9789186747343

Malva det m채rkv채rdiga barnet av Iris Qv채nskog illustrationer av Elisabet Torb채ck

Malva hittar ett äventyr ”Mamma!” Malva låter uppgiven. ”Javisst, min vän”, svarar mamma, halvt frånvarande så som upptagna mammor brukar låta. I alla fall låter Malvas mamma så när hon har mycket att göra. ”Mamma”, säger Malva igen. ”Visst behöver jag inte gå till dagis? Moa säger att Emmas mamma har sagt att märkvärdiga barn inte borde gå där.”

Nu är inte mamma frånvarande längre. Hon tittar allvarligt på Malva och säger bestämt: ”Du är ett märkvärdigt barn, min vän, men du har det mycket bättre hos tanten i affären eller hur?”

Malva, som nyss fyllt fem hade gått på dagis i hela fem veckor innan mamma sa att det fick räcka. Hon hade hittat Malva sittande ensam inne i ett rum kramande en av nallarna och med en skål med halväten frukt framför sig. I 1

rummet intill hade de andra barnen haft fruktstund och sagoläsning. När mamma hade frågat fröknarna varför Malva satt därinne hade de bara ryckt på axlarna och sagt något om att de inte visste vad de skulle ta sig till med henne.

Mamma hade då lyft upp sin flicka och burit ut henne och lovat sig själv och Malva att hon aldrig skulle behöva gå dit igen. ”Det räcker nu. Du är en stor flicka och behöver inte gå på dagis längre.” Mamma hade stannat hemma från jobbet ett tag och lekt med Malva hela dagarna. Malva ville ha det så igen, men hon visste att mamma behövde arbeta.

Tanten i affären hade sagt att mamma var en ”en sån där ensamstående mamma” och att det var synd om Malva. Malva hade inte förstått vad hon menat, men hon hade inte velat fråga mamma. Hon hade varit rädd att mamma skulle bli ledsen då. ”Jadå, jag har det bra hos tanten i affären.”

2

Malva vill inte oroa mamma så hon talar ofta om hur bra hon har det när mamma jobbar. ”Har du ätit upp nu, vännen? Då går vi.”

På vägen till affären vågar sig Malva ändå på att fråga. ”Mamma, vad är en” -, Malva kämpar sig igenom det långa svåra ordet, ”ensamstående mamma?”

Malva märker inte att mamma tvekar lite innan hon svarar. ”Var har du hört det, gumman?” ”Tanten i affären sa det.” ”Åh, jaså. Jo, du förstår, gullungen min, mamma är en ensamstående mamma. Det betyder att du inte har någon pappa som bor hos oss.” ”Jaha” säger Malva och är tyst en stund innan hon fortsätter. ”Så jag har ingen pappa? Är det därför jag är – märkvärdig?”

3

”Malva, min älskling” säger mamma. ”Du är en alldeles enastående och märkvärdig liten flicka.

Ingen ska komma att säga att det är något fel att vara det. Det är inget fel att du har en ensamstående mamma heller. Du har en pappa.

Han skulle tycka lika mycket om dig som jag gör om han bodde hos oss, men det gör han inte. Han ville hjälpa dig och mig så vi kunde få chans att vara en familj.”

När Malva hör mamma säga det blir hon så glad. Nu behöver hon inte vara orolig längre.

Hon är märkvärdig och att hon och mamma är en familj är jättebra. Mamma är en ensamstående mamma och det är också något bra. Det är inte synd om mamma och det är inte synd om Malva. Om det är synd om någon måste det vara tanten i affären. Så fel hon hade haft. Hon visste nog inte hur det var egentligen.

Mamma vet allt, tänker Malva och håller hårt i mammas hand.

Mamma kramar Malva som hon alltid gör när hon lämnar Malva. Fast idag kramar hon nästan lite för länge och hårt, tycker Malva.

4

”Du måste gå, så du inte kommer för sent” säger Malva försiktigt och skruvar lite på sig.

Mamma slutar krama Malva, pussar henne i pannan och skyndar så iväg till jobbet.

Malva tittar länge efter henne innan hon långsamt går in i affären. Hon nickar lite åt tanten i kassan innan hon kryper in bakom bänken där längst inne på kontoret. Malva öppnar den nyckelpigsmönstrade ryggsäcken och plockar fram det som mamma packade ner alldeles nyss. Hon lägger upp två bananer, ett paket med smörgåsar och en flaska med nyponsoppa. Sist plockar hon fram boken.

Nallen får ligga kvar i ryggsäcken. Hon klappar lite på hans huvud innan hon stänger locket.

Han trivs bra där, tänker Malva.

5

Malva älskar att läsa. Ibland tycker hon nästan att det som händer i böckerna är roligare och mer spännande än det som händer på riktigt.

När hon slår upp boken och letar fram det som hände sist minns hon vad Moa på dagis brukade säga. Det är bara märkvärdiga barn som läser. Visst är det så? brukade hon säga med hög röst till fröknarna och till alla andra som ville lyssna. På det brukade inte fröknarna 6

svara någonting. Det brukade bli fruktstund då eller sagoläsning, minns Malva. Hon vill egentligen inte tänka på tiden på dagis. Hon skakar på huvudet och börjar läsa. Bokens ord spelas upp som filmer inne i henne och snart har Malva glömt dagiset, fröknarna och framför allt har hon glömt Moa. Moa med de där smala ögonen och orden som gör så ont inuti.

Malva läser och läser, men plötsligt tittar hon upp ifrån boken. Vad är det där? En retsam solkatt har letat sig in i affären och lyser henne i ansiktet. ”Sluta”, säger Malva med hög röst. ”Det där är inte roligt.” Malva låter inte irriterad på rösten och det är hon inte heller. Istället känner hon ett sådant där förväntansfullt pirr inne i sig. Ett sådant som hon kände i julas innan tomten kom eller i somras innan mamma kom in med födelsedagspresenterna. Malva gör sig beredd på ett äventyr. Fast äventyr kan man inte ha om man är hungrig och törstig, det förstår hon, så hon börjar leta efter sin älsklingsmugg som mamma alltid brukar packa ner åt henne.

7

Den är inte där. Mamma måste ha glömt den.

Så tråkigt, tänker Malva och reser sig upp för att fråga tanten i affären om hon kan få låna en.

Muggarna finns högt uppe i ett skåp, det vet Malva. Hon vet också att hon inte når upp dit så hon måste få hjälp att få ner en. När hon kommer ut till kassan så ser hon inte tanten och inte några kunder heller. Var är alla? Malva går för säkerhets skull runt i affären och letar.

Några gånger ropar hon försiktigt: Hallå? Var är ni? Malva ropar inte så högt eftersom hon inte vill störa.

Det är väldigt konstigt med en affär utan människor, tänker Malva. Många skulle nog bli alldeles väldigt rädda också, men hon är en stor flicka nu och känner bara att det där pirret inuti, växer för varje minut. ”Jag är nog mitt inne i ett äventyr”, säger hon högt till sig själv.

Hon går tillbaka och sätter sig ner under bänken. ”Jag får nog halsa nyponsoppan då”, säger Malva högt. Mamma brukar säga att det 8

är lätt att spilla om man inte har glas att dricka ur, men Malva är så försiktig. När hon druckit ur halva flaskan och tagit några bett ur smörgåsen känner hon sig redo för sitt äventyr.

Hon tar en sväng ut i affären och konstaterar att tanten inte är tillbaka i kassan. ”Var är du nu, din lilla dumma solkatt?”, ropar Malva.

Hon ser den dansa lite över väggen och så stannar den på en dörr som Malva inte har vetat vart den går. Den har alltid varit låst förut, men idag är den inte det. Hon trycker försiktigt ner handtaget. Det är lite trögt, men visst är dörren olåst. Hon trycker till och öppnar så dörren. Utanför ser hon en ganska så tråkig bakgård. Först blir Malva lite besviken, men går i alla fall ut. Någonstans borde hennes äventyr finnas. Det gäller bara att hitta det.

När hon kommer ut retas solkatten lite till och lyser i ögonen. Malva håller handen så att hon inte ska bli bländad och ser sig om på bakgården. Asfalten har spruckit lite och där 9

växer några blommor som Malva inte har sett förut. I övrigt finns här inte mycket förutom ett staket som går runt bakgården och i detta staket finns en grind. ”Jag går en sväng”, säger Malva tyst. Man ska alltid tala om när man går någonstans, har mamma sagt. Så det gör Malva. Hon får inget svar från tanten. Vad bra, tänker Malva. ”Då går jag”, nästan viskar Malva.

Hon skjuter upp grinden och går ut genom den.

Utanför bakgården finns en stor äng. Att det är konstigt att det finns en äng utanför affärens bakgård bekymrar inte Malva alls. Äventyrspirret blir bara starkare och starkare.

10