9789186775063

DEN THAILÄNDSKA

THOMAS DAHLQVIST

Den thail채ndska amuletten

Jag skulle vilja uppfinna ett ämne eller en maskin, som kan skapa en så fruktansvärd massförstörelse, att krig därigenom för evigt skulle bli omöjliga.

– Alfred Nobel Ägare till Bofors 1894-1896

Den thail채ndska amuletten Thomas Dahlqvist

Copyright © 2011 Thomas Dahlqvist Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se Hoi redaktion Marianne Alstermark Formgivning omslag Viktor Kvant/Brun media Fotografi inlaga Nobelmuseet i Karlskoga Tryckt 2011 hos Bookwell, Finland ISBN

978-91-86775-06-3

Detta är en blandning av dokumentär berättelse och ren fiktion om företeelser och människor, starka och svaga, kloka och mindre kloka, som av omständigheterna tvingas till möten och samtal, men även till goda och onda gärningar, och vilkas val av agerande är styrt av de intressen de har att bevaka, men även av ren girighet, oförstånd och andra mänskliga svagheter.

Inget land, inget existerande företag, ingen organisation eller enskild person kan belastas för det som här är återgivet, oavsett vad som påstås om dem i denna påhittade historia.

Med några undantag.

Tack till Jan, Ulf, Bjรถrn och, inte minst, Pia fรถr stรถd, information och synpunkter under arbetet med denna bok.

Persongalleri Malte ”Malle” Lennartsson

Kriminalinspektör

Ingemar Pålsson

Säkerhetspolis (SÄPO)

Lisbeth Berglund

Sekreterare på Polisen

Åsa

Civilanställd på Länskommunikationscentralen (LKC) Polisen

Hermansson

Polisassistent, Utredare

Tommy Berg

Fotograf, Journalist

Malee Som

Kvinnlig kapten, Royal Thai Army

Kenny Reindon

Fotograf, Journalist

Persson

Spanare Polisen

Hallberg

Spanare Polisen

Robert Heston Jr.

Amerikansk prickskytt

(alias Johnny B. Good, alias Raymond A. Johnson) Bengt Anderson

Produktchef på Bofors Defence, avd. Artillery

Beatrice Wallin

Flickvän till Tommy Berg, hårfrisörska i egen salong (Beas Hairdo)

Arne Lundgren

Skjutledare på Bofors Test Center

Eva Fahlwik

Sekreterare på Bofors Defence, avd. Artillery

Roland Nyquist

Polis

Sandra

Hårfrisörska på Beas Hairdo

Sorajak Viravan

Säkerhetsman, National Police Department (TNPD), Bangkok

Arsa Bancha

Säkerhetsman, National Police Department (TNPD), Bangkok

Britt Anderson

Hustru till Bengt Anderson

Christer Westin

Anställd på Bofors Defence, avd. Artillery

Amnat Sairhun

General och Chief of Defence Forces, Thailand

Gunilla Ingesson

Åklagare

John McGreger

Anställd på United Defense, USA

Aram

Bror till Malee Som

Karl-Erik Johansson

Boende i Björnboda, Kilsbergen

Algot Johansson

Boende i Björnboda, Kilsbergen (bror till Karl-Erik)

Onkel Tong

Farbror till Malee Som, Bangkok

Anise

Kvinnlig fotograf för CNN

Jana Lorenzon

Polisaspirant

Mats Wendlöf

Informationschef Bofors Defence

Stig Åhlander

Säkerhetschef Bofors Defence

1 Den kulan visste hur den tog

Kulan trängde in i kvinnans högra tinning klockan 13.09 på måndagen, med en hastighet av mer än 800 meter i sekunden.

Den hann vrida sig ett fjärdedels varv bland de mjuka hjärnvindlingarna innan den slet upp ett fyra centimeter stort hål ovanför vänster öra och frigjorde en halvmeter lång kvast av bensplitter, hjärnrester och blod. Hon var död innan hennes slanka kropp ens hade nått den nyklippta gräsmattan.

Det var en fasansfull händelse, javisst, men å andra sidan fanns det sämre ställen att få sitt liv avslutat på. Det här var ändå en av Sveriges vackraste parker, och just nu prunkade den åtta hektar stora oasen utefter Svartån mitt inne i Örebro i en färgprakt utan dess like med sina många planteringar, rosenrabatter och örtagårdar.

Sommaren visade sig från en ovanligt bra sida för att vara svensk. Ihållande sol från en klarblå himmel och heta, sydliga vindar hade arbetat upp värmen till nästan tropisk nivå. Temperaturen visade den här ödesdigra dagen i början av semestermånaden juli på hela tjugonio grader, inte så vanligt i Sverige.

Mannen som promenerade några steg framför och till höger om kvinnan hade, trots nervositeten inför ett stundande möte, ett kort ögonblick njutit av värmen, dofterna och parkens rogivande lugn.

Han stannade till, böjde sig ner för att ta upp något som blänkte på grusgången, en femkrona.

I samma ögonblick hörde han en svag klatsch, som när man kör en skruvmejsel genom en wellpappkartong, omedelbart följt av ett olustigt, klafsande rivljud, men han hade ännu inte förstått vad som hade skett.

Han reste sig och såg kvinnan just som hon landade på sin vänstra sida 15

och sedan rullade över på rygg, en dryg meter från grusgången. Han skyndade fram för att hjälpa henne upp, eftersom han i det ögonblicket trodde att hon hade snubblat.

Kvinnan själv hade absolut inte uppfattat vad som hade hänt. Hon hade inte ens hunnit blinka innan det hela var över, utan låg där med öppna ögon, och han insåg i samma stund som han tittade ner på henne att något fruktansvärt hade skett.

Den där blicken kände han så väl igen.

Uttrycket var detsamma som hos ett nyfällt rådjur, stora mörka pupiller i ett par blanka ögon, fyllda av tårvätska från chocken av kulans anslag.

Han konstaterade genast att hon var död.

Definitivt och oåterkalleligen död.

Det lilla runda, blodfyllda ingångshålet i högra tinningen och den större öppningen på vänstra sidan var bara en bekräftelse på vad hennes blick redan hade sagt honom. Han sjönk ner på knä och knöt sina båda händer i en förtvivlad gest, samtidigt som han kände en fruktansvärd vrede ta hela hans kropp och sinne i besittning.

– JÄVLAR! skrek han. HELVETES JÄVLAR! I samma ögonblick hörde han en tunn röst bakom ryggen, en kvinnoröst som undrade vad som hade hänt.

Han vände på huvudet och såg en flicka i tjugoårsåldern med en barnvagn. Nu upptäckte han att parken var full med folk denna sommarheta måndagseftermiddag.

Han flög snabbt upp på benen och rusade fram till den unga kvinnan, tog tag i barnvagnen och föste iväg både den och henne, samtidigt som han spanade mot parkens utkanter efter gärningsmannen.

– SPRING! skrek han åt henne. FORT, SÄTT ER I SKYDD! DE SKJUTER! Kvinnan backade ett tiotal meter, men förblev sedan stående med en min av skräckblandad nyfikenhet. Hon kunde inte slita blicken från den späda figuren som låg där på rygg på gräsmattan. En förlamande fascination över att se en skjuten människa upptog hela hennes uppmärksamhet.

Mannen som skrikit åt henne hade nerhukad rusat tillbaka till den 16

fällda kvinnan. Han började vifta med händerna åt andra nyfikna människor som närmade sig dem.

– DE SKJUTER! skrek han igen.

Nu utbröt en mindre panik.

Folk sprang åt alla håll. Ett ungt par slängde sig ner i gräset. En äldre man tryckte in sig mellan ett par buskar för att få skydd bakom ett träd, skräckslagen över att inte veta från vilket håll det sköts.

Själv kastade han sig raklång på magen i gräset intill den skjutna kvinnan för att minska sin egen träffyta, men förstod samtidigt att det inte skulle tjäna någonting till. Precisionen i skottet sade honom att den som hade utfört det här dådet med lätthet kunde fälla även honom.

Men nu hade det gått ett par minuter utan att något mer hade hänt, vilket kunde tyda på att det inte heller skulle hända mer.

Den slanka kvinnan med det vackra, asiatiska utseendet och det axellånga svarta håret hade varit målet.

Han betraktade hennes välformade ansikte. Han såg de gapande hålen i hennes tinningar och det röda blodet som glittrade i den starka solen, det hade blandat sig med delar av hennes hjärna i ett brett streck ner över den släta kinden, där den tidigare så matchande rougen nu lyste lite för markant mot den allt mer vaxgula, blodlösa huden.

Sommarhettan gjorde att hennes mörka ögon redan började få en matt hinna. Han slöt dem och höll kvar sin hand, som om ett mirakel skulle kunna ske, som om nytt liv skulle kunna överföras genom hans fingrar och in i henne, få henne att titta upp och säga: ”Åh förlåt, jag snubblade visst!”

Och allt skulle vara som vanligt igen.

Men kraften fanns inte där.

Han lyfte handen från hennes ansikte och trängde in den mellan knapparna i hennes blus. Hennes bröst var fortfarande varma, men just nu berördes han inte av dem. Han lät handen vandra över hennes överkropp, så stannade han upp ett kort ögonblick innan han ryckte tillbaka handen ur blusen med en sådan kraft att en knapp lossnade och for iväg ner i gräset.

17

I hans högernäve hängde en smal, avsliten läderrem som var fäst i ett runt smycke av trä, med en målad drake som stirrade mot honom med sina röda ögon.

En amulett.

18

2 Krigets nya ansikte

Malte Lennartsson, känd som ”Malle” bland kollegorna, satt för andra dagen i sträck längst ut till vänster på tionde bänkraden på Hjalmar Bergman-teatern i Örebro.

Institutet för Nationell Säkerhet, INS, hade under högsta sekretess och omfattande säkerhetsbevakning hyrt teatern under söndagen och hela måndagen för en sluten konferens om det nya försvaret och dess framtida utformning.

Det var inte för att Lennartsson skulle vara speciellt intresserad av försvarsfrågor som han satt där. I funktionen som kriminalinspektör med särskild tjänsteställning var han ditkommenderad från högre ort tillsammans med några kollegor från polisen i Örebro.

Det här var främst en tillställning för regeringen och försvarsmakten, men bland de inbjudna fanns också representanter för Säkerhetspolisen, Piketpolisen och Kriminalpolisen. Även de hade en viktig roll för rikets säkerhet i en krissituation.

Under flera år hade den svenska försvarsmakten reducerats till en tandlös gammal kärring, utan förmåga att ens orka lyfta huvudet om någon skulle få för sig att ryta till.

Efter Sovjets fall hade Sverige inte längre någon naturlig fiende. Därför behövdes inte heller ett kostnadskrävande försvar, menade man i maktens korridorer på regeringskansliet.

Det här hade även med kraft drabbat den svenska försvarsindustrin, en av de mest framstående i världen vad gällde high tech och revolutionerande innovationer.

Dess viktigaste kund, Försvarets Materielverk, FMV, hade inte längre pengar till nya beställningar. Industrin tvingades nu i stället intensifiera 19

sin verksamhet mot den internationella marknaden, samtidigt som man led av stränga exportrestriktioner.

En motsägelsefull ekvation som inte gick att få ihop, det ansåg man i alla fall inom industrin.

Under tre år hade det oberoende INS på regeringens uppdrag utrett vad nedskärningarna betydde för rikets säkerhet och för försvarsindustrins möjligheter till överlevnad. Resultatet skulle ligga till grund för ett nytt försvarsbeslut.

I uppdraget låg också att utvärdera Network Centric Warfare – NCW, de revolutionerande idéerna för ett nytt, annorlunda försvar och en annan typ av krigföring, som de unga IT-entusiasterna inom Högkvarteret, Försvarsmaktens högsta ledningsnivå, hade anammat och så häftigt ivrade för, de som hade vuxit upp med datorspel och joysticks.

Ett minskat antal vapensystem, stridsvagnar, flygplan, fartyg och stridande förband skulle kompenseras med ökad effektivitet. Det gällde att ha visioner, bryta gamla, förlegade strukturer. Det var dags att ta den moderna tidens hjälpmedel i bruk och ersätta konventionell, militär kommunikation med civil datorteknik.

Varje stridande enhet, ner till den enskilde soldaten, skulle kopplas samman i ett gigantiskt informationsnätverk. Försvaret av Sverige skulle drivas från stora ledningscentraler, som via datorer, mobiltelefoner, bredband, Internet, videolänkar, sensorer, fiberkablar och gps-satelliter visste den exakta positionen av varje soldat och förband. De kommunicerade och ledde dem via storbildsskärmar, headset och med uppdragsorder, textinformation och kartor projicerade i soldaternas hjälmvisir.

Nästa krig skulle bli som ett gigantiskt datorspel.

Krigets nya ansikte.

Delar av den utredning som INS:s experter hade gjort, visade på stora svårigheter att klara av ett främmande angrepp med den låga nivå som den svenska försvarsmakten nu hamnat på. Påståendet att Sverige inte längre hade någon naturlig fiende som intäkt för de starka nedskärningarna, kunde visa sig vara ödesdigert för landets säkerhet.

Dessutom fanns ingen beredskap för det tilltagande terroristhotet.

20

Tryggheten i omvärlden kunde förändras under en natt med hot från vilket oväntat håll som helst. Att återuppbygga det svenska försvaret till en nivå där svenskt stål återigen bet ifrån skulle ta tid, minst tjugo år.

Dessutom skulle det kräva oerhört stora resurser och höga kostnader.

En av konferensens mest kritiska deltagare, en välrenommerad och ofta anlitad försvarsexpert, hade under utredningens gång ställt sig allt mer frågande till den nedrustning som pågick.

En svensk nedrustning hade ingen som helst betydelse för ökad fred i världen. Dessutom var han mycket förvånad över att regering och riksdag självständigt kunde fatta beslut i en sådan viktig fråga som kraftig avveckling och förändring av Sveriges försvar. Den politiken borde vara förankrad hos det svenska folket.

Han påminde också om det som hade skett under mellankrigsperioden i mitten och slutet av tjugotalet.

Världen hade då kommit överens om fred med löften om att aldrig återupprepa första världskrigets hemskheter och den omänskliga katastrof som Europa hade utsatts för. Sverige behövde varken armé eller egen försvarsindustri, menade man. I pressen rasade en intensiv debatt med krav på att lägga ner Bofors och radikalt reducera de svenska försvarsanslagen.

Femton år senare invaderade Hitler våra grannländer Danmark och Norge.

– Är verkligen den pågående nedrustningen den rätta vägen för Sverige? undrade talaren. Och är ett IT-baserat försvar den väg Sverige ska välja?

Ljuset släcktes i den stora teatersalongen och en videofilm projicerades på en nersänkt duk.

Den handlade om Rasmus, en tystlåten, inåtvänd, mager och blek sextonåring. Han hade långt, svart, otvättat hår, säckiga kläder och osnörade boots, med forcerat tal, fladdrande blick, och urusla skolbetyg. Han bodde med sina oroliga föräldrar i en trerumslägenhet i Växjö. Pappan var SJ-anställd lokförare och mamman jobbade inom äldreomsorgen.

Rasmus hade datorer som sitt största intresse. Sedan elvaårsåldern hade han i stort sett inte gjort annat än knappat på en dator och surfat på nätet.

21

Redan en minut in i programmet förstod man att den här grabben kunde sina saker. Alla i salongen undrade naturligtvis vad han hade att göra på den här säkerhetskonferensen.

Kameran zoomade in på en närbild på pojkens datorskärm.

Med en nästan barnsligt förtjust röst hörde man honom lite exalterat kommentera, att just nu var han uppkopplad bakom alla brandväggar och säkerhetsspärrar i en av Pentagons stora försvarsservrar i Washington DC. – Skitcool, tyckte han.

På skärmen visades ett hemligt dokument om något som hade rubriken Operation Yellow Fever och som tydligen handlade om den amerikanska arméns planerade verksamhet i ett främmande land.

Dokumentet låg uppe bara under så lång tid det tog för pojken att nämna vad det var, sedan var han tvungen att logga ut för att inte riskera att bli spårad.

Men i förra veckan, berättade han, slog han för skojs skull ut en av Pentagons servrar genom att plantera ett virus som han själv hade programmerat. Angreppet kringgick alla säkerhetsprogram och förändrade vissa utvalda filtyper på hårddiskarna. Innehållet blev oåtkomligt under två timmar, innan viruset återställde allt igen.

Han hade kunnat stänga tillgången till filerna under fler timmar eller under ett helt dygn, eller till och med för gott. Men han tyckte att två timmar var tillräckligt för att åstadkomma lite kaos.

När pojkspolingen berättade att han flera gånger även varit inne i den svenska försvarsmaktens datorer gick det ett starkt sus bland de församlade. Ett tilltagande mummel fyllde hela salongen.

Ljuset tändes och det blev knäpptyst i den stora lokalen.

– Detta är den verklighet som vi i dag lever i, sa talaren med eftertryck. När det här spelades in för ett och ett halvt år sedan, hade grabben nyss fyllt sexton. En yngling, som inte ens klarade nian.

Han gjorde en konstpaus.

– I ett NCW-baserat försvar utgör han och andra likasinnade ute i världen ett större hot mot vårt lands säkerhet än vilken vältrimmad 22

invasionsstyrka som helst, än vilka missiler, stridsvagnar, attackflyg och u-båtar som helst. Han är en dold fiende, gömd någonstans i cyberrymden. Han är lättrörlig och svåråtkomlig. Han kan slå ut viktiga servrar och datorer, gå in och förändra innehållet på hårddiskar, plantera desinformation och skapa förvirring. Han kan bryta sönder viktiga nätverk och kapa informationsvägar. Han kan även släcka ner ett lands elförsörjning, strypa vattentillgången, stoppa industriella anläggningar, stoppa tåg och flygplan, stänga ner banker och postkontor. Med ett NCW-försvar blir Sverige därför mycket sårbart.

Inte ett ljud hördes från de etthundrasextiotvå närvarande. Den kvinnliga försvarsministern skruvade besvärat på sig inför de här uppgifterna, vilket också flera från Högkvarteret och FMV gjorde. Även bland de militära representanterna från de tre vapenslagen, Armén, Marinen och Flygvapnet, fanns de som fick sig en tankeställare.

Allas blickar var riktade mot mannen vid filmduken. Och mannen njöt av situationen. Han visste att han hade släppt en bomb, helt utan förvarning.

I samma stund pep det till i två av seminariedeltagarnas mobiltelefoner.

Kriminalinspektör Malte Lennartsson tog upp sin Ericsson ur bältesväskan och tryckte fram meddelandet.

Kod 24 stod det på den lilla skärmen. Lennartsson gav ifrån sig ett ljudligt ”hm” och stoppade på sig telefonen.

Samma meddelande dök upp på Ingemar Pålssons telefon. Han var enhetschef för säkerhetspolisen i Örebro, Säpo.

De båda männen reste sig genast från sina skilda platser i teatern och lämnade lokalen genom varsin dörr, Lennartsson ut åt vänster och Pålsson åt höger.

Det hade skett ett mord.

23

3 En snut är en snut är en snut …

Den fyrtiosexåriga Malte Lennartsson hade avancerat från fotpatrullerande konstapel till chef för polisens spaningsrotel, och sedan vidare till sin nuvarande post på krim, något han verkligen hade gjort sig förtjänt av.

Det hade dock inte hindrat hans hustru Cecilia att för elva år sedan plötsligt bryta upp och tillsammans med deras två barn flytta samman med en gammal ungdomskärlek.

Cecilia hade tröttnat på att vara hemmafru och gå mellan hemmets fyra väggar med sin ständiga oro över vad som kunde hända Malle i hans utsatta jobb. Hon ville bli fri och satsa på sig själv.

Malle kom fram till att det var poliskarriären som hade förstört deras äktenskap. De hade vuxit ifrån varandra, och han var den som hade förändrats mest.

Polisyrket satte sakta och obevekligt allvarliga spår i känslolivet hos sina utövare.

Att dagligen konfronteras med skurkaktiga typer och människor på livets mörka sida, och få inblick i miljöer och förhållanden som man inte trodde existerade, gick inte omärkt förbi i en människas själsliv.

Nyutexaminerade polisaspiranter blev snabbt besvikna och bittra när deras drömmar, ljusa ambitioner och föresatser plötsligt frontalkrockade med den bistra, nerskitade verkligheten utanför polisskolans trygga väggar.

Som garvad polis var man blasé och inte förvånad över någonting. Och man tog aldrig någonting för givet. Varje arbetspass kunde innebära både överraskningar och allvarliga hot.

För att orka med all skit som kom i en polismans väg, tvingades man sätta upp en kylig och tuff fasad som till slut sögs in i en själv och blev till en del av ens personlighet.

24