9789186775506

Pia F. Davidson

S책 tuktas en svinp채ls

© Pia F. Davidson 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Brun Media Formgivning inlaga: Kapish produktion isbn: 978-91-86775-50-6 Tryckt 2013 hos Bookwell, Finland

Prolog ”Här sitter jag och trivs Och känner mig belåten, Omkring min stugas fred Står hela sommarståten; Och kvällens fläkt är tung Av doft från hö och klöver, Och min jasmin står vit Och vaggar in och söver.”

Pälle Näver

Veera | Kallhäll, måndagen den 20 juni Veera Eloranta förde försiktigt grishuvudet genom sågen. När sågbladet tjutande tog sig igenom griständerna ilade det till i hennes egna tänder. Det var den enda djurdelen hon drog sig för att såga i. Eller den andra för att vara mer exakt, fryst lever var inte heller någon höjdare, i varje fall inte uppgiften att rengöra sågen efteråt. Blodet klistrade sig fast i sågbladet och tog en evighet att få bort. Märgbenen från stora kossor var för all del också besvärliga. Ibland var de så kompakta att sågbladet till och med blev överhettat.

Det var med förvåning hon tagit emot ordern på det delade grishuvudet, vanligt folk brukade göra kalvsylta till jul, men den här kunden tänkte överraska släkten med hemgjord sylta till midsommar. Men så var kunden inte heller svensk. Matlagning verkade vara en utdöd konst nu för tiden. Såtillvida man inte ville leka kock och göra krusidullmat som de gjorde på tv.

5

Veera daskade upp resten av den halva grisen på huggkubben och gjorde några vana snitt med kniven för att markera var hon skulle såga av skinkan och bogen. För ett ögonblick återvände hon till den väggfasta bänk hon använde som skrivbord och kontrollerade vilka beställningar hon fått in. Fläskkotlettrad med filén kvar, fläskkarré och en skinka på ett kilo med benet i mitten.

Hon suckade, en skinka på ett kilo med benet i mitten var en fysiologisk omöjlighet. Tålmodigt hade hon förklarat det för kunden, men han hade envisats med att han fått det tidigare.

Hon hade replikerat att det i sådana fall rört sig om en gris som svultit ihjäl. Han hade blivit grinig men till sist sett sig tvingad att acceptera fakta. Samma kund hade även velat ha saftiga kotletter utan fett. Vid det laget hade Veera insett att det inte var någon idé att protestera och hållit tand för tunga.

Det sög i kaffetarmen och hon kastade ett öga på väggklockan. Lika bra att göra grisen färdig först.

Efter ytterligare en halvtimma hade hon styckat, vägt och prissatt delarna. Kvar hade hon en hög med ben, grisfötter, slamsor och fett som skulle paketeras och läggas ut i disken.

Men det fick vänta till efter kaffet. Hon rullade in backen med det som skulle paketeras till kylrummet och gick ner till källaren och lunchrummet. Förmodligen var kaffet redan förvandlat till garvsyra men hon kunde ju sätta på en skvätt till. Det som fanns i lunchrummets automat vägrade hon dricka.

Just som hon förde koppen med det nybryggda kaffet till läpparna plingade det till i mobilen. Hon drog undan förklädet och fiskade upp mobilen ur ena byxfickan. Det var hennes bror Marko som hade skickat ett mms. Först förstod hon inte vad mms:et föreställde men efter en stund gick det upp för henne att det var en buske, en enorm buske med vita blommor. Med ens mindes hon, Marko hade ju sagt att han skulle tillbringa helgen i Sibbo utanför Helsingfors. Det var när hon fått veta det som hon hade bett honom att skicka en bild på jasmin­ 6

busken. Oj, som busken hade växt! Själv hade hon inte sett den på många, många år. Fantastiskt att något så vackert och väldoftande kunde komma ur något så vidrigt. Men det var ju det hon visste, alla hade något gott i sig, till och med svinpälsar kunde komma till glädje för omgivningen om man gav dem en släng av deras egen medicin.

Mms:et påminde henne om hennes egen nyplanterade jasminbuske. Det skulle bli spännande att se om den hade växt något sedan sist.

7

Kapitel 1 ”Var kräsen vid valet av följeslagare, eftersom du kan komma i den situationen att du måste äta upp honom.”

Georg Stiernhielm

Max | Västerås, onsdagen den 8 juni Så snart Max Hogfuur öppnade ytterdörren förstod han att något var fel. Med stigande förvåning gick han runt i lägenheten och samlade intryck. Nattens lakan låg kvar i sängen, morgonens disk stod kvar på diskbänken och handdukarna låg i en hög på badrumsgolvet. Han öppnade dörren till klädkammaren och fann sig stirra på bitchens halvtomma sida. Även hennes beautybox var borta.

Den svidande sanningen började motvilligt ta form i hans medvetande: hon hade lämnat honom.

Raseriet grep tag i honom och han insåg att om han inte fick utlopp för det fanns det risk för att han gjorde något överilat. I stället för att slå sönder någonting bytte han om för en snabb löprunda. I det inre stred behovet av att byta lakan, plocka undan disken och hänga upp nya handdukar, men han lyckades övertyga sig själv att vreden var mer akut. Senare fanns tid för både det ena och det andra. Det han behövde just nu var att tänka klart och låta vreden sjunka undan.

Hon borde begripa att hon inte skulle komma undan den här gången heller. Räckte det inte med tre dagar i garderoben?

Hur mycket mer behövde hon för att förstå? Det var dessutom 8

egotrippat av henne att göra det här nu när han hade så mycket annat på gång och inte hade tid att tjafsa med henne.

En sak som komplicerade det hela var att han ställt en dunk med sprit som redan var såld i bakluckan på hennes bil.

För säkerhets skull tog han en tur runt kvarteret för att kontrollera om hennes bil stod kvar på parkeringen. Det gjorde den inte. Men det fanns fortfarande en chans att hon lämnat dunken i lägenheten.

När han kom tillbaka efter löprundan letade han igenom lägen­ heten ännu en gång och konstaterade att hon inte lämnat kvar dunken. Ursinnet fick ny fart, men han tvingade ner det med en stadig whisky på fastande mage.

Han slog sig ner i skinnsoffan, tog upp mobilen, letade fram rätt nummer och ringde upp. Efter lite kopplande och några ursäkter om att det var ont om personal, fick han beskedet att Sylvia, bitchens morsa, var inlagd på S:t Görans sjukhus och att hon var illa däran. Det var väntat och förenklade saker betydligt. Bitchen var förutsägbar och enfaldig, naturligtvis befann hon sig på sjukhuset och borde bli lätt att hitta.

Förmodligen hade hon lämnat disken, lakanen och hand­ dukarna för att förolämpa honom ytterligare. Ständigt och jämt glömde hon bort att vara ödmjuk. Det var inte speciellt smart.

Max tittade på sin armbandsklocka, i dag bar han Rolexen, njöt ett ögonblick av dess åsyn och registrerade att det var för sent att ringa till bitchens arbete och prata med hennes väninna Ewa-Lis. Frustrationen rev i honom. I huvudet gick han igenom olika tänkbara scenarier. Hotell, motell, vänner, bekanta och någon ny som hon knullade … Med stigande vanmakt ställde han sig upp. Whiskyglaset for iväg med ansenlig kraft och landade med en smäll mitt emellan en Corneille- och en Dinelitografi med bra nummer. Whiskyn som varit kvar i glaset rann i guldgula strimmor över den vita väggen. Det hade varit nära att han kramat sönder glaset i handen, men han besinnade sig i sista stund.

9

Fläckarna och det trasiga glaset skulle hon få betala, både med pengar och gråt. Uttrycket ”blod, svett och tårar” dök upp i huvudet, men blod och svett var inte alls hans stil. Däremot var det helt klart Muppes.

Resten av vreden tänkte han spara tills han hade henne i sitt våld. Men om det skulle bli möjligt fick han ta sig samman.

I köket hämtade han sopborste och skyffel och satte igång med att sopa upp skärvorna. Efter det använde han hushållspapper för att tvätta och torka bort fläckarna på väggen.

Med en ny whisky slog han sig åter ner i soffan, snurrade på glaset, smuttade och bestämde sig. Det var ingen idé att vänta, lika bra att kalla in proffsen på en gång. Han rullade i mobilens kontaktlista och tryckte fram ett samtal.

– Ja, svarade Muppe efter en signal.

– Jag har ett brådskande jobb, behöver något levererat.

– Du vet att jag inte håller på med sådant.

– Den här typen av leverans är annorlunda, sa Max och lät Muppe själv lista ut vad det handlade om.

– Var ska jag hämta? kom det efter en stund.

– Jag har en idé om var. Vi behöver träffas så att du kan få en bild på objektet, paketet tar jag hand om själv och jag vill ha det oskadat.

– Du har en jävla tur, jag har en lucka just nu och kan komma över.

– Om en timma?

– Då syns vi snart, sa Muppe och tryckte av samtalet.

Max ställde ifrån sig glaset och gick in till arbetsrummet, satte in ett usb-minne i datorn och fick fram ett ansenligt antal bilder på bitchen. Han valde ett foto där hennes ansikte syntes tydligt, och skrev ut bilden. När det var färdigt tog han kopior på alla andra uppgifter Muppe kunde behöva, bland annat adresser och fakta om hennes umgänge. Sedan gick han till kassaskåpet som stod i sovrummet och hämtade 10 000 i kontanter.

10

I duschen underhöll han sig med tankar på vad han skulle göra när Muppe levererat. Inspirationen fick han från alla de bilder han just tittat på. De flesta motiven kom från situationer bitchen inte hade uppskattat.

Den här gången tänkte han inte nöja sig med tre dagar i garderoben, jordkällaren var både kallare och fuktigare. Men det fanns andra och renare alternativ, sist hade det varit ganska äckligt att ta hand om henne efteråt. Fy fan, vad hon ställt till det! Om han ville knulla henne fick han se till att hon kunde duscha och fräscha till sig. Å andra sidan kunde det vara mer stimulerande att ta henne före behandlingen, när hon fort­ farande gjorde motstånd.

11

Kapitel 2 ”O, synd och nöd, o, sorg och kval, ack denna jorden är en jämmerdal!”

Gustaf Fröding

Veera | Kallhäll, fredagen den 10 juni Veera satt i kolonistugan och sög på sitt elände. Hon hade cyklat hit i morse efter en natt med Harris spyor, piss och bråk.

Egentligen hade hon tänkt sträcka ut sig på kökssoffan någon timma men den var för hård och obekväm och hon var ändå för upprörd.

Harri däremot, låg komfortabelt i deras gemensamma säng och sov ruset av sig. När hon baxat in honom i sovrummet hade han kallat henne för ”fittkärring” och ”jävla subba”. Inte mycket till variation men hon förmodade att spriten hade gjort sitt för att begränsa ordförrådet.

Efter det att Harri gått i pension för dryga året sedan hade han vandrat runt i lägenheten och blivit mer och mer grinig och rastlös. All den finska sisu han tidigare haft var borta. Numera bestod hans favoritsysselsättning av att ligga på soffan, titta på tv och gnälla på allt och alla. Som ett stort barn försökte han också ge henne dåligt samvete för att hon gick till jobbet.

Och när hon kom hem hade han bara stökat till det, inte städat, diskat eller gjort något produktivt.

Efter hand hade han börjat dricka, i början några öl per dag, sedan allt mer tills den Harri hon älskat inte längre fanns. Han vägrade gå till doktorn, han vägrade kontakta Anonyma Alko12

holister och han vägrade att prata med prästen. Tre lappar med telefonnummer till var och en av dem låg vid telefonen. Men Harri ”behövde inte dem för fan”! Han var ju ledig. Vad spelade det för roll om han ”tog sig en jamare”?

Harri ville att de skulle sälja lägenheten i Kallhäll och flytta till en vinterbonad sommarstuga utanför Sala. Blotta tanken på ett sådant arrangemang fick Veera att rysa av obehag. Hon som inte ens körde bil, dessutom ville hon inte sluta sitt arbete som köttmästare på Ica i Kallhälls centrum. Allt som betydde något för henne ville han ta ifrån henne. Och nu hade turen kommit till deras vackra hem med milsvid utsikt och ett rum som var bara hennes. Där hade hon sin dator, sin yogamatta och sin musik. Men det viktigaste av allt var att det var där hon andades ut och återhämtade sig. Åtminstone hade det varit så hittills.

Vid tanken på att Kari, deras vuxna son, skulle få veta hur det egentligen förhöll sig med hans fars supande, rös hon till.

Länge hade hon slätat över, städat undan och väntat på att något skulle bli bättre. Nog visste Kari att hans far hade problem med spriten, men han kände inte till hela den stinkande sanningen; det hade hon sett till.

Bilen stod på Karis bilverkstad. Det var ändå en befrielse att slippa oroa sig för att Harri körde på fyllan.

Veera undslapp sig en djup suck, drog ut stolen en bit från bordet, böjde nacken och lutade pannan mot den svala bordsskivan. Det var så många tunga tankar i huvudet att halsen inte riktigt orkade bära dem. Där satt hon med armarna hängande och kände sig som en döende svan.

Mitt liv tycks vara att hålla käften, smälta ihop med tapeten, se till att räkningarna betalas och upprätthålla hygienen i lägenheten. Jag kan inte ens låsa dörren till mitt krypin hemma.

Då kommer Harri att slå in den i tron att jag gömmer sprit därinne, tänkte hon och rullade pannan mot bordsskivan. Inte ens en fjärt kan jag släppa utan att den biter mig i svansen. Harri 13

däremot, kan skita i sina kalsonger utan att det gör det minsta ont i hans svans.

Vad ont hade hon gjort för att förtjäna detta? Den krassa sanningen att livet inte var rättvist tryckte ner henne ytterligare i hopplösheten.

– Perkele, det ska gudarna veta! sa hon högt för sig själv.

För sin inre syn låg hon i den enorma gröna papperspressen, som fanns i butiken, och lyssnade på hur den dundrande maskinens lock trycktes ner. Snart klämdes hon ihjäl, men hon hade kommit till det stadiet att det nästan var henne likgiltigt. Ändå kunde hon inte låta bli att tycka att det var ett fasligt slöseri. Vad var det för mening med att hennes liv också gick åt skogen? Men så här hade troligen kvinnor i generationer suttit och spekulerat inför åsynen av hur deras livslust rann ut i brännvinsstinkande rännilar. Och nu sällade hon sig till dem.

Det var något hon inte hade trott om sig själv.

Dunk, dunk, dunk. Papperspressens gröna lock närmade sig obevekligt med väldig kraft. Veera kröp ihop och gjorde sig redo.

Men så bestämde hon sig för att det fick vara nog, värre än så var det inte. I sista minuten sträckte hon ut handen och hakade av dörren som gled upp med ett hemskt gnissel. Maskinen stannade och hon ålade sig ut.

– Jaha, och vad gör jag nu då? sa hon till sig själv.

– Du behöver en plan, svarade det inre.

– Det går inte, tror du inte att jag har försökt?

– Gör en sak i taget, svarade det inre. Du vill ju bli fri eller hur?

– Men jag kan ju inte lämna Harri i sticket.

– Skit i Harri, sa det inre.

Egentligen fanns det enbart en hake med den planen. Om hon gjorde som det inre ville skulle Harri supa ihjäl sig.

– Om du tycker det är så hemsk får du väl slå ihjäl honom i stället, sa det inre.

14

Vilka märkliga tankar som kom för henne. Men det var inte första gången den fantasin nuddat medvetandet.

– Det vet du att jag inte kan, svarade hon.

– Du kan ju alltid knuffa ut honom från balkongen, föreslog det inre.

Veera skakade på huvudet. Höll hon på att bli tokig som tänkte så här?

– Men kom igen nu då! uppmanade det inre. Du drar på allting men du gör ju ingenting! Packa väskan och stick!

– Håll käften! skrek Veera tillbaka och hörde hur hennes ord studsade mellan väggarna i kolonistugan.

Den finska brytningen hördes mer än vanligt men så brukade det bli när hon var upprörd. Herregud, slå ihjäl och knuffa ut från balkongen! Det värsta i den vägen hon ägnade sig åt var att använda Harris tandborste när hon gjorde rent runt toalettringen och hans handduk när hon torkade badrumsgolvet. Om det fick henne att må bättre eller sämre var svårt att avgöra. På ett sätt tyckte hon att det var rätt åt honom, men tilltaget fick henne också att känna sig skyldig och gjorde att hjärtat blev ännu tyngre.

Nog var hon frestad att göra som hon fantiserat om och packa väskan och dra. Problemet var att det skulle bli fasligt snöpligt. Det tog ungefär 20 minuter att packa, åka ner i hissen och stå utanför porten. Och sedan då?

Frågan om vart hon skulle ta vägen hade sysselsatt henne under många sömnlösa nätter. Ett kort tag kunde hon bo i koloni­stugan, men det var ingen varaktig lösning. Det fanns el men varken vatten eller toalett, bara en äcklig bajamaja en bit bort. Dessutom skulle Harri förvandla hennes vackra hem till en pissoar­stinkande spillra av sin forna glans om hon inte var där och städade upp efter honom. Han kunde till och med passa på att sälja lägenheten!

Pengar fanns det inte heller tillräckligt av. Sedan något halvår tillbaka var det hon som betalade alla räkningar och det som 15

var kvar av hennes sparkapital skulle inte räcka långt. Harris pension gick åt till sprit och gud vet vad annat. Hur hon än vred och vände på sitt liv stod ingen utväg till buds som kunde lätta på känslan av att vara fångad, tung och maktlös.

Skilsmässa javisst, men hur skulle de kunna dela på hemmet och göra upp när Harri var full, gapig eller medvetslös hela tiden? Och vad skulle det bli av honom, vem tog hand om Harri när inte hon fanns till hands?

Som hon önskade att hon hade någon att tala med, någon hon kunde berätta för hur det var att leva med Harri och hur ont det gjorde. Någon som talade om för henne vad hon borde göra.

Veera kastade en trött blick på sin armbandsklocka och fick bråttom. Lika bra att cykla hem innan han hann ställa till det igen. Förutom det var hon både hungrig och kaffesugen. Om hon hade tur sov han fortfarande.

Med skyndsamma steg gick hon ut ur kolonistugan, låste dörren och hoppade upp på cykeln. För att bli av med all frustration trampade hon i rasande fart. Någonstans mittemellan kolonistugan och hemmet på Kopparvägen insåg hon att hon åter öppnat dörren till papperspressen, krupit in och lagt sig till rätta.

Den branta backen upp för Kopparvägen fick henne att glömma Harri, livet och framtiden för en stund.

När drygt 15 minuter passerat stack hon nyckeln i dörren hemma. Så snart hon kommit in i hallen gav telefonen ifrån sig ett ilsket ringande som fick henne att hoppa till. Usch, vad hon avskydde det där ljudet! Hon gick fram till telefonen och lyfte luren.

– Eloranta!

Först begrep hon inte vad rösten i andra änden ville, men personen upprepade budskapet och det gick upp för henne att det var en mäklare som undrade om det passade att han kom förbi senare samma dag.

16

– Varför då? frågade Veera.

– Vi behöver ju se lägenheten för att göra en värdering, svarade han.

– Vadå för värdering? frågade hon.

Fråga behövde hon egentligen inte, hon förstod mycket väl vad det handlade om. Harri hade kontaktat en mäklare. Lägenheten var skriven på Harri och så hade det varit redan innan de gifte sig för 30 år sedan.

– Det blir inget av med det, avbröt hon mäklaren som just inlett en ny fråga, och kastade på luren.

Nästan omedelbart ringde det igen. Samma mäklare som ville veta när det var lägligt för honom att komma. Veera insåg att hon var tvungen att ge honom ett svar, annars skulle han inte ge sig.

– Min man har … fått vattkoppor, det passar inte just nu. Vi ringer, sa hon och lade på luren.

När samtalet var avslutat for tankarna runt i huvudet. Om de skilde sig var det ju bra att ha en värdering av lägenheten. Men hon var rädd att Harri skulle sälja den utan att först prata med henne eller ens be om hennes samtycke.

Efter ett tag kom hon till sans och gick ut till köket och satte på kaffe. När det var färdigt hällde hon upp kaffet i sin favoritkopp, slog sig ner vid köksbordet och lät ögonen svepa ut genom det stora fönstret. Vana trygga ljud och bilder trängde in genom den skinande rena rutan. I sovrummet släppte sig Harri högljutt. Med högerhandens avigsida strök hon ilsket bort tårarna som vällde upp i ögonen. Hon reste sig för att hämta en bit hushållspapper, snöt sig och fann sig stirra på kylskåps­ dörren. En avriven pappersbit från ett kontoutdrag satt fast med en magnet. På en oskriven bit av papperet hade hon eller Harri rafsat ner några kråkor. Med rynkad panna läste hon: ”Tanklade klb 10/6.”

Det var ju dagens datum.

Med ens mindes hon vad kråkfötterna betydde: tandläkaren 17

klockan 13.00 den 10 juni. Harri hade ett tandläkarbesök om en halvtimma! Makkara! Inte att hon ringde och bokade om en tredje gång! Det fick bli på annat sätt.

Snabbt sköljde hon ur kaffekoppen, placerade den och fatet i diskmaskinen, stängde av kaffebryggaren och drog ett tag med disktrasan över bänken innan hon hängde den över vatten­ kranen.

Hon trevade i sin slitna vita sommarhandväska och fick tag på sin rosa läppglans, ställde sig framför spegeln och tvingade sig att titta på sig själv. Blont och grånat tunt hår, snipiga drag och blek hy. Sliten och mager som ett gammalt kvastskaft var hon.

Så ryckte hon till och lade på läppglansen med snabba tag.

Efter ett ögonblicks tvekan låste hon den svarta smidesgrinden, som installerats för att förhindra inbrott, stoppade nyckeln i kappfickan och stängde ytterdörren. I hissen plockade hon upp sin Ipod, tryckte hörsnäckorna i öronen och uppfylldes av en cellokonsert av Haydn.

Musiken dolde nätt och jämnt dunket från papperspressen.

18