9789186747084

ANTONIA AVALLE

Utsatt

Selinoë Bokförlag

Prolog Äntligen var lektionen slut. Klassen trängdes ut genom dörren. Lättnaden och förväntan var extra påtaglig så här på fredag eftermiddag. Pojkarna hängde omkring skåpen, men ganska snart försvann de ut till väntande cyklar och i vissa fall - några lyckligt lottade hade redan fyllt arton bilar. De som inte hade körkort, kunde ibland få åka med någon kompis. En grupp flickor stod i en klunga i ett hörn och diskuterade kvällens planer.

"Först går vi hem till mig. Min morsa är inte hemma så vi får vara ifred."

"Och sedan går vi till Rox. Petter har lovat att köpa ut."

"Bra. Alex och Jakob kommer helt säkert. Det sa Alex förut -" "Jag hörde att Pierre kommer."

En kollektiv suck hördes från hela gänget. Pierre var den som de egentligen tyckte mest om allihop. Jakob och Alex fick duga, eftersom Pierre vanligtvis inte nedlät sig till att ens se på de yngre tjejerna. Efter en session av intensiv hårborstning, försvann tjejerna ut på skolgården, utan en blick på den allvarliga mörka flickan som blev sittande kvar på bänken.

Hon hängde väskan över axeln och gick långsamt mot utgången. Någon ropade hennes namn och hon vände sig om för att se vem det var.

"Vänta lite, Susanna."

Det var hennes klassföreståndare.

"Innan du går tänkte jag att du skulle vilja veta att du är bäst på det centrala provet i engelska. Bäst på hela 5

skolan, menar jag, fast det är mycket möjligt att du blir bäst i hela Sverige. Du fick alla rätt." "Är det sant?"

"Ja, jag fick precis resultaten och så såg jag dig sitta här, och jag förstod att du skulle vilja veta det. Bra gjort."

"Tack."

Läraren nickade vänligt och försvann åt lärarrummet till. Flickan gick långsamt ut på skolgården. De andra hade försvunnit utom synhåll och det var lika bra. Hon hade inte lång väg hem, och mindre än en kvart senare hängde hon av sig skolväskan i farstun. Ingen annan var hemma än, men hon visste att åtminstone mamman snart skulle vara där.

Vid middagsbordet berättade hon de goda nyheterna för sina föräldrar. Som vanligt berömde de henne. Hon riktigt såg hur stolta de var och det värmde, i alla fall lite grand. Det hjälpte inte när hon satt ensam medan alla andra försvann ut till olika nöjen tillsammans, men ändå.

Hon gick upp på sitt rum och ringde till Markus, men hon nämnde inget om provresultatet. De hade andra saker att prata om. Hon hoppades att han skulle vilja träffas, men han sa inget om det. Kanske blev det nästa dag istället.

Vid åttatiden satt hon i soffan framför tv:n tillsammans med sina föräldrar och såg på Så ska det låta.

Hon älskade musiken och en del av artisterna, särskilt vissa av killarna, och det blev en ganska rolig kväll, även om hon inte kunde låta bli att fundera på vad de andra gjorde. Varför var hon inte också ute och roade sig? Hon var ju i alla fall nästan arton år. Ingen annan hon kände satt hemma med föräldrarna en fredagkväll. I morgon skulle hon definitivt be Markus att följa med ut, 6

åtminstone kunde de ta en pizza. Nu när vädret började bli varmt skulle det vara så mysigt att gå en promenad tillsammans. Kanske kunde de gå på bio också. *** Spänningen stegrades fram emot slutet av showen.

Vem skulle vinna? Till slut stod det mellan en grupp tjejer som framförde ett sång-och dansnummer, en grupp bestående av två killar som sjöng och spelade sextiotalsmusik i Simon och Garfunkelstil och så en ensam pojke som sjöng en cover av Styles gamla hitlåt Vill ha dig från 1980-talet. Medan han sjöng letade sig hans blick ut bland publiken, som om han letade efter någon. En man i fyrtiofemårsåldern följde hans rörelser med stort intresse. Sången var det lite si och så med, men pojken själv var något alldeles extra.

När sista numret framförts igen, drogs ridån för igen och ett par andra artister dök upp för att underhålla i pausen medan juryn överlagde. Det var några av lärarna på gymnasiets estetprogram som showade och spexade och ungdomarna i publiken, som till stor del var elever på skolan, jublade åt de vuxnas tokiga sketcher.

Så kom konferenciern fram till micken. Det var gymnasieskolans rektor som kände att han hade ett rykte att upprätthålla. På åttiotalet hade han en mycket kort period spelat i ett mindre känt rockband och nu ville han gärna ses som lite cool fortfarande. Om han vetat hur lite eleverna imponerades av hans slitna jargon hade han kanske gett upp försöken, men han gjorde inte det och dessutom var talangjakten på våren ett så populärt inslag att publiken alltid applåderade och busvisslade. Det var lätt att ta det som uppmuntran.

"Då ska vi se vad det står här i kuvertet."

7

Rektorn gjorde stor affär av att dra upp papperet där juryns utslag fanns att läsa. Man hade jobbat mycket med att upprätthålla spänningen tills slutet, så nu skulle vinnarna läsas upp i en lite annorlunda ordning än den strikt numerära.

"Andra priset går till -" Här gjorde rektorn en paus och väntade medan trummisen i bandet kom med en trumvirvel för att öka spänningen ytterligare.

"Tommy och Christoffer."

Pojkbandet kom fram och tog emot publikens hyllning och dessutom priset, som var en otroligt ful oformlig klump av metall. Med gemensamma krafter lyfte de upp den och viftade med den i luften ovanför sina huvuden.

Det höll på att gå illa, när Tommy tappade taget en stund, men Christoffer lyckades hålla kvar priset och så försvann de in bakom ridån.

Rektorn log brett mot publiken och funderade på om han kunde övertala de övriga bandmedlemmarna - de som fortfarande var i livet - att återförenas för någon musikfestival. Kanske skulle de kunna ge ut det gamla albumet igen. En ny generation hade vuxit upp, och det var möjligt att deras musik skulle tilltala denna nya publik.

"Så var det förstapriset. Det går till -" Än en gång kom trumvirveln som skulle piska upp lite mer stämning bland publiken. De fyra kvarvarande tävlande satt spända och väntade. Flickorna höll varandra i händerna, medan pojken stod en bit bort med knutna nävar. På lite avstånd såg han närmast arg ut, men om man tittat närmare hade man sett att han stod så, för att det inte skulle synas hur nervös han var.

8

"Pink Ladies."

Publikens jubel visste inga gränser. Tjejerna började gråta och kramade om varandra och skrek ut sin glädje över vinsten. Pojken andades ut och drog sig tillbaka lite.

"Och till slut - en hedrande tredjeplats går till -" Ingen lyssnade särskilt noga längre. Tjejerna skulle lugna ner sig inför sitt sista framträdande. Alla ville ju se och höra vinnarna igen.

När föreställningen var över och alla försvunnit ur lokalen gick pojken med dröjande steg ut i den sena vårkvällen. Det var varmt och solen syntes ännu över platåbergen även om det inte skulle dröja länge innan den gick ner. Nu när alltsammans var över var han förvånad att han inte var mer besviken. Han hade haft roligt med repetitionerna, och finalen hade varit spännande, men mer var det inte.

När han kom fram till den bar dit högskolestudenterna brukade gå, gick han in och satte sig framme vid bardisken. Han beställde en starköl och tjejen som stod där bakom glömde bort att fråga efter legitimation.

Var skulle han sova i natt? På något sätt tog det emot att be Emil igen. Efter så många gånger måste han börja undra vad problemet var. Hanna kunde han bara inte be.

Kanske skulle han ha försökt dröja sig kvar inne i skolan.

Om han hållit sig undan kanske ingen hade märkt att han var där. Det skulle säkert ha gått att sova någonstans där inne. Någon kom och satte sig intill honom men han såg inte upp. Han grimaserade lätt åt ölsmaken. Det var inte gott, men alkoholen värmde och fick honom att känna sig bättre.

"Imponerande."

9

Han vände sig långsamt om och såg undrande på mannen som slagit sig ner intill honom. Talade han till honom?

"Ditt framträdande. Jag satt i publiken och såg det, förstår du. Hej, förresten. Erik."

Pojken presenterade sig.

"Trevligt att träffas. Jo, jag jobbar faktiskt med artister och om du vill kan jag säkert ordna något åt dig."

"Vad då? Här?"

"Nej, nej. I Stockholm. Jag brukar åka runt och ta mig en titt på de unga, nya talangerna ute i landet. Du är precis rätt typ. Vad säger du?"

Pojken funderade. Det här kunde bara inte vara allvar, men han skulle ingenstans och han kunde lika gärna höra på vad mannen - Erik - hade att erbjuda.

"Det låter intressant."

"Jag tänkte väl det. Ska du ha en till?"

Erik pekade på den halvfulla sejdeln. Pojken ryckte på axlarna. Han ville egentligen inte ha mer. Det räckte mer än väl med en starköl per kväll, men varför inte?

Medan bartendern hällde upp mer, sträckte mannen fram ett kort. Artistförmedling, Erik Norlin, stod det och så lite kontaktuppgifter. Långsamt började det gå upp för pojken att det var allvar. Den här mannen erbjöd honom faktiskt jobb i Stockholm, som artist. Det verkade helt osannolikt, men tydligen var det sant. Han började beräkna hur många veckor det var kvar av vårterminen.

Så här i slutet av terminen var det mest lov, så det var egentligen bara fråga om en knapp månad, inte ens det.

Tre veckor kanske, om man räknade bort alla lov.

10

"Du sjunger, hörde jag. Kan du något mer?"

Pojken tänkte efter. Han hade ju varit med i några av de pjäser och musikaler som musikläraren satt upp.

"Jag har varit med i några pjäser och musikaler - fast bara på skolan."

"Där ser man. Skådespelare också. Jag ska vara helt ärlig, i början kan det nog inte bli tal om varken musik eller skådespeleri, men modelljobb kan jag ordna direkt.

Nu när som helst."

"Modelljobb?"

"Ja. Är du intresserad?"

Det kunde egentligen ha varit vad som helst. Vad som helst var bättre än det han hade här. Men menade Erik verkligen allvar? Skulle han kunna ordna jobb åt honom bara så där?

"Jag har inte fyllt arton än."

"Jaså. Men det är inget problem. Det fixar sig. Så du är intresserad då? På riktigt? För om du bara tänker slösa bort min tid -" "Nej, jag är intresserad."

"Nu direkt?"

Han tänkte efter. Det blev ändå inget av betygen. Om några veckor var hans andra gymnasieår slut och han skulle få IG eller streck i de flesta betygen fast han under hela grundskolan klarat sig bra. Vad tjänade det till att gå ur skolan?

"Ja." "Okej. Vi säger så."

11

Erik sträckte fram handen och efter en viss tvekan tog pojken den och skakade den.

"Då så. Du kommer inte att ångra dig."

Pojken följde med Erik till hotellet där han bodde och väntade medan receptionisten ordnade ett rum åt honom.

Inte en gång frågade Erik något om hans föräldrar eller om han ville hem och packa eller så. Fast det spelade ingen roll. Om han aldrig behövde sätta sin fot hemma igen skulle det passa honom perfekt. Han ville bara bort och Stockholm skulle förhoppningsvis vara tillräckligt långt bort. ***

12