9789186775155

INVALIDO

Christian Wass

INVALIDO PÅ ETT ÖGONBLICK FÖRÄNDRADES ALLT

© 2012 Christian Wass

ISBN: 978-91-86775-15-5 Utgiven av Hoi Förlag, www.hoi.se Tryckt hos Bookwell, Finland Redigering av Björn Ekdahl / Lethe produktion Sättning av Brun Media AB Omslag av Brun Media AB / Viktor Kvant Läs mer om boken och författaren på www.christianwass.se

[INVALID – O] (ita, spa) subst.

1 person som är arbetsoförmögen 2 person som är skröplig, svag, klen {handikappad, krympling, rörelsehindrad}

Ett tack k채nns oftast lite otillr채ckligt och abstrakt.

En bok 채r s책 konkret.

PROLOG ”Det kliar i näsan.” Jag har precis vaknat upp och svarar på

mammas fråga om hur jag mår. Jag ligger på rygg i sjukhussängen med armarna längs sidorna och känner ett lätt tryck över halsen. Det tar emot lite när jag andas och jag känner mig dåsig. ”Du måste ha den där”, svarar hon. ”De måste ha koll så att inte syrenivån i blodet blir för låg.”

Det är mörkt i rummet frånsett det dova ljuset från en liten bordslampa med röd skärm som står på ett rullbord en bit bort. Bredvid sängen står apparaten som mäter syrenivån. På dess display blinkar röda siffror till med jämna mellanrum.

Värdet får inte understiga åttio, men det gör det ibland och då ljuder en larmsignal. Ögonblicket senare kommer en sköterska ut ur dunklet och är snabbt framme vid sängen. Placerar en syrgasmask över mitt ansikte och ber mig ta några djupa andetag.

Den kvalmiga sommarvärmen går inte att vädra ut. Det kliar. I näsan, håret och ansiktet. Det surrar och sticker i benen. Jag är torr om läpparna och tungan klibbar fast i gommen. ”Vill du ha lite vatten?” Mammas ansikte dyker upp ovanför mig. Våra blickar möts och jag ser oron. Jag känner igen den så väl, men nu finns där någonting mer. Något jag inte sett förut. En sorgsen bestämdhet som skrämmer mig. De ljusröda Invalido

7

strimmorna i ögonvitorna skvallrar om att hon gråtit och rösten spricker när hon upprepar frågan. ”Ja”, svarar jag. ”Det finns en mening med att detta har hänt, Christian.” Mammas röst har ett vädjande tonfall. Som att det inte bara är mig hon talar till. Jag ser i ögonvrån att hennes hand ligger ovanpå min, att hon kramar den hårt, men jag känner det inte. Inte på ytan men jag känner hennes kraft. Den strålar in i mig och jag ler. Vill vara stark.

När jag blundar snurrar alla nya intryck omkring. Det är som att befinna sig i en alternativ verklighet med alla dessa slangar, apparater och oroliga ansikten. Trots att jag inte kan röra mig känner jag ett märkligt lugn. Betraktar nästan avmätt det som sker runtomkring. Tänker att det som händer just nu inte är på riktigt. Att det bara är en väldigt detaljerad dröm jag snart kommer att vakna upp ifrån. Det svarta finns där nere, men jag håller det borta. Är ännu inte redo att möta det. Rädd för vad det kan innehålla. Att det ska dra ned mig, sluka mig och sedan aldrig släppa taget. Utan förvarning skjuter gråten upp i halsen men jag hejdar den, trycker tillbaka den och sluter åter ögonen. Hoppas att mamma inte ska se tåren jag inte lyckas hindra från att tränga fram i ögonvrån. Måste vara stark.

KAPITEL 1

N

är vi kliver av färjan på Ios har vi bara sällskap av tiotalet andra, och hamnen är nästan helt öde. Sega efter den nio timmar långa färjeturen från Pireus sätter vi oss på

våra ryggsäckar och öppnar varsin ljummen Heineken. När jag tömt min öl känner jag mig lite piggare och går bort till en man som står och röker, lutad mot en skåpbil. Jo då, han vet var det finns rum att hyra och erbjuder sig att köra oss dit för några drachmer. Jag vinkar på Thelin och Ådi som nu fått igång bergsprängaren och öppnat en öl till. Snart sitter vi intryckta med packningen på plåtgolvet bak i den lilla skåpbilen medan den skumpar upp för backarna från hamnen.

Vi hade inlett vår luff en vecka tidigare. Tagit oss med tåg ned genom Europa och därefter med färja från italienska Brindisi till Korfu. Det var en vacker ö och ganska stillsamt där vi hamnade, så efter några dagar hade vi tröttnat och tagit sikte på röjarön Ios. Tog färja över till Patras och eftersom vi hade kommit fram sent på kvällen, och inte hunnit reda ut hur det fungerade med bussar och andra transportmedel, tog vi taxi de dryga tjugo milen till Pireus. Priset för resan hade den intensivt rökande taxichauffören sedan försökt förhandla om när vi kommit fram men efter lite svärande och viftande med armarna hade han fått ge sig. Vi hade mest stått och flinat åt honom när han domderade. Både jag och Thelin var över en och nittio långa och relativt vältränade, så vi kände oss inte direkt fysiskt hotade av den irriterade mannen.

Invalido

9

Thelin och Ådi var kompisar sedan gammalt medan Thelin och jag hade träffats i augusti året innan när vi ryckt in för militärtjänstgöring uppe i Boden samtidigt. Vi var runt fyrtio man på vår pluton varav säkert trettio var från Göteborgsområdet, och förutom Joel, som jag kände sedan länge, och ett par stycken som gått på samma gymnasieskola, var resten nya bekantskaper. När ett gäng tjugoåriga killar föses ihop på ett begränsat utrymme utan en aning om vad de andra gjort och presterat tidigare i livet, när allt det som bestämt statusen i skolan, idrottslaget och i kompisgänget helt plötsligt är bortsopat och man får börja om från början handlar det bara om en enda sak. Fysisk styrka.

Skojbråken den första tiden var lite försiktiga men redan där sållades de svagaste ut. Efter hand accelererade det och till slut var vi en handfull killar som ideligen och på olika sätt försökte avgöra styrkeförhållandet mellan oss. Till slut var det bara jag och Thelin kvar.

Jag var lite förvånad över att ha tagit mig så långt. Jag var visserligen längst av alla på plutonen men hade samtidigt aldrig varit särskilt stark. Egentligen borde jag inte ha haft en chans att rå på den urstarke Thelin, men genom att vara lite smart lyckades jag ändå få ned honom en av gångerna det skulle brottas och detta gjorde att vi till slut ansågs jämbördiga. Sporrad av min nyvunna status började jag för första gången i livet att styrketräna. I början smög jag ned till träningslokalen ensam eftersom jag inte ville att de andra skulle se att jag egentligen var ganska svag och det var först efter ett par månader, när jag blivit lite starkare, som jag började lyfta skrot tillsammans med de andra grabbarna.

De nyrenoverade och fräscha lägenheterna, som ligger i utkan-

ten av Ios stad, går inte alls ihop med den gamla kvinnan som tydligen förestår dem. Liten, tjock och draperad i svart med stora 10

Invalido

svarta fjun som sticker ut från hakan. På kinden har hon en stor vårta som också den är tätt befolkad av hårstrån. Med en kombination av knagglig engelska och armviftande försöker hon förklara vad en lägenhet kostar per natt. Något vidare bra är hon inte på att ta betalt för sina lägenheter utan vill bara ha motsvarande en hundring per natt för oss alla tre. Nöjda med det billiga boendet installerar vi oss och börjar utforska den lilla staden i vilken det, vad vi hört, ska vara ett hejdlöst drag.

Efter att ha tagit det ganska lugnt med alkoholintaget under första veckan på Korfu trampar vi nu gasen i botten. Partaj fram till sex, sju på morgnarna och sedan några timmars sömn innan man går ned till stranden för att slappa vidare. Att bli bakfull är det inte tal om, varje frukost inleds med ett par öl eller en rejäl grogg. Det är rena paradiset, som att glida omkring i en bubbla fullständigt frikopplad från verkligheten. Att jag ska börja plugga till civilekonom i Karlstad om en månad finns knappt i medvetandet. Det är bara här och nu som gäller. Det enda som känns konstigt är att Thomas inte följt med. Han hade själv gjort lumpen i Göteborg samtidigt som jag var i Norrland men inte hunnit samla ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka med den här gången. De senaste åren har vi gjort alla resor tillsammans.

Varit på Kos, Cypern, London och två vändor till Badgastein. Vi har gjort allt annat tillsammans också för den delen. Umgåtts så intensivt de sex, sju senaste åren att vi av våra respektive familjer betraktas som familjemedlemmar. ”Satan, vad het jag är i dag!” När jag betraktar mig själv i krimskramsaffärens fönster kan jag inte låta bli att säga det högt. Allt sitter perfekt. Vita Replayjeans som hänger lagom långt ned på höften med ett brett bälte med nitar på. Blå mockaskor och en svart, luftig t-shirt i collegetyg nedstoppad precis så mycket i Invalido

11

jeansen att bältet ändå syns. Mittbenan ligger också perfekt och den djupa solbrännan förstärks i halvmörkret. ”Can’t stop looking, huh?” När jag vänder mig om står Jennifer och Jessica där och flinar åt mig.

Vi hade träffat dem på stranden några dagar tidigare och i dag hade vi äntligen lyckats övertala dem att följa med oss ut. Till och med fått med dem på förfest i vår lägenhet innan, mot löftet att jag skulle möta upp dem nere på torget så de inte skulle gå vilse bland alla små trånga gator. Det hade varit jag som tog kontakt med de två amerikanskorna där på stranden, och när jag märkt att de var lite försiktiga av sig hade jag genast iklätt mig rollen som svärmorsdröm. Spelat den så väl att de efter ett par dagar sagt rakt ut att jag var en kille man gifter sig med. Den där rollen som ofarlig svärmorsdröm hade jag inte direkt behövt anstränga mig för att falla in i. Av någon anledning hade jag alltid, och till mitt stora förtret, blivit uppfattad som just ofarlig. Eller rättare sagt som en kille som tjejer bara ville vara kompis med. Upprepade gånger genom åren hade tjejen jag intresserat mig för i slutänden bara velat vara kompis. Men nu jävlar! Jag bara skulle ha omkull den blonda Jennifer!

När vi kommer upp till lägenheten kommer Ådi precis ut ur duschen, endast iklädd en öl. Ogenerad över sin nakenhet flinar han mot de båda tjejerna och erbjuder sig att fixa en grogg.

Thelin sitter med bergsprängaren i knät och svär när han försöker trassla ut kassettbandet som suttit i den men som tydligen gått sönder. Blandbandet jag satt ihop innan resan med ”Himlen runt hörnet”, ”Friday I’m in Love” och lite annat har fungerat som ett soundtrack men är samtidigt så sönderspelat att jag tycker det är skönt att inte behöva lyssna på det längre. I stället åker Thelins nyinköpta kassett med Guns N’ Roses på. Raggnings12

Invalido

försöket på Jennifer går väl så där. Ovana vid alkoholintaget blir både hon och Jessica snabbt så fulla att de ligger och sover sött i vår lägenhet när vi andra drar ut på stan. Det dröjer till sista kvällen innan jag lyckas fälla mitt byte och stolt kan lägga till en styck amerikanska på meritlistan.

Det som får oss att börja tänka på att ta oss hem till Sverige igen är det idoga festandet som kulminerar med en vattenmelonfylla efter två veckor på ön. I baren som ligger i anslutning till stranden vi varje dag är på hade vi sett ett gäng danska killar som suttit med varsitt sugrör nedstucket i en vattenmelon. Lite nyfikna på vad de gjorde tog vi reda på att de låtit en melon torka ut i solen och sedan fyllt den med ett par liter sprit. Dagen efter köper vi en egen som vi sedan skär av toppen på och låter torka några timmar i den stekande solen. När den är nästan helt uttorkad springer Ådi i väg och köper en liter Bacardi och en liter vodka som vi sedan häller i. Melonen slukar nästan båda flaskorna och nu återstår bara att låta fruktköttet absorbera spriten.

Som tur är ansluter Jennifer, Jessica och några andra svenska killar, som vi umgåtts med den senaste veckan, för annars hade det nog kunnat sluta riktigt illa. Det är som att dricka saft och när vätskan är slut delar vi upp melonen i bitar och ger oss på fruktköttet.

Det är med nöd och näppe vi tar oss från stranden och upp till vår lägenhet för att duscha, byta om och fortsätta kvällen. På väg genom de trånga gatorna som leder ned till torget där alla barer och diskotek ligger märker jag att jag inte kan prata. Jag är nästan helt klar i huvudet, men när jag försöker formulera ord blir det bara till en obegriplig sammansättning av bokstäver som ingen kan tyda. De andra skrattar åt mig men själv blir jag ärligt talat lite skraj. Tror under ett par timmar på fullaste allvar att jag Invalido

13

supit mig till en hjärnblödning innan berusningsgraden mildras något och talförmågan återvänder.

När jag vaknar framåt lunchtid dagen efter är jag fortfarande rejält i gasen. Efter vattenmelonen hade jag nästan inte druckit något mer, men fyllan sitter fortfarande i. Thelin och Ådi upplever samma sak och när vi senare på dagen träffar på det danska gänget förklarar de hur det fungerar. Enligt dem är det det spritindränkta fruktköttet som åstadkommer den ihållande berusningen. Att det ligger i magen och i jämn takt släpper ifrån sig sprit under så lång tid. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i deras förklaring utan tror nog mer på det faktum att vi varit konstant berusade under två veckors tid och att det till slut tagit ut sin rätt. Oavsett vad känner vi alla tre att det förmodligen är dags att åka hem. Dessutom börjar reskassan sina, och utan pengar är det ändå slut på festandet.

Färden hem blir en ångestfylld avgiftning när alkoholen ska ut ur systemet. Först tänker vi ta samma väg som vi tagit på hitvägen, men efter att ha räknat ihop våra sammanlagda tillgångar inser vi att pengarna inte kommer att räcka till det. I stället letar vi upp ett billigt men väldigt långsamt tåg som går mellan Aten och München. Om inte tankeverksamheten varit så begränsad efter det ihärdiga festandet hade vi nog tittat lite närmare på exakt vilken väg tåget skulle ta. Att det är oroligheter i Jugoslavien hade vi ju förstått eftersom de inte fått vara med vid EM i fotboll en månad tidigare, men riktigt hur allvarligt det är blir vi varse först när de beväpnade vakterna dyker upp på tåget efter att vi lämnat Grekland bakom oss. Gång på gång får vi visa upp våra pass för små bistra män i uniformer. I lumpen hade all respekt för just små bistra män i uniformer försvunnit och det är på vippen ett par gånger att vi blir avvisade från tåget när vi inte kan 14

Invalido

låta bli att käfta emot för att vi börjat tröttna på byråkratin. Det hade förmodligen inte varit helt lyckat att fortsätta till fots längs gränsen mellan Bosnien och Serbien.

Tre bakfylletrötta dygn senare är jag hemma i Jörlanda, några mil norr om Göteborg. Som vanligt när jag varit i väg ett tag tar jag dagen efter hemkomsten en promenad runt det lilla samhället jag vuxit upp i. Trots att det kommer bli skönt att flytta härifrån om några veckor så är Jörlanda ändå hemma, kommer alltid vara hemma och på något sätt vill jag landa ordentligt när jag varit i väg en längre period. Förvissa mig om att allt ser ut som vanligt, vilket det naturligtvis alltid gör. För även om samhället vuxit sedan vi flyttade in i den gula enplansvillan i trä femton år tidigare så är det sig väldigt likt ändå. Gatorna kantas av hus i mexitegel som omges av sädesfält och betesmarker. Åkrar som på vårarna klär in området i en tung stank av koskit när bönderna gödslat.

Trots att det bara bodde ett par, trehundra personer här när vi flyttade hit fanns det en livsmedelsaffär, bensinmack, skola och ett bageri. Jörlanda Bageri närmare bestämt, som sedan urminnes tider bakat världens godaste vörtbröd – traktens stolthet och anledningen till att folk varje år vallfärdade från halva Sverige för att köpa smaken av jul.

Efter ett par kilometer på slingriga grusvägar kommer man till havet och Hakefjorden. Badplatserna i Källsnäs och Timmervik fyllde sin funktion ända fram till tonåren då farsan köpte båt så att vi i stället kunde åka ut till öarna och bada. Med honom åkte vi alltid till Dagholmen som låg närmast båtplatsen, men när jag fick börja använda båten själv drog vi oftast i väg till Katten som låg halvvägs till Marstrand. Med radhusområdet, som byggts bakom affären i mitten på åttiotalet, hade samhället i ett slag fördubblats i storlek och det var dit mamma, jag och min Invalido

15

lillebror Andreas flyttat 1984 när våra föräldrar skilt sig. Farsan hade bott kvar i huset ett par år innan han flyttat in till Göteborg för att få närmare till jobbet på en arkitektfirma.

Under promenaden känner jag fortfarande av bakfyllan och när en kossa tömmer sin lösa avföring två meter ifrån mig är jag väldigt nära att kräkas. När jag kommer in genom dörren hemma en stund senare är jag fast besluten att aldrig mer dricka alkohol. Det skulle dröja nästan en hel vecka innan jag omprövade det beslutet.

16

Invalido