9789186747008

IRIS QVÄNSKOG

De röda äpplena

Selinoë Bokförlag

Prolog ”Vilket häftigt litet hus.” ”Mmm. Vem tror du bor där?” ”Ingen aning. Vi går runt och kollar baksidan.”

Axel gick före. Han ville alltid visa sig tuff, fast innerst inne visste han att han var mycket fegare än sin bästa vän. ”Har du sett?”

När flickan kom bakom huset såg hon vad Axel menade. Där stod ett stort gammalt äppleträd. Det var inget speciellt med själva trädet. Det var istället äpplena som var väldigt annorlunda. ”Har du sett något så rött?” ”Tror du de är målade?” ”Var inte dum. Vem skulle måla äpplen?” ”Jag måste ha ett. De måste smaka jättegott.” ”Akta dig. Någon kan se dig.” ”Jag är inte rädd.”

Axel tog ett steg närmare och sträckte ut handen efter ett av de egendomliga äpplena. Plötsligt drog han tillbaka handen som om han bränt sig. ”Vad är det?” ”Hör du inte? Vi måste härifrån.” ”Vad är det som händer?” ”Jag vet inte. Spring!”

5

Båda barnen vände om och sprang. De slutade inte springa förrän de var hemma igen och det skulle dröja länge innan de på nytt besökte det lilla torpet ute i skogen.

6

”Helena? Hur är det?”

Jag måste ha slumrat till. Ända sedan olyckan hade jag tillbringat varje dag hos Fredrik. Det hände till och med att jag stannade hela natten om jag råkade somna i stolen intill honom. Varje kväll satt jag vid hans sängkant och pratade med honom, men för det mesta blev konversationen ganska ensidig eftersom den jag älskade, mer och mer drogs ner i någon sorts halvdvala. ”Helena, det här är viktigt.”

Fredrik lät allvarlig, och utan att egentligen lyssna på honom sken jag upp, lycklig över att han var vaken. ”Hej, älskling, vad roligt att du är vaken. Och så sitter jag här och sover.”

Jag kramade hans hand och böjde mig fram emot honom och kysste honom helt lätt på läpparna. Först besvarade han kyssen, men sedan drog han sig undan så gott han kunde och betraktade mig med en allvarlig min. ”Det är just det jag menar. Du sitter här och låter livet rinna förbi dig. Det är ju en annan sak för mig. Jag kan inget annat, men du skulle kunna vara där ute och leva.”

Fredrik nickade ut genom fönstret, där den vackra höstsolen lyste från en klar himmel. Tankfullt, rynkade jag pannan, men skakade hastigt av mig den där obehagskänslan som så ofta börjat komma över mig den senaste tiden. Det var som en föraning om att något förfärligt skulle komma att inträffa. Det fanns absolut

6

ingenstans jag hellre ville vara nu än vid Fredriks sida, men när jag såg Fredriks oroliga min försökte jag lugna honom. ”Var inte dum nu, det är klart att jag stannar hos dig.

Du är snart på benen igen och –” Jag tystnade. Innerst inne visste jag att det inte var möjligt även om jag hade svårt att erkänna det. Fredrik skulle aldrig kunna gå igen och jag var på väg att förlora honom. Om det värsta skulle hända så skulle det bli andra gången i mitt liv som jag förlorade någon som stod mig nära. Första gången var för länge sedan, men det var fortfarande alltför smärtsamt att tänka på, så jag tryckte ner de tankarna så långt jag kunde i mitt medvetande. Om jag bara kunde glömma. Fast var det möjligt eller ens önskvärt? Fredrik gav sig inte utan fortsatte. ”Jag är en belastning för dig, det inser du väl? Du skulle ha det mycket bättre utan mig.”

Fredrik svalde en snyftning. Han tittade på mig med sina allvarliga blå ögon. Han såg så sorgsen ut att jag bara ville dra honom till mig och krama honom. Jag önskade jag kunde säga till honom att allt skulle bli bra, men min förtvivlan och ilska blockerade alla andra tankar. Med en säkerhet som jag egentligen inte kände försökte jag få honom att förstå. ”Vi kan naturligtvis inte ge upp nu, älskling. Om vi gjorde det skulle det ju innebära att han vann. Han kom undan för lätt, tycker du inte det? Du blir skadad för livet 7

och han får villkorligt. Det är tydligen lagligt att supa till och köra på någon."

Det märktes att Fredrik inte riktigt hörde mig. Han slöt ögonen och vände sig bort från mig. ”Jag orkar inte mer nu. Att se dig och –” ”Det är klart att du ska få sova. Här pratar jag på när du är trött. Jag går ner till kafeterian och skaffar något ätbart eftersom jag borde få något i mig. Jag lovar att komma tillbaka så snart jag kan.”

Innan jag hade hunnit prata färdigt sov Fredrik. Det var en konstig, tung sömn. Jag såg ner på honom med en blandning av irritation och kärlek. Samtalet hade gjort att jag kände jag mig alldeles tom inuti. Hur kunde han kräva av mig att jag skulle lämna honom? Bara tanken på det kändes helt fel. Jag sjönk ner intill honom och grät stilla.

Fredrik såg sig oroligt omkring. Han visste först inte var han var och hade ingen aning om hur han kommit dit. På något sätt var omgivningarna bekanta, men samtidigt inte. Skogen verkade tätare och mörkare än någon annan han tidigare sett. Kylan och rädslan fick honom att känna sig illa till mods. Träden såg gamla och knotiga ut och växte så tätt tillsammans att det var svårt att ta sig förbi dem. Den slingrande stigen han gick på var till stor del övervuxen som om ingen gått där på mycket länge.

Någonstans långt borta hörde han ett skratt. Det var ett metalliskt skratt som fick Fredrik att rysa. Vem skrattade och åt

8

vem? När han försökte ta sig därifrån märkte han att benen inte lydde honom. Det kändes som något hårt och knotigt höll fast honom. Fredrik försökte ta sig loss, men det gick inte. Något rev honom i ansiktet. Var det grenar eller, han ville nästan inte tänka tanken, kanske händer?

Han försökte få tag i det som höll honom fast, men han kunde inte röra händerna. Nu började Fredrik gripas av panik. Hur skulle han komma loss? Han snyftade högt och gnydde hjälplöst.

Men vem skulle kunna hjälpa honom? Visste någon ens att han var här? När han var på gränsen av vad han orkade med, tyckte han sig höra en röst, helt nära, som ropade hans namn. Rösten verkade bekant på något sätt och den fick honom att känna sig lite lugnare. Han anade egentligen vem det var, men det var ju omöjligt.

Axel var ju borta. Det lät som Axel, men ändå inte. Axel hade inte varit mer än tolv år när han försvann. Den som ropade på honom verkade äldre. Han försökte påkalla uppmärksamhet. ”Hjälp mig! Jag kommer inte loss.”

Ingen svarade på hans rop och han kunde inte längre höra rösten som hade ropat. Fredrik blev allt mer panikslagen. Tunga tårar rann ner för hans kinder och han skrek ut sin förtvivlan och skräck.

"Snälla, hjälp mig!"

9