, hade det visat sig, ringde till sin dotter Pia i Perth flera gånger i veckan. Själv kände sig Bill mera utvilad än på mycket länge och trodde inte så mycket på de psykologer som talade om hotande utbrändhet när man tog med sig jobbet till semestern. Han trodde att han själv skulle ha känt sig mindre utvilad, om han inte fått upp detta nya rånarspår av en tursam tillfällighet häromdagen och han såg fram emot Rikskriminalens besked angående 23

fortsatt spaning i fallet. Han hoppades att få ta hand om fortsättningen av denna utredning. Polisarbete på semestern fick ju förstås självklart inte bli en ovana, tänkte Bill.

24