9789186729516

En uppväxt i skuggan av Securitate

Översättning Ylva Mörk

www.2244.se ISBN 978-91-86729-51-6 Originalets titel Burying the typewriter Copyright © Carmen Bugan 2012 Först publicerad av Picador 2012 Tryck ScandBook AB, Falun 2014

Till min son Stefano och min dotter Alisa Vi stod bland dem som ägde sitt land, talade om våra hemländer som om de vore inom räckhåll Ur ”På flyktingträff”

Dokument ur Securitates arkiv, under rubriken FOTOGRAFISKT BEVISMATERIAL ”När vi lyfte på plastsäcken såg vi en vit plastbehållare som grävts ner på 40 centimeters djup.” Socialistiska republiken Rumäniens stämpel samt underskrift av överste Coman, ansvarig för brottsutredningen.

FOTOGRAFISKT BEVISMATERIAL ”Fotografiet visar en skrivmaskin, efter att den lyfts upp ur behållaren. Skrivmaskinen är en ’Erika’ av modell 115, ­serienr 6368642, tillverkad i Tyska demokratiska republiken (Östtyskland).” Socialistiska republiken Rumäniens stämpel, överste Comans underskrift samt CNSAS stämpel.

Tack

Alla namn och händelser som omnämns i denna bok är hämtade ur verkligheten och beskrivna så som jag minns dem. Jag hörde en gång någon säga att romaner är mer trovärdiga än memoarer. Jag kan se poängen i det resonemanget, särskilt när det gäller memoarer, i motsats till självbiografier. Alla eventuella felaktigheter i boken får därför tillskrivas mitt minne.

Jag har ingen önskan att döma eller peka finger åt någon eller att skambelägga de enskilda säkerhetspoliser som var satta att övervaka min familj. Securitate var en organisation verksam under kalla kriget i Rumänien med uppdrag att skydda den kommunistiska regimens och president Nicolae Ceaușescus intressen, i synnerhet under 1980-talet då förtrycket nådde sin höjdpunkt. Jag hoppas att det arkivmaterial som återfinns i slutet av denna bok ska ge läsaren en inblick i den politiska kontexten för mina minnen. Kanske kan det också illustrera det faktum att det politiska och det personliga är oupplösligt förenat under vissa perioder av historien.

Min familj har gett sitt tillstånd till publiceringen av arkivmaterialet. Jag vill också tacka Nationella rådet för studier av Securitates arkiv (CNSAS) i Bukarest, som gav mig tillgång till min fars personakter. CNSAS har försäkrat mig om att jag kan publicera allt material, inklusive foton, och att jag kan använda samtliga förekommande personers riktiga namn. Det dokument de hänvisar till är OUG24/2008 enligt lag 293/2008 i Monitorul Oficial. Eftersom CNSAS har

vägrat att ge mig ett skriftligt tillstånd med hänvisning till att det inte behövs, tar jag dem på orden. Förutom personer med officersgrad inom Securitate och polisen har nästan alla, inklusive min far, ett kodnamn – hans var ”Andronic” – och först nu börjar jag få brev om angivarnas verkliga identitet.

En något annorlunda version av ett av kapitlen fick en finalplats i tävlingen New Writing Ventures Awards 2007 (Storbritannien) och har publicerats på tävlingens webbplats, och en tidigare version av ett annat kapitel har publicerats i webbtidskriften International Literary Quarterly. Dikten ”På besök i mitt födelseland” fick hedersomnämnande i tävlingen National Poetry Competition 2010 (Storbritannien) och har publicerats på Poetry Societys webbplats. Jag vill framföra ett stort tack till Wolfson College, Oxford University, för det litteraturstipendium som har gjort det möjligt för mig att skriva denna bok.

Innehåll

På besök i mitt födelseland 12 Gamla fotografier 15 Bunicu och Bunica: Drăgă neşti, 1975 19 Högtider 34 Huset av halm 42 Jordbävning 46 Svarta havet 50 Änglarna i Bunicas dröm 53 Grundgjutning 56 Händerna i fönstret 76 Den begravda skrivmaskinen 87 Vattenmelonbarnet 96 10 mars 1983 108

Mammas dröm 125 Audiens hos min far i fängelset 135 Mina föräldrars skilsmässa 146 Aiud 159 Amnesti 170 Husarrest 181 Besöket på amerikanska ambassaden 192 Sista sommaren med Bunicu Neculai 205 Adjö min by, oktober 1989 216 Åter i Rom, 2006 228 Efterord: Akterna, 2010–2011 232 Appendix: Arkivmaterial 247

På besök i mitt födelseland

Tyrannen och hans fru grävdes upp för att få en ordentlig begravning; det är tjugo år sedan de sköts mot en vägg en juldag i snön. * Svarta havets fiskar är döda. Vågorna rullar dem mot stranden. Traktorer kammar sanden. Vi står i vatten­ brynet viskande, glansögda, torra i halsen av hettan.

Herrelösa hundar ylar i natten likt körer av stympade änglar, kretsar runt oss på stigar i bergen, vid bensinstationer, affärer, på gator och parkeringar.

Längre ut i vildmarken saktar vi in där häst och föl går hem till lerhyddan på egen hand. Kor korsar vägar ensamma om kvällen. Bjällrorna klingar.

Människor sitter på träbänkar utanför husen, räknar timmarna till mörkret medan bergens skuggor smeker deras huvuden.

Vidare över den dammiga slätten till min by: En tandlös man från tjugo år sedan ber om pengar, säger att han jobbade åt oss.

12

*

Jag söker efter hovavtryck på gården mellan stallet och köksfönstret, men de är borta liksom tiden då båda mina fötter rymdes i en hov.

Vi sätter oss att äta på verandan när två sparvar cirklar över bordet, lågt och snabbt, lyckliga! ”Mina mor­ föräldrars själar”, tänker jag högt, men min kusin säger: ”Nej, sparvarna har byggt bo under takskägget, titta där bakom vinet.” Bon stora som kupade händer, kvistar och gräs. Fågelsång glider i luften ovanför oss.

I rummen som trots allt är kvar finns ingen symaskin, inga gamla möbler med snidade blommor i valnötsträ.

Inga rosenbuskar klättrar på fönsterblecken utanför.

Här, vår brunn, en urna i sprucken cement. Förbi skuggor av syrener, päron och kvitten går jag i frambesvärjda hovavtryck, drar i kedjan, känner den våta lukten av rost.

Den fläckfria himlen krusar sig i plåthinken i min famn.

Så brukade jag bära varma gåsägg nära huden för att inte krossa dem: ”Jorden kommer att minnas dig”, sa mormor och morfar.

En dröm som inte slår in, men hit har jag kommit på jakt efter hovavtryck och tecken från sparvar.

Rumänien, juli 2010 13

Gamla fotografier

Med jämna mellanrum flyttar min mor runt familjefotografierna i huset; det brukar gå några veckor mellan varven. Hon flyttar också på alla sängar och mattor och ställer varje flyttbart bord framför ett nytt fönster. Sedan ringer hon till mig.

Min far bygger ett nytt garage till varje nytt hus vi köper, men det är aldrig själva garaget det handlar om. Han tar sina älsklingsbilder av oss till en fotobutik, förstorar och ramar in dem och sätter upp dem bland alla verktyg. På senare tid har han inrett en skrivarstuga åt sig i ett skjul i trädgården där han sitter och författar brev till världens presidenter. Han berättar om det eländiga glömskans tillstånd som han har förpassats till sedan vi emigrerade till USA. Sedan vi flyttade in i Thelmas källare den 17 november 1989, den snöiga kväll då vi för första gången landade på amerikansk mark, måste jag ha flyttat minst femton gånger. Varje gång jag hälsar på mina föräldrar grälar vi om att jag inte vill bygga ett hus på deras tomt och bo där tillsammans med min bror och min syster och våra familjer. Och så städar jag huset och flyttar runt alla fotografier på väggarna. Sedan ringer jag mamma på jobbet och säger åt henne att skynda sig hem för att se det nya arrangemanget. Min bror valde den militära banan, min syster vill fortfarande bli resande sjuksköterska och själv har jag bott i USA, Irland, Storbritannien och på den fransk-schweiziska gränsen och skrivit dikter om att vilja vara rotad på en enda plats som jag aldrig kommer att lämna.

15

Det fotografi min far älskar allra mest är det som föreställer hans dramatisering av sin protest mot Ceaușescu och den kommunistiska regimen i Rumänien 1983, då han utlämnade oss åt Guds vilja och säkerhetspolisen, Securitate. Han poserade för oss på Helen Street med en amerikansk bil som han hade försett med vår gamla Dacias registreringsskylt (2GL 666). På biltaket, längst fram, sitter ett svart plakat på vilket han med stora vita bokstäver skrivit: CĂL ĂULE, NU TE VREM CONDUCĂTOR, Brottsling, vi vill inte ha dig till ledare. Längst bak sitter ett annat plakat som i översättning lyder: Militären, rättsväsendet, polisen, vad är det ni försvarar, Ceaușescus dynasti eller mänskliga fri- och rättigheter? Han är klädd i samma svarta kostym som han hade på sig när han demonstrerade 1983, när han släpptes ur fängelset vid den allmänna amnestin 1988 och på tåget mellan Tecuci och Rom i slutet av 1989 då vi jagades ut ur landet med dödshot och inledde vår exil i Michigan. På bröstet har han nålat fast en papperslapp där det står Jag slåss för mänskliga rättigheter.

Dessutom håller han i ett gigantiskt porträtt av Ceaușescu som han har dekorerat med svarta band och den rumänska flaggan, som en symbol för tyranniets död. Varje gång jag presenterar min far för mina vänner vill han prata om det här, och så fort han vet att det finns en chans att han kommer att träffa någon ny person tar han med sig en liten kopia av bilden, som ett pass, för att visa att han inte är vilken gammal simpel invandrare som helst.

I mors sovrum sitter för tillfället ett svartvitt fotografi av min syster och mig, uppklädda inför en uppvisning i lekskolan. Evenemanget gick av stapeln i byns samlingslokal, där jag reciterade min första dikt på scenen och sjöng en sång om svamparna som dansar med röd- och vitprickiga hattar i skogen. Uppe på huvudet har jag en stor, pionliknande vit rosett 16

som jag försöker balansera medan jag ler brett mot kameran.

Min syster bär en mössa som ska föreställa en svamphatt.

Det här fotot, liksom alla de andra, tvingar sig på väggarna på West River Drive; de tillhör den typen av gamla saker som får en att känna att ens liv (den version i vilken man befinner sig i nuet tillsammans med versionen från de gamla bilderna) är på låtsas. Jag minns när jag var liten och satte upp fotografier på väggarna i vårt nybyggda hus. Vi gick från rum till rum och satte upp bilder i guldglänsande ramar som matchade gardinstängerna av mässing. Min syster och jag fick välja ut bilderna och bestämma var de skulle sitta, precis var vi ville, så vår lekskolebild hängde ovanför bokhyllan i hallen där alla kunde se den när de tittade på böckerna.

Första gången våra fotografier plockades ner från väggarna var när säkerhetspolisen kom och sökte igenom huset efter fars demonstration. Jag var hemma med min farmor, som far hade ringt och bett komma över och ”umgås lite” med mig, för mor låg på sjukhus efter en komplicerad förlossning då hon fött min bror, och far sa att han måste ”resa bort ett par dagar”. Min syster var på sin gymnastikskola. När Securitate drog ner familjeporträtten från väggarna och slängde dem i högen med filtar och kuddar som de hade rivit ur sängarna var jag tolv år gammal.

När jag är hemma och hälsar på mina föräldrar i Michigan händer det ibland att jag tar fram de rumänska foto­ albumen längst ner i högen som mamma förvarar i ett skåp i vardagsrummet. Mina föräldrar har sitt röda album och min syster och jag har var sitt grönt. Trots att alla bilder är svartvita minns jag precis vilka färger kläderna hade och hur den dammiga grönskan såg ut. Nu kan jag också se hur olika våra liv har varit sinsemellan. Fotografierna och ikonerna har, trots att de flyttats från väggarna till en hög med bråte för 17

att sedan åter sättas upp på diverse andra väggar, blivit till en skattgömma som ger oss styrka när vi känner oss vilsna. De är genvägar till svunna tider. Jag kallar dem ”vårt första arv”.

Vårt ”andra arv” är arton volymer på sammanlagt nästan 1 500 sidor som jag alldeles nyligen har fått se på Nationella rådet för studier av Securitates arkiv (CNSAS) i Bukarest. Jag fick tillgång till arkiven efter att jag hade skrivit färdigt den här boken. Det jag fick läsa var en del av det hemligstämplade material som finns i de akter den kommunistiska regeringen förde över min far från 1961 fram till dess att vi emigrerade till USA i slutet av 1989, bara några veckor före revolutionen.

De dokumenterar hans liv som politisk dissident och hans tre fängelsedomar, av vilka jag var med om en. Jag finns inte med i min fars akter och syns inte heller på fotot av den begravda skrivmaskinen som mina föräldrar använde för att skriva antikommunistisk propaganda, och jag nämns inte i förhörsprotokollen. Men mitt hjärta slår mellan raderna i dessa rapporter; jag befinner mig precis i utkanten, som en osynlig ande. Den historia jag berättar här är den som jag är med i, den som rör min fars sista fängelsevistelse. Den innehåller inte någonting av det jag gjort under de tjugo år som gått sedan vi lämnade Rumänien, från oktober 1989 till juli 2010, då jag fick tillgång till det tidigare hemligstämplade materialet och tillsammans med min mor satt i arkiven och betraktade våra liv som om de hade levts av några andra. I denna bok vill jag bara tala om min barndom, en barndom under vilken en skrivmaskin begravdes, grävdes upp, begravdes och grävdes upp på nytt av två människor som hade barn som de önskade en bättre framtid. Så den här berättelsen börjar på 1970-talet, några år efter att jag föddes, vid ungefär den tid då jag började minnas saker och min far redan sedan länge gick under kodnamnet ”Andronic”, ett namn som vi aldrig hade hört talas om förrän i somras.

18

Bunicu och Bunica: Drăgănești, 1975

”Mînă caii, Neculai! Mînă caii, Neculai!” (Mana på hästarna, Neculai!) Jag är nästan fem år gammal och morfar Neculai kommer i sin hästdragna kärra för att hälsa på oss i vårt nya hus. ”Ho, ho, Steluţa”, hör jag honom ropa till hästen, ”ptro, Steluţa”, precis utanför grinden. Jag rusar ut och rakt in i hans famn.

Pappa kommer skrattande efter. ”Du har verkligen bra hörsel, Carmenuţo!” Så hälsar han på morfar och tar i hand.

Morfar har alltid på sig samma dammiga, svarta kostym, men i dag har han ingen valnötsolja i håret eftersom det inte är söndag, så det vita håret som sticker fram under hatten är alldeles rufsigt. ”Mamma, mamma, Bunicu är här”, ropar jag med armarna om morfars hals. Hans hår kittlar mig i ansiktet.

Mamma visar runt honom i huset som vi har köpt av den gamle prästen som har flyttat från byn. Vi går in genom dörren vid jasminbusken allihop. Vardagsrummet luktar fortfarande rökelse och gamla människor efter prästen och hans fru, men resten av huset stinker malkulor från våra flyttlådor. ”Den nye prästen är bra”, säger morfar. ”Han bor vid lekskolan, så han kommer att lära känna alla här, och på dagarna sitter han och spelar kort med sin fru på verandan, har jag hört.”

Mamma suckar: ”Åh, det var en förfärlig skandal, det där med den gamle prästen!”

19

Men jag lyssnar inte på deras prat. Jag rynkar på näsan och pussar morfars stubbiga kind. ”Får jag följa med dig hem?” ”Men ska du inte visa Bunicu huset?” frågar mamma. ”Visst.”

Varje rum har två dörrar som leder vidare in i andra rum.

Det är en labyrint av trånga små utrymmen med sopkvastar och skor slängda i hörnen och massor av leksaker på golvet i det rum som min syster Loredana och jag delar. Dörren till köket är blå och mycket låg, så morfar måste böja sig för att komma in, och jag griper tag i dörrkarmen från hans famn.

Inne i köket visar jag honom den kvadratiska lilla öppningen i väggen till matsalen. ”Här är vårt titthål.”

Förutom titthålet tycker min syster och jag inte att prästens hus är mycket att ha. Vi tycker mycket bättre om morfars och mormors. Loredana, som jag nästan alltid kallar Dana och pappa kallar Dănuţa, är ett år yngre än jag och familjens busunge. Hemma hos morfar älskar hon att reta kalkonen tills den burrar upp fjädrarna så att den blir tjock som en tunna och de bleka skinnpärlorna runt halsen blir alldeles röda. Då blåser hon själv upp sin lilla kropp och fräser åt kalkonen, skriker och härmar dess kluckande läte medan hon slänger med sitt mörka hår. Ögonbrynen hissar hon upp högt över sina mörka ögon och röda kinder. Här finns det inte så mycket att leka med.

Morfar har ställt kärran utanför grinden. När vi har gått ut och jag sitter på hästen, tar jag på mig morfars dammiga svarta hatt som ramlar ner långt över ögonen och luktar hö och morfars svettiga hår. Jag skjuter upp hatten i pannan så att jag kan se. Hans blågrå ögon fylls av ljus och hans höga kindben av sol. Alla skrattar högt när jag härmar mormor Anghelina och ropar som hon brukar göra när de åker till marknaden i Tecuci: ”Mînă caii, Neculai!” Hästen börjar 20

lydigt gå. Jag blir förtjust. Jag vill följa med morfar hem i kärran. Pappa lyfter ner mig från hästen. Bunicu pussar mig på kinden, klättrar upp på kuskbocken utan mig och tar sin piska. När han smackar åt Steluţa sätter hon fart igen och jag springer skrikande och gråtande i dammet bakom vagnshjulen. Jag försöker hinna i kapp dem, men det går inte. Näsan och ögonen fylls av damm, jag börjar hosta och gråta ännu mer och överröstar kloppeti-kloppet från Steluţas hovar. * Jag tycker inte om att vara med mina föräldrar, för de är alldeles för stränga. Jag älskar att dra med händerna över de välpolerade möblerna så att det blir fingeravtryck på de blanka borden och glasskåpen, och då blir jag straffad. Mamma är helt besatt av att städa och vi får inte ha på oss skorna inomhus.

Min syster och jag får inte ta in katterna och hundarna i huset.

Vi måste äta på bestämda tider och sätta i oss stora tallrikar med tomatsallad efter middagsvilan innan vi får gå ut och leka.

Och vi får bara vara ute i en timme eller två. Dessutom gillar mamma att ”observera” hur Loredana och jag uppför oss, så vi får skäll hela tiden och det är vi inte vana vid. Våra morföräldrar skällde inte ens på oss den dagen zigenarna kom med sin kärra och bad min syster och mig att ge dem majs i utbyte mot vildäpplen. Loredana, vår kusin Florin och jag sprang till förrådet och hämtade så mycket majs vi kunde bära i våra tröjor.

Vi sprang fram och tillbaka många gånger, men när Bunica kom ut och såg vad vi höll på med sa hon bara åt zigenarna att det fick räcka med majs nu. Hemma hos våra föräldrar finns det alldeles för många regler, så min syster och jag vill hellre bo hos mormor och morfar, mammas adoptivföräldrar.

Mamma blev adopterad när hon var tre år, på sin mors 21

begravning. Mormor Anghelina gav henne en sked honung och sedan följde hon efter henne och morfar Neculai hela vägen hem till deras hus. Mammas biologiska mor dog när hon födde mammas yngsta syster, som också dog. På begravningen togs mammas storasyster Balașa, som redan var elva år gammal, om hand av en moster som behövde hjälp i hushållet.

Mammas biologiske far hade tuberkulos och hostade under hela begravningen, så alla visste att han inte kunde ta hand om några barn. När han ett par år senare var döende togs han om hand av mammas adoptivföräldrar, men han fick ligga i ett skjul bakom huset och mamma måste kalla honom ”herrn”, eftersom de var rädda att hon skulle minnas att han var hennes far och sörja honom när han dog. Mammas bror Ștefan fick bo hos en annan moster, för han var också äldre och kunde vara till nytta på gården. Ingen ville ha min mamma eftersom hon var så liten, så när mormor Anghelina såg henne springa barfota i dammet efter begravningståget tyckte hon synd om henne. Hon skickade hem morfar Neculai efter en burk honung, och när de hade gett henne en sked ur den ville hon inte släppa dem. Det är en historia som jag alltid har kunnat utantill.

Bunicu och Bunica, det är så vi säger morfar och mormor.

Loredana är Bunicus flicka och jag är Bunicas, och det betyder att Loredana får mata hästen före mig och jag får mata duvorna och hönsen före henne. På morgnarna, strax före soluppgången, när tuppen ropar sitt kuckeliku, går Bunica raka vägen till skafferiet där hon har säckar med säd och majs. Hon fyller två byttor och går ut barfota. Ibland tittar jag bara på från sängen, invirad i de färggranna täckena som hon sytt av gamla kläder och lakan. Loredana brukar bara vända sig på sidan och fortsätta snarka. Men de flesta morgnar rusar jag efter Bunica ut över den kalla, fuktiga marken och så 22

slänger vi ut nävar med säd som smattrar som regn mot den kala fläcken mitt på gården. Duvorna kommer flygande från duvslaget (som Bunicu ser efter och reparerar varje år) i ett moln av vingar över oss. Sedan kommer alla hönsen, tupparna, kalkonerna och gässen för att sätta i sig majsen. Vi tar tag i hönorna och känner efter att krävan är full innan vi slutar mata dem. Det är ett sådant oväsen på gården av alla väsande gäss, de gula kycklingarna som piper med sina små näbbar och kalkonerna som burrar upp sig och fräser!

Sedan måste vi mjölka kon, så Bunica hämtar sin pall och den blå plåthinken och går bakom huset. Hon pratar lågmält med kon medan hon kramar hennes spenar mellan tumme och pekfinger och mjölken rinner varm och väldoftande ur hennes händer. Klänningen ligger som en äng med blå blommor över hennes knän. Sedan matar vi grisarna, som luktar så illa och ser så hemska ut, täckta av sin egen intorkade skit, att jag alltid drar upp tröjan över näsan för att kunna andas. Min älsklingsritual är att samla ihop äggen. De är bruna och varma och för att komma åt dem måste jag stoppa in handen i höet under hönsens rumpor, och då kluckar de så mjukt och fint. De är vana vid att jag stör dem morgon och kväll. När det är dags för nya kycklingar, på våren, bär Bunica in alla äggen till köksbordet i en videkorg och så lyser vi på dem med en lampa, rakt genom gulan för att se efter om det finns några kycklingar där inne.

De äggen bär vi tillbaka till redena så att hönsen kan ruva dem tills de små kycklingarna pickar sig ut. Det är fascinerande att se. När Bunica säger att det är dags går jag ut till hönsen och kan sitta där och titta på hur länge som helst medan skalet börjar spricka och små bitar ramlar ner i gräset så att man ser en liten näbb sticka ut, och sedan hela kycklingen, häpen över livet. De är så duniga och rufsiga, de små kycklingarna, alldeles ljusgula. De får plats i min kupade hand.

23

Så när jag går tillbaka till mina föräldrar med ansiktet strimmigt av tårar och damm vet jag precis vad jag skulle ha gjort i dag om Bunicu hade tagit med mig hem. Det är ju sommar, så allra först skulle vi ha vattnat de stora djuren vid brunnen, ett i taget: kon, kalven och hästen. Jag älskar doften av den våta, rostiga kedjan när Bunicu låter mig hänga över brunnskanten och titta ner i vattnet och göra grimaser i det innan hinken släpps ner och den spegelblanka ytan bryts i små vågor. Sedan stoppar jag ner handen i hinken för att känna på hästens mule medan han frustar och dricker. Därefter fyller vi grisarnas trätråg som liknar en båt och alla rostiga byttor som står lite här och där på gården och under träden åt hönsen. När vi är klara med alltihop är jag genomblöt.

Fötterna är svarta av smuts. Jag stampar i marken och säger åt mamma och pappa att de har ju inga hästar, ingen brunn, inga hönor, inga ägg som jag kan samla ihop och inga duvor som flockas för att äta säd på morgnarna och därför vill jag åka till Bunicu och Bunica. Mamma låtsas gråta för att jag vill lämna henne men det bryr jag mig inte om. * Snart får vi veta att vi inte behöver oroa oss för att vara ifrån Bunicu och Bunica länge till. Vi ska bygga oss ett eget, splitter nytt hus på prästens tomt och sedan riva det gamla. Och mamma och pappa som har hand om mataffären i Ivești, en lång bilresa från Drăgănești, måste vara där från morgon till sena kvällen varje dag. Ivești är en liten handelsstad med cementhus längs huvudgatan och zigenarkojor på de oasfalterade bakgatorna. I centrum myllrar det alltid av folk som är ute för att handla mat, så mina föräldrar träffar många av dem i sin affär, dit de ständigt kommer och frågar efter deli24

katesser som Sibiusalami och hårdost. I klädaffären finns det inte mycket att välja på och de som går dit gör det mest för skvallrets skull, eftersom alla går till en sömmerska om de behöver något. Min pappa lagar också radio- och tv-apparater åt folk för att tjäna lite extra. Han har sin lilla verkstad i ett hyrt tvårumshus intill mataffären, och liksom alla verkstäder och affärer tillhör den staten, men det är många som ber honom att komma hem till dem och laga deras radio- och tv-apparater. Och så betalar de honom med en höna, några ägg, lite mjöl eller vin. Så länge jag kan minnas har mamma och pappa tillbringat sin mesta tid i Ivești. Mataffären tar mycket tid och energi eftersom det är svårt att få tag i varor.

Det är inte allt för illa ställt med maten än, men som pappa ofta säger är det mer mat som skickas till Ryssland än som hamnar i våra kök.

Min syster och jag är vana vid att flytta trots att vi är så små. Vi föddes båda två i Vrancea som ligger ungefär fyra mil söder om Drăgănești. Jag har inga minnen av det, jag vet bara att mina föräldrar bodde där som nygifta, efter att mamma hade slutat undervisa. När mamma flyttade till Vrancea kom hon direkt från mina morföräldrar, men pappa hade bott på många ställen över hela landet innan de gifte sig. Han kan berätta en massa historier om hur han körde omkring med filmrullar på smala bergsvägar och visade film i små byar. Jag måste ha varit runt två eller tre år när mina föräldrar flyttade hem till Bunicu och Bunica och började arbeta i mataffären i Ivești.

Det blir bestämt att min syster och jag ska bo hos våra morföräldrar i veckorna från och med slutet av sommaren.

Mamma och pappa ska komma på helgerna och ibland ta oss med sig för en dag eller två. Bunica Floarea, pappas mamma, ska komma hit från Satul Nou och bo i prästens hus, som 25

bara ligger en kort promenad från Bunicus och Bunicas hus i Drăgănești. Bunica Floarea ska övervaka leveranserna av material till bygget. Vi kommer att ha massor av ställen att utforska och en helt ny farmor att leka med när vi flyttar in i vårt nya hus! * Lekskolan ligger fem dörrar från mormors och morfars hus.

Där har vi alla våra kompisar: tvillingflickorna från huset intill, vår kusin Florin och många andra. Vi måste ha på oss små blå uniformer och vi ritar och målar och lär oss sånger och dikter. Vi får lära oss om alla barns far, kamrat Ceaușescu, och hans fru Elena, alla barns mor och en berömd forskare.

Deras porträtt sitter i lektionssalen och de ler alltid. De dagar jag tycker allra bäst om på förskolan är i slutet av sommaren när det kommer häftiga skyfall. Regndropparna träffar cementplanen och studsar upp som genomskinliga fjärilar, som vi springer runt barfota och försöker fånga. Men andra dagar är jag lat och blir fort uttråkad. Ibland vill jag bara stanna hemma med Bunica, och det är aldrig några problem för henne. En morgon när lekskolefröken kommer och frågar efter mig skickar Bunica i väg henne utan mig: ”Det är väl inte din sak, kära du. Låt flickan vara i fred och sova och leka. Livet blir svårt nog när den riktiga skolan börjar. Se så, ge dig av nu, och ha en bra dag.”

En lång stund sitter jag i Bunicas knä medan hon borstar mitt hår och gör två långa flätor som hon knyter röda band om och slänger bak över axlarna så att de hänger ner över ryggen. Hon tvättar mitt ansikte på gården med kallt vatten ur en plåtmugg så att vattnet droppar ner över tårna. Hon säger att jag har hår som Guldlock, hon kysser mig och jag 26