9789186775247

Susa n n e Boll

© Susanne Boll 2012 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Omslag och formgivning: John Eyre Omslagsbild: Matton Isbn: 978-91-86775-24-7 Tryck: Bookwell, Finland 2012

Och en av stadens äldste sade, Tala till oss om Gott och Ont. Och han svarade: Om det goda inom er kan jag tala, men inte om det onda.

Ty vad är det onda annat än det goda plågat av sin egen hunger och törst?

Sannerligen, när det goda hungrar söker det föda även i mörka grottor, och när det törstar dricker det även av skämt vatten.

Khalil Gibran

O ns dag 24 o k to b e r 20 07

1 Jonas

Jonas skyndar på stegen där han går längs med Vasaparken. Han är på väg hem från jobbet på banken och avskyr den isande höstkylan.

Den får hans spända käkar att värka och värken sprider sig upp mot tinningarna. De bultar och han känner sig illamående. Som vanligt när migränen försvagar honom kan han inte värja sig mot minnena. Han måste stanna. Lutar sig mot en husvägg och blundar hårt.

Han är fyra år. Han hör rösterna dämpat där han sitter i det lilla köksskåpet. Hopkrupen som en liten boll. Han försöker att inte lyssna men det är svårt att komma undan dem.

– Skål för helvete!

– Vassaru?

– Skål påre Maggan!

– Ja för fan.

Jonas mamma låter trött och berusad. Hon har festat med Bertil och hans kompisar ett par timmar nu.

– Haru nåt käk hemma?

– Vaddå haru nåt käk? Det är väl för fan bara att se efter. Bara för att ni får hänga här är jag inte er lilla husa – det skaru veta.

– Husa nä. Musa kanske. Hur är det med lilla musen husan?!

Bertil skrattar hest och högt åt sin lyckade ordvits.

– Lägg av för helvete. Gå och fixa lite käk själv istället.

Jonas stelnar till när han hör Bertils tunga steg närma sig. Han 5

sitter inklämd bland kastruller och ugnsformar. Blyertspennan han håller i handen stannar mitt i en rörelse. Han ritar en sagovärld på den inre väggen. Den skrovliga betongytan fungerar som hans ritpapper. Med pennan skapar han sin egen värld. Fylld av träd, stenar, små gubbar, drakar, monster och änglar. De tunga stegen helt nära nu. Mammas röst blandas med de andra männens och de försvinner bort. Skränet tonas ner. Tappar konturerna. Försvinner i en svindlande tunnel av rädsla. Skräckens susning i öronen och fötterna som tungt går fram och tillbaka utanför dörren är det enda han hör. Skyddet är tunt. Dörren bara någon centimeter tjock. Hjärtat hamrar hårt.

Köksskåpet är hans tillflyktsort. Hans fredade zon. Han hann inte ut den här gången. Pojkrummet är tomt, så det är vad de tror.

Att han är ute. Ofta dyker de upp på lördagseftermiddagen. Oanmälda. Fyllon som söker värme i kylan. Bertil och två eller tre män till. Och Jonas mamma öppnar så gärna dörren. Tar emot den sociala närhet det ger att supa med dem. Vara med dem. Oftast hinner han ut. Gömmer sig i något hörn på gården. Leker för sig själv.

Ibland är han hemma. Instängd på sitt rum. Han leker då intensivt med sina saker och anstränger sig för att inte höra dem. Hoppas att ingen kommer in på rummet. Han stannar där tills de gått hem.

Vill inte se dem. Vill inte se hur konstiga de blir. De förändras av det de dricker. Högljutt sitter eller halvligger de runt det låga soffbordet. Ibland ligger de nakna i hennes säng. Någon ligger på mamma. Han vet inte vad de gör men det skrämmer honom. Han blir ledsen för mamma ser konstig ut. Kanske är hon ledsen hon också. Jonas är fyra år. Och ibland kommer han inte undan.

Efter en stund som känns som en evighet hör han hur Bertil går ut till de andra igen.

– Du har ju för fan ingenting hemma. Men jag hittade en vinare som du försökte undanhålla oss!

Bertil skrattar återigen högt och elakt.

6

– Vad fan. Jag bor ju här. Lite privatliv kan man väl få ha eller?

Jonas mamma låter hes och låtsat upprörd. Hon skrattar lamt.

– Så fan heller Maggan. Du är min. Allt ditt är mitt.

Jonas hör hur Bertil sänker rösten och ser framför sig hur han sätter sig bredvid mamma. Tar i henne. Han hör hennes viskande protester. Och hur protesterna försvinner och byts ut mot tunga stönanden inne ifrån hennes sovrum.

Jonas sitter kvar länge efter att dörren slagit igen och de gått hem.

Vill vara säker. Han väntar tills han hör mammans ljudliga snarkningar från sovrummet. Då smyger han sig ut. Ser sig omkring i det dunkla rummet. Ingen där. Den här gången klarade han sig. Han tassar ut i den mörka hallkorridoren och in på toaletten. Han är kissnödig. Och hungrig. På soffbordet ligger rester av hämtpizza kvar bland de urdruckna glasen. Han slänger i sig det som finns och går tillbaka in på sitt rum. Tar på sig sin ljusblå pyjamas med tigertryck.

Jonas tittar in till mamma innan han går och lägger sig. Spriten gör att hon sover tungt. Han går fram till sängen. Smeker hennes kind. Försöker motstå impulsen att krypa ned till henne. Inte gråta. Han blir stående en lång stund och kan inte hålla tårarna tillbaka. Till sist lämnar han henne och går och lägger sig. Drar täcket tätt omkring sig och börjar som vanligt att fantisera sig till sömns.

Fantisera om hur annorlunda allt kommer bli när han blir stor.

2 Nathalie

Nathalie smuttar sakta på sin latte. Caféet i Västermalmsgallerian ger henne ro. De många människorna som passerar blir en kuliss för hennes inre. Hon funderar på om hon ska ta sig tid att hälsa på mormor. Fastän de bor i samma stad har det gått säkert två månader sedan hon såg henne sist. Men det är spelning på fredag och 7

hon vill ge sig tid att hitta den perfekta klänningen. Hon har lagt undan två. Tankarna pendlar mellan vilken av dem hon ska köpa.

Det är vikigt för henne.

Rent intellektuellt vet hon att det inte är kläderna som avgör hennes prestation på scenen, men krasst inser hon att hon kommer undan med fler vokala missar med ett topptrimmat yttre. Dessutom är det bra för självkänslan. Den gröna paisleymönstrade Anna Suiklänningen passar hennes färger. Hon gillar dessutom historiken i paisleymönstret. Kulturen den andas utifrån sitt Persiska ursprung.

På en designkurs hon gick för något år sedan fick hon lära sig att Ostindiska Kompaniet tog mönstret till Europa på 1600-talet. Häftig tanke. Den är dyr, men det var länge sedan hon köpte något riktigt fint till sig själv. Kanske visar den lite väl mycket ben? Hon vill inte vara onödigt utmanande på scenen – hon utmanar ändå som kvinna i de ganska typiskt manliga pubmiljöerna. Nathalie snurrar en röd lock mellan fingrarna och betraktar de stressade Kungsholmsborna omkring sig. Många går fort och bär glansiga pappkassar med fina märken. Hon måste prova klänningarna igen. Den svarta Tigerklänningen var också snygg. Klassisk. Satt bra. Möjligen lite tråkig.

Fast med några stora smycken skulle den bli levande.

Hennes ytliga ego kombatterar med den inre tillfredställelse det skulle ge att hälsa på mormor. Lugnet det brukar ge. Det tar inte mer än fem-tio minuter att promenera över St Eriksbron till mormors lägenhet på Odengatan. Hon skulle bli förtjust över ett oväntat besök. Nathalie kan se hennes öppna famn framför sig och höra hennes röst.

– Nej men hej lilla vän! Det var väl en överraskning. Kom in.

Kaffet är sånär som påsatt!

Hon skulle förmodligen må bra av en stund med en kopp kokkaffe i mormors kök. Hon känner sig alltid lite bättre till mods när hon varit där än innan hon kom. Det är något med perspektivet.

Kontrasten mot där hon befinner sig nu. Rötterna. Att komma till8

baka. Komma hem. Och så har hon turen att ha en förebild i mormor. Precis så skulle hon själv vilja bli när hon blir gammal. Kärleksfull, klok och utan ett stråk av bitterhet. En kvinna fylld av visdom.

Nathalie sveper med blicken över de många passerande och möter ett par leende ögon. Mannen som arbetar i den lilla butiken där hon provade klänningarna. Hon har sett honom tidigare och blev nästan besviken när han inte var där förut. Han ser vänligt på henne och blinkar snabbt till med ena ögat. Nathalie skrattar tyst. Vilken klassisk flirt! Hon höjer det urdruckna latteglaset och ler tillbaka. Sakta hänger hon kappan på armen, handväskan över axeln och vandrar långsamt mot hans butik. Han ler fortfarande mot henne när hon kliver in.

– Kan jag hjälpa till med något?

Han bryter svagt på franska.

– Jag skulle vilja prova ett par klänningar. Jag var här tidigare och lade undan dem. Nathalie. En svart Tiger of Sweden och en grön Anna Sui. Han skiner upp.

– Ja, just det. Det såg jag.

Han går in bakom disken för att ta fram dem. Nathalie blir varm om kinderna och full i skratt när hon inser hur intensivt hon spanar in hans kostymbyxklädda rumpa. De sträva svarta lockarna når precis över den vita skjortkragen och den grå västen sitter vackert runt hans kraftiga rygg. Han vänder sig om och ser ut att haja till. Nathalie förstår att hennes ögon inte döljer vad hon tänker.

Han sträcker henne klänningarna med ett brett leende. Han har vackra tänder.

– Varsågod. Provrummen är där borta.

– Tack.

Hon känner sig varm inombords men förbannar milt sig själv.

Kan inte låta bli. Att flirta. Att förföra. Vill att han ska se henne i de vackra klänningarna. Hon går in i provhytten och klär sakta av sig 9

allt utan trosor och BH. Kikar försiktigt över provrumsdörren och ser hans profil vid ingången till butiken. Inga andra kunder. Hon smeker med handen över det silkiga materialet och drar sedan snabbt paisleyklänningen över huvudet. Ordnar till de långa och ostyriga röda lockarna. Ser på kvinnan i spegeln och ler. Den blir bra. Klänningen är visserligen kort men inte så urringad fram. Inte vulgär. En liten kort ärm. Och en djupt dramatiskt ringad rygg. Perfekt.

– Hur går det?

Nathalie hajar till när hon ser de kolsvarta lockarna nära, precis över hyttdörren. Hon hörde honom inte komma.

– Det går bra tack. Den gröna passar.

– Får jag se på dig?

Nathalie tvekar en sekund innan hon sakta och med bultande hjärta öppnar hyttdörren. Han säger först inget, men i hans ögon läser hon med stor tydlighet vad han tycker. Hon kikar försiktigt över hans axel – fortfarande ensamma i butiken. Han ser hennes blick och ler. Hon ler tillbaka. Överens.

– Vänd dig om.

Det rusar till i blodet när hon vänder sig mot spegeln. Hon ser hans händer som plötsligt landat på hennes höfter. Sakta rör de sig uppåt och det lätta tyget skrynklas i vackra vågor när det följer med upp mot midjan. Han står så nära att läpparna snuddar hennes öra. Luktar rakvatten. Sandelträ. Hon vågar inte möta hans blick i spegeln. Blundar istället och njuter av det förbjudna som håller på att hända. Slappnar av och för hans ena hand längre upp längs kroppen tills den ligger kupad runt hennes högra bröst.

– Hallå?!

Med ett ryck tar han bort handen och Nathalie drar ned klänningen. Ser på sitt rosiga ansikte i spegeln och hör hur han svarar.

Nu några decimeter från henne och vänd ut mot butiken.

– Hrm … Hej! Välkommen!

Sedan, leende och vänd mot henne. Övertydligt.

10

– Jättefin! Den passar dig perfekt!

– Tack!

Dörren slår igen och Nathalie tar med darrande händer av sig klänningen. Så nära. Vad håller hon på med? Hon bestämmer sig för att agera som om inget hänt, betala för klänningen och sedan gå för att inte komma tillbaka på länge. Kvinnan som kommit in i butiken och sånär ertappat dem tittar koncentrerat på Desigualklänningar. Hon verkar inte ha sett något. Nathalie undviker hans blick och möter den inte förrän hon är framme vid disken och lägger upp klänningen.

– Jag tar den här. Den andra lämnade jag i provrummet.

Han ler. Hon ler. Skäms lite men låter inte skammen ta över den känsla av vällust och spänning hon just upplevt.

– Då blir det ettusensexhundrafemtio kronor.

– Mm …

– Tack. Och välkommen åter.

– Hej. Och tack.

Med rak rygg tar hon rulltrappan upp till gallerians gatuplan.

Med huvudet tömt på tankar och kroppen fylld av endorfiner går hon ut i Kungsholmens trafikmyller. I sista sekund kommer hon ihåg att stanna vid rödljusen och Fleminggatans övergångsställe.

Sedan tar hon vägen söderut längs med St Eriksgatan mot Fridhemsplan. Fel håll? Kanske skulle hon gått åt andra hållet. Mot mormor. För varje steg närmar hon sig känslan av att vara på väg åt fel håll. Inte gå från mormor.

På 4-an hem till Hornstull bestämmer hon sig för att bevara det som hänt som en tyst hemlighet nära hjärtat. Hon betraktar solnedgången från Västerbron. Det gyllene ljuset över Riddarfjärdens höstmörka vatten får hennes ögon att tåras. Inte låta ånger sabotera det sköna. Jag är fri, tänker hon trotsigt. Ung. Gör vad jag vill. Älskar med vem jag vill. Var jag vill.

11

Samma klänning. Annan spegel. Den lagom stökiga och mindre upplysta hemmiljön gör att den inte känns lika glamorös. Men den guldfärgade och ornamenterade spegelramen förstärker den orientaliska känsla hon föll för. Den är fin. Hemmets lugn har en skön inverkan på henne. Sakta klär hon av sig tills hon står naken framför spegeln och betraktar sin kropp. Med guldramen ser det nästan ut som hon befinner sig i en Zorn-tavla. Hon ler och bestämmer sig för att ta ett bad. Ett plötsligt ljud utanför fönstret får henne att rycka till. Hon skyler snabbt kroppen med en grön filt från soffan. Inser att hon står framför fönstret. Hjärtat slår hårt och hon tar ett par steg inåt rummet. Så obetänksamt. Andra ser in men hon ser inte ut.

3 Jonas

Jonas dunkar huvudet hårt i husets kalla betong. Det värker. Vill inte minnas. Han slår upp ögonen. En liten flicka hand i hand med sin mamma passerar honom på trottoaren. Flickan stirrar på honom. Han blänger tillbaka och fortsätter sedan snabbt att gå hemåt. Han drar den beiga, tunna rocken tätare om sig och hukar lätt där han går. Han ser upp mot huset och noterar att det lyser hos Dagmar Larsson – grannen ovanför. Kärringen är bra som granne, tänker han. Hennes hasande steg i taket stör honom föga.

Aldrig några skrik från ungar eller hög musik. Eller som i hans förra lägenhet, där han hörde både grannparets högljudda gräl och deras aktiviteter i sängen.

Han slår snabbt portkoden, skjuter upp dörren och kliver in i trapphuset. Glasögonen immar direkt igen så han inte ser handen framför sig. Han svär irriterat och tar dem av sig. Stoppar dem i kavajens innerficka och tar de tre trapporna i raska kliv. Han undviker att se mot porten som leder ut till gården. Och tvättstugan.

12

Avskyr tvättstugan och lämnar alltid in sina kläder på kemtvätt.

Utanför sin egen dörr fiskar han snabbt upp nycklarna ur fickan.

Har inte lust att kallprata med någon granne. Han böjer sig kraftigt framåt så att näsan bara är någon decimeter från nyckelhålet. Jävla närsynthet och jävla väder, tänker han när han äntligen får upp dörren och tar ett kliv in i lägenheten. Ser sig i hallspegeln och möter ett blekt och nästan ihåligt ansikte. Stryker tillbaka några hårstrån som fallit ner i pannan. Den fuktiga och kalla höstluften har fått håret att kröka sig. Han hatar när han får hår i pannan. Och han hatar sitt självfall. Håret ska ligga stramt bakåt. Det ser prydligast ut. Långt, bakåtslickat, jämt och välrakat i nacken. Ovårdade människor är det värsta han vet.

Jonas slår direkt på datorn. Han måste se henne. Det är två hela, långa dygn kvar till dess hon ska sjunga på The Tower. Men han har hittat hemsidan. Hennes bands hemsida. ”The Soul Train”.

Där kan man läsa om när och var de spelar. Information som det senaste året har lett honom till pubar och ställen han annars inte skulle drömma om att besöka. Längtan så stark. Men det är först på fredag de kan mötas. Måste bli klar. Han har behövt förbereda så mycket. Förändra så mycket. Måste bli perfekt. Han klickar runt på bilderna de lagt upp på hemsidan från olika spelningar runt om i Stockholm. Hon är vacker. Hennes röda lockar ramar in hennes perfekta ansikte. Hennes gröna ögon ser honom från skärmen.

Kroppen i vackra, dansande positioner. Och rösten. Den är kraftfull och änglalik. De tre låtar man kan lyssna på går varma hela kvällarna. Han längtade hem från jobbet bara för att höra henne och se bilderna lysa upp skärmen och rummet. Hennes leende och röst fyller lägenheten och ger honom tröst.

Han går in i badrummet och öppnar badrumsskåpet. Det gör han flera gånger varje kväll. Här står hennes saker. Hon måste känna sig hemma när hon kommer. Han inventerar som alltid flaskorna. Rengöring för ansiktet, ansiktsvatten, fuktkräm för ansiktet, 13

hudlotion för kroppen, väldoftande duschgelé, schampo och balsam. Allt av märket Kanebo. Allt inköpt på NK:s kosmetikavdelning för den exklusiva atmosfärens skull. Inget smink – det behöver hon inte – vackra Nathalie. På badrumsdörrens insida hänger en galge med hennes morgonrock. Under den ska hon vara naken.

Aldrig ska hon bära kläder i sitt liv med honom. Det värker till i underlivet när han tänker på hennes nakna kropp. Han rör med handen vid sitt kraftiga stånd som får kalsonger och kostymbyxor att kännas trånga. Hejdar sig snabbt. Andas djupt. Måste spara sig till på fredag. Det gör honom ont att han inte kan agera direkt och tvingas leva i vetskapen att hon – hans vilsna blomma, hans ängel – i sitt famlande är honom otrogen, men han måste invänta rätt tillfälle. Nu är det snart här. På lördag fyller hon år. Hans gåva till henne ska bli den allra finaste. Hans kärlek.

För att distrahera sig går han in i sovrummet och tar fram vikterna från sin plats under sängen. Han kränger snabbt av sig skjortan och byxorna och hänger dem prydligt över herrbetjänten som står framför garderoben. Hans kropp måste bli perfekt inför mötet med henne. Han ställer sig mitt på golvet i vardagsrummet och ser ut på höstmörkret genom fönstret. Skymtar sin egen spegelbild i glaset. Rytmiskt och sammanbitet börjar han lyfta. Avbryter sig kort för att höja musiken som strömmar från datorn. Hennes röst som riktar sig direkt till honom. Han hör hennes längtan när han förbereder sin kropp för deras möte – ”our love is the real thing”.

Sjutton minuter. Så lång tid tar bussresan från hans hållplats på Odenplan till hennes vid Hornstull. Något längre i rusningstrafik.

Han har åkt sträckan och räknat minuterna många gånger vid det här laget. Inte heller ikväll kan han motstå impulsen. Han har tagit en iskall dusch efter det intensiva träningspasset. Tittar intensivt på datorn medan han drar på sig kostymbyxorna, en ren skjorta och en lammullströja.

14

– Jag kommer.

Han ler mot henne, stänger ned datorn och drar på sig rocken.

I dörren vänder han sig om och ser in i lägenheten. Nästan perfekt.

Andlöst. Andlöst försöker han ta in vad han ser. Han närmar sig hennes fönster. Nathalie står framför en spegel. Hennes kropp är mjukt och vackert upplyst därinne. Han ser henne från midjan och uppåt. Bara iklädd en svart spets BH. Han andas med öppen mun och kan inte tro sina ögon. Han ser hur hon sträcker händerna bakom ryggen och börjar knäppa upp BHn. Är han redo för det här?

Ja. Ja! Det är han. Han ler när hennes bröst blottas. Det gör hon också. Hon vill visa sig för honom. Han ska just ta ett steg närmre när ett plötsligt högt kras vid hans fötter bryter förtrollningen. Han har oförsiktigt nog stött till en papperskorg på vilken någon ställt en urdrucken ölflaska. Fan. 4 Lisa

Lisa skjuter sakta barnvagnen Pontonjärgatan fram. Hon är på väg hem från långpromenaden längs med Norr Mälarstrand. Har precis tagit en kopp kaffe och kardemummamuffin på Muffinbageriet vid Rålambshovsparken. Hon känner sig svag i benen. Skakig. Har på något sätt landat i sin nya roll som mamma. Och det är som att hela hennes tillvaro börjat svaja.

Hittills har hon varit helt och fullt upptagen med att vara gravid och föda sitt barn. Och hantera Henriks reaktioner på graviditet och förlossning. Han har haft mycket på jobbet det senaste året och att bli pappa var inte något han räknat med. Graviditeten kom oväntat och han har motvilligt försökt att hantera situationen.

Parera den. Hon gick själv på förlossningskursen och skötte alla 15

inköp. Barnvagn, bilbarnstol, säng, skötbord, babygym och allt annat som en liten bebis behöver. Hon har gått upp i det totalt och njutit av att planera för den nya lilla familjemedlemmen. Henrik har nickat mer eller mindre närvarande när hon visat upp sina inköp. Först blev hon märkligt nog besviken över att vara så ensam i förberedelserna inför barnets ankomst, men insåg snart att hans inställning var det bästa för henne också. Det här var hennes livs största resa och den skulle bli hennes egen. Och barnets.

Förlossningen varade i ungefär ett dygn. Ett dygn under vilket vattnet gick, värkarna började, intensifierades och själva förlossningen kom igång. Och Hampus till slut kom till henne. Livets största.

Henrik skötte sitt arbete per telefon mellan värkarna och svimmade under utdrivningsskedet. Upplevelsen av att föda barn blev hennes egen precis som hon förutsatt sig och den blev fantastisk. Hennes kropp skötte sig fint och hon bar på en styrka hon inte trodde var möjlig. Hon skrek som hon aldrig förr skrikit. Ett djuriskt vrål. Ett döds- och livsvrål. För det var precis vad det handlade om när han skulle ut, Hampus. Liv eller död. Det kändes som om de båda var nära gränsen och allt hängde på om hon skulle orka eller inte. Hon orkade. Henrik svimmade förmodligen både av det han såg och det han hörde. Aldrig har han sett henne som annat än kontrollerad, lågmäld och samlad. Inte ens i sängen. Och nu förvandlades hon plötsligt till en djurhona som utstötte djupa, kraftfulla och gutturala ljud. Ljud hon själv inte visste att hon hade i sig. Lisa ler vid tanken och över vad som till sist kom fram ur henne. Den vackraste röd-blå lilla varelse hon någonsin sett. Slemmig och skrikande och varm. De la honom på hennes bröst och för första gången mötte hon hans blick. Och sig själv. Frukten av hennes sanna jag.

Hon ser på Hampus, som nu blivit fyra månader och en rund liten bebis. Leendet blandas med tårar över det skrämmande och 16

fantastiska hon upplevt. I att föda och i att skapa liv. Men det är också något annat som händer inom henne. Hon känner inte igen sig själv och vet inte hur hon ska hantera det som väller fram. Hon känner sig på något sätt utsatt. Skör. Inte på något sätt cool, även om hon aldrig skulle låta någon i sin omgivning ana något annat.

Det kanske är straffet tänker hon. Hampus är hennes ljusa öde medan straffet, ljusets baksida, blir hennes inre demoner.

Lisa stryker en tjock mörk hårslinga bakom örat. Tar fram sin hemlighet ur väskan. Hon, som innan hon fick barn aldrig har stulit något i hela sitt liv, stoppade ned den i skötväskan under ett obevakat ögonblick i färgaffären. Ingen misstänker en småbarnsmamma.

Definitivt inte en välklädd och trevlig sådan. Så enkelt. Så befriande.

Hon skakar burken intensivt. Snabbt nu. Kulan i tryckluftsbehållaren skramlar fram och tillbaka. Ljudet fortplantar sig ut i den lilla parken bakom henne och mot husfasaderna på andra sidan gatan. Hon ser sig omkring. Ingen verkar ha hört. Ingen sett. Det är tidig onsdag eftermiddag och inte mycket folk ute. Hon väntar en kort stund medan hon gömmer sprayburken innanför kappan.

Vågar knappt andas.

Busskurens klara fönster är oemotståndliga. Glaset skiner välputsat i den tillfälliga höstsolen. Lockande. För perfekt. Som så många gånger förr kan hon inte motstå frestelsen. Snabbt nu. Bokstäverna vinglar stort, svart och fult när hon stressat bokstaverar.

FUCK YOU. Med silverfärg. Orden är inte hennes. Skulle aldrig uttrycka sig så obscent. Snabbt stoppar hon ner sprayburken i skötväskan går därifrån. Hjärtat hamrar hårt innanför kappans skyddande hölje. Hennes maskering. Ingen skulle misstänka henne där hon går med sin barnvagn. Hon vågar inte se tillbaka. Ler. Lättad.

Hon är ensam med sin hemlighet. Hon är inte perfekt.

17

5 Peter

Peter är väg hem från SATS och känner sig skönt styrkt och avslappnad efter en timmes träning. Den kalla luften biter i hans varma kinder. Han eftersvettas och är fortfarande fuktig i håret efter duschen. Han går med snabba steg längs med kortsidan av Vällingby torg. I huvudet maler riffet han ska sätta på fredag. Gång på gång, samma mullrande basriff. Det svänger overkligt skönt när Chuck Rainey spelar det, men Peter får inte riktigt till det. Bra att de har ett rep kvar imorgon.

Han kastar en snabb blick bort mot Fontänen – den fina gamla 50-talsbiografen på motsatt sida av torget. Kanske skulle han ringa Stella och fråga om hon är sugen på att gå på bio. Hon svarar inte förrän fem-sex signaler gått fram.

– Stella.

Hennes röst är varm. Trevlig. Han tycker om hennes röst.

– Hej, det är jag. Vad gör du?

– Hej. Jag fixar lite, svarar Stella hemlighetsfullt. Har du tränat klart nu?

– Yes, nu är jag nytränad och fin.

– Gick du på något pass eller …?

– Nej, jag tränade styrka idag. Och så sprang jag en halvtimme på löpbandet.

– Låter skönt.

– Mm. Du, jag tänkte höra om du är sugen på en bio? Det går några bra filmer på Fontänen.

– Åh, jag har faktiskt förberett lite mysmiddag till oss. Vi har ju sexårsdag idag! Har du glömt?

Det har Peter definitivt gjort. De pratade om det i helgen, men han har helt förlorat det ur minnet. Han skäms.

– Förlåt. Jag hade helt glömt bort det …

18

– Det är okej älskling.

Stella låter varken bitter eller ledsen för att han har glömt. Hon blir sällan besviken, tänker han. Ändå har han ständigt dåligt samvete. För olika saker. Men framför allt för det där som han inte kan tänka på utan att ångesten bultar i honom och skammens färg hettar i kinderna.

– Men då snabbar jag mig hem istället. Vi ses om en liten stund.

– Det gör vi. Jag längtar...

– Jag längtar efter dig också.

– Puss och hej.

– Hej. Det är drygt sex år sedan han för första gången såg henne på gymmet. Han betraktade hennes vältränade uppenbarelse på löpbandet från där han själv satt och drog i roddmaskinen – halvhjärtat.

Han kände sig mest tvingad att träna. För att må bra. Magens tidigare så definierade rutor hade blivit mer och mer inbäddade i ett mjukt lager fett. Det fick honom att må dåligt. Dessutom hade han börjat märka att han orkade mer om han tränade någorlunda regelbundet. Klarade spelningarna bättre. Men särskilt motiverad var han aldrig. Stella däremot, gav allt där hon sprang. Fokuserat och rytmiskt tränade hon – oftast på löpbandet. Hennes smärta och långsmala kropp svettades vackert. Oftast lämnade hon gymmet utan att prata med någon. Rak i ryggen och med snabba steg.

Klädd i vitt linne och svarta tighta träningsbyxor. Det långa blonda håret uppsatt i en hög hästsvans. Hon såg aldrig honom. I vilket fall inte som han märkte. Och det dröjde några månader innan han vågade gå fram till henne. Han frågade rakt på sak om hon ville äta middag med honom någon kväll. Och det ville hon. Det visade sig snart att de hade mycket gemensamt. Båda var uppväxta i medelklassfamiljer i Västerbotten – han i Umeå och hon i Holmsund. Dessutom var båda utbildade civilingenjörer – han vid KTH 19

i Stockholm och hon vid Chalmers i Göteborg. Han arbetade på Ericsson och hon på Transfera – ett mindre företag inom transportbranschen. De hade utbyte av och förståelse för varandras intensiva arbetssituation.

Peter styr stegen mot torgets lilla blomsterhandel. Han köper med sig tio rosor och väljer ett vackert kort med en framsida prytt av ett röd- och silverglänsande hjärta. Skriver på baksidan: ”Tack för att du finns, du gör mig till en bättre man. Jag älskar dig. Peter.” En sann formulering. På något sätt är han tacksam för det som hänt eftersom det har fått honom att inse vad som verkligen betyder något. Damen i blomsterhandeln ler inställsamt.

– Så vackert.

– Ibland så får man till det. Eller hur?

Han blinkar mot henne och fortsätter.

– Min hund älskar rosor.

Damens leende stelnar en sekund innan hon inser att han skämtar. Skrattar sedan förtjust. Peter ler stelt. Att han aldrig kan hålla tyst och bara … bara vara.

Han börjar promenera hemåt. Knäpper jackan i halsen och virar halsduken ett extra varv under hakan. Det börjar bli ordentligt kallt nu. Han får inte glömma att smsa Nathalie. Bekräfta att han kan repa imorgon.

20