Page 1

Heder Elif Shafak Översättning av Peter Samuelsson


Utgiven med stĂśd av Turkiska kulturdepartementet, teda

www.2244.se isbn 978-91-86729-21-9 Originalets titel: Honour Copyright Š 2012 by Elif Shafak ScandBook AB, Falun 2012


När jag var sju år bodde vi i ett grönt hus. En av grannarna där, en skicklig skräddare, brukade slå sin fru. På kvällarna lyssnade vi på skriken, tjuten och svordomarna. På morgnarna fortsatte vi våra liv som vanligt. Hela kvarteret låtsades som om de inte hört eller sett något. Den här romanen är tillägnad alla dem som hör och som ser.


”Så långt tillbaka han kan minnas har han upplevt sig själv som husets prins, och sin mor som sin tveksamma gynnare och oroliga beskyddare.” J.M. Coetzee, Pojkår. Scener ur ett liv i provinsen (övers. Thomas Preis)


Esma London, 12 september 1992

Mamma dog två gånger. Jag har alltid lovat mig själv att inte låta hennes historia falla i glömska men har hittills varken haft tid, viljestyrka eller mod att skriva den. Det vill säga, inte förrän nu. Jag tror inte att jag någonsin kommer att bli en riktig författare men det gör mig inget. Jag har nu nått den ålder när jag slutit fred med mina begränsningar och brister. Men det är nödvändigt att jag en gång berättar den här historien, om så bara för en enda människa. Jag är tvungen att skicka ut den till en avlägsen vrå av universum där den kan sväva fritt, långt från oss. Jag är skyldig mamma det, den friheten. Och det måste göras i år, innan han släpps ur fängelset. Om några timmar ska jag ta den här sesamhelvan från spisen, låta den svalna vid vasken och ge min man en kyss och låtsas som om jag inte märker hans oro. Sedan ska jag åka med tvillingflickorna – sju år gamla, med fyra minuters mellanrum – och skjutsa dem till ett kalas. De kommer att bråka på vägen och för en gångs skull ska jag inte skälla på dem. De kommer att fråga om det ska vara en clown på kalaset, eller ännu hellre, en trollkarl. ”Som Harry Houdini”, kommer jag att säga. ”Har’u vadå?” ”Harry Houdini, sa hon, din dumbom!” ”Mamma, vem är det?” Det kommer att göra ont. Svida som ett bistick. Inte så mycket på ytan som en växande sveda inombords. I likhet med så många gånger förut kommer jag att inse att de inte vet något om sin familjs historia. Jag har ju berättat så lite. Men en vacker dag, när de är redo. När jag är redo.


När jag har släppt av flickorna kommer jag att prata lite med de andra mammorna en stund. Jag kommer att påminna födelsedagsbarnets mamma om att en av mina flickor är allergisk mot nötter, men eftersom de är svåra att skilja åt är det bäst att hålla ett öga på dem båda och se till att ingen av dem får i sig något med nötter i, inte ens födelsedagstårta. Det är lite orättvist mot min andra dotter, men det är sådant som syskon råkar ut för ibland. Orättvisor menar jag alltså. Jag kommer sedan att gå ut till bilen, en röd Austin Montego som min man och jag turas om att köra. Det tar tre och en halv timme från London till Shrewsbury. Jag måste eventuellt göra ett depåstopp strax före Birmingham. Jag kommer att lyssna på radion hela vägen. Musiken kommer att hjälpa mig att hålla borta spökena. Många gånger har jag tänkt att jag ska döda honom. Jag har gjort upp noggranna planer som inbegripit pistoler, gift, eller helst en stilett – för att rättvisan ska bli total. Jag har också tänkt att jag ska förlåta honom, helt och uppriktigt. Jag har när allt kommer omkring varken lyckats med det ena eller andra.

* I Shrewsbury ska jag ställa bilen vid järnvägsstationen och gå den sista femminutersvägen till den gamla sotiga fängelsebyggnaden. Jag kommer att vanka fram och tillbaka på gatan eller stå mot muren mittemot huvudentrén och vänta på att han kliver ut. Och jag vet inte hur han kommer att reagera när han ser mig. Jag har inte träffat honom på över ett år. Jag brukade besöka honom med jämna mellanrum, men när frigivningen närmade sig slutade jag med det tvärt. Vid någon tidpunkt kommer den massiva porten att öppnas inifrån och han stiga ut. Han kommer att kasta en blick mot den mulna himlen, ovan vid att se himlavalvet över sig efter fjorton år på anstalt. Jag inbillar mig att han kommer att blinka mot dagsljuset, som ett nattdjur. Under tiden kommer jag att stå kvar där jag står och räkna till tio eller hundra eller tretusen. Vi kommer inte att krama om varandra. Vi kommer inte att skaka hand. 10


En ömsesidig nick och den minsta tänkbara hälsning med tunna, strypta röster. Vid stationen kommer han att hoppa in i bilen. Jag kommer att förvånas över hur vältränad han är. Han är trots allt fortfarande ung. Om han vill röka kommer jag inte att invända, trots att jag hatar lukten och inte låter min man röka vare sig i bilen eller hemma inomhus. Vi kommer att köra genom det engelska landskapet och passera förbi fridfulla ängar och öppna fält. Han kommer att fråga om mina flickor. Jag kommer att säga att de mår bra och växer fort. Han kommer att le som om han vet någonting om hur det är att vara förälder. Jag kommer inte att ställa några motfrågor. Jag kommer att ha tagit med mig ett kassettband. Greatest Hits med Abba – alla låtar som mamma brukade nynna på medan hon lagade mat eller städade eller sydde, ”Take a Chance on Me”, ”Mamma Mia”, ”Dancing Queen”, ”The Name of the Game” … för jag är säker på att hon kommer att vaka över oss. Mammor kommer inte till himlen när de dör. Vad de än varit med om under sina korta jordeliv har de specialtillstånd från Gud att dröja kvar lite längre och vaka över sina barn. När vi väl kommit till London och Barnsbury Square, kommer jag att leta efter en parkeringsplats medan jag muttrar för mig själv. Det kommer att börja duggregna – små kristalldroppar. Till slut kommer vi att hitta en plats som jag efter ett tiotal försök kan krångla in bilen på. Så länge det inte handlar om att parkera inbillar jag mig ofta att jag är en bra förare. Jag undrar om han kommer att håna mig och säga att jag kör som en käring. En gång i tiden skulle det ha varit typiskt honom. Vi kommer att gå bredvid varandra till huset, med gatan tyst och ljus bakom och framför oss. Under ett kort ögonblick kommer vi att jämföra omgivningen med vårt gamla hem i Hackney, huset på Lavender Grove, förundra oss över hur annorlunda allt verkar nu och hur tiden har gått, trots att vi själva inte har kunnat röra oss ur fläcken. När vi är inne tar vi av oss skorna och sätter på oss tofflor – klassiska grafitgrå åt honom, ett par av min mans, och ett par vinröda med runda tofsar åt mig. Han kommer att rygga tillbaka när han 11


ser dem. För att lugna honom ska jag förklara ett de är en present från mina barn. Han kommer att slappna av, nu när han förstår att de inte är hennes. Likheten är bara en tillfällighet. Han kommer att stå i dörren och se på när jag lagar te, som jag serverar utan mjölk men med massor av socker, det vill säga om han inte har ändrat sina vanor i fängelset. Sedan tar jag fram sesamhelvan. Vi sätter oss tillsammans vid fönstret, med koppar och assietter i händerna, som struntförnäma främlingar och ser på medan regnet faller över påskliljorna på baksidan. Han kommer att berömma mig för min kokkonst och säga att han har saknat sesamhelva så mycket, men han kommer artigt att tacka nej till en bit till. Jag kommer att säga att jag följer mammas recept till punkt och pricka men att den aldrig blir lika god som hennes. Det får tyst på honom. Vi kommer att hålla kvar varandras blick och tystnaden kommer att bli tung. Han kommer att ursäkta sig och säga att han är trött, att han vill vila, om det går för sig. Jag kommer att visa honom till hans rum och långsamt stänga dörren om honom. Jag ska lämna honom där. I ett rum i mitt hem. Varken långt borta eller alltför nära. Jag ska hålla honom instängd mellan dessa fyra väggar, mellan hatet och kärleken, som jag inte kan låta bli att känna, för alltid fångad i ett skrin i mitt hjärta. Han är min bror. Han är en mördare.

12


Namn som sockerbitar En by nära Eufrat, 1945

När Pembe föddes blev Naze så nedslagen att hon glömde blodet som sipprade fram mellan hennes ben och allt hon genomlidit de föregående tjugosex timmarna. Istället försökte hon resa sig och gå. Det var i alla fall vad alla sa – alla som var där i förlossningssalen den där blåsiga dagen. Men hur mycket hon än ville kunde Naze inte ta sig därifrån. Till allas förvåning, både kvinnornas i rummet och hennes mans som väntade ute på gården, tvingades hon tillbaka till sängen av nya värkar. Tre minuter senare syntes huvudet på ett andra barn. Massor av hår, rödflammig hud, blöt och skrynklig. En flicka till, fast mindre. Den här gången försökte Naze inte fly. Hon gav ifrån sig en liten suck, begravde ansiktet i kudden och vände sig mot det öppna fönstret, som om hon ansträngde sig för att höra ödets viskningar i vinden, mjuka som mjölk. Om hon lyssnade uppmärksamt, tänkte hon, skulle hon höra ett svar från skyn. Det måste trots allt finnas en förklaring, visserligen okänd för henne men säkert uppenbar för Allah, till varför Han hade skänkt dem ytterligare två döttrar när de redan hade sex och inte en enda son. Alltså snörpte Naze ihop munnen till en veckad fåll, fast besluten att inte säga ett ord till förrän Allah utförligt och övertygande hade förklarat motivet bakom Sina handlingar. Till och med när hon sov var hennes läppar hårt sammanpressade. Följande fyrtio dagar och fyrtio nätter sa hon inte ett ord. Varken när hon kokade kikärter med fårsvansfett, eller när hon badade sina sex andra döttrar i en stor bleckbalja, eller ens när hon ystade ost som hon kryddade med vild vitlök och vilda örter, eller när hennes man frågade henne vad 13


hon ville döpa barnen till. Hon förblev tyst som begravningsplatsen vid berget där alla hennes förfäder låg och där hon en dag också skulle läggas till vila. Det var en oländig, avlägsen kurdisk by utan vägar, utan elektricitet, utan läkare och utan skola. Knappt några nyheter från omvärlden trängde igenom dess tjocka isolerande skal. Andra världskrigets efterspel, atombomben … Byborna hade inte hört talas om något av detta. Och ändå var de övertygade om att det skedde förunderliga saker i världen, det vill säga i världen bortanför Eufrats stränder. Men då världen var som den var, var det meningslöst att vilja utforska den. Allt som hade varit och allt som någonsin skulle komma att bli, fanns redan här och nu. Människornas öde var att stanna på ett ställe och vara bofasta på samma sätt som träd och stenblock. Om man inte råkade vara en av följande tre sorter: en vandrande mystiker som förlorat sitt förflutna, en dåre som förlorat förståndet eller en majnun som förlorat sin älskade. Förutom för dervischer, kufar och älskande fanns inget att förvånas över för resten av mänskligheten, allt var som det skulle. Allt som hände i ett hörn hördes på en gång av alla. Hemligheter var en lyx som bara de rika hade råd att hålla sig med, och i den här byn, som hette Mala Çar Bayan, ”De fyra vindarnas hus”, var ingen rik. Byäldste var tre kortvuxna män med bedrövad uppsyn som tillbringade den mesta av sin tid i byns enda tehus och funderade över den gudomliga visdomens mysterier och politikernas dumheter, medan de smuttade på te ur glas tunna som äggskal och spröda som livet självt. När de hörde talas om Nazes tystnad bestämde de sig för att besöka henne. ”Vi har kommit för att varna dig för att begå helgerån”, sa den förste mannen, som var så gammal att en vindpust kunde ha blåst omkull honom. ”Hur kan du tro att Allah den allsmäktige ska avslöja Sina vägar för dig när alla vet att Han aldrig talar med andra än profeter?” anmärkte den andre mannen, som bara hade några få tänder kvar i munnen. ”Och bland dem har minsann aldrig funnits några kvinnor.” Den tredje mannen viftade med händerna, som var stela och 14


knotiga som trädrötter. ”Allah vill höra dig tala. Hade han inte velat det skulle Han ha gjort dig till en fisk.” Naze lyssnade och torkade sig då och då i ögonen med fållen på sin sjal. Ett ögonblick föreställde hon sig själv som fisk – en stor, brun forell i floden med fenor som glittrade i solen och med fläckar som var som strålande glorior. Föga anade hon att hennes barn och barnbarn vid olika tidpunkter i livet skulle känna sig befryndade med olika slags djur, och känslan av hemhörighet med undervattensvärlden skulle gå som en röd tråd i familjen i flera generationer. ”Tala!” sa den förste gamlingen. ”Det är mot naturen att vara tyst och det som är mot naturen är mot Allahs vilja.” Men Naze sa fortfarande inget. När de högt uppsatta gästerna hade gått sin väg gick hon fram till vaggan där tvillingarna låg och sov. Skimret från eldstaden målade rummet i guld och fick barnens hud att glöda mjukt, nästan änglalikt. Hennes hjärta tinade. Hon vände sig om mot sina sex döttrar som hade ställt sig på rad bredvid henne från den längsta till den kortaste och sa med en röst som var både hes och djup: ”Jag vet vad jag ska ge dem för namn.” ”Mamma, berätta!” ropade flickorna, glada över att höra henne tala igen. Naze harklade sig och sa i nedslagen ton: ”Det här får bli Bext och den andra Bese.” ”Bext och Bese”, upprepade flickorna i kör. ”Ja, mina barn.” Efter att ha sagt detta smackade hon med läpparna som om orden lämnat efter sig en smak av något salt och surt. Bext och Bese på kurdiska, Kader och Yeter på turkiska, Öde och Tillräckligt på alla möjliga andra språk. Det var hennes sätt att säga till Allah att även om hon i likhet med alla goda muslimer fogade sig i sitt öde hade hon nog med döttrar och att nästa gång hon blev gravid, vilket hon visste skulle bli sista gången eftersom hon var fyrtioett och hade sina bästa år bakom sig, måste Han ge henne en son och inget annat än en son. Samma kväll när deras far kom hem sprang flickorna för att berätta nyheten för honom: ”Pappa! Pappa! Mamma pratar.” 15


Och även om han var glad att höra att hans hustru talade igen förmörkades Berzos min när han fick höra namnen hon valt åt de nyfödda. Han skakade på huvudet och var tyst under en lång obehaglig stund. ”Öde och Tillräckligt”, muttrade han, nästan för sig själv. ”Men du har inte gett barnen namn, du har skickat en protest till himlen.” Naze stirrade ner på sina fötter och märkte att en stortå tittade ut genom ett hål i yllestrumporna. ”Namn som uttrycker förbittring kan kränka Skaparen”, fortsatte Berzo. ”Varför locka ner Hans vrede över oss? Det är bättre att hålla sig till vanliga namn och vara på den säkra sidan.” Och därmed meddelade han att han hade ett alternativ: Pembe och Jamila – Rosa och Skönhet. Namn som smakade som smältande sockerbitar i te, söta och mjuka, utan skarpa kanter. Även om Berzos beslut var slutgiltigt var det inte lätt att sudda ut namnen som Naze hade valt. De skulle dröja kvar i allas medvetanden, knutna till släktträdet som två sladdriga drakar som fastnat i dess grenar. På så sätt kom tvillingarna att kallas med båda namnen: Pembe Kader och Jamila Yeter – Rosa Öde och Tillräcklig Skönhet. Vem kunde veta att ett av namnen en dag skulle tryckas i tidningar över hela världen?

16

9789186729219  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you