9789186775483

Copyright © 2013 Torbjörn Lagmark Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se Omslag: Nils Olsson/Katslosa Design Illustration: Pär Lundqvist/Basement Reklam AB Sättning: Brun Media Tryckt av Bookwell, Finland 2013 ISBN: 978-91-86775-48-3

Förord Alla gastronomiska fakta överensstämmer med verkligheten, liksom alla platser, restauranger, hotell, byggnader, naturvetenskaplig fakta och historiska händelser.

I min första gastronomiska spänningsroman har jag valt att låta några av mina vänner spela sig själva. Vissa fakta om gastronomi, historia och vetenskap har jag valt att skriva i kursiv stil och dessa kan du sålunda hoppa över om du bara vill läsa spänningsäventyret.

Jag hoppas att du ska få många avkopplande och stundtals spännande timmar.

Torbjörn Lagmark

Prolog James O.P. Noborn får tredje gradens brännskador på 50 procent av sin kropp vid olyckan den 19 mars 1981 när man testar rymdfärjan Columbias startfunktioner. Tre dör och fem skadas svårt, varav James får de svåraste skadorna. Öronen bränns bort, ögonlock och hornhinnor förintas. Man är tvungen att amputera lill- och ringfinger på den högra handen, samt alla fingrarna på vänster hand och alla tår.

Det är ett medicinskt under att han överlever olyckan. Han är 26 år.

Rehabiliteringen tar tre plågsamma år. Man lyckas transplantera nya hornhinnor och han får tillbaka sin syn efter 14 månader i totalt mörker, men han är tvungen att ta ögondroppar för resten av sitt liv för att ögonen inte ska torka ut. Otaliga operationer har gett honom ny hud. Öron och näsa har ersatts av proteser.

James får kämpa mot Nasas ledning som av pr-skäl vägrar ta på sig huvudansvaret för olyckan och istället menar att det är den mänskliga faktorn. Försäkringsbolaget å sin sida menar att det är ett arbetsgivaransvar. Det är tuffa förhandlingar och först genom hot får han ersättning för de kostsamma operationerna. Han älskar sitt jobb och sina arbetskamrater och stannar kvar i sin tjänst.

Under åren byts ledningen successivt ut och den nya ledningen uppmärksammar hans potential och kompenserar sannolikt också hans lidande genom att låta honom snabbt stiga i graderna. Han blir samordnande chef över alla tekniska avdelningar på Nasa samt den ytterst ansvarige för uttagningen och träningen av alla astronauter. Dessutom är han med i ledningsgruppen som suppleant.

På en konferens i New York blir James Noborn kontaktad av en man som mer ser ut som en vältränad elitsoldat än en affärsman, trots att han är klädd i senaste Armani-snitt. Med tanke på hans brytning och utseende utgår James O.P. Noborn från att han är ryss.

Ryssen gör en elegant gest med handen mot stolen framför sig. ”Varsågod och sitt” James har knappt hunnit sätta sig innan ryssen åter tar till orda. ”Jag behöver din hjälp.” ”Jaha?” svarar James förvånat. ”Med vad då?”

Ryssen sitter helt tyst och snurrar på sin guldring i mer än en minut, en nästan spöklik känsla börjar mala i James.

4

Jakten på den mystiska bägaren

”Belöningen är 100 miljoner dollar och det har med din profession att göra.”

James får först inte fram ett ord, sedan stammar han fram ”Eh …får jag betänketid?”

Ryssen reser sig hastigt upp och stäcker fram handen. ”Tack det var trevligt att träffa dig, du blir kontaktad inom kort. Ryssen naglar fast sina mörka ögon i James. ”Då har du tänkt färdigt … okej!”

På ett par sekunder är han borta. James går chockad bort till baren. ”En dubbel whisky, tack!”

Tio dagar senare får James ett brev från en schweizisk bank, med ett kontoutdrag på 100 miljoner dollar. Han kan när som helst lyfta beloppet. Efter ytterligare två dagar ringer det i hans mobiltelefon och en förvrängd röst frågar kort: ”Åtar du dig uppdraget?”

James står helt tyst under flera minuter. Han vet att om han tackar ja kommer det med all sannolikhet få förödande konsekvenser. Hans lön är inte dålig, men 100 miljoner dollar! Nasa har förvisso efter sitt svek vid olyckan kompenserat honom successivt genom åren. Han lider fortfarande av sviterna från olyckan 1981. Han tvekar, men svarar till slut. ”Jag åtar mig uppdraget.” ”Bra! Vi återkommer. Njut nu av pengarna!”

James Noborn lever för sitt arbete. Hans privatliv är ensamt och tillbakadraget. James rör inte en krona av sin gigantiska förmögenhet. Åtta månader senare kommer ordern som han gått och våndats över. Han får den muntligt av ryssen som sitter i hans lägenhet en kväll när han kommer hem.

Ryssen sitter i soffan med högra benet över det vänstra. Han är brunbränd och verkar bära samma Armani-kostym som han hade på sig senast de sågs. ”God kväll!” säger ryssen och går rakt på sak.

Han räcker över ett papper med siffror och olika koordinater. James blir likblek. ”Var fan har ni fått tag på detta? Det är ju landningskoordinaterna för våra rymdfärjor vid återinträdet i atmosfären.” ”Det är min ensak, hur som helst så vill vi att du ändrar koordinaterna så här.”

Ryssen lämnar över ett nytt papper. James stirrar på siffrorna, de är snarlika men två av koordinaterna är marginellt ändrade. ”Du är inte klok, rymdfärjan kommer att förintas.”

Jakten på den mystiska bägaren

5

”Det är det som är meningen.” ”Jag vägrar.” ”För 100 miljoner dollar måste du ha förstått att det inte handlade om att gå ut med hunden.”

James nickar och börjar bli svettig. ”Du har en dotter som jobbar i Washington, som vice rådgivare till senator Jack Semoore.” ”Hotar du mig?” ”Så som jag förstått det, så är hon gravid, i fjärde månaden.” ”Din djävel, ge fan i min dotter.” ”Då är vi överens?”

James nickar igen. ”Men det här kommer att bli en nationell katastrof.” ”Kanske det, men du har åtagit dig uppdraget, svårare än så är det inte. Sedan har vi det här med lasten.”

Ryssen är tyst under några sekunder innan han tar till orda igen. ”Som du säkert känner till har ISS mottagit en rysk sond som för ett år sedan hade med sig prover från månens yta. Det 65 kilo tunga provet ska lastas i en specialbox som måste med färjan upp och får under inga omständigheter upptäckas. Anlita en astronaut du har förtroende för.” ”Och skicka honom till en säker död, vad är det ni hittat? Är det Helium-3?” ”Du ska fullständigt skita i vad det är för last, det ingår inte i ditt uppdrag.”

Ryssen reser sig upp och tittar James djupt i ögonen. ”Du har fått bra betalt – misslyckas inte med ditt uppdrag!”

James nickar och ryssen lämnar lägenheten.

Tidigt nästa morgon kallar James på kommendörkapten Rick Brown, som nu knackar på dörren.”Kom in!” ”Hej! Du ville prata med mig.”

James gör en gest mot besöksstolen. ”Sätt dig!” ”Vad sägs om att följa med Columbia den 16 januari på ett uppdrag till ISS?” ”Skojar du?” säger en smått chockad och glatt överraskad Rick Brown. ”Nej, du hör till en av de mest erfarna astronauter vi har inom Nasa.

Du blir även befälhavare under resan.”

6

Jakten på den mystiska bägaren

”Självklart vill jag följa med. Trodde aldrig att jag skulle få lämna planeten igen.” ”Nu har du chansen.” ”Vad består uppdraget av?” ”Ni ska för Spacehabs räkning ta upp nio kommersiella nyttolaster som innehåller 21 olika experiment, samt nyttolaster från ESA med 14 olika experiment, samt förnödenheter till ISS och ytterligare 23 olika experiment för Nasa:s räkning.” ”Låter som ett rutinuppdrag, blir det ingen rymdpromenad?” ”Jo faktiskt, det är en av anledningar att jag vill ha med dig. Du har ju erfarenhet av det.” ”Låter trevligt. Vad ska utföras?” ”För drygt ett år sedan anlände en behållare från en rysk rymdsond som tagit prover från månens yta till ISS. Innehållet ska lastas i en specialbox som du har med dig ombord.” ”Vad innehåller detta prov då?” ”Det är så hemligt att inte ens jag vet, men jag misstänker att det är Helium-3.” ”Helium-3?” han visslar till. ”Det skulle ju kunna förändra hela jordens energiförsörjning.” ”Som du förstår är detta topphemligt. Du får inte nämna något om detta, inte ens inom din grupp. Det står mycket på spel.” ”Jag förstår.”

James reser sig upp, de skakar hand och en glad Rick Brown lämnar kontoret.

En månad innan start är rymdfärjan redo, och det är inga problem att smuggla in behållaren i lastutrymmet. Allt kontrolleras förvisso minutiöst innan det kommer in på Kennedy Space Center, men det viktigaste man letar efter är sprängämnen och annat som kan ställa till med sabotage. Lådan är märkt med Lockheed och är fullproppad med till synes teknisk apparatur för något experiment.

Som högsta chef för de tekniska avdelningarna kan han röra sig fritt.

Han och sex andra hjälps åt med att gå igenom de så viktiga värmesköldarna, som består av ett pussel av värmetåliga keramikplattor. James går upp på stegen till den högra vingen och börjar kontrollera plattorna.

När han är säker på att ingen ser honom stryker han på ett tunt lager kemikalier över ett tiotal plattor på vingen. Kemikalierna kommer att göra plattorna porösa vilket gör att de släpper vid start.

Jakten på den mystiska bägaren

7

Det måste finnas någon vettig förklaring, tänker han.

Han fortsätter att kontrollera värmeskölden och tar sig nerför stegen 30 minuter senare.

Den 28 december flyttas rymdfärjan från sin hangar till VAB, där de stora bränsletankarna monteras. Precis enligt planerna flyttas rymdfärjan till startplatta 39A den 3 januari. Samma kväll går han förbi brandväggen till huvuddatorn i rymdfärjan och lägger in ett virus som vid tredje inflygningsjusteringen ska utradera alla koordinaterna. Därefter programmerar han två säkerhets-cd med de nya koordinaterna som befälhavarna har med sig som backup om något skulle hända vid återinträdet. Han lägger dem i uppskjutningschefens säkerhetsskåp och tar med sig de korrekta koordinaterna.

Rymdfärjan lyfter planenligt den 16 januari 2003 klockan 15.39. Hela uppdraget går helt problemfritt. Ingen reagerade heller när Rick Brown flyttade lasten från ISS till behållaren. Det är rutin att experiment och prover tas med tillbaka till jorden.

Kommendörkapten Rick Brown tittar ut genom fönstret på Columbia. De är 56 mil från jordens yta och den blå planeten är otroligt vacker.

Trots att han gjort sex rymdresor tidigare kan han inte sluta att förundras över hur vacker vår moder jord är från detta avstånd. Om 15 minuter är det dags att påbörja återinträdet i atmosfären.

Som befälhavare kontrollerar han att alla har intagit sina positioner och är fastspända. Rymdfärjan börjar gå in i den yttre atmosfären. Efter 30 sekunder slocknar datorn som visar återinträdeskoordinaterna och en text på skärmen börjar blinka: ”Sätt i backup! Sätt i backup!”

Han tar cd:n han har i vänstra fickan och sätter in den i datorn. Koordinaterna kommer på nytt upp på skärmen. Han hinner precis sätta sig till rätta i stolen – Om en kvart har vi landat. – när färjan förintas 63 kilometer ovanför Texas. Klockan är 09.02 den 1 februari 2003.

Månskenet lyser upp den kalla natten när James öppnar dörren till sin femrumslägenhet på 22:a våningen. Han stänger dörren och går bort till vardagsrummet, tar fjärrkontrollen och startar teven. På alla amerikanska kanaler visas katastrofen. Det har varit en omtumlande dag, vrakdelar har spritt sig över ett mycket stort område i nordöstra Texas.

Han har själv gått ut i teve med att vrakdelarna kan vara giftiga eller förorenade av flygbränsle och att upphittade delar omedelbart ska rapporteras till polis eller Nasa. Men än så länge är där inga misstankar om 8

Jakten på den mystiska bägaren

sabotage eller terrorism. George Bushs talesman i Vita huset, Gordon Johndroe, har under kvällen gått ut och bekräftat att ingen terroristattack misstänks ligga bakom haveriet. James går bort till barskåpet och häller upp en rejäl whisky. När han vänder sig om ser han ryssen stå fem meter framför honom. James lyfter förvånat på sina bortbrända ögonbryn. Det första skottet träffar i halsen och sliter itu struphuvudet, det andra träffar i pannan. Innan han faller ihop på golvet är han död.

Jakten på den mystiska bägaren

9

Kapitel 1

Helvetet på jorden Det är tidigt på morgonen den 2 maj 1945. Gretchen och hennes mor samt tre andra kvinnor i åldern 18-25 flyr från bunkern på Rosenstrasse.

De har legat och tryckt under bombardemanget av allehanda bomber och granater som haglat ner i stadsdelen nära Alexanderplatz. Förhållandena är olidliga i bunkern. Den är byggd för 300 personer men där vistas över 2 000. Toaletterna är överfulla av exkrementer eftersom det inte går att spola. Det är mörkt och syrefattigt. När det verkar som granatregnet lugnat ner sig bestämmer de sig för att försöka ta sig till Holsteiner Ufer där några av husen ska vara relativt oskadade eftersom de inte ligger speciellt strategiskt för någon sida i slutstriden om Rikskansliet på Alexanderplatz.

De springer längs med Bodenstrasse och lyckas ta sig över de båda broarna över floden Spree. Broarna är mer eller mindre söndersprängda och inga fordon kan ta sig fram den vägen. Det ligger drivor med döda, lemlästade civila, hästar och soldater från båda sidor, längs med deras flyktväg.

Om det finns ett helvete på jorden är det detta, tänker Gretchen.

Striderna är som intensivast runt Alexanderplatz och Brandenburger Tor. De försöker ta sig västerut. Tyska soldater gör utbrytningsförsök överallt och kvinnornas färd är livsfarlig när de skyndar sig fram längs med gatorna. Gretchen vill bara bort, bort från helvetet. Hitler har tagit livet av sig två dagar tidigare, men detta känner få till. Alla är livrädda för ryssen och försöker ta sig så långt västerut i den sönderbombade staden som möjligt, i hopp om att nå amerikanerna, vilket i praktiken är omöjligt då ryssarna slagit en järnring runt staden. Ryktet säger att ryssarna våldtar alla kvinnor, oavsett ålder, och ofta ”tackar” de kvinnorna med ett nackskott. Kvinnorna är skräckslagna och utmattade efter att inte ha ätit på två dagar. De tar sig genom infernot på de sönderbombade gatorna, klättrar över rasmassor, genar över kvarter som ligger i ruiner för att undvika att stöta på stridande trupper. Det brinner och röken ligger tät nästan överallt. Det svider i Gretchens lungor.

Det tar dem mer än tre timmar att ta sig de 1,5 kilometrarna till Spreeweg. När de ska ta sig över den breda gatan kommer där en kolonn av ryska stridsvagnar och ett hundratal springande ryska infanterister.

10

Jakten på den mystiska bägaren

Kvinnorna kastar sig ner och ligger och trycker i ruinerna. Kolonnen tar sig över en bro som är svårt skadad, men den håller för de tunga T34:orna och ryssarna försvinner bort på Paulstrasse.

Kvinnorna tar sig över vägen och springer längs med floden Spree på Bellevue-Ufer. Flåsande och hostande tar de sig staplande över de sönderbombade resterna av järnvägsbron. Järnvägsstationen är en rykande ruin och järnvägsspåren ser ut som förvridna stålskelett vid Bellevue Staadtbahnbogen. Nu är de bara ett par kvarter från Holsteiner Ufer. När de kommer in på Bartningallee, som ligger ett kvarter från Holsteiner Strasse, ser de en tysk Tiger-stridsvagn och ett tjugotal slitna och smutsiga tyska soldater, vissa med blodiga förband. Desperat håller de på och bygger ett primitivt värn med allt vad de kan hitta i form av stenar och annat skrot.

Kvinnorna närmar sig männen, hukade och småspringande. De pressar sig så nära de sönderbombade husväggarna det bara går. När de närmar sig soldaterna ser Gretchen Beckman att de flesta är i hennes egen ålder. När de är på väg att passera, känner en av barnsoldaterna igen henne. Hon känner igen honom, Fritz Hölz, de har gått i skolan tillsammans och är jämngamla. Han är en av major Hölz söner. ”Ta er till Charlottenburg, det finns en korridor vid Heerstrasse!” skriker Fritz.

Gretchen svarar inte utan de skyndade vidare. ”Var inte rädda! Vi ska skjuta ryssdjävlarna till helvetet!” skriker Fritz på nytt.

De kommer in på Holsteiner Ufer vid Moabiter Brücke. Till deras förvåning är nästan hela gatan oskadad. Gatan ligger vackert längs med floden Spree och husen är byggda under förra seklet för de välbärgade.

Gatan är helt folktom. Ett tiotal meter in på gatan ligger det en död uppsvullen häst på den breda trottoaren. Den stinker något fruktansvärt när de passerar den. När de kommer till slutet av gatan stannar de till vid nummer 14, ett ståtligt hus från mitten av förra århundradet. Dörren är insparkad så de har inga problem med att komma in. De har bestämt sig för att ta sig upp på vinden i förhoppning om att när ryssen kommer, undersöker de bara de nedersta våningar innan de drar vidare till nästa hus. När de kommer till tredje våningen snubblar Gretchens mamma.

Hon blir liggande. ”Jag orkar inte mer! Jag orkar inte mer!” flåsar hon. ”Låt mig ligga.”

Gretchen och de andra kvinnorna lyfter upp henne mellan sig och Jakten på den mystiska bägaren

11

skyndar uppåt. Det märks att djungelns lag råder. Alla dörrar är öppna eller sönderslagna. Det ligger bråte överallt.

Till slut är de uppe på vindsvåningen. De stannar inte förrän de är längst in i vindsutrymmet. Där släpper de försiktigt ner Gretchens mor.

Alla står tysta medan de hör varandras häftiga andhämtning.

På Bartningallee där Fritz och de andra barnsoldaterna förskansat sig kommer fem ryssar inspringande och blir genast nermejade av stridsvagnens kulspruta. De bakomvarande ryssarna kastar sig ner på marken. Ytterligare ett trettiotal ryssar anländer och står och trycker bakom husknuten till höger om stridsvagnen. Deras befäl, kapten Sergej Kallinka, ger order till en menig med radio att skicka dit en T-34-85:a.

Hans Tott är 26 år och har befäl över Hitler Junge gruppe Berlin, kommando 67 ur Volksturm. Att det är fullständigt meningslöst att fortsätta striden vet han sedan länge, men alternativet att bli tillfångatagen av ryssen och hamna i koncentrationsläger i Sibirien är uteslutet. Dessutom har han fått order att hålla gatan medan ingenjörstrupperna ska spränga Moabiter Brücke längst ner på gatan. Han vet inte att ingenjörstrupperna har massakrerats till oigenkännlighet några minuter tidigare på Kirchstrasse på andra sidan Elbe. Han tittar på de unga pojkarna från tornet på Tigern. De har förskansat sig med Panzerfaust.

Panzerfaust (ty. pansarnäve) var ett effektivt ”bakhållsvapen”, och var ett perfekt vapen i bebyggelse eller i skogsterräng. RSV-laddningen kunde tränga igenom pansaret på praktiskt taget alla modeller av sovjetiska och allierade stridsfordon. Vapnet var lätt att använda och spred skräck bland de ryska pansarsoldaterna i Berlin.

Sex stycken T-34:or av äldre modell rundar hörnet på huset till höger om Hitler-Jugendgruppen och kommer in på Bartningallee från Flensburger Strasse. De sprider ut sig i en skräckinjagande bredd och fyrar av sina 7,62 centimeterskanoner. Tre spränggranater slår ner nästan samtidigt till vänster om Tigern och förintar och sprider kroppsdelar från åtta av pojkarna. Fyra stycken är svårt skadade och skriker av smärta. Han som är närmast stridsvagnen har klarat sig utan en skråma men stirrar helt frånvarande rakt ut i luften, fullständigt paralyserad av skräck.

Två granater träffar stridsvagnen och skakar om den, men dess tjocka pansar klarar sig. Fritz ligger närmast till höger med ytterligare elva pojkar, som är utspridda på rad, fem meter från stridsvagnen. De avfyrar 12

Jakten på den mystiska bägaren

sina Panzerfaust. Av tolv skott missar nio målet, men två av dem träffar en T-34:a som exploderar och omedelbart fattar eld. En rökpelare stiger flera meter upp i luften. Det tredje pansarskottet träffar men gör igen skada. De ryska soldaterna som smyger bakom en T-34:a skjuter allt vad de kan mot dem.

Hans Tott ger order om fri eldgivning och den kraftiga 8,8 centimeterskanonen dundrar. Första skottet träffar tornet på T-34:an till höger, som slits av. De återstående fyra T-34:orna koncentrerar sig på Tigern och fyrar av sina pansarbrytande projektiler nästan samtidigt. Den ena granaten missar och far in bland ruinerna. De andra tre träffar, men Tigerns kraftiga pansar klarar även av dessa tre träffar. Men pansarsoldaterna i Tigern är helt bedövade av explosionerna. Det rinner blod från deras öron och de är helt groggy.

De ryska soldaterna och deras T-34:or är nu endast ett trettiotal meter från dem. Fritz och de elva soldaterna vid hans sida avfyrar sina Panzerfaust igen. Denna gång träffar alla tolv projektilerna. De fyra T-34:orna slås ut i ett brinnande inferno. En träffas även av Tigerns kraftiga 8,8 centimterskanon och exploderar direkt, men de andra tre har inte exploderat utan brinner kraftigt. Luckorna öppnas på de brinnande T-34:orna och soldaterna kravlar sig ur, endast för att mötas av kulspruteskurar.

Fritz och de andra pojkarna jublar segervisst, men glädjen blir kortvarig. De ryska infanteristerna är nu så nära att det kastar handgranater på pojkarna på båda sidor om Tigern. Två granater landar vid sidan om Fritz. Han tar tag om den ena och kastar tillbaka den, men innan han hinner kasta tillbaka den andra exploderar den. Den sliter av han ben strax nedanför knät och splitter perforerar han mage. Han skriker som en gris. Kamraten till höger om honom får splitter i ansiktet, som sliter av hela vänstra örat och allt kött på kinden och stora delar av läpparna.

Blodet sprutar åt alla håll när han vrider sig av smärta och skakar sitt vanställda huvud. På vänster sida om Tigern är det tyst. De skadade soldaterna är döda, likaså den paralyserade barnsoldaten närmast stridsvagnen.

De ryska soldaterna är nu bara fem meter från deras värn. Tigerns kulspruta smattrar och stoppar upp anfallet för några sekunder när skuren fäller fyra ryssar, men det kommer fler bakom de stupade. En ny våg av granater faller runt Tigern och sliter sönder alla de unga pojkarnas kroppar. Hans Tott ger order om full back på stridsvagnen. Runt hörnet på det högra huset ser han nu ytterligare fyra T-34:or svänga in på Bartningallee. Denna gång är det den moderna varianten T-34-85, med beJakten på den mystiska bägaren

13

tydligt kraftigare kanon och pansar. Innan han hinner ge order om eld, fyrar nykomlingarna av sina pansarbrytande granater. Alla träffar och Tigern exploderar, denna gång i ett öronbedövande dån. Rökpelaren far ett tjugotal meter upp i luften och tryckvågen välter en åtta meter hög vägg så att tegelstenar och murbruk far åt alla håll.

Gretchen tittar försiktigt ut genom vindsfönstret. Helvetet har brutit ut igen. Det brinner, ryker och dånar överallt i staden så långt hon kan se. En öronbedövande explosion hörs borta vid Bartningallee och hon ser en enorm rökpelare över hustaken. Hon går tillbaka till sin mor och sätter sig ner vid sidan om henne samtidigt som hon lägger armarna om hennes axlar. Några minuter senare hör hon brummande och rassel från larvfötter som närmar sig. Hon reser sig och går bort till vindsfönstret. Hon ser tre T-34-85:or svänga in ifrån Bartningallee och köra nerför gatan mot deras hus. Två av dem kör med ena larvfoten uppe på trottoaren. De ligger med 20 meters mellanrum. Den tredje ligger 30 meter bakom dem med tornet svängt ut över floden Spree. Den första T-34-85:an kör över den uppsvällda och döda hästen som exploderar i en groteskt gyttjeliknande kaskad som far åt alla håll.

Bakom varje T-34-85:a går ett tiotal infanterister. De stannar till vid varje portgång och infanteristerna rusar in i trappuppgångarna.

De kollar bara ett par våningar, innan de ger sig iväg, tänker Gretchen.

Hon kunde inte ha mer fel. Hon ser tre tyska soldater på andra sidan Elbe slänga sig på magen. De avfyrar sina Panzerfaust men avståndet är för långt och de missar sina mål. T-34-85:an med kanontornet har vänt mot floden Spree, avfyrar genast en spränggranat som träffar och sprider deras kroppsdelar åt alla håll.

Den första T-34:an stannar nu framför porten vid deras gömställe. De hör hur soldaterna rusar från våning till våning. De skriker, skrattar och svär omvartannat. Hon hör dem i trappan på väg upp till vindsvåningen.

Efter bara någon sekund är de i vindsvåningen. De tio infanteristerna ser dem genast. Gretchens mamma rusar mot soldaterna och skriker att de ska lämna dem i fred. Två av infanteristerna tittar på varandra en kort sekund innan de avfyrar varsin skur från sina automatkarbiner. Mamman träffas av sex skott och är död innan hon trillar ihop på golvet. Tre kulor träffar den yngsta av de tre andra kvinnorna i magen och armen.

Det fjärde skottet träffar henne strax ovanför vänster öga och hon dör omedelbart. De andra kulorna far in i väggen.

Gretchen och de två andra kvinnorna skriker vanvettigt av skräck. Infanteristerna skrattar. Två av soldaterna tar fram varsin flaska vodka 14

Jakten på den mystiska bägaren

och de tar stora klunkar innan de skickar flaskorna vidare. De tre skräckslagna kvinnorna står med ryggen pressade mot väggen så långt bort från soldaterna som möjligt. Soldaterna går med raska steg mot kvinnorna. Tre av dem går fram till varsin kvinna och ger dem upprepade lusningar tills de slutar skrika. De skickar vodkaflaskorna mellan sig.

De pratar tyst, Gretchen förstår inte vad de säger, men känner på sig att det inte bådar gott. En av soldaterna går fram till kvinnan längst till höger, drar henne omilt i armen bort ett tiotal meter och trycker henne ner på golvet. Två av soldaterna följer efter. De börjar knäppa upp spännet i sina byxor. En av de andra går fram till kvinnan närmast Gretchen, tar tag i hennes hår och dunkar bakhuvudet två gånger i väggen. Gretchen ser hur flickan blir alldeles groggy, innan soldaten släpar bort henne till andra ändan av vindsvåningen.

Hon tittar skräckslaget på de återstående fyra soldaterna. En av dem får flaskan och tar en djup klunk, lämnar tillbaka den och går mot henne. Hon pressar sig så mycket hon kan bakåt för att komma bort, men väggen är i vägen. Hon kommer ingenstans, hon är fångad. När han kommer fram till henne tar han sitt gevär, en Nosin-Magnat M1930, och vänder blixtsnabbt på det och håller i pipan med båda händerna och slår med full kraft kolven mot sidan av hennes vänstra ben och träffar strax under knät. Hon skriker av smärta när kolven träffar och benet bryts med ett knak. Hon faller skrikande och snyftande till golvet.

Han gör en gest mot den yngste soldaten att komma. Hon ser hur soldaten lossar sin livrem. Soldaten som just brutit hennes ben lägger ifrån sig geväret, sätter sig på huk och ger henne en rungade örfil. Det ringer i öronen på henne. Hon börjar se suddigt. Hon känner hur hennes kläder slits av. Hon vänds på rygg och den första stinkande soldaten är över henne. Hon känner en brännande smärta i underlivet när han tar hennes oskuld. Alla fyra tar henne. Smärtan i benet och underlivet gör henne hela tiden påmind om vad som händer, men hon skriker inte. Hon vill skrika ut sin skräck, men det går inte. När nummer fyra ligger över henne hör hon först ett skott, kort därpå ytterligare ett.

Herregud, det är sant, de ger oss nackskott.

Plötsligt är den stinkande soldaten borta. Trots smärtan i benet lyckas hon spritt språngande naken ta sig upp. Hon kan inte stödja sig på vänsterbenet, men hon hoppar mot trapphuset på sitt friska ben. Hon hör hur soldaterna vrålskrattar. Hon har knappt hunnit en meter innan en av soldaterna står framför henne. Det är samma soldat som brutalt bröt hennes ben. Hon slutar att hoppa och står darrande av skräck och Jakten på den mystiska bägaren

15

skam på ett ben. Hon försöker skyla sig, hon skäms, hon är så rädd, hon vill bara därifrån. Soldaten träffar med kolven rakt på hennes näsa som knäcks. Kanten på kolven sliter itu hennes vänstra öga i samma slag och hon faller framstupa. Hon försöker att resa sig upp på knä men smärtan i det brutna benet gör det omöjligt för henne att komma upp.

Kulan träffar på högra sidan av hennes nacke, missar käkbenet, träffar en tand som krossas och far ut genom kinden och borrar sig djupt in i golvet. Hon faller livlös till marken.

När soldaterna kommer ut på gatan, svär, skriker och gestikulerar deras kamrater. ”Vad fan tog så lång tid?” skriker stridsvagnchefen i stridsvagnen framför deras port.

De gör juckande rörelser med sina höfter och får rungande applåder och hurrarop från de andra soldaterna. De skrattar. Precis när stridsvagnschefen framför nummer 14 ska ta en klunk vodka kommer tre Tiger-stridsvagnar från Claudius Strasse omedelbart infarande, och fyrar av sina kraftiga 8,8 centimeterskanoner.

Den unge soldaten som hållit sig i bakgrunden hinner precis kasta sig in i portgången innan en av granaterna träffar stridsvagnen framför nummer 14. T-34-85:an exploderar omedelbart och fattar eld. Vodkaflaskan far genom luften och landar 100 meter längre ner på gatan utan att gå sönder och rullar några meter innan den stannar framför ansiktet på en förvånad soldat som kastat sig ner på marken. Fyra av våldtäktssoldaterna dör omedelbart i explosionen. Två skadas svårt när deras magar slits upp av splitter. De segnar ner på knä och tittar chockat på varandra med tarmarna hängande utan för sina kroppar. De andra springer bakåt för att söka skydd bakom de andra två T-34-85:orna.

De andra två granaterna träffar den bakersta T-34-85:an. Pansaret håller men stänkskydd, spadar, antenner och reservdunkar skalas av vid explosionerna. En av soldaterna halshuggs av en farande plåt, stor som en fönsterlucka, som slitits av från T-34-85:ans torn. Soldaterna sprider sig åt alla håll i panik. Tigrarna avfyrar sina kulsprutor och skjuter spränggranater.

Kapten Sergej Kallinka som står längre upp på gatan vid bron Moabiter Brücke och dirigerar stridsvagnar, lastbilar och soldater över bron ser och hör vad som händer och ger omedelbart order om att tre T34-85:or och ett trettiotal soldater ska bege sig ner på gatan och undsätta sina kamrater. Samtidigt kommer det in ett tjugotal tyska soldater från Claudiusstrasse varav två stycken har eldkastare på ryggen.

16

Jakten på den mystiska bägaren

Båda sidor skjuter med allt de har, kanoner, granatkastare, kulsprutor, k-pistar, handgranater, luften fullkomligt kryllar av projektiler. Den unga soldaten tar sig ut från port nummer 14 och springer längs med väggen, österut, mot sina kamrater. Han träffas i ryggen av elden från en av eldkastarna och fattar omedelbart eld. Han är 15 meter framför en T-34-85:a som träffas av en granat från Tigern. T-34-85:an exploderar och tryckvågen får den unga soldaten att slungas 20 meter bakåt. Han rullar och kastas okontrollerat hit och dit innan han till slut stannar upp. Han är helt mörbultad, det ringer i öronen, men verkar i övrigt oskadad. Tryckvågen från explosionen har ironiskt nog räddat hans liv.

Kraften från tryckvågen har släckt branden i kläderna men även rivit upp ett stort hål i huskroppen vid sidan om stridsvagnen.

Bataljen har hållit på i mindre än en minut. Den unga soldaten tar sig upp på benen och springer hukad mot de anländande kamraterna.

Den träffade T-34:an längre ner på gatan har blivit träffad ytterligare en gång och pansarsoldaterna håller på att kravla sig ut. Den oskadade T34-85:an avfyrar spränggranater oavbrutet på de tyska soldaterna, som på några sekunder har sprängts i bitar till oidentifierade köttslamsor som far åt alla håll. Endast fem av de tjugo har klarat sig. De trycker i panik bakom Tigrarna.

De nyinsatta T-34-85:orna avfyrar sina kanoner och slår ut två av Tigrarna. Den ena exploderar. På den andra Tigern slits larvbanden av. Besättningen i denna fortsätter att skjuta med allt de har. Bara några sekunder senare totalförstörs den av träffande granater från T-34-85:orna.

Den sista Tigern träffas i tornet av ett flertal granater och tornet far i en båge rätt in i portgång nummer 14. Tegelstenar och murbruk far omkring och ett tätt murbruksdamm väller ut på gatan. Tigern är i övrigt oskadd och föraren lägger i backen och trampar på gasen. Men endast efter ett par meter regnar det ner handgranater i det vidöppna hålet där tornet en gång satt. Explosionen dödar alla i stridsvagnen. Kroppsdelar från föraren ramlar över ratten som gör att Tigern backar åt höger och efter ett tiotal meter kör den rakt ner i floden Spree och försvinner. På mindre än tre minuter är det över. Ingen av de tyska soldaterna överlevde. De ryska soldaterna granskar förödelsen och drar sig tillbaka.

Den unga våldtäktsoldaten går bort tillsammans med en skadad soldat till Sergej Kallinka som fortfarande står vid bron. Han blir omedelbart indelad i en ny grupp. Han går med sina nya kamrater mot Alexanderplatz. Precis när de kommit över bron, skriver Kommendant Helmuth Weidling under Berlins ovillkorliga kapitulation. Klockan är tre Jakten på den mystiska bägaren

17

på eftermiddagen den 2 maj 1945. Striderna fortsätter dock ytterligare några dagar och de tyska utbrytningsförsöken ytterligare ett par veckor, ofta med dödlig utgång. Berlin liknade en spökstad när kriget var över.

Spillrorna skulle ha räckt för att bygga en 35 meter bred och fem meter hög vall mellan Helsingborg och Kristianstad. Exakt hur många som dödades lär aldrig eftervärlden få reda på. Uppskattningsvis dödades, sårades eller saknades mer än 350 000 ryska soldater mellan den 16 april och 2 maj. Motsvarande uppskattade siffra för tyskarna är 500 000 dödade eller sårade och mer än 400 000 krigsfångar. Uppskattningsvis fick även fler än 25 000 civila sätta livet till. Till detta kommer även de 50 000-60 000 civila som dog under de allierades flygräder. Av de 26 000 sjukhusbäddarna, fanns det mindre än 8 000 kvar den 2 maj 1945. I en av dessa sängar ligger nu Gretchen Beckman. Det tar två dagar innan det omfattande räddningsarbetet kommer i gång. Tyska civila och ryska soldater hjälps åt att leta efter överlevande. De ryska soldaterna fortsätter dock att våldta och misshandla kvinnor. Män som misstänks ha varit soldater tas i fångenskap och skickas österut. Försöker de fly, skjuts de på fläcken.

Det är på eftermiddagen den 4 maj, ganska exakt två dygn efter våldtäkten och dödandet på Holsteiner Ufer 14, som räddningsmanskapet hittar kvinnorna. Det stinker något fruktansvärt i vindsvåningen. De konstaterar att kvinnorna är döda. De lägger kvinnorna på bårar och bär ner dem för trappan. På väg ner gnyr Gretchen till och de två ryska bårbärarna håller på att tappa båren i trappan av förvåning. ”Vad fan, hon lever!” hojtar den ena. ”Vi måste ta henne till läkaren”, svarar den andre.

De tar sig med möda förbi det förvridna Tiger-tornet som sitter inborrat i trappväggen och när de tar sig igenom den mer eller mindre krossade portgången snubblar de på tegelstenar och annat bråte innan de äntligen kommer ut på gatan. De tar av mot öster och tar sig till Moabiter Brücke, där tyska läkare har satt upp ett provisoriskt nödfältsjukhus.

De ställer ner båren och en läkare sätter sig på huk och undersöker flickan. Flickan är helt i avsaknad av kläder, hennes ansikte ser helt groteskt ut, det är helt täckt av levrat blod. Halva hennes vänstra öga hänger halvvägs ut ur ögongloben. Näsan ligger näst intill mosad ner mot vänstr sidan av munnen. Vänstra kinden består av ett stort hål och han ser hennes blottade tänder. Han känner hennes puls. Den är svag men jämn. Han lägger örat mot hennes bröst, hon andas svagt och lätt rosslande. Han får tag på en filt som han lägger över flickan och ger 18

Jakten på den mystiska bägaren

order om att hon omedelbart måste till sjukhuset på Müllerstrasse vid Schillerpark, som klarat sig någorlunda undan bombardemanget.

Den 38-åriga dr Günter Reuter tittar ner på flickan. Ögat går inte att rädda så han skär bort det och kastar det i en hink vid sidan om operationsbordet. Han fyller ögonhålan med bindor. Han tar bort resterna från den krossade tanden, undersöker gommen och käken men kan inte hitta några skador och syr ihop kinden, så gott det går. Det saknas hud och kött. Han rättar till näsan. Det knakar ordentligt innan han får den hjälpligt på plats. Han sätter in två tamponger i näsborrarna och syr ihop skadorna runt och på näsan. Ansiktet är uppsvullet och skiftar i blått, lila och grönt. Han undersöker resten av kroppen och ser hur hennes vänstra ben är uppsvullet strax nedanför knät. Han känner längs med benet och är säker på att det är brutet. De saknar röntgen och han rättar till benet så gott det går med hjälp av två spjälor. En sköterska hjälper till att linda om spjälorna. Han vänder försiktigt på patienten och upptäcker hålet i nacken.

Det var så din kind blev förstörd.

Såret har levrat sig och ser infektionsfritt ut. Han tvättar ändå av såret och sköterskan hjälper honom att lägga förband runt nacken och halva ansiktet.

Vad fan har du varit med om, flicka lilla?

De hjälps åt att flytta över flickan på en bår. Läkaren går ut ur rummet, sköterskan rullar iväg flickan till ett provisoriskt tvättrum. När hon tvättar av henne, upptäcker hon levrat blod i hennes underliv. Sköterskan kallar på läkaren. Han får tårar i ögonen och svär högt för sig själv. ”De satans djävlarna har våldtagit dig! Satans svin!”

Det strömmar hela tiden in nya skadade och läkaren skyndar vidare.

Gretchen ligger på Sal 2 på första våningen. Sjukhuset har klarat sig ganska bra, det är bara västra flygeln som är totalt förstörd. Man har också lyckats få igång både elförsörjning, vatten och gas.

I två månader svävar Gretchen mellan medvetslöshet och svagt medvetande. När hon till slut vaknar till har hon inget minne av dessa två månader. Det första hon lägger märke till är att det är tyst, så tyst. Inga bomb- eller granatexplosioner hörs. Det är ljust i salen. Hon ser sig omkring. Hon ser suddigt, hennes synfält känns annorlunda, hon rör på händerna och känner på sitt vanställda ansikte. Hon känner ett bandage över vänstra halvan av huvudet. Hon försöker resa sig upp, men orkar inte. Hon är törstig och hungrig. När hon kallar på hjälp stramar det otroligt i kinden och hennes röst låter sluddrig och otydlig. Men hon känner ingen smärta i sin kropp, bara total utmattning.

Jakten på den mystiska bägaren

19

Hon vet inte hur länge hon legat där och stirrat i taket, men plötsligt kommer det in en man i vit rock med ett släptåg av vad hon uppfattar som två sjuksköterskor. Följet går fram till hennes säng. ”Mitt namn är Dr Günter Reuter. Det är jag och dessa två sjuksköterskor som i princip tagit hand om dig sedan du kom hit.”

Hon nickar. De hälsar på henne. Den äldre av dem är i 60-årsåldern, har långt svart hår uppsatt i en kärringknut under mössan med ett rött kors, 160 centimeter lång, en vikt på mer än 80 kilo och en enorm byst.

Hon ser snäll ut och heter Ilse. Den andra är nästan raka motsatsen, i början på de 20, blond, blå ögon, lätt putande byst och heter Helga. ”Det är den 4 juli idag. Du har mer eller mindre varit medvetslös ända sedan du kom hit till sjukhuset för två månader sedan. Flera gånger trodde vi att vi var på väg att förlora dig. Du har haft en otrolig tur som klarat dig.”

Tur? Medan hon låg ensam i salen, har minnen kommit över henne. Bombardemangen, bunkern, alla döda, flykten, hennes mördade mamma, våldtäkten. ”Vad har hänt med mig?” sluddrar hon fram och tittar på läkaren med sitt enda öga.

Läkaren tittar på sköterskorna. ”Du har som sagt haft en otrolig tur. Dina skador i huvudet bör vara läkta om en vecka. Då kan vi ta av bandagen. Ditt högra ben var brutet.

Du behöver mat och vila för att återhämta dina krafter.”

Hon minns soldatdjävulen som bröt hennes ben.

Satans svin, må han brinna i helvetet.

Dr Günter Reuter går iväg och sköterskorna börja pyssla om henne.

Under den följande veckan börjar hon så smått att återhämta sig. Sköterskorna är vänliga och hjälper henne att gå upp ur sängen. De första dagarna viker sig hennes ben gång på gång, men efter hand kan hon ta fler och fler steg utan hjälp, även om det går långsamt. Benet som så brutalt bröts på henne innan hon våldtogs har läkt, men foten pekar snett inåt.

Den 13 juli klockan tre på eftermiddagen sitter Gretchen på sin säng med benen hängande ner på långsidan när dr Günter Reuter kommer in i salen. Salen är på 100 kvadratmeter och där finns ett tjugotal tvåvåningssängar med kvinnliga patienter i varje säng. Hennes säng är längst in i hörnan, vid fönstret. Dr Günter Reuter tittar på henne och sätter sig ner vid fotändan av sängen.

20

Jakten på den mystiska bägaren

”Det är dags att ta av bandaget”, säger han. ”Det ska bli skönt. Det är varmt och det kliar mest hela tiden”, viskar hon.

Hon har märkt att när hon viskar, spänner det inte i kinden och orden blir tydliga. ”Gretchen, du ska veta att du varit med om något hemskt.”

Han tar hennes hand, hon nickar sakta. ”När du kom in på sjukhuset var ditt öga så skadat att jag var tvungen att ta bort det.”

Hon stelnar till.

Bara ett öga! ”Någon djävel har försökt ta livet av dig, genom att skjuta dig i nacken.”

Hon minns plötsligt de två skotten som ekade på vindsvåningen när den fjärde soldaten låg över henne. ”Skottet gick in i nacken, genom bakre munhålan och slet ut en tand innan den perforerade din kind.”

Hon känner med tungan där tanden en gång suttit. ”Tyvärr fick din kind så stora skador att där inte var mycket att sy ihop.

Det är därför det stramar och du har svårt att prata.”

Hon börjar darra i kroppen och hennes öga fylls av tårar.

Hur fan ser jag ut? ”Din näsa var mer eller mindre krossad men jag lyckades få den på plats igen och jag tror inte att du kommer att få några större men av den skadan.”

Tårarna rinner nerför hennes kind. Hennes darrningar har nu gått över i skakningar och dr Günter Reuter flyttar sig närmre och lägger armen om henne. Hon lägger sitt huvud mot hans axel. De sitter så en lång stund. När hon lugnat ner sig, frågar han ”Ska vi vänta med att ta av bandaget?”

Hon skakar sakta på huvudet flera gånger. ”Nej, nej, jag måste veta.”

Hon torkar bort tårarna ur ögat och sätter sig upp i sängen. Han nickar och reser sig upp och ställer sig framför henne. ”Är du beredd?”

Hon nickar, tittar nedslaget med sitt öga på honom. Hon sitter stel som en pinne när han försiktigt lindar av bandaget på henne. Efter en knapp minut är det av. Det fläktar skönt. Han tar en trasa ur tvättskålen och torkar över hennes panna och skadade kind. Det känns skönt. ”Hur ser jag ut?” viskar hon.

Jakten på den mystiska bägaren

21

”Som sagt, dina skador var svåra när du kom in. Vi ska prova ut ett emaljöga så fort som möjligt. Din kind bör gå att operera så fort sjukvården har återhämtat sig.”

Stackars flicka! tänker dr Günter Reuter.

Han har sytt henne med 25 stygn för att få ihop kinden och ytterligare 12 stygn runt näsan. Stygnen är förvisso borta men den vitrosa ärrbildningen syns tydligt. Hon är fortfarande lätt svullen runt näsan och huden är svagt gul och ljusgrön. ”Ge mig en spegel.”

Han lade en handspegel i sin vänstra ficka innan han gick till henne.

Han tar fram den och räcker den till henne. Hon tar spegeln och tittar sig i den. Hon stelnar till av fasa.

Det är en mardröm! Det kan inte vara sant!

Hon känner inte igen spegelbilden. Hon har förvandlats till ett monster, ett monster som ingen någonsin skulle vilja ta på, krama eller älska.

Hon tittar olyckligt på honom med sitt enda tårfyllda öga, innan hon kastar sig ner på sängen och borrar in huvudet i kudden och gråter hejdlöst.

Den natten sover hon inte en blund. Vid väckningen klockan sju morgonen därpå tittar hon tomt ner på tallriken. Där ligger en skiva bröd, en klick klisterliknande gröt samt en mugg med varmt vatten. Hon tar av sig täcket, svänger mödosamt sina ben över sängkanten, och reser sig upp. Sakta och med hjälp av gavlarna på de andra sängarna tar hon sig mot utgången. Syster Ilse kommer in och stirrar barskt på henne. ”Vart ska du ta vägen, flicka lilla?” ”Till toaletten”, viskar hon. ”Vi brukar göra toalettbestyren efter frukost.”

Ilse går fram till henne och hjälper henne ut ur rummet och fram till toalettdörren innan hon vänder på klacken och går tillbaka mot salen. Gretchen öppnar inte dörren till toaletten. Hon tar sig sakta förbi även nästa toalettdörr. Öppnar den tredje dörren och tar sig in. Drar igen dörren efter sig. Längs med ena väggen står det fullt med blodiga och använda operationsinstrument. På den motsatta ligger det rena instrument på trasor i alla möjliga färger. Hon tar ett skalpelliknande instrument och skär sig utan en sekunds tvekan i pulsådrorna på insidan av båda handlederna. Hon lutar ryggen mot väggen och kasar ner på det kalla stengolvet. Hon låter armarna hänga slappt rakt ner. Efter några sekunder känner hon 22

Jakten på den mystiska bägaren

hur hennes ben domnar och golvet börjar kännas varmt på grund av blodet.

Hon är alldeles tom inuti. Hon känner ingen smärta, bara en befriande känsla av att livet bokstavligen håller på att rinna ur henne. Hon hör hur dörren öppnas. Hon tittar bort mot dörren och ser som i en dimma Ilse skrikande komma emot henne.

På den sena eftermiddagen vaknar hon upp. Hon försöker resa sig men upptäcker att hennes händer och fötter sitter fast med läderremmar i sängen. Hennes handleder är inlindade i vita bandage. Hon ser sig omkring. Hon är inte kvar på salen.

Var är jag?

Dörren öppnas och den blonda Helga och Dr Günter Reuter kommer in och går fram till hennes fotända. ”Era satans djävlar! Låt mig dö! Varför låter ni mig leva?” skriker och sluddrar hon. ”Jag förstår att du har det svårt, men det är en sak jag måste berätta för dig”, säger dr Günter Reuter. ”Jag ser ut som ett djävla monster. Snälla, låt mig dö!”

Han sätter sig med ena skinkan på hennes säng och håller i hennes högra fastspända hand. ”Lyssna på mig!”

Hon tittar på honom med sitt tårfyllda öga. ”Ett par dagar innan du vaknade upp, tog jag ett urinprov på dig och testade det för att se om du var gravid. Resultatet var positivt. Du väntar barn.”

Våldtäkten på Holsteiner Ufer 14 spelas upp i hennes inre och hon vänder bort ansiktet. ”Jag har aldrig gjort något ont. Varför händer allt detta mig?” snyftar hon fram. ”Jag vet, flicka lilla. Du råkar bara ha fötts i en sjuk tid, men barnet som du väntar är oskyldigt. Det har inte gjort något ont. Barnet behöver en förälder. Jag är övertygad om att du kommer att bli en öm och kärleksfull mamma.” ”Jag vill inte föda något djävla våldtäktsbarn!” ”Han som våldförde sig på dig har säkert redan fått sitt straff och är redan i helvetet. Barnet som du väntar är oskyldigt till detta helvete som du och jag går igenom just nu.”

Oskyldigt? Vad fan menar han? Jag då?

Hon börjar gråta. Dr Günter Reuter sitter kvar och håller hennes hand tills hon somnar.

Jakten på den mystiska bägaren

23

Den 23 juli flyttas Gretchen till stadsdelen Dahlem och Kaiserwerther Strasse 19, ett stenkast från huset där den allierade kommendanturen för Berlin huserar.

Huset har mirakulöst klarat sig helt undan några skador. Gretchen bor på tredje våningen av fem. Hon har ett eget rum och ligger fastspänd med läderremmar om händer och fötter när hon lämnas ensam.

Syster Ilse har flyttat med, men dr Günter Reuter har för många akut sjuka att ta hand om, så han stannar kvar på sjukhuset på Müllerstrasse vid Schiller park. Han frågar sin bror Ernst om han vill titta till flickan. ”Hon bör inte vara ensam.”

Ernst som vistas ett stenkast från det provisoriska sjukhuset tackar ja.

Han går dit så ofta han har tid, och tid har han mycket av.

De första veckorna är svåra. Flickan bara gråter och gråter. Hon vägrar att äta och dricka, men syster Ilse lyckas till slut få i henne både mat och dryck. Efter hand börjar Ernst och Gretchen prata med varandra.

Den 25 september har det gått två månader sedan Ernst började besöka Gretchen och hon är i femte månaden. Ernst ser en tydlig utbuktning på hennes mage. Klockan 13.15 knackar han på dörren till hennes rum. ”Kom in”, viskar hon. ”Hej, hur har vi det idag?” ”Jag känner sparkar och mår illa.” ”Ett gott tecken”, skrattar han. ”Jag har fått tag på riktig choklad. Sugen?”

Hon spärrar upp sitt öga och nickar. Han går fram till sängen och lossar hennes remmar runt händer och fötter. Hon tar chokladkakan och öppnar den ivrigt. Hennes handleder är läkta, men ärren skvallrar om vad hon varit med om. ”Jag har varit i er lägenhet på Jacobystrasse.” ”Det sista jag mins av den var att huset var en ruinhög. Hela gatan var sönderbombad.” ”Det kan man nog säga att den är. Men uppröjningsarbetet, som förvisso går långsamt, har kommit så pass långt att man kan ta sig ner i källaren som är mer eller mindre intakt. Jag lyckades ta mig till ert förråd som var tömt på allt av värde, men jag hittade dessa fem fotografier.”

Han ger fotografierna till henne. Hon skiner upp och tittar på dem. Det ena fotot är på hennes pappa i uniform. Hon sitter i knät på sin pappa. På ett annat sitter hon på en parkbänk och hennes mamma och pappa sitter på varsin sida om henne. På det fjärde står hennes mamma själv. Hon kommer ihåg när bilderna togs. Det var på hennes nioårsdag. Hennes föräldrar hade hyrt in en fotograf. På den sista bilden står hon ensam i 24

Jakten på den mystiska bägaren

en ljus klänning med träd i bakgrunden. Bilderna togs i Volkspark Friedrichshain. Det var en strålade augustidag. ”Tack, snälla Ernst.”

Fyra veckor senare ger dr Günter Reuter order om att Gretchen inte behöver ligga fastspänd när hon är ensam. Hon är i sjätte månaden och barnet trycker på hennes blåsa och hon behöver kissa stup i kvarten. De har först ett långt samtal om vad hon varit med om. Han bedömer att hon är så frisk som det över huvud taget är möjligt att bli efter hennes traumatiska upplevelser.

Fredagen den 18 oktober klockan 23.15 blir Gretchen kissnödig. Hon tar sig mödosamt till dörren, skjuter upp den och tittar ut i korridoren.

Borta från läkarexpeditionen lyser ett svagt sken, i övrigt är det mörkt i korridoren. Hon har otaliga gånger varit på toaletten och skulle utan problem hitta dit med förbundna ögon. Toaletten ligger vägg i vägg med läkarexpeditionen som består av tre rum, ett förrum med två undersökningsrum, ett rakt fram och ett till höger.

Blonda Helga är flitigt uppvaktad av en amerikansk kapten i 25-årsåldern. Gretchen har lagt märke till att kaptenen är nonchalant och slarvig. Kriget är förvisso slut, men kaptenens befäl skulle nog inte uppskatta hans nonchalans med sitt vapen. Helga och kaptenen brukar sitta inne på ett av undersökningsrummen, med dörren minimalt på glänt.

Direkt till vänster när man kommer in i expeditionen finns ett halvskåp.

Där brukar han lägga sin arméjacka, sitt revolverhölster och ovanpå det sin uniformshatt.

Gretchen kissar och smyger sig sedan in på expeditionen och tar revolvern ur hölstret. Hon smyger så tyst det bara går tillbaka till sitt rum.

Hon tittar sig omkring, går bort till sängen och lägger vapnet under kudden. I den inbyggda garderoben finns inget gömställe. Hon sätter sig på sängen och funderar var hon ska gömma vapnet. Hon tittar på det vita plåtskåpet med ett rött kors på. Det är ett gammalt medicinskåp.

Hon går bort till skåpet och öppnar dubbeldörrarna. Där är förutom bottnen två hyllor. Det ligger olika linneföremål på hyllorna. Hon stänger dörrarna. Pustar.

Djävla skit!

Precis när hon ska ta ett steg därifrån ångrar hon sig. Hon öppnar skåpet igen och tittar på bottnen. Där ligger tre hopvikta lakan men bottnen går ungefär fem centimeter ner från kanten på dörröppningen.

Hon tar bort lakanen och linneföremålen på hyllan ovanför. Hyllan vilar på metallsprintar. Hon känner på hyllplanet. Det lossnar hur lätt som Jakten på den mystiska bägaren

25

helst. Hon provar att lägga hyllplanet längst ner. Den passar perfekt. På framkanten är hyllans plåt bockad tre centimeter så den ligger något snett lutande inåt. Hon tar ut hyllan och lägger revolvern där, tar ett av lakanen och jämnar till bottnen, lägger hyllan över. Det ser ut som botten på skåpet.

Perfekt!

Hon lägger på de tre lakanen, flyttar den översta hyllan till mitten av skåpet och placerar de övriga linneföremålen där. Hon stänger dörrarna och kryper ner i sängen. Hon vaknar några timmar senare av ett himla liv. Dörren öppnas till hennes rum, lampan tänds och tre soldater kommer infarande. Sömndrucket tittar hon upp. ”Vad står på?”

Soldaterna säger ingenting. De går runt i rummet, tittar i garderoben, vänder upp och ner på papperskorgen, öppnar lådan på skrivbordet, öppnar det vita metallskåpet, lyfter på linnet, kastar det på golvet och går bort till hennes säng. ”Gå ur sängen!” kommenderar den pistollösa kaptenen.

De andra två hjälper henne ur sängen. De vänder ut och in på kudden, skakar lakanen och vänder upp och ner på madrassen. ”Vad har hänt?” viskar hon.

Hon får inget svar. Soldaterna tittar sig runt om i rummet, innan de muttrande försvinner därifrån. Blonda Helga kommer in och hjälper Gretchen att göra i ordning sängen. ”Vad har hänt?” frågar hon igen. ”Någon har tagit hans pistol.” ”Pistol?” ”Ja, och det är inte vilken pistol som helst. Han har ärvt den av sin far, som i sin tur har ärvt den av sin far. Det är en Colt 45, singel action, en så kallad peacemaker.” ”Hur kan hans pistol ha försvunnit?”

Helga rodnar och slår ner blicken, men säger inget, stoppar om Gretchen, rättar till lakanen i plåtskåpet, släcker lampan och lämnar rummet.

Klockan tre på natten den 5 december vaknar Gretchen av att det är alldeles fuktigt i sängen.

Vattnet har gått!

Hon tar sig mödosamt ur sängen och går sakta ut i korridoren. Det tar henne nästan tre minuter att ta sig de 20 meterna till expeditionen.

26

Jakten på den mystiska bägaren

Hon knackar på den öppna dörren. ”Vattnet har gått!”

De två sköterskorna flyger upp från stolarna. Den ena hjälper henne tillbaka till sängen, den andra ringer efter Dr Günter Reuter. Det går fram minst 15 signaler innan han svarar. ”Vattnet har gått!” ”Redan?” får han sömndrucket ur sig. ”Jag kommer.”

Förlossningen går smidigt och är över på mindre än två timmar. Äntligen något som går flickans väg, tänker Dr Günter Reuter. ”Du har fått en son.”

Han håller upp barnet så hon kan se honom. Hon ler mot barnet. Han lämnar över barnet till syster Ilse som skyndar ut för att bada barnet.

Gretchen sover oroligt under de närmaste timmarna och vaknar till oavbrutet av mardrömmarna som tärt henne så länge.

Hennes lunch består av surkål och skinka. Hon petar bara i maten.

Hon har ingen smak. Syster Ilse kommer in i rummet med ett knyte under armen. ”Här kommer jag med underverket.”

För några korta ögonblick glömmer Gretchen bort sina plågoandar.

Hon skiner upp. ”Får jag hålla honom?” ”Självklart får du det.”

Ilse lägger ner byltet på Gretchens högra arm. ”Har du kommit på något namn?”

Hon skakar på huvudet. ”Nej, inte än.” ”Jag ska se om jag kan hitta en barnsäng. Det hör inte till vanligheterna med barnafödslar i detta hus. Om han vaknar kan du ge honom mat.”

Ilse går mot dörren, stannar till innan hon hinner fram och tittar på Gretchen. ”Du vet väl hur man gör?”

Gretchen nickar med ett leende på läpparna. Det var längesedan hon kände sig så glad. Plötsligt rör sig byltet. Hon skakar honom milt, men han rör sig mer och mer. Det kommer ett svagt skrik från honom. Hon knäpper upp sin blus och ger honom sitt bröst. Medan hon ammar honom kommer minnena tillbaka.

Strax därpå kommer Ilse in tillsammans med dr Günter Reuter. ”Hur mår mor och son? frågar han.

Jakten på den mystiska bägaren

27

Gretchen svarar inte. ”Doktorn har med sig en liten spädbarnssäng”, säger Ilse och ställer sängen vid fotändan på hennes säng och börjar bädda den.

Klockan nio på kvällen kommer Ilse in med en kopp varmt vatten som är smaksatt med något oidentifierbart och bäddar om henne. Barnet har ätit ytterligare två gånger och ligger tryggt och sover i sin säng. ”Jag låter dörren vara på glänt, så att jag hör om du behöver hjälp.” ”Tack, du är så snäll och omtänksam.”

Ilse kniper Gretchen lätt i hennes friska kind innan hon går bort mot dörren. Hon vänder sig mot henne. ”Imorgon har jag en överraskning till dig.”

Det har jag också, tänker Gretchen.

Ilse stänger till dörren så att endast en lite springa är öppen.

Hela dr Günters Reuter familj är utraderad av kriget. Alla är döda förutom hans elva år äldre bror Ernst, Ernst son Edzard som är 17 år och Günters och Ernsts lillasyster Elsa som levt ett förmöget liv. Hon är 49 år och har lovat att ta hand om den stackars flickan och barnet. Hon bor i en stor villa i utkanten av den amerikanska zonen. Huset har mirakulöst klarat sig helt utan några skador.

Gretchen hör hur Ilse försvinner bort i korridoren. Hon ligger still några minuter och kastar sedan av sig sitt täcke. Mödosamt reser hon sig upp. Det ömmar i hela underlivet och det känns som om hon har träningsvärk i mage och lår. Hon tar fotografierna som ligger på hennes sängbord och bläddrar sakta igenom dem. Till slut tar hon fotografiet på sig själv och vänder på det. Hon tar pennan som hon fått av Ernst och skriver på baksidan av fotografiet.

Till Gerhard Beckman!

Förlåt mig.

Mamma Gretchen Mödosamt sätter hon ner sina bara fötter på det kalla golvet och hasar sig till den lilla sängen. Barnet ligger och sover. Man hör knappt att han andas. Hon trycker försiktigt fotografierna under hans lilla kudde. Det är bara tre meter till det vita skåpet, men det känns som om det var en mil innan hon äntligen är framme.

Hon tittar mot dörren och lyssnar efter ljud. Hon hör inget och 28

Jakten på den mystiska bägaren

öppnar försiktigt dörrarna till skåpet. Där är fullt med linne på alla hyllorna och hon tömmer med viss möda den nedersta hyllan. Hon lyfter upp hyllan och skjuter lakanet åt sidan och blottar Colten. Hon tar den i sin vänstra hand och stänger till dörrarna. Hon går sakta, kraftigt framåtlutad och vaggande meter för meter tills hon är framme vid dörren.

Hon skjuter upp dörren en liten bit och kikar ut i korridoren. Till höger borta vid läkarexpeditionen lyser det. Övriga lampor i korridoren är släckta. Sakta pressar hon sig igenom dörröppningen och stänger den i samma position som Ilse lämnat den. Hon hasar sig sakta till vänster.

När hon kommer till slutet av korridoren går hon upp i trappuppgången till vänster. Hennes fötter börjar domna av det kalla stengolvet, men hon kämpar sig steg för steg uppför trappan. Det tar henne 40 minuter att ta sig upp på femte våningen.

Hon känner på dörren till takterrassen. Den är låst.

Helvetes djävla skit!

Hon snyftar till. Hon tittar en kort stund på Colten. Därefter känner hon på fönstret. Det är låst med två haspar. Den nedersta haspen når hon från golvet, men den andra sitter för högt.

Fan! Fönsterkarmen sitter 80 centimeter från golvet. Hon lägger sig med kroppen över karmen, tar ett djupt andetag och tar i av alla krafter och lyckas få med sig benen upp på karmen. Hon ligger alldeles stilla i flera minuter och hämtar krafter. Med ren viljestyrka lyckas hon komma upp på knä och når haspen. Med en lätt knuff öppnas fönstret.

Hon lägger sig på mage och låter benen kasa nerför fönsterkarmen och ner på taket. Det snöar stilla Klockan är kvart över elva. Hon känner inte kylan trots att det är en minusgrad. Hon går sakta fram till takräcket och lämnar små fotsteg efter sig i det centimetertjocka snötäcket.

Hon tittar ut över den en gång så vackra och mäktiga staden. Nu ligger den i ruiner.

Så länge hon kan minnas har hennes liv kantats av våld. Även om hon inte själv var utsatt för det de första åren av sitt liv, började de första bomberna falla 1939. Det trappades upp och hon miste många vänner.

Hennes far, som var furir i Wehrmacht och tjänstgjorde under Gerhard von Runstedt i Armégrupp Süd vid invasionen av Polen, som inleddes den 1 september, var en av de första som stupade, redan den 6 september. Alla hennes vänner, hennes mor, alla som betydde något för henne är döda. Hon snyftar till, och dessutom ser hon ut som ett monster.

Hennes öga är fyllt av tårar. Hon sätter sig ner och lägger benen i kors Jakten på den mystiska bägaren

29

som en skräddare. Hon huttrar. Tittar på revolvern. Hon har aldrig skjutit med en pistol. Hon är rädd. Hjärtat dunkar hårt i hennes bröst. Hennes andhämtning är häftig.

Skärp dig, för helvete!

Hon lyckas osäkra pistolen och pressar hanen bakåt. Den fastnar med ett ljudligt klick. Hon darrar i hela kroppen. Tårarna rinner nerför kinden under hennes enda öga och droppar på hennes axel och bröst. Hon koncentrerar sig och uppbådar alla sina krafter. Till slut lyckas hon få in pipan i munnen. Hon hinner tänka Fan, vad livet är orättvist! innan skottet brinner av.

30

Jakten på den mystiska bägaren