9789186775377

Emelie Törnqvist är en ung, ensamstående mamma som kämpar med att försöka kombinera hemmalivet i Örebro med karriären i Stockholm, samtidigt som hon brottas med svåra minnen från det förflutna och en ansträngd relation till sitt ex.

När det dyker upp en serievåldtäktsman i hennes hemstad som lämnar polisen lamslagen, samtidigt som tullen i Stockholm hoppas kunna spränga en internationell knarkliga, hamnar Emelie Törnqvist i hetluften utan att hon anar det. Hon blir plötsligt en nyckelperson som kommer att spela en avgörande roll, men händelserna tvingar henne också att möta sina demoner.

Elisabeth Akteus Rex är en envis trebarnsmamma som lever med mottot att ”allting är möjligt”.

Hon föddes 1980 på Hisingen, där hon bodde de första tio åren av sitt liv. Hon har sedan dess bott bland annat i Dalsland, Stockholm och är nu bosatt i Örebro, tillsammans med man och barn. Dold agenda är Elisabeths debutroman och 2012 vann hon tävlingen ”Årets Rookieförfattare” som anordnas av Nerikes Allehanda och ABF.

Hoi Förlag ger ut böcker för alla åldrar och smaker. Ett ungt och snabbväxande förlagshus skapat av författare. För författare.

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev så håller vi dig informerad om allt spännande som kommer.

Dold agenda är en spänningsroman som kretsar kring makt, våld och droger, men även kring helt vanlig vardagsproblematik.

www.hoi.se

”Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Till och med när jag läst ut boken levde handlingen kvar i mina tankar.”

- Maria Stenberg, jurymedlem i tävlingen ”Årets Rookieförfattare” och projektledare för bokmässan i Örebro ”Dold agenda är en engagerad roman i deckarstil, som aktualiserar mäns våld mot kvinnor och visar hur det griper in i enskilda människors liv på ett sätt som berör och upprör.”

- Marita Johansen, kulturchef Nerikes Allehanda

ISBN 978-91-86775-37-7

Omslagsfoto: Francisco Caravana/Shutterstock.com Omslagsdesign: Fredrik Wallin/Spectralvisions.se

9 789186 775377

Dold Agenda HOI Förlag ISBN: 978-91-86775-37-7 210 X 135 MM

80 MM FOLDOUT 23 MM SPINE 3 MM BLEED

23MM

CMYK

DOLD AGENDA

Elisabeth Akteus Rex

DOLD AGENDA

Copyright © Elisabeth Akteus Rex 2012 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Fredrik Wallin Formgivning inlaga: Kapish produktion Tryckt hos CPI, Tyskland 2012 ISBN 978-91-86775-37-7

1 Jag ser tjejen jogga där borta. Skymningens dunkel får hennes kon­

turer att bli en aning suddiga och på samma gång syns hon alldeles tydligt. Håret som guld och kroppen yppig och mina ögon tvingas följa henne med blicken. Hör mina egna andetag. Är både upphetsad och äcklad på samma gång. Döljer mina grå ögon bakom ett par solglasögon. Betraktar henne från mitt gömställe där jag känner hur hjärtat bultar och hur adrenalinet fyller mig. Torr i munnen. Som alltid precis innan det ska ske.

Jag trampar igång cykeln och kommer snart ifatt. Kastar mig av hojen, nästan i farten, och rusar fram. Får tag på henne, överraskar innan hon begriper vad som håller på att ske. Mitt grepp hårdnar och hon dras ner på marken, där jag håller för munnen och näsan.

Känner de fuktiga andetagen mot min hand och ser på när armarna flaxar och kroppen gör desperata försök att komma loss. Tar tag i slynans händer, håller dem bakom hennes rygg. Binder henne snabbt med buntband och släpar henne en bit in i skogen där jag möter skrämda ögon som vidgas.

Hon börjar skrika. Hennes andhämtning får de avskyvärda brösten att gunga upp och ner. Jag tittar äcklat på henne när jag drar fram min kniv och håller den tätt intill halsen. Ser fascinerat hur pulsen bultar. ”Håller du inte käft så dödar jag dig!”

Förbannade fitta som vägrar att ligga still. Uppspärrade ögon iakttar ängsligt kniven när jag håller i henne med ett järngrepp.

Trycker ner tjejen på knä med kniven alldeles nära. Hon är tyst när jag öppnar gylfen och tvingar mig in i hennes mun. Jag njuter av de gurglande ljuden som uppstår. Hennes blick är förnedrad och rädd. Hela tiden är kniven nära.

5

Hon gråter och jag fylls av en fantastisk, nästan overklig känsla när jag tvingar ner henne på rygg. Hjärtat bultar hårt i kroppen, tungan klibbar mot gommen och håren på armarna ställer sig som i givakt. Jag sprättar upp kläderna med kniven. Ser den blottade kroppen och den inbjudande fittan som jag bara känner att jag måste tränga in i. Blir hård och tänd. Bänder isär hennes sprattlande ben.

Kniven nära hennes hals igen. Jag måste pressa mig in och jag älskar att höra henne kvida av smärta. Den där euforiska känslan upp­ fyller mig, den underbara kraften. Hålet inom mig blir mindre. När jag är klar med henne några minuter senare känner jag mig lugn, nästan rofylld.

6

2 I en lägenhet strax söder om Stockholm sitter två personer i

en fläckig soffa. En man och en kvinna. Eller snarare en pojke och en flicka, sjutton år gamla. De är tillsammans sedan några år. Och i hennes ögon är han den enda i hela världen som verkligen förstår sig på henne. För det älskar hon honom.

Gardinerna är fördragna. Ljuset i lägenheten är dunkelt men trots bristen på ljus syns tydligt att lyan inte har städats på länge. Dammråttor trängs i hörnen och prylar ligger på golvet. Anmärkningsvärt nog finns ingen smutsig disk i köket. Det luktar instängt som om det var längesedan frisk luft släpptes in i lägenheten.

Det finns också en annan slags doft. En mer sötaktig, odefinierbar.

Personerna i vardagsrummet kan inte bry sig mindre om hur lägenheten ser ut eller om det är städat eller inte. De är knappt medvetna om att den alls är lortig eftersom de har fokus på något helt annat, nämligen på det som ligger på bordet framför dem. ”Vi skulle ju sluta, Mia”, mumlar pojkvännen. ”Jag kan inte sluta. Jag mår skit. Du får sluta om du vill, men jag måste ha det här. För att orka leva”, säger hon.

Hon tittar på honom. Han ser risig ut, alldeles grå i ansiktet. Det fina blonda håret ligger klistrat mot pannan i svettiga stripor. Hela tiden hoppar han upp från stolen och rör på benen. När han väl sitter ner så steppar benen mot golvet som två trumpinnar.

Mia plockar fram ett litet paket med heroin och hans ögon 7

ler plötsligt. De ser lyckliga ut för första gången på många dagar. ”Vi gör det en annan gång, Miagumsan. Klart vi ska sluta.

Men inte idag. Inte nu. Vi ska bara ta en liten paus i det dåliga, få må lite bra en stund. Vi förtjänar det. Eller hur? Visst ska vi sluta snart, men inte just nu.”

Han är den enda som kallar henne Miagumsan. Hon tycker om det, det får henne att känna sig speciell och utvald på något sätt. Mia är det namn hon har lystrat till de senaste åren, det var flera år sedan hon tilltalades vid sitt riktiga namn.

Mia kokar upp deras fixar. En till dem var. Eldar under den redan sotiga skeden med tändaren. Små, små bubblor bildas i vattnet och pulvret löser sig så att en gyllengul vätska bildas.

Hon lägger en liten bomullstuss i lösningen, sätter en pump på bomullen och drar upp. Placerar en kanyl på pumpen och fixen är klar. Den som hennes kärlek ska få.

Pojkvännen är så skakig att han inte kan sätta den själv, så hon får göra det. Drar upp tröjan på hans vänstra arm. Tar skärpet som ligger på bordet och stasar armen med det. Armvecket är så fullt av ärr att det är svårt att hitta någonstans att sticka.

Fingrarna trevar längs venen för att känna var det verkar lättast att få svar. Till slut hittar hon ett ställe. En ensam bloddroppe sipprar ner i pumpen och blandar sig med den gula lösningen.

Pojkvännen ler och Mia vet att han just nu upplever en himmelsk känsla, att han uppfattar metallsmaken i munnen och värmen som känns som ett eldklot i magen som snabbt sprider sig genom hela kroppen. Det fantastiska ruset! Hur hjärtat börjar dunka, blodet rusa, värmen i hela kroppen och alla problem som så underbart rinner av en.

Mia ser hur han liksom flyter bort och hur hans blåa ögon är dimmiga. Snart upprepar hon proceduren på sin egen arm, trots att hon egentligen hatar att sticka sig själv.

8

Mörker. Smärta. Ljudet av sirener. Blått blinkande ljus. Vitt ljus. Kan inte se. Gör ont när hon rör sig. Någon lyfter henne, skakar om henne, ropar hennes namn. Hon hör prat i en polisradio och börjar långsamt klarna till. Tar in vad som har hänt.

Vill inte förstå, vill inte se, vill inte att det ska vara sant. Men det är sant.

Det är bara hon som lever. Pojkvännen ligger livlös med huvudet i hennes knä. Iskall och stel, med blåa läppar och ännu blåare ansikte.

Och är död.

Hon håller så krampaktigt om honom att polisen får bända loss hennes tunna armar. Från hans smala kropp.

Hela kroppen värker. Det känns som att något inom henne har gått sönder. Förlamande skräck över vad som har hänt. Ser hur blåklädda poliser lyfter honom till en bår och när de lägger ett täcke över hans kropp och ansikte vet hon att han för alltid är borta. Båren bärs iväg och hon kämpar för att komma loss.

Men kroppen är för svag.

Vaknar upp i en sjukhussäng. Landstingets gula filt över hennes kropp. Pipet från maskinerna bredvid sängen blandas med ljudet av någon som går med högklackade skor i korridoren.

Lukten av sjukhus. Minns först inte vad som hänt. Känner bara en stark känsla av att något är fruktansvärt fel. Efter ett par sekunder kommer bilderna över henne, som minnet efter en riktigt hemsk mardröm.

Försöker resa sig upp. Kroppen lyder inte. Det gör så jävla ont överallt. Utmattad sjunker hon tillbaka ner på rygg i sängen och börjar gråta. Ingen kommer fram till henne. Ingen ser att hon har vaknat. Gråter tyst och länge och försöker någonstans ta in att hon aldrig kommer att se sin pojkvän igen.

9

3 En sensommardag i augusti dröjde sig värmen från somma-

ren kvar över Sverige och en ljum vind blåste in genom det öppna kontorsfönstret. Det luktade stekos från ett korvstånd strax utanför på Drottninggatan och Emelie Törnqvist rynkade på näsan åt lukten som nästan kväljde henne. Det mest naturliga hade kanske varit att stänga fönstret, men om hon gjorde det skulle kontoret bli mer kvalmigt än hon kunde stå ut med.

Redan nu fick hon kippa efter luft för att kunna fylla lungorna överhuvudtaget.

Under två veckor hade hon jobbat med det som de invigda runt omkring henne helt enkelt hade döpt till Projektet. Officiellt hette det Doctrina Judicium, vilket skulle vara en latinsk översättning för ”Undervisningspriset”. Emelie var inte helt säker på att översättningen skulle ha hållit i någon språklig granskning, men eftersom få levande människor talade latin var det ingen som brytt sig om att ta reda på den språkliga korrektheten. Korvlukten till trots njöt hon av känslan av att ha ett jobb att gå till. Fyra månader av arbetslöshet hade knäckt hennes självförtroende mer än hon hade velat erkänna.

Luften stod nästan still i rummet och Emelie gick till pentryt för att dricka ett glas vatten. Handflatorna kändes svettiga och det var förmodligen minst tjugofem grader i lokalen. Hennes första två veckor hade varit fyllda av hårt arbete, många möten och ännu fler telefonsamtal. Nu började Projektet kännas mer greppbart än vad det hade gjort i början. Hon hade fått till uppgift att leda allting och se till att utbildningsbranschen fick sitt första riktigt stora event i form av en mässa och en på10

kostad fest och galakväll med prisutdelning till de företag som hade utmärkt sig inom branschen och lyckats ta fram bra och pedagogiska läromedel.

För hennes del innebar det mängder med kontaktskapande, lobbyverksamhet, marknadsföring och planering. I slutändan skulle det också bli hon som ansvarade för att det genomfördes.

Det krävdes av henne att hon höll koll på alla små detaljer, hundratals olika måsten som var lika viktiga och alla behövde prioriteras samtidigt. Det kvava rummet fick hennes tankar att flyta trögt och huvudet kändes trött när hon återigen gick igenom de anteckningar som rörde Projektet och som hade ockuperat hennes hjärna de senaste veckorna. Framför sig hade hon en lång lista på frågor som fortfarande inte hade fått något svar, som alla handlade om Projektet. Hon gnuggade sig i ögonen i hopp om att väcka några celler till liv igen.

Det enda hon inte hade ansvar för var att ordna med sponsorer till evenemanget. Den uppgiften föll på hennes chef, Håkan.

Just i detta nu var han iväg på något möte för att diskutera Projektet med en potentiell finansiär. Sexhundra tusen – fördelade på sex olika företag – var det som han planerade att dra in till Projektet. Han menade att det skulle bli en barnlek att få utbildningsföretag att satsa hundra tusen var, att det var rena rama kaffepengarna i de här sammanhangen.

Emelie gick tillbaka till sin knarrande kontorsstol. Skinnet på stolen klibbade mot hennes shortsklädda ben. Hon tittade med viss irritation på låren som tycktes fylla ut hela sitsen.

Hon hade blivit glad men förvånad när hon fick jobbet. Visserligen hade hon jobbat med vissa typer av projekt tidigare, men aldrig något som var så stort och omfattande som det här.

Bara att få komma på en intervju för ett sådant uppdrag hade gjort henne glad, men hon hade aldrig riktigt trott sig ha en chans att få det. Den osäkra sidan av henne hade menat att det borde ha funnits betydligt mer kvalificerade människor som 11

sökt tjänsten. Tydligen hade hennes chef haft en annan upp­ fattning.

På ett sätt var det skönt att återigen vara tillbaka i Stockholm, samtidigt som det väckte otrevliga minnen till liv. Det var en kontrast till det liv hon levde i Örebro, där pulsen inte var lika hög, där det var mer accepterat att börja samtala med en främling på bussen, men framför allt där det var allmänt känt att en sann örebroare aldrig stack ut från mängden. Hade det inte varit för Oliver så hade hon aldrig stannat kvar i Örebro. Det sävliga tempot, mentaliteten att allting var omöjligt och den absurda korrektheten som fanns i staden fick hennes inälvor att vrida sig som i kramp. Sedan fanns det också andra, mer obehagliga, minnesbilder som hon alltid skulle förknippa Örebro med. * Håkan Karlsson stängde igen datorn och lutade sig tillbaka

i den sköna soffan som var specialbeställd från Marocko. Kuddarna kramade hans kropp och han kände hur den lockade fram den behagliga tröttheten i honom. Han kände sig nöjd. Äntligen hade Doctrina Judicium kommit igång. Drömmen som han haft i flera år skulle till sist bli verklighet. Det pirrade i honom av förväntan. Förhoppningen var att det skulle bli något banbrytande, något som blev omtalat en lång tid fram­ över. Målet var att det skulle bli ett event som återkom år efter år. Tanken på att han skulle vara upphov till det fick honom att bli varm inombords. Det var dags att skapa något som han kunde stå för. Något som hans son skulle kunna känna stolthet över, och något som han själv skulle kunna berätta om för sina barnbarn. Drömmen hade legat där och pyrt under så många år, men det var inte förrän nu som han verkligen hade tagit tag i det och sett till att det blev verklighet. Det fanns en längtan 12

någonstans djupt inom honom att åstadkomma något vettigt, nästan som om han var en sökare efter andlig mening med sitt liv. Känslan var svår att definiera, men han visste att Projektet var viktigt just ur den synpunkten. Om det inte blev den succé han drömde om visste han att det skulle finnas personer som glatt skulle låta honom veta att han hade misslyckats. Det nöjet ville han inte unna dem. Håkan Karlsson var inte en man som misslyckades.

Leende tänkte han på sitt förvärv till rollen som projektledare. Tjejen var perfekt: ung, ambitiös och med vana av administrativt arbete och dessutom av att ta kommandot och hantera tuffa situationer. Att hon sedan var snygg och hade en kropp som gjorde varje man knäsvag låg henne definitivt inte i fatet.

En vacker blond kvinna hade helt enkelt lättare att fånga männens uppmärksamhet, och när hon väl gjort det var det också lättare att lobba för Projektet.

Tankarna avbröts av att telefonen ringde. Han plockade upp den två månader gamla mobiltelefonen ur fickan. Den vägde nästan ingenting i handen på honom och hade mängder med finesser. Han klickade snabbt upp samtalet, och i andra änden hördes en bekant röst. ”Tjena Anders! Läget?” ”Bara fint. Jag och Emelie träffades igen häromdagen för att gå igenom några detaljer kring projektet. Det känns som att hon sköter sig fint och har stenkoll, verkar det som.”

Anders hade nästan lika utpräglad stockholmsdialekt som Håkan själv. Det var så det blev när man hade levt i storstan i nästan hela sitt liv, vilket var fallet för dem båda. ”Ja, den känslan har jag också. Hon kommer att göra ett utmärkt jobb.” ”Hon verkar vara en riktigt sjyst tjej. Riktigt trevlig att titta på dessutom.”

Håkan flinade när han hörde Anders kommentar.

13

”Ja, jag vet.” ”Shit alltså, det är ju för fan svårt att hålla fingrarna i styr.

Det är en jäkligt snygg tjej.” ”Snygg och smart, det finns inte så många med den kombinationen.” ”Hon kommer nog att bli perfekt för jobbet. Tänkte bara att du skulle veta det.” ”Tack, det känns bra att ha ditt godkännande.”

Håkan log ännu mer nöjt för sig själv. Om Sveriges sexigast rankade festfixare tyckte att Emelie var en juvel, då skulle fler män tycka det.

Håkan gäspade. Klockan var mycket och huset tyst. Han reste sig från soffan i det nyrenoverade vardagsrummet och sträckte en aning på sig. Vid en blick omkring sig konstaterade han nöjt att fyra månaders renoveringsslit hade varit värt det. Rummet var numera inrett med stilfulla, specialdesignade möbler som tillsammans med de mjuka färgerna gav allting harmoni och balans, vilket råkade vara två ord som han själv rankade högt.

Han gick upp på övervåningen och trappan knarrade bara en aning. Tabita låg redan och sov. Han tittade en kort stund på henne och konstaterade att sömnen skapade ett fridfullt skimmer över hennes ansikte. Tyst tassade han in på tå till sängen och gav henne en öm puss på pannan. Hon grymtade till en aning i sömnen och smackade lite lätt med läpparna, men fortsatte att sova. Varje gång han såg på henne fylldes han av ömhet. Hon var en av de bra detaljerna i hans liv, hade stöttat honom i många tuffa passager i livet och varit fantastisk när han stridit med sitt ex om att få vårdnaden om Benjamin. Trots att grabben inte var hennes egen hade hon till hundra procent tagit på sig rollen som extramamma och hade aldrig någonsin uttryckt någon som helst svartsjuka gentemot honom. En känsla av vanmakt grep tag i honom där han stod och betraktade hen���� ne. Jag förtjänar henne inte.

14

Smygande, med en viss dysterhet i hjärtat, tog han sig ut från sovrummet och gick in i rummet intill. Trots att hans Benjamin hunnit bli tretton kunde Håkan fortfarande känna hjärtsnörp när han såg den oskyldiga pojken ligga och sova. Håret var mörkt och tovigt, ögonbrynen ramade in hans fina ansikte.

Benjamin var helt klart det bästa han någonsin hade åstad­ kommit i sitt liv, och det spelade ingen roll hur bra hans karriär än blev, eller hur mycket pengar han tjänade; inget skulle kunna mäta sig med honom. Jag förtjänar egentligen inte honom hel­ ler. Han sköt bort de ovälkomna tankarna och istället lade han täcket över Benjamin. Håkan gick in i badrummet för att göra sig i ordning för natten, där han beslutsamt tillät tankarna att kretsa enbart kring Projektet. * Anders Pryttz var på gott humör där han gick längs med

Birger Jarlsgatan på väg till kontoret. Det var fortfarande sommar i luften och han drog in den härliga morgonluften genom näsborrarna. Han passerade en lång rad med bilar, där flertalet Audi, BMW och Lexus trängdes om den begränsade parkerbara ytan längs vägen, och gled in på Seven Eleven för att köpa en takeaway kaffe latte. Han hade lämnat en varm säng och en ännu hetare kvinna tidigare under morgonen. Vad kvinnan hette visste han inte men det spelade mindre roll, det fanns inga planer på att träffa henne igen. Hon hade varit snygg och kåt, och det var ungefär det som krävdes för att han skulle vilja ta med sig en brud hem. Och visst hade hon varit vild i sängen, men ingen som lämnade något bestående intryck, och han hade många tjejer att välja mellan.

Han tog en slurk kaffe och fortsatte att promenera samtidigt som han började spalta upp vad han skulle behöva göra när det gällde det som han i sitt eget huvud hade döpt till ”utbildnings15

projektet”. Att kalla det för Doctrina Judicium som Håkan ville att han skulle göra, kändes bara löjligt.

Ja, kanske var namnet fånigt, men det var något han kunde leva med. Han uppskattade ändå Håkans visioner, och tyckte om att han faktiskt ville skapa något nytt och satsa på en fest av den här kalibern. Vad Anders hade förstått var det ingenting som utbildningsbranschen var bortskämd med, och just av den anledningen hade han valt att haka på när Håkan hade kontaktat honom första gången.

Tillsammans med Håkans visioner, Anders erfarenhet och Emelies organiseringsförmåga skulle de nog kunna ro iland det här projektet riktigt bra. Anders tänkte lite på Emelie. Det vilade något fräscht över henne som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Kanske gjorde han den bedömningen efter att ha misslyckats med att imponera på henne. Han hade berättat att han hade femton hundra kändiskontakter i sin telefon, som han kunde ringa till när som helst. Hon hade inte ens bemödat sig att kommentera det hela, som om det varit totalt ointressant för henne. På något sätt gillade han det.

Det kändes skönt att ha ett seriöst event att bry sig om för en gångs skull. Hans värld var kantad av alla möjliga typer av mer eller mindre kända människor som betraktade sig själva som universums medelpunkt. Att anordna fester för sådana blev i längden ganska trist. Det var därför han hade hakat på det här, en möjlighet att lära känna en ny bransch och kunna sticka ut som en belevad och sofistikerad festfixare. Förhoppningsvis skulle det här eventet öppna dörrar till mer seriösa sammanhang där han kunde visa att han inte var någon som borde placeras i ett särskilt fack.

16