9789186775858

Ett fjärran krig © Göran Redin 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Omslag och grafisk form: Landegra Design Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-86775-85-8

GÖRAN REDIN

ETT FJÄRRAN KRIG

Till Anna-Karin För ditt stöd och din kärlek

Kapitel 1 29 januari 1610

Det hade aldrig varit Jon Svenssons vana att störa Herren i onödan med sina böner. Men den här kvällen såg han ingen annan råd. Han tog av sig vantarna, strök luvan av huvudet och såg upp mot den tysta vinterhimlen. Han knäppte ovant händerna och bad för att hans älskade Karolina och barnen hon bar skulle komma igenom natten med livet i behåll.

Tre gånger tidigare hade han stått på samma sätt och bett om liv och hälsa för hustru och barn. För fem år sedan skänkte Karolina honom en pojke. Lille Anders hade nu klarat sig förbi de första, farliga åren och artade sig till sin fars like. Knappt två år senare föddes en flicka som döpts till Anna. Hon hade sett så frisk och stark ut men två veckor efter födseln låg hon en morgon död i sin vagga. Vid begravningen hade prästen talat om att varje människa föds i synd, att även det lilla barnet är syndigt.

Hur det lilla oskyldiga livet kunde bära på någon synd var mer än Jon kunde förstå. Karolina grät, skrek och förbannade och drev sakta undan sorgen. Jon förmådde inte sörja på annat vis än att döva sin smärta med arbete. När han inte orkade arbeta ihjäl tankarna längre stängde han in sorgen längst inne i bröstet. Den skulle aldrig få slippa lös för då fruktade Jon för sitt förstånd.

Två år senare var det dags igen och den gången var barnet dött vid födseln. Karolina hade slagits lika tungt av sorgen efter det dödfödda barnet som efter den älskade lilla Anna. Själv 7

hade Jon lagt denna andra sorg bakom sig så lätt att han fortfarande skämdes.

Nu var det tid för fjärde gången för Jon och Karolina. Jons mor Ebba som förde befälet i stugan hade sett bekymrad ut när hon körde ut sin son i kylan. En födsel var alltid ett vågspel med döden som insats. När det väntades tvillingar var risken ännu större. Karolina och barnen var ändå i de bästa händer, tröstade Jon sig. Mor Ebba hade fött åtta barn och fyra av dem hade nått vuxen ålder. Hon hade rykte om sig att vara en god jordemor och skulle göra allt som stod i mänsklig makt för sin svärdotter och för att hjälpa barnen till livet.

Fullmånen började visa sig över skogskanten och ut över mossen kröp långa skuggor från torrfurorna på Korpbranten.

Jon satte på sig luvan och vantarna och gick sakta bort från stugan. Snön knarrade under halmskorna och det stack till i näsborrarna när han drog in luft. Kylan bekymrade honom inte, han var väl klädd och i kväll skulle han lägga sig på logen om det drog ut på tiden. Mor Ebba hade för vana att sköta sitt arbete utan inblandning av manfolk och Jon hade ingen tanke på att lägga sig i. Herr Nikolaus, sockenprästen, hade läst ur Skriften att kvinnan skall föda sitt barn i smärta. Nog bestod Herren kvinnorna med smärta så att det räckte, det förstod Jon efter att ha sett hur hans hustru sett ut efter sina tre första födslar.

För att skingra tankarna bestämde sig Jon för att gå en runda och se till gården. Lövberga gård i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland var förvisso inte stor och rik. Men den var hans egen, där var han herre över folk och fä. Den hade gått i släkten i flera led och Jon var stolt över att få ta vid och förkovra arvet efter sina förfäder. När den dagen kom skulle han lämna Lövberga gård vidare till äldste sonen Anders utan att behöva skämmas.

8

Björsäters socken var ett gränsland mellan skog och slätt. I söder härskade skogen med bottenlösa tjärnar inklämda mellan klippbranter. Stigarna var få och den vägfarande styrdes i krokar mellan mäktiga stenblock och vresiga vindfällen. Den norra delen av socknen gränsade till slätten kring Linköping.

Här öppnade sig åker och äng mellan kullar där väldiga ekar stod vakt. Sjöarna var större och omslöts av en tätvuxen krans av björk och al. Lövberga låg i norra delen av socknen, knappt en halvtimmes gångväg från kyrkan. I norr, öster och väster låg ljusare marker med ekkullar och hasselsnår men från söder sträckte storskogen ut ett sista mörkt stråk kring Lövberga gård.

I socknen låg flera stora sjöar med underliga namn som Teden, Risten och Borken. Ingen levande människa visste vad dessa uråldriga namn betydde. Där fanns också många små sjöar som bara getts namn efter närmaste gård. Ett par pilskott från Lövberga låg en sjö så liten och obetydlig att den inte ens hade fått något riktigt namn. ”Gölen” kallades den helt enkelt av alla i trakten. Trots att sjön var liten gav den gott om abborre och gädda. Stora rudor fanns det också, men dem hade Jon aldrig kunnat fördra. Bruna och slemmiga var de och såg på en med kalla ögon. En del sa att rudan var i förbund med den onde.

Långt efter att man bankat livet ur fisken och lagt den i grytan kunde den sprattla till och stänka vatten över elden. Det kunde inte vara rätt och kristligt med ett sådant förakt för döden.

Jon gick nerför backen till ladugården, sköt upp dörren och gick in. Han stod en stund medan ögonen vande sig vid det svaga ljuset. Där inne stod tre kor och två kvigor som var ämnade att kalva till sommaren. De tio fåren i sin kätte reste sig och bräkte förväntansfullt när han närmade sig. Han böjde sig fram och klappade några som nyfiket stack fram huvudena. Pälsen hade växt till sig efter höstens klippning men den feta ullen kändes fortfarande tunn under fingrarna. Jon stack till dem några färskhuggna 9

aspkvistar och fåren tappade genast allt intresse för honom.

Längst bort i sin spilta stod hästen, en kraftigt byggd valack med mörk hårrem och bred vit bläs. Hästen hette Trygg och var arton år gammal. När Jon var en ung pojk hade han varit med och hjälpt Trygg till världen. Kanske hade hjälpen inte varit så stor, för stoet hade fått kämpa med sitt föl som legat illa till och Jon hade varit halvt förlamad av rädsla. Han mindes hur stoet sett på honom med ögonen uppspärrade i smärta och dödsskräck, hur det ångade om hennes utmattade kropp efter timmar av kamp.

Jons far hade fått tag om fölets framben och dragit sin seniga kropp halvt fördärvad innan fölet äntligen kom ut. När Jon nu såg detta framför sig kunde han inte undgå att tänka på Karolina uppe i stugan. Hastigt styrde han tankarna åt ett annat håll.

Redan under sin första vinter hade Trygg fått följa med i skogen för att se och lära. Ända sedan föl och pojke blev stora nog att göra ett riktigt dagsverke hade de arbetat tillsammans.

Trygg drog också årder och harv i jordbruket, han drog vagnen till kvarn och marknad och släden till kyrkfärd. Så länge Jon hade något att säga till om skulle Trygg inte tvingas bära någon på sin rygg. En bra skogshäst var inget riddjur; det skulle vara som att sätta en god arbetskamrat till en ovärdig syssla. Trygg frustade och trampade med sina stora skäggklädda hovar, sköt fram mulen och buffade Jon vänligt på bröstet. Jon kramade om hästens stora huvud och strök honom över halsen. Han tryckte näsan mot Tryggs värme och viskade, tyst så att inget illvilligt väsen skulle höra: ”Ja du, Trygg. Det är nog troligare att du får dra släden till begravning än till dop, men en får väl hoppas.”

Jon klappade om hästen, såg till att han hade vatten och foder och gick sedan ut ur ladugården. Månens sken på snön gav tillräckligt ljus för den som var ute på ärende i natten. Han gick runt stugan, tillräckligt nära för att lyssna efter ljud där inifrån men tillräckligt långt ifrån för att risken att höra något skulle 10

vara liten. Han rundade hönshuset som låg ett kort stycke från huset intill ett surhål där kabbelekans solgula blommor växte om våren. Att ha hönsen nära var praktiskt för man kunde gå ut och slänga till dem rester och rens från matlagningen samtidigt som man vittjade redena på ägg. Strax intill låg kålgården, väl hägnad med flätat vide som skydd mot hönsen och hararna som ställde till ett elände om de inte hölls ute. Jon gick vidare till brygghuset intill brunnen. Där bryggde Karolina öl på gammalt vis, sötat med honung och smaksatt med enbär och pors.

I brygghuset skötte kvinnorna bykningen under vintern och här tog man hand om djur efter slakt. När julsvinet skulle tas om hand krävdes god tillgång på varmt och kallt vatten. Kroppen skållades med hett vatten och skrapades ren från borst och smuts. Blodet kyldes skyndsamt med kallt vatten och vispades så att det inte levrade sig. Vatten krävdes också för att skölja gristarmarna rena, ett stinkande arbete som fick sin belöning när fjälstren stoppats med smet och kokats till den härliga julkorven.

Sist på sin runda gick Jon bort till kullen som hägnade in gårdstunet åt söder. Han lutade sig mot gråpäronträdet som växte i backen upp mot jordkällaren. Det trädet hade växt där längre än någon kunde minnas. Enligt Jons farfar hade det sett likadant ut när han var liten. Det var vridet av ålder och halvt förtorkat men bar ändå förunderligt god frukt. Päronen var härdiga och tålde att lagras till långt fram på våren. Ett gråpäron var ett välkommet avbrott i vinterkosten av saltat, syrat och torkat. En liten bit sommar mitt i den strängaste vinter.

Jon kunde inte hålla tankarna borta längre. Han började fundera kring barnen som snart skulle födas. En bonde behövde söner, det var sant. Det var sönerna som förde gården vidare. Men Jon var inte säker på att pojkar alltid var en välsignelse. Det var inget enkelt liv att födas till, att vara yngre son på en liten gård. På en 11

stor och rik gård kunde arvet skiftas så att även yngre söner med familjer kunde få sin utkomst från gården. En liten gård som Lövberga räckte bara till att föda en familj med en dräng och en piga städslade. Att gå som dräng under sin egen bror ledde ofta till dålig sämja. Det vanliga för de yngre sönerna på en liten gård var att söka tjänst på en större gård eller att ta arrende hos någon frälseman.

För flickor spelade det inte stor roll om de var äldst eller yngst. Om de gifte sig flyttade de till makens gård och levde sitt liv där. Om de inte gifte sig blev de kvar hemma, det var inte mer med det.

Jon suckade och såg upp mot stjärnorna genom päronträdets nakna grenar.

Om det nu blev en pojke eller rentav två fanns det även en annan väg. Sedan en mansålder tillbaka var det krig till synes utan ände. Utskrivningen av soldater var ett lika säkert vårtecken som takdropp och blommande sälg. För de yngre sönerna på gårdarna hade livet som soldat nästan blivit en visshet. Efter mönstringen trampade soldaterna i väg mot kusten, skeppades ut till andra sidan Östersjön och de flesta kom aldrig tillbaka.

De få som kom åter var ofta ofärdiga till kropp eller sinne och mest till last för sin omgivning. Utskrivningarna kunde enligt lagen drabba vilken man som helst, från fattiglapp till storbonde. I verkligheten var det sällsynt att husbonden själv drabbades för då var risken stor att gården förföll och lades för fäfot. Att hustru och barn drevs från gård och grund och ut i fattigdom brydde sig herrarna inte så mycket om. Värre var att en ödelagd gård inte längre gick att beskatta. Därför tog man i första hand lösdrivare, drängar och yngre söner utan arv till gård.

En av dessa olyckliga hade varit Jons yngre bror Olof. Han hade varit sin storebrors motsats i det mesta. Lätt till sinnet, oblyg, snar till skratt. Han hade varit omtyckt av alla men främst av flickorna i socknen. Det hade varit allas mening att 12

Olof skulle göra ett gott gifte trots att han var andre son på en liten gård. Men den våren han skulle fylla arton år hade han skrivits ut till kriget och marscherat i väg med Östgöta fotfolk.

Till hösten kom bud att Olof dött sotdöden en kort tid efter landstigningen på andra sidan Östersjön. Jon hade inte så noga reda på vad kriget handlade om, det var långt mer än vad han som enkel bonde hade rätt att bry sig med. Men det var inte lätt att begripa vad det var för mening med att skickas i väg att dö långt hemifrån utan att ens ha lyft sin hand mot fienden. Jon kunde fortfarande vakna om morgnarna och lyssna efter Olofs skratt. Olof fanns inte längre där för att lätta hans sinne när mörka tankar tyngde.

Om det föddes pojkar nu i natt och de överlevde barnaåren väntade en usel lott i livet på dem, tänkte Jon. Han frestade Herrens tålamod med ännu en tyst bön, en innerlig önskan att det på Lövberga gård denna natt skulle födas flickor.

Jon såg bort mot stugan. Svaga ljusstrimmor syntes genom gliporna i fönsterluckorna. Jons farfar som byggt stugan hade haft ett gott handlag med yxan och ett säkert öga för timringen.

Stockarna var valda med omsorg, grova och rätvuxna. Skrädningen var så väl gjord att regnet aldrig fann någon spricka, långdragen var huggna med sådan noggrannhet att det knappt gick att få in ett knivblad mellan stockarna. Endast den bästa och friskaste mossan hade använts till tätningen mellan stockvarven. Stugan rymde ett kallförråd, en väl tilltagen storstuga, en större kammare för husbondfolket och en mindre kammare som var undantaget för de äldre. Det var i den större kammaren som Karolina nu låg i förlossningens plågor med god hjälp av mor Ebba som hade pigan Kristin till handräckning. När de första värkarna kom hade Karolina sänt Kristin med bud till Jon. Mor Ebba tog raskt befälet med en myndighet som inte tålde några motsägelser. Hon avbröt Kristins nervösa irrande och 13

lagade så att hon satte igång med de förberedelser som en förlossning krävde. Jon blev tillsagd att hålla sig hemma men inte inne i stugan. Han fick ta nattläger där det passade och klä sig därefter. Allt övrigt gårdsfolk skickade mor Ebba med en handviftning i väg till Björkö, den närmaste granngården. Bud skulle komma när det passade sig att återvända. Tysta som skogsmöss försvann de längs körvägen. Drängen Petter gick först och drog Anders efter sig i en kälke, väl påbyltad mot kylan. Efter dem följde farfar Sven så gott han förmådde. Det sista Jon såg av dem var hur hans far klev snett i lössnön nere i vägkröken. Smärtan från ryggen tvingade ur honom ett plågat stönande. Jon kände hur tårarna kom när han tänkte på hur ålderdomen sakta men säkert bröt ner hans älskade far. Han tog kylan och sina frusna kinder till ursäkt för dra händerna ur vantarna och gnida sig över ansiktet.

Kylan började krypa in mot skinnet genom lagren av grova vadmalskläder. Jon ruskade på sig och gav sig ut på ett nytt varv på sin nattpatrull med fullmånen som enda sällskap. ”Husbonn, husbonn. Hör han mig? Det är över, han kan komma in nu.”

Jon rycktes ur sina tankar av pigans rop ut i mörkret. Han började springa mot stugan så fort de stora halmskorna tillät men stillade sig på halva vägen, såg upp mot stjärnorna och bad för tredje och som han hoppades sista gången denna natt.

Jon steg in i förstugan, klev ur halmskorna och öppnade försiktigt dörren in till storstugan. Mor Ebba stod vid eldstaden och tryckte skyndsamt ner några blodfläckade linnetrasor i en spann vatten när hon såg sin son. Hon rätade på sig, såg barskt på honom medan hon torkade händerna på förklädet. Sedan gick hon fram och tog honom om axlarna. Jon tyckte att hennes tystnad varade i en evighet och magen knöt sig av rädsla. ”Mor, säg något. Hur är det med Karolina och barnen?”

14

Det hade gått galet. Bönerna hade varit förgäves, aldrig mer att han skulle åbäka sig för en Gud som ändå inte brydde sig.

Men så äntligen log hans mor och glädjen strömmade genom honom. ”Så det har gått bra? Karolina lever?”

Mor Ebba nickade. ”Men så säg då, hur är det med barnen?”

Mor Ebba brast ut i ett lättat skratt. ”Min käre pojke. Karolina mår bra. Hon är trött förstås, men ung och stark. Och Herren har välsignat er med en pojke och en flicka. De är så välskapta som några barn kan vara.”

Jon stod alldeles stilla en lång stund. Han försökte samla ihop några rediga tankar men det gick bara inte. ”Så, stå inte här. Gå in till henne och barnen.”

Just som Jon lyfte handen för att öppna dörren in till kammaren hejdade mor Ebba honom. ”En sak bara. Flickan är stor och välväxt men pojken är rätt liten. Det kan bli så ibland med tvillingar, den ena får liksom maka på sig där i magen.”

Hon måste ha sett den oro som grep honom för hon skyndade sig att tillägga: ”Fast det behöver alls inget betyda. Ett litet barn kan vara lika starkt som ett stort.”

Och det vill hon att jag ska tro, tänkte Jon och öppnade dörren så tyst och försiktigt han kunde och kikade in i halvmörkret. Rummet var bara upplyst av en talgdank på bordet vid fönstret. I sängen låg Karolina. Hennes ljusbruna hår var utsläppt och borstat. Hon låg nerbäddad i nya sängkläder; det bästa linnet hade tvättats med särskild omsorg i höstas och lagts in i skåpet med kvistar av älggräs. Karolina blundade. Det syntes tydligt i hennes ansikte hur trött hon var men också att hon var lycklig över att allt gått väl. Hela rummet doftade friskt av såpa och rena sängkläder. Karolinas bleka ansikte lystes upp av 15

det svaga skenet från ljuset och på var sida om henne, inlindade i finaste linne, låg tvillingarna. Jon stängde tyst dörren, blev stående innanför tröskeln och vågade knappt andas. Han hade inga ord för det han kände, men kände sig som en ovärdig inkräktare i ljusets fladdrande cirkel av frid och värme. Känslan försvann när Karolina öppnade ögonen, såg sin man stå där och gav honom ett leende som fick honom att glömma de oroliga timmarna ute i vinterkylan. ”Käre Jon, stå inte så blygt där borta vid dörren, kom fram och hälsa på dina barn.”

Jon gick sakta fram och föll på knä vid sängen. Han tog Karolinas hand, böjde sig fram och kysste henne lätt på kinden.

Sedan såg han från det ena lilla ansiktet till det andra. ”Hur …”, började han tvekande. ”Jag … jag var så orolig för dig och barnen.” ”Nog gjorde det ont och tog sin tid, men det gick lättare än de förra gångerna. Och något gott är det också med att tvillingar har vanan att komma tidigare”, svarade Karolina.

Jon såg upp och skulle just till att fråga vad hon menade med detta, men så förstod han och sänkte blicken igen. Han skämdes för att han inte tänkt den uppenbara tanken att barn som föds tidigare rimligen borde vara mindre och lättare att föda.

Han blev knallröd om kinderna när han tänkte på alla födslar han varit med om bland gårdens djur och hur väl han redan visste om det hon sagt, fast då när det gällde kvigor och tackor.

Ansiktet på det lilla knytet som låg närmast rörde sig och Jons tankar om likheter mellan hustrun och vissa av gårdens djur fick ett välkommet slut. Barnet gäspade och tittade sedan stadigt på sin far med stora och alldeles svarta ögon. Jon sträckte fram sin hand som såg jättelik ut mot det lilla ansiktet. Försiktigt strök han med pekfingret över den mjuka kinden. Den lille snörpte missbelåtet ihop ansiktet så att det blev veckigt som vårens första murkla. Jon och Karolina kunde inte annat än skratta.

16

”Det här måste vara pojken. Mor sa att han är mindre än sin syster”, sa Jon efter att ha granskat barnen. ”Jo, nog är han mindre. Men han skrek så duktigt när han föddes och tog snart bröstet och sög för allt han var värd.”

Karolina rätade upp sig mot kuddarna och lyfte upp knytet med barnet ett litet stycke. Den lille spratt till, fäktade och buffade inne i lindan och gav ifrån sig ett litet argt gny. Han tyckte inte om att bli störd. ”Ser du, han är en stark liten man”, sa Karolina och såg på sonen på ett sätt som gjorde Jon oändligt stolt.

Hon vände sig för att lyfta upp flickan men Jon tog henne lätt i armen. ”Hon sover, stör henne inte.”

De var tysta en lång stund och såg på den lille sonen som tittade allvarligt på dem. Utan förvarning somnade han och brydde sig inte mer om världen. Det var Karolina som först bröt tystnaden: ”Har du funderat på ett namn på flickan?”

När de var nygifta hade de en sommarkväll efter arbetet gått en sväng tillsammans och pratat om allt möjligt. Jon älskade Karolina för att han kunde prata med henne om vad som helst.

Hon lyssnade tålmodigt, ställde kloka frågor och gav råd. Även i sådant som hon inte förstod sig på var hon förunderligt duktig på att lyssna och fråga. Genom sina frågor hjälpte hon Jon att resonera sig fram till hur de knivigaste saker skulle göras. Som de hade gått längs vägen uppåt skogen hade de lite förläget börjat prata om barn. Kanske skulle Gud inte skänka dem några barn, men om han nu gjorde det, hur skulle de göra med det ena och det andra? Den kvällen hade de bestämt att Karolina skulle få ge namn åt det första barnet. Sedan skulle de turas om, vartannat namn från Jon och vartannat från Karolina. Eftersom detta var deras fjärde födsel var det alltså Jons tur. Men så fort mor Ebba bekräftat Karolinas misstanke om att hon väntade 17

tvillingar hade de blivit tvungna att hitta en lösning på ett angenämt problem. Det hade nu inte varit särskilt svårt. Jon skulle få ge namn åt det första av de två barnen, Karolina åt det andra. ”Så det var hon som kom först?”, undrade Jon. Karolina nickade. ”Vet du”, sa Jon, ”jag bad att vi skulle få flickor.”

Karolina tog hans hand och tryckte den. ”Du tänkte på din bror Olof?”

Jon såg ner utan att svara. Så reste han sig och gick bort till klädkistan. Där stökade han en kort stund och kom tillbaka med två små kransar av torkade blommor. Han böjde sig över sängen och lade en krans ovanför varje barns huvud. Så föll han åter på knä vid hennes sida. ”Gulmåra. Skyddar mot allt ont. Har jag hört sägas.”

När deras blickar åter möttes kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Karolina log och han lutade sitt huvud mot sängkanten, tätt intill henne och deras lille son. ”Jag vill att hon ska heta Karin”, sa han när rösten åter var stadig.

Karolina såg på sin dotter och nickade sitt godkännande. Sedan vände hon sig mot det andra lilla knytet. ”Erik, jag vill att pojken ska heta Erik”, sa hon. Hon sträckte ut handen och strök pojken över kinden. ”Jag undrar allt vilka märkvärdiga saker som ska ske med dig och din syster?”

Jon sa inget men han tänkte att det kunde nog inte vara så värst mycket märkvärdigheter som väntade i livet för tvillingarna på Lövberga gård.