9789186775117

Gryningspyromanen

Gryningspyromanen Fr책n mobbad ton책ring till Sveriges v채rsta mordbr채nnare

Jorgen Pettersson David Widlund

Copyright © 2012 Jörgen Pettersson & David Widlund Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se

info@hoi.se Formgivning omslag: Viktor Kvant/Brun media Formgivning inlaga: Kapish produktion

Fotografier på Trefaldighetskyrkan: David Castor Övriga fotografier: David Widlund ISBN: 978-91-86775-11-7

Tryckt 2012 hos Bookwell, Finland

inneHall FororD

7

Kapitel 1

11

Kapitel 2

42

Kapitel 3

62

Kapitel 4

71

Kapitel 5

102

Kapitel 6

115

Kapitel 7

132

Kapitel 8

151

Kapitel 9

173

Kapitel 10

206

Kapitel 11

227

Kapitel 12

241

epiloG

256

ForFattarnas taCK

258

GryninGspyromanens misstanKta BranDer

260

BrottsreGister

282

FororD Berättelsen om Gryningspyromanen och hans skövlingar är ett av den svenska kriminalhistoriens största mysterier. Aldrig har en enda mans härjningar satt skräck i så många under så lång tid. Aldrig har så många poliser och utredare ägnat så mycket kraft åt en enslings idéer. Kostnaden för spaning, rättegångar och byggnader som han tros ha satt eld på räknas i över en miljard kronor. Under närmare två decennier spred den mystiske Gryningspyromanen skräck och brandrök runtom sig, framför allt i Skåne och Dalarna. Alla ”visste” att Gryningspyromanen och Ulf Borgström var samma person. Ändå lyckades rättvisan inte hinna i kapp förrän det nästan var för sent. I den sista branden tvingades hyresgäster fly från ett brinnande hus i panik mitt i natten i centrala Ystad.

Ett frö till denna bok såddes vid en konferens i Köpenhamn våren 2007. En åklagare som hade arbetat med en del av de bränder Gryningspyromanen har varit misstänkt för, höll ett föredrag. Efter föredraget uppstod frågan hur det kunde vara möjligt att den misstänkte mordbrännaren Ulf Borgström kunde frias om och om igen, och hur det kom sig att han aldrig fångades upp av samhällets sociala skyddsnät. Dessutom kändes det som om det fanns mycket att lära av alla dessa händelser och en historia att berätta. Om inte annat så för att få stopp på alla de bränder som plågade så många. Frågan var 7

bara hur det hela skulle kunna genomföras. Det började med två ansökningar 2008 till Brandforsk, ett organ som staten, försäkringsbolagen och industrin bekostar för forskning om brand. Efter avslag på bägge skickades en ny ansökan ställd till fem svenska myndigheter: Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet. Tanken var att dessa gemensamt skulle delta med expertis från varje myndighet, för att kunna belysa det hela från alla tänkbara håll i preventivt syfte. De fem myndigheterna tackade alla nej till att medverka till boken. Under åren 2008, 2009 och 2010 blev allt bara värre. Allt fler privata hem sattes i brand, tidigt om morgnarna.

Skälen för att berätta hela historien om Gryningspyromanen blev allt starkare.

Researchen för denna bok har varit omfattande. Merparten gjordes under 2010, men arbetet pågick även under 2011.

Tusentals sidor med material har inhämtats från domstolar, polis och räddningstjänst. Mängder av intervjuer har gjorts med den misstänkte mannens före detta vänner och släktingar, samt med polis, räddningstjänst och rättsväsendet. Vi har dessutom följt hans spår genom Skåne, Småland och Dalarna och har pratat med tidigare grannar, vittnen och personer som det har brunnit hos. Många av dem har uttalat sin rädsla för Gryningspyromanen. Detta har vi respekterat och har därför genomgående valt att inte nämna några privatpersoner vid namn.

Gryningspyromanen har inte dömts för alla de bränder vi skriver om. De flesta har han enbart varit misstänkt för.

Gryningspyromanen blev ett begrepp först 2004, men han 8

inledde sin brottsliga bana långt innan dess. Ulf Borgström är misstänkt för långt över hundra bränder. De flesta misstänks ha startat på ett likartat sätt. Ofta med hjälp av ett ljus och toalettpapper i en sinnrik fördröjningsanordning. Till en början var det obebodda byggnader som brann. Men med tiden började det även brinna i bostadshus, och därmed hotades människoliv. Det förtjänar att understrykas att även om hela Skåne och en stor del av Sverige sätter likhetstecken mellan skåningen Ulf Borgström och Gryningspyromanen, så har Ulf Borgström endast fällts för exakt två försök till mordbrand samt en grov mordbrand. Han har också dömts för en uppsjö andra brott, men inte för någon form av brand. I alla fall inte i regelrätta domstolar.

Vi har tyvärr inte fått ta del av huvudpersonen Ulf Borgströms egen berättelse. Vi har inte träffat honom personligen. Trots flera förfrågningar har han avböjt att medverka i denna bok.

Men vi har kartlagt hans färd genom livet på basen av hur folk i hans omgivning upplevt inträffade händelser.

Av det Ulf har sagt i förhör, i rättegångar, till kompisar och snart sagt alla andra, är vår slutsats att allt egentligen handlar om att ge igen. För vad och varför är mer oklart. En röd tråd i hans liv är hämnden mot ett samhälle som i hans eget tycke svek honom när han behövde hjälpen som mest. Detta resulterade i kriminalitet, brustna relationer och mängder av bränder.

Vi har även dykt ner i definitionernas värld. Det är viktigt att skilja på begreppen. Ordet pyromani är något som används rätt slarvigt. Pyromaner är extremt sällsynta. I Sverige finns kanske en handfull. Ulf Borgström är en mordbrännare som 9

med stor träffsäkerhet passar in i en av de profiler som forskningen kring ”arsonists”, som det heter på engelska, har kommit fram till.

Ulf Borgström går under benämningen Gryningspyromanen eftersom de flesta bränder som plågade regionen under många år startade i just gryningen. Den stora frågan är: Hur kunde det hålla på så länge utan att han åkte fast?

Trevlig läsning.

Januari 2012 Jörgen Pettersson & David Widlund

10

Kapitel 1 ”Nu ska det brinna.”

Ulf Borgström, 47, var inte på gott humör när han mötte polismännen inne i Frälsningsarméns lokaler i Ystad den 1 december 2010. Han bar en sliten jacka vars foder var på väg att rinna ut, smutsiga och slitna byxor samt ett par grova vandrarkängor. Håret och skägget pekade åt alla håll och hade av allt att döma inte tvättats under överskådlig tid.

De som kunde, undvek den tilltufsade mannen. Av flera skäl. Självklart för att han inte bjöd in till samröre, men mest för att han var både ökänd och fruktad. ”Alla” trodde sig veta att Ulf var Gryningspyromanen som satte eld på byggnader i Ystad med omnejd. Ingen begrep däremot hur det var möjligt att han fortfarande var på fri fot. Han var vid det här laget en välbekant profil i Ystads gatubild.

Ulf Robert Magnus Borgström föddes 1963 i Kristianstad.

Han gick i skolan, fick kompisar, startade företag, bildade familj och gjorde några mer eller mindre uppriktiga försök att anpassa sig till samhällets normer.

Men av anpassningen blev det aldrig något. Han byggde i stället upp ett hat mot samhället i allmänhet, och polisen i synnerhet, som skulle resultera i ständiga sammandrabbningar med myndigheterna. Det skulle också medföra ödelagda 11

familjeband, fängelsevistelser, ett intensivt drogmissbruk och ständiga utredningar.

Ulf Borgström är inte vem som helst. Han anses vara först Ystads, sedan Skånes och till sist hela Sveriges mest kända mordbrännare, misstänkt för hundratals bränder som har plågat regionen under mer än femton års tid.

Många har försökt begripa vilka krafter som driver honom. Till exempel utredaren som sommaren 2010 frågade om Borgström möjligen, till följd av alla problem, var självmordsbenägen. Frågan var berättigad. Redan 1985 varnade en psykolog för att den då tjugoettårige Ulf Borgström löpte klar risk att ta sitt eget liv. Psykologen ville att han skulle erbjudas vård i stället för straff i samband med en stöld- och hälerihärva. Även frivården delade denna uppfattning om den unge mannens psykiskt instabila tillstånd och avrådde från fängelsestraff. Ingen lyssnade. Ulf tillbringade en ansenlig tid i fängelse som ung vuxen.

Därför fick utredaren som 2010 ställde frågan om självmordsbenägenheten svar på tal. På sitt typiskt raljerande vis svarade Borgström att han ”inte skulle ge dem det nöjet”. Ordagrant sade han i förhöret: ”Tro inte att jag är så jävla dum så jag ger er nöjet att ta livet av mig. Jag ska bränna ner halva staden Ystad. Hämnden är det jag lever för och det har jag gjort de senaste tio åren. Ni kommer att få leva med konsekvenserna.”

Sommaren 2010 blev situationen ohållbar. Den mordbrännare som sedan femtontalet år tillbaka hade plågat hela södra Skåne måste stoppas innan något riktigt allvarligt skulle hända. Samhällets kostnader för att skydda folk och egendom 12

i Gryningspyromanens spår var jättelika. Polismännen som arbetade med fallet var utarbetade och desillusionerade. Men inte bara det. En genuin oro för vilken byggnad som skulle bli nästa mål spred sig bland Ystadsborna. Gryningspyromanen behövde ingen tydlig fiende för att starta bränder. Han kunde slå till precis var som helst, och gjorde det också. Myndigheter eller privatpersoner, egnahemsvillor eller hyreshus spelade ingen roll. Alla kände sig hotade. Vem som helst kunde drabbas. Mönstret i bränderna hade dessutom ändrats. I början brann telestationer och andra tomma byggnader. Under mitten av 2000-talets första decennium var det kulturminnen, kyrkor och andra institutioner som förstördes. De senaste två åren hade privata byggnader med sovande människor blivit målet. Bränderna måste stoppas innan någon skulle dö.

Den tilltagande rädslan bland allmänheten gjorde att polisen sommaren 2010 satte Ystadsbon Ulf Borgström under så kallad minutpassning – något som varken förr eller senare hade inträffat i Sverige. Det innebar att fyra poliser, två civila och två uniformerade, bevakade varenda steg Borgström tog.

Operation Punktmarkering var på flera sätt en panikreaktion på Ystadsbornas allt större raseri mot polisen som inte kunde stoppa bränderna. Det fanns goda skäl till det. Gryningspyromanen hade lämnat skräckslagna offer, förödelse och brandrester i sina spår, varhelst han drog fram. Främst i Ystad, men även i omkringliggande trakter. Ulf Borgström hade gripits, anhållits och häktats flera gånger, men bara fällts en enda gång för brand, då för försök till mordbrand i två fabrikslokaler i Dalarna. Det var 2005 och han var snabbt ute igen efter bara ett och ett halvt år i fängelse. Sedan började det, förutom i andra slags byggnader, brinna även i privata villor och hyreshus.

13

Ulf Borgström gäckade polisen och skrämde allmänheten med vaga anspelningar och konkreta hot om att nya bränder skulle uppstå där han drog fram. ”Det ska bli varmt i Simrishamn”, sade han, varpå fyra bränder sånär ödelade stadskärnan sommaren 2008. Därför bestämde sig polisen sommaren 2010 för en punktmarkering som skulle visa sig sluka resurser som inte fanns. Komplikationerna var flera. De eventuella Ystadsbor som inte riktigt visste vem Gryningspyromanen var behövde inte längre leva i ovisshet. Borgström och hans fyra följeslagare syntes väl i gatubilden. Och inte blev det bättre av att Ulf med jämna mellanrum ledsnade rejält på sin bevakning och skällde ut dem för allt han var värd. Hans följeslagare var lätta att känna igen.

När Ulf tröttnade på den intensiva uppvaktningen sprang eller cyklade han ibland ifrån sina förföljare och gömde sig för att senare dyka upp bakom dem – eller på någon helt annan plats. Skåne med sina vida slätter var heller inte det enklaste landskap att gömma sig i för polisen. Ulf, som helst tog sig fram på cykel, kunde se sina förföljare på långt håll. Han roade sig ofta genom att driva med spanarna. Som den gången han klättrade upp i ett träd och helt enkelt satt där tills förföljarna kom fram. Då hoppade han ner och gav närapå sina skuggor hjärtattacker.

Att bevaka Ulf Borgström var alltså inget enkelt jobb. Mest kanske för att han upprepade gånger uttryckte sitt djupa hat gentemot polismakten och lika ofta visade det i handling.

Vem som helst kan begripa att det inte alltid var särskilt angenämt att bli kallad hora på sitt jobb – ett fyrtiotal gånger per arbetspass. Det var dessutom en övervakning som ibland slutade med konfrontation och till och med handgemäng mel14

lan Borgström och poliserna. Som på kvällen den 8 oktober, då två poliser stod vakt utanför den lilla friggebod i norra Ystad där Ulf övernattade. Han sov under synnerligen enkla förhållanden och förvarade sina kläder och andra prylar dels i en gammal VW-buss, och dels i en annan bod en bit bort från friggeboden. När det började skymma denna kväll kom Ulf plötsligt ut på sin lilla bodtrappa. För att kunna se honom lyste poliserna mot boden med en ficklampa. Det gjorde honom ursinnig, visar den efterföljande utredningen. Han vände tillbaka in i boden och kom ut med en plastflaska vars innehåll han kastade mot poliserna. ”Nu ska ni få färskt piss på er!” skrek han.

Poliserna lyckades med lite tur och snabb reaktionsförmåga undvika vätskan. Borgström gick tillbaka in i boden och kom ut på nytt, nu med något som liknade en juiceförpackning. Han gick fram till staketet som skiljde hans kolonilott från granntomten där polisbilen stod parkerad. Den här gången lyckades han träffa den ene polisen med vätskan som stänkte på skorna och upp på ena byxbenet. Stanken av urin var omisskännlig. ”Jag ska pissa på dig ditt feta svin”, ropade Ulf. Efter attacken gick han ner mot Ystads centrum. Poliserna bestämde sig för att låta bilen stå och ta cyklarna för att följa efter honom, ibland ganska närgånget. Efter att de, enligt given order om minutpassning, hade följt efter Ulf Borgström ett tag, blev det skarpt läge på nytt.

Enligt de två poliserna gick Borgström till attack, skrikande och med vilt viftande armar. Det blev bråk, men de två polismännen kunde till sist övermanna den ilskne mannen och ta med honom till polisstationen. Under tumultet på trottoaren skrek Borgström, som så ofta förr, att ”stan ska få 15

betala!” Sådana utrop kan visserligen vara ett resultat av stundens ingivelse. Men i fallet med den misstänkte Gryningspyromanen var det mer än så. Alltför ofta började det brinna en kort tid efter dessa till synes harmlösa hot.

Ulf Borgström själv hävdar att han aldrig gick till attack.

Han medgav i det efterföljande förhöret att det var möjligt att han ”sade en del fula saker till polismännen”, men att han bara gjorde passivt motstånd.

Händelsen är ett exempel på hur noga poliskåren följde den misstänkte Gryningspyromanen sommaren och hösten 2010.

Fast inte ens minutpassning visade sig vara tillräckligt.

Den 26 oktober lyckades Ulf Borgström efter ytterligare en konfrontation med polisen smita från sina punktmarkerare inne på sjukhusområdet i Ystad. Ingen visste var han befann sig de följande timmarna. Senare samma dag ödelades Skivarps mölla i Skurups kommun av en brand. Väderkvarnen, som byggdes 1850 efter holländsk förebild, brann ner till grunden. Kvarnen var ett kulturhistoriskt minnesmärke med mycket stort symbolvärde för Skivarpsborna och för hela bygden. Det var inte första gången kulturhistoriskt värdefulla byggnader fattade eld i Gryningspyromanens spår. En stor del av polisarbetet gick ut på att försöka lista ut var det skulle brinna nästa gång. Man visste att det aldrig brann utan någon slags anledning – oftast väldigt svår att på förhand gissa sig till.

Därför hade man upprättat en lista över tänkbara attentatsmål, så som byggnader med speciella värden. Några av dessa mål sattes ögonblickligen under förstärkt polisbevakning. Tyvärr fanns inte Skivarpsmöllan med på den listan, som genom åren ändå hade blivit allt fylligare, särskilt som räderna de senaste åren i allt högre grad riktats mot privata hem.

16