9789186747077

ANTONIA AVALLE

Inte här hos oss

Selinoë Bokförlag

Del 1 Dag 1: Det var en helt vanlig måndagmorgon i slutet av maj.

Nu var det inte långt kvar tills Klara skulle ta studenten, bara ett par veckor egentligen, om man inte räknade loven. Hon duschade, klädde på sig och gav sig iväg till skolan. Solen sken från en klarblå himmel, med bara några få molntappar här och där. Klaras yngre syster Emma sprang ikapp henne, flämtande efter språngmarschen. Snart var det slut på hennes första år på gymnasiet. En bit utanför skolgården väntade Martin.

Emma sneglade på sin syster och skyndade sig vidare utan henne. Om hon hade tur skulle Markus vänta på henne vid skåpen i korridoren.

På eftermiddagen möttes systrarna vid cykelställen.

Syrenen blommade och doftade underbart, humlorna surrade och en och annan fjäril hade vågat sig fram. Men när flickorna kom hem och satte på tv:n, var nyheterna illavarslande. Det gällde konflikten som de kunnat läsa om i tidningarna i flera månader, i alla fall hade de en känsla av det, fast ingen hade ägnat det särskilt stor uppmärksamhet. Men även om politik inte låg särskilt högt på deras lista över intressen gick det inte längre att missta sig på situationens allvar.

Klara fick en olycksbådande föraning. Hade inte det här hänt förut? Inte i Sverige naturligtvis, men så där femton år tidigare? - på Balkan - i Bosnien och Kosovo, 5

och lite mera nyligen i Kaukasus ochTjetjenien och alla de där platserna med namn som nästan var omöjliga att uttala. De hade läst om det i skolan och en kväll för inte så länge sedan hade det gått en dokumentär på tv.

Eftersom Klara var så intresserad av historia, hade hon velat följa programmet. Hon hade slagits av hur oväntat det hade varit. Alla tycktes ha tagits med överraskning.

Jugoslaverna - som de hade kallats då - hade ju vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen och Sarajevo hade ordnat ett OS. Så plötsligt en dag hade dessa vanliga stadsbor fått ducka för krypskyttar vid övergångsställena.

Tills idag hade ingen av dem riktigt fattat hur allvarlig situationen var. Statsministern skulle hålla tal till Folket klockan sex. Emma ville ringa till sin mamma och försöka få henne att komma hem tidigare. De borde lyssna på det här tillsammans. När hon nämnde det för Klara, höll hon med. Deras mamma var lika omskakad över de dåliga nyheterna som de. Hon lovade att hon skulle vara hemma långt före sex.

Under tiden gick båda systrarna utan att säga ett ord om det, in på sina rum och började packa. De bara visste att det skulle bli nödvändigt. Klara packade också Miras skålar, filten och leksakerna. Så fort hon rörde vid kopplet och halsbandet, började hunden vifta uppspelt på svansen och sträckte upp tassarna i luften. Hela nosen rynkades på samma urgulliga sätt som hos alla golden retriever.

Klara blev tvungen att göra henne besviken och släppte bara ut hunden i trädgården i fem minuter.

6

När deras mamma kom hem tog hon Mira med sig in.

Hon såg att flickorna hade packat, men sa inget om det.

Istället gick hon in på sitt rum och packade själv. Som genom en outtalad överenskommelse kommenterade ingen av dem beslutet de alla hade kommit fram till. Efter nyheterna, som var väldigt nedslående och talet statsministern höll som inte innehöll någonting som kunde trösta folket, åt de middag tillsammans. Så fortsatte de packa.

Det var tur att de hade en så stor bil. En minibuss för att vara exakt. Tillsammans kämpade de med att bära ut den enda riktiga släktklenoden de hade och lastade in den i bilen. Det var en hög sekretär, som en av deras förfäder själv byggt, och de kunde bara inte tänka sig att förlora den. När det var avklarat, fokuserade tjejerna på att få med sig datorn, CD:arna och musiksamlingen ut i bilen.

Böcker och DVD:er kom därnäst. Eftersom DVDspelaren och TV:n skulle ta upp för mycket utrymme kom de överens om att lämna kvar dem.

De gick alltid att ersätta. Köksattiraljer, däribland en vacker servis och lite annat porslin fick också plats bland deras omhuldade ägodelar. När bagageutrymmet bak i bilen blev fullt, började de stapla saker uppe på taket. Tills långt efter solen gått ner fortsatte de packa allt de kunde.

Innan bankomaterna stängde för natten körde deras mamma iväg och tog ut alla kontanter de hade tillgång till.

Det var en otäck sista utväg, eftersom de pengarna egentligen behövdes för huset och för att betala

7

räkningar. Men som situationen var skulle de behöva alltihop själva.

De glömde inte bort sina smyckeskrin. Där fanns en massa prylar som de inte brydde sig särskilt mycket om men som kunde förvandlas till kontanter om det behövdes. Omkring midnatt var de klara. Fast de var trötta unnade de sig inte att vila. Det sista de lyckades klämma in var all mat de hade i kylskåpet, skafferiet och frysen. Nästa dag, när affärerna öppnade, skulle de handla mer på vägen. Efter en sista titt på huset där de trivts så bra, satte de sig i bilen. Mira låg vid Klaras fötter. Så gav de sig iväg. Emma hade till och med kommit ihåg att klämma in krukväxterna i bilens överfyllda inre. Det var otroligt tursamt att Mira var en utställningshund.

Hennes vaccinationer var i ordning, till och med den mot rabies. Det här var en hund som var beredd på att resa. Klara och Emma hade tänkt åka ner på kontinenten och ställa ut Mira på en av de stora internationella hundutställningarna den sommaren. Nu skulle de åka tidigare och hundutställningar ingick inte riktigt i deras planer.

"Vi måste köra förbi Martins och Markus hus också, mamma."

"Ja, jag förstod allt det. Okej, vart ska vi först?"

Hemma hos Martin var ingen hemma, så de fortsatte till Markus hus. Där var Martin också, visade det sig.

Emma och Klara stod rastlöst och väntade på

8

yttertrappan medan ringsignalen surrade. Det var Markus som öppnade. Tjejerna började prata i munnen på varandra.

"Snälla, ni måste följa med oss."

"Om ni börjar packa nu genast -" Martin skakade allvarligt på huvudet.

"Det går inte. Jag kan inte åka nu direkt. Min pappa har inte kommit hem än och -" "Men det blir för sent. Snälla."

Markus svalde hårt.

"Nej, Martin har rätt. Min pappa är inte hemma heller.

Han jobbar över på kontoret. Krisen inverkar på deras jobb också. Men så fort han kommer tillbaka så -" "Kan du inte ringa? Om de skyndar sig så hinner ni nog ikapp oss, eller så väntar vi."

"Klara, jag kommer så fort jag kan, men jag kan inte åka än."

"Han har rätt, Emma. Jag ska prata med pappa, och jag är säker på att han håller med." "Åh, okej."

Klara tog ett djupt andetag. Det här var så svårt.

"Jag förstår att det inte är rättvist att be er att åka utan dem. Men lova att du kommer så fort du kan."

9

"Det lovar jag."

"Jag också."

När tjejerna långsamt och tvekande gick ut till bilen, var de inte de enda som grät. Det hade varit så svårt att slita sig. Skulle de någonsin få se killarna igen?

10