9789186691288

KALLE LIND PRESENTERAR

FEMTIOTVÅ FESTLIGA RIKSDAGSLEDAMÖTER

V

innehåll

Företal

innehåll 10

W del ett carl bildt

16

jones erik andersson i ovanmyra

22

gunnar emanuel sträng

26

eskil erlandsson

32

paul petter waldenström

38

jens orback

44

margareta sandstedt

48

yngve holmberg

52

fredrick federley

58

pär nuder

64

walburga maria helene elisabeth franziska habsburg douglas

70

tage erlander

78

anne wibble

86

Z del två gunnel wallin

92

torsten bengtson

96

gudrun schyman

102

john bouvin

108

per gahrton

114

sten sjöholm

120

lennart sacrédeus

126

bert karlsson

132

ivan bratt

136

jimmie åkesson

140

björn söder

140

rolf hagel

146

christer winbäck

150

V 8V

innehåll

X del tre hanna zetterberg

158

roland utbult

162

rolf rämgård

168

fredrik reinfeldt

174

kjell-olof feldt

182

per ahlmark

186

carl-axel roslund

192

bengt berg

198

tomas hagenfors

202

henrik s järrel

210

tuve skånberg

214

ulf adelsohn

222

lena adelsohn-liljeroth

222

Y del fyra björn rosengren

230

ture königson

236

lennart geijer

242

ulla lindström

254

per bill

260

gustav möller

266

ulla-britt hagström

274

seth molander

282

gunnar myrdal

288

alva myrdal

288

marianne samuelsson

292

vilmar ljungdahl

298

bengt silfverstrand

304

källor i urval

310

V 9V

V

företal

”A

ll offentlig makt i sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Så står det på riksdagens hemsida, och påståendet fortsätter: ”Svenska folket väljer vart fjärde år 349 personer som ska företräda dem i riksdagen.”

Därför är det fullt logiskt och statistiskt oundvikligt att en viss procent av de 349 ledamöterna, liksom av Sverige i övrigt, är tokstollar, knasbollar, blådårar, galenpannor, dönickar, skitstövlar, apskaft, stolpskott, sopprötter, glappkäftar och pajasar. Det är inget vi ska beklaga; ett scenario där alla 349 är hyperintelligenta politikmaskiner känns spontant inte särskilt demokratiskt. För att inte tala om hur knepigt det då skulle vara att skriva en bok med titeln 52 festliga riksdagsledamöter. min plan med den här boken var, enkelt uttryckt, att teckna en fragmentarisk men informativ bild av det flydda politiska seklet och dess män (och i någon mån dess kvinnor), dess strömningar och dess händelser, att låta det perifera och det uppmärksammade knyta an till varandra och sammantaget ge en osaklig och subjektiv men i sak korrekt exposé, reflekterad såsom i en sönderslagen skrattspegel.

Det sket sig.

Det blev ungefär som mina tidigare böcker: en del trams, en del tarvligheter och en herrans massa namn.

V11V

V

V

företal

För att inte göra det hela för svårläst – det är den stora skillnaden mellan mig och andra politiska skribenter: jag vill gärna vara begriplig – bröt jag loss alla fotnoter och källhänvisningar som annars skulle myllra som fluglortar över sidorna. Ni får tro mig när jag citerar något.

De flesta citat är också av en sådan art att det skulle vara omöjligt för en hyfsat frisk hjärna att hitta på dem. I slutet av boken finns en lista på några av de böcker, tidningar, sajter och riksdagsprotokoll jag har slagit i mig för att hitta det spektakulära, det sensationella, det anmärkningsvärda och det festliga.

Det ska erkännas: ibland har jag fått läsa ganska många sidor innan jag har hittat det. Stundom när jag har gått till sängs med tjocka dammiga memoarer av självbelåtna sossepampar som velat förklara hur drastiskt annorlunda hela nittonhundratalet hade sett ut om de inte tryckt på sin mentometerknapp nån gång på femtiotalet, så har jag undrat varför jag inte skaffade mig ett riktigt jobb istället.

Urvalet i den här boken är högst subjektivt och hade kunnat bestå av femtiotvå helt andra namn. Principen har varit att gå lite på känn: åtminstone några kvinnor, inte för många centerpartister, helst någon som folk känner till. Jag har fokuserat på de senaste trettio åren, den sortens politiker som jag själv har sett på teve, men även plockat med några ur det gamla gardet för att visa hur också den politiska festligheten utvecklats under decennierna.

Jag har även plockat med en del ministrar som aldrig har varit riksdagsledamöter. Det ena förutsätter nämligen inte det andra – Olof Palme, till exempel, rekryterade hellre ministrar bland sina grannar på Fårö (handelsministern Krister Wickman, justitieministern Ove Rainer och utrikesministern Lennart Bodström) än ur riksdagskammaren – men det har jag helt enkelt inte låtsats om.

Somliga gubbar som jag har sprungit på – en kammarherre James Dickson som en gång viftade med en snok i riksdagens talarstol, en läkare Gunnar Biörck som brukade svara på brev med någon av sina tre specialtillverkade stämplar: ”Detta visar än en gång med hur lite vishet världan styres”, ”Läst men ej förstått”, ”Dra åt helvete!” – hade jag gärna fördjupat mig i. Något måste man dock spara till uppföljaren.

Andra gubbar och gummor som jag sprungit på hade jag redan hunnit skriva om när jag kom på idén till den här boken. För den som

V12V

företal

vill veta mer om Thorbjörn Fälldins hemorrojder, Birger Schlaugs heta strandsamlag, Maud Olofssons förhållande till Hitlers tokigheter, Ulf Adelsohns försök att tigga pengar av en död Tage Erlander och Ian Wachtmeisters lagvidriga nödraket rekommenderas mina böcker Människor det varit synd om, Människor som gått till överdrift och Människor som har haft fel. en extra bonus medföljer med boken: den som tycker att texterna är tråkiga kan smidigt klippa ut varje riksdagsledamot, limma på lämplig baksida och vips ha gjort sig själv en trevlig kortlek. jag vill särskilt tacka Martin Kristenson (en klippa och ett stöd för alla oss som älskar verkligt ovidkommande trivia), Stig-Göran Nilsson, Thomas Wingstedt och Tomas Löfgren (som låtit mig använda diverse bilder), samt bloggkommentatorerna Arrug Slamhag (troligen pseudonym), dr. no (troligen också pseudonym), kcl (ja, så här kan vi hålla på), Marcus Svensson, Urban, Anders, PHM, Markus, Fredrik Skyllbäck, Theo och Facebookvännerna Erik Haking, Johan Johansson, Ann Hingström, Fredrik af Trampe, Erik Brunnegård och ett gäng till för goda och användbara tips.

Samt, som alltid, Johanna Månsson för att hon vägrar att sköta markservicen och behandla mig som en pascha bara för att jag råkar ha ett bokprojekt på gång.

Malmö i augusti 2012 Kalle Lind lagomtjock@yahoo.se djungeltrumman.se/kulturarbete

V13V

V

4. eskil erlandsson (1957–)

riksdagsledamot (c) 1994–2006. jordbruksminister 2006–2010, landsbygdsminister 2010 –.

V [hemmason]

personligheter & retoriker

E

fter valet 2006 presenterade moderaternas fredrik Reinfeldt för första gången en alldeles egen regering. Att sätta ihop sin ministerskara är lite grann som att skapa en Spotifylista för ett bröllop: för att alla ska kunna dansa tillsammans så ska där finnas nånting både för gamla mormor (Kristdemokraterna) och för brudgummens rollspelande brorsbarn (Anders Borg). Även om Centerpartiet vid tiden då Moderaterna blivit De nya moderaterna försökte lansera sig som De gamla moderaterna, så fanns rester av Det gamla centerpartiet kvar i Det nya Centerpartiet.

Alltså bönder. Även om det fanns ett gäng politiska broilrar med dyra frisyrer som försökte annektera Centern och lansera sig som ”Stureplanscentern” (jfr ”fulsnygg” och ”hatkärlek”), så var Centerpartiet alltjämt känt som ett parti för provinsens folk.

Därför fick Centern jordbruksdepartementet. Och därför fick den mest lantlige inom hela Centerpartiet posten som jordbruksminister.

Han hette Eskil Erlandsson, var fyrtionio år och bodde fortfarande hemma hos mamma. Visserligen på en större gård, men likväl på samma adress som han fötts på ett halvt sekel tidigare. Mamman var också den första att intervjuas när Eskil fått sin ministerpost. Hon svarade med en typiskt bondsk anspråkslöshet: ”Jag känner ju att det är rätt så roligt.” Och fortsatte att prata om den nyutnämnde ministern som

W3 3 W

W

W

personligheter & retoriker

om han fortfarande var med i Vargungarna: ”Det passar ju honom bra för han har ju alltid varit intresserad av jordbruk och djur och skog och sånt” (Radio Kronoberg 6 oktober 2006).

Det faktum att en medelålders minister fortfarande delade tvättkorg med sin mamma fick förvånansvärt lite fokus i den massiva mediebevakningen av den nya regeringen 2006. När tidningarna låg på alla de nya ministrarna och noggrant granskade vilka som betalat tevelicens slapp Erlandsson undan fler frågor sen han berättat att det var hans mamma som tog hand om licensen.

Associationen till vuxna män som bor hemma hos mor borde ju annars ha gått till Norman Bates eller Fleksnes och väcka frågan hur stora budgetar man egentligen ska anförtro en sån kille. Är inte risken stor att han köper modelljärnvägar och mekano för alltihop?

Nu hade Erlandsson visserligen också en särbo och i en tidningsintervju skyndade han sig att understryka att det var särbon och inte mamman som han hade tagit med till 2006 års Nobelmiddag.

Men fortfarande satt vi, svenska folket, och funderade över hur snacket egentligen gick hemma på mor och son Erlandssons gård varje gång lille Eskil ville bjuda hem särbon över natten: ”Okej mor, nu kommer min flicka hit och sover … Ja, det är klart att hon får sova på soffan, mor, men jag hade varit tacksam om du ändå inte kommer in och väcker mig genom att nypa mig i tårna den här gången.”

Det kan också ha varit så att mamma Erlandsson inte kände till särbons existens, och att särbon fick knacka en hemlig signal på Eskils pojkrumsfönster efter att mamman gått och lagt sig. Det kan rentav ha varit så att Eskil hotades med utegångsförbud om han tog upp flickor på rummet och att Eskil tyckte att det skulle vara hemskt pinsamt att behöva förklara för sin sekreterare på jordbruksdepartementet varför han inte kunde komma till interpellationen och därför låg och hyssjade särbon varje gång de hörde mamman spola på toaletten utanför.

Det där fick vi aldrig veta eftersom medierna helt slappt bara lät bli att ställa fler frågor om jordbruksministerns udda bostadslösning.

I knappt två års tid fick Eskil Erlandsson sköta sina sysslor i fred utan inblandning från tredje statsmakten. Journalister, som inte sällan lider av ett hipphetskomplex, kunde väl inte föreställa sig nåt mer

W3 4 W

personligheter & retoriker

osexigt än en före detta lantmätare som hette Eskil och sysslade med jordbruks- och fiskefrågor. Därför fick Eskil länge pendla mellan riksdagen och mammas köttbullar utan att några andra än hans sakkunniga noterade att han över huvud taget fanns.

Tills frågan om djursex plötsligt, och en smula oväntat, letade sig upp på riksdagens dagordning.

Under hösten 2008 blev tidelag, zoofili, sexuellt utnyttjande av djur, en fråga i tiden. Sajten www.stoppadjursexet.se arrangerade demonstrationer (huruvida även sex mellan djur skulle stoppas går dessvärre inte att ta reda på eftersom sajten lagts ner), miljöpartisten Ulf Holm skrev en motion med rubriken ”Förbud mot djurpornografi” (2007/08:mp513) och det allestädes uppdykande socialdemokratiska orosmolnet Monica Green dubbade frågan till den viktigaste som nånsin hade ställts och skrev motioner och debattartiklar och riktade frågor till jordbruksministern.

Det hela kändes från lite håll en smula uppförstorat. Det var lätt att få intrycket av ett samhälle där varenda kungspudel tvingades gå runt med överfallslarm och stallen var fyllda med skamduschande ardennerston. Allt med statens goda minne, rentav på direkt uppmuntran av den lagbok som inte uttryckligen sa att det var förbjudet.

För det var väl det som var problemet i antidjursexlobbyns ögon: att det inte stod svart på vitt nånstans att det var förbjudet att ha sexuella relationer med våra fyrfota och bevingade och ryggradslösa vänner. Är det inte förbjudet att ligga med djur så betyder det att hela svenska folket börjar bjuda grannens marsvin på vitt vin, räkor och knockoutpiller. Och tvärtom: är det bara förbjudet så slutar folk omedelbart med de där vidrigheterna. Mord, stölder och fortkörning finns inte i samhället eftersom det står i olika balkar att de är förbjudna.

Tittar man historiskt, så har tidelag varit uttryckligt förbjudet.

Det innebar dock inte att det inte fanns. I det gamla bondesamhället var det ofta lättare för pubertetspojkar att komma i kontakt med får än med jämnåriga flickor. Det var i den miljön som ”pallkarl” blev ett begrepp i den allmänna vokabulären (det krävdes en pall för att kunna förena sig köttsligen med kor och hästar).

Lustigt nog upphörde det inte fast man instiftade rigorösa

W3 5W

W

W

personligheter & retoriker

straffsatser: i slutet av 1200-talet var påföljden böter på 3 × 9 mark OCH vallfärd till Rom för att söka syndaförlåtelse hos påven, i 1734 års missgärningsbalk var straffet halshuggning och bålbränning – för säkerhets skull även av djuret.

I den tidens lagar likställdes tidelag och homosexualitet. 1944 avkriminaliserades homosexualitet – och på kuppen även tidelag.

Bägge fenomenen stämplades istället som sjukdomar och flyttades från juridiken till psykiatrin.

Allt detta innebar alltså att tidelag principiellt var lagligt år 2008.

Det innebar inte att folk i allmänhet tyckte det var okej. Väldigt få skröt på krogen om sitt senaste kattragg.

I augusti 2008 gav sig jordbruksminister Eskil Erlandsson in i djursexdebatten – och klev på samma gång från anonymitet rakt in i historien. Han ville väl gjuta olja på vågorna, vara förnuftets röst, klargöra att det kanske inte är så enkelt att rakt av förbjuda sexuell kontakt mellan människa och djur. Som den bondske man han var, med rötterna i den småländska stenmyllan, ville han åskådliggöra frågan.

Från riksdagens talarstol sa Eskil Erlandsson därför: Det blir en bedömningsfråga i sista hand vad som är ett sexuellt nyttjande av djur. Och låt mig då ta några exempel: Är det, och ska det vara, lagligt att på ett kön stryka på något som för exempelvis en hund smakar eller luktar gott? Och att låta denna hund slicka av det som är påstruket på könet?

Ska det vara tillåtet att smeka en tik på spenarna av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt nyttjande av djur?

det borde han kanske ha låtit bli att säga. Åtminstone borde han nog ha hoppat över de där exemplen och vädjat till lyssnarnas fantasi istället. För sin egen skull borde han kanske inte ha bjudit häcklarna på bilden av en medelålders hemmason som på bred småländska pratar initierat om att stryka hundmat på könet.

Nu blev det så klart omedelbart en Youtubeklassiker. David Batra spelade det i radio, Filip & Fredrik i teve. Monica Green – som var den som skruvat igång själva debatten – lyckades genast få det till att

W3 6W

personligheter & retoriker

Eskil Erlandsson pratade utifrån egen erfarenhet. På sin stringenta svenska kommenterade hon Erlandssons uttalande för Expressen: Jag blev helt paff över att han sade så. För att han blandade ihop sin egen sexualitet, eller jag vet inte vad han gjorde.

Jag satt där som en fågelholk.

i november 2011 skärptes lagarna om djursex och tidelag blev uttryckligen förbjudet. Det var väl inte något som direkt försämrade någons liv. Fler hade fått sina liv försämrade av bilden av jordbruksministern med det insmorda könet.

Och i april 2012 kablades nyheten ut att Eskil Erlandsson, nu femtiofem, gifte sig med sin nitton år yngre departementssekreterare Susanne Adlercreutz. Eventuellt ville han med det giftermålet komma undan alla tröttsamma gliringar om tidelag. I så fall glömde han att han automatiskt bjöd in till diverse skämt på temat lammkött.

V

W3 7W

W

23 & 24. jimmie åkesson (1979–)

och björn söder (1976–)

partiledare (sd) 2005– respektive partisekreterare (sd) 2005–. riksdagsledamöter 2010–.

V [folkhemsrasismens hjalle och heavy]

visionärer, motionärer & fritänkare

D

et kan tyckas märkligt att peta in radarparet Åkesson och Söder i en bok som har ordet ”festligaste” i titeln.

Mycket kan man säga om de välkammade välartade gossar som utgör Sverigedemokraternas riksdagsgrupp, men några skojare är de väl inte. Många är vi som drömt mardrömmar om att behöva konversera Jimmie Åkesson på ett cocktailparty. Jag har haft skabb som varit festligare än Björn Söder.

Men lite festliga är de ändå, på samma omedvetna sätt som en tjej på mitt gymnasium som höll en lång entonig utläggning om sin systers mus och hur hela familjen brukade leka med den.

Kombinationen gravallvarliga, närmast sorgsna, ansiktsuttryck och bisarra påståenden genererar lätt humor. Särskilt muntert blir det när Sverigedemokraterna vill diskutera kultur. Det låter gärna som när barn diskuterar folkpension.

Sverigedemokraterna har som ett av sina förslag att de vill skapa en så kallad kulturkanon (med betoning på a). Förebilden är dansk: 2006 presenterade det danska kulturdepartementet en lista på 108 danska konstverk som ansågs särskilt betydelsefulla. Även om man får säga att urvalet är fördomsfritt – listan rymmer såväl filosofen Sören Kierkegaard som legoklossen och, mest otippat, det alltigenom amerikanska äventyret Kalle Anka och den gyllene hjälmen – så har hela idén blivit ifrågasatt. Till exempel har man frågat vad man ska ha

Z1 4 1 Z

Z

Z

visionärer, motionärer & fritänkare

den där listan till. För att visa besökare – italienare, fransmän, engelsmän – att ”vi minsann har kultur vi också”? Kommer de verkligen att bli övertygade när danskarna presenterar en lista innehållande Kim Larsen och Gasolin’?

Lustigt nog vill alltså Sverigedemokraterna importera denna utländska idé till Sverige. När Jimmie Åkesson blev tillfrågad i Ekots lördagsintervju (14 april 2012) om vad han ville se på listan, kom han sammanlagt på två exempel: ”Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg till exempel, tycker jag är ganska givna”.

Vilhelm Mobergs mest kända roman heter Utvandrarna och följs bland annat av Invandrarna, vilket vi lämnar okommenterat. Astrid Lindgren har Sverigedemokraterna varit inne på förr, när Björn Söder 2009 såg en likhet mellan sitt parti och Bröderna Lejonhjärta: ”Precis som Karl gjorde, så ser vi också ljuset.” Vi som har läst boken vet ju att Karl Lejonhjärta ser ljuset när han just tagit livet av sig för andra gången, så frågan är hur långt Söder egentligen ville dra sin liknelse.

Om man utgår från de kulturella fenomen som diverse Sverigedemokrater har uttryckt uppskattning för genom åren, så torde deras kanon innehålla:

1.

MODE: Folkdräkt

2010 tågade Jimmie Åkesson in till riksmötet i Storkyrkan iförd Blekingedräkten (några minuter senare tågade han också ut, sen biskop Eva Gunne sagt att hon inte gillade rasism). Med sig hade han också sin flickvän, Louise Erixon, klädd i Sverigedräkt. Troligen tog Åkesson och Erixon inte bara på sig vad de hittade i garderoben, utan ville nog markera sin stolthet över gamla svenska seder.

De flesta folkdräkter rekonstruerades – läs: hittades på – i början av nittonhundratalet, då nationalromantiska hembygdsivrare for runt på landsbygden och inventerade folks gamla klädkistor i jakten på det svenska. Sverigedräkten är helt och hållet en konstruktion av Svenska kvinnliga nationaldräktsföreningen för typ hundra år sedan. Officiell nationaldräkt blev den 1983, sex år innan Louise Erixon föddes.

De flesta delarna av Åkessons Blekingedräkt kan spåras till sjuttonhundratalet, men knappast hela dräkten. Framför allt bar

Z1 4 2 Z

visionärer, motionärer & fritänkare

sölvesborgaren Åkesson en dräkt typisk för den välmående örlogsstaden Karlskrona. Detaljer i sömnaden visar tydliga spår av Karlskronas förbindelser med Europa och Ostindien, och knappar och skärning lånade den kosmopolitiske kung Gustav III antagligen från Frankrike.

Som exempel på att svensk kultur alltid har snott utifrån var Åkessons folkdräkt alltså utmärkt. Som exempel på något genuint och uråldrigt var den värdelös.

2.

MAT: Sill

I en text som tagits bort från Sverigedemokraternas sidor, men som sparats och återpublicerats på bloggen louisep.net, beskriver en typ tjugofemårig Björn Söder ett besök på Malmöfestivalen. Det är en vemodig berättelse, inte utan poetiska ambitioner.

På väg till festivalen tittar Söder ut genom tågfönstret och känner stolthet över Sverige. Sen anländer han till festivalen och känner hunger. Och då hittar han bara ”latin food, tacos, busecca, falafel, indiska matspecialitéer, thailändska rätter, nigerianska specialitéer, kebab och mycket annat”: ”Men var fanns den svenska maten? […]

Jag letade febrilt. Jag hade satt mig för att om jag inte hittade något svenskt så fick min mage stå ut med att vara hungrig.”

Till sin lättnad hittar han ett stånd med sillmackor: ”Jag mottog den och kände den underbara doften av sill. Väl värd sitt pris, lät jag mackan försvinna ned i matstrupen för att en liten stund senare känna tillfredsställelsen i magen.”

Detta var den enda ljuspunkten under Björn Söders besök på Malmöfestivalen runt 1999–2000. I övrigt idel besvikelser, i form av dåligt väder och utländska människor: ”Utanför McDonald’s hade mörka moln samlats. Av allt att döma var det nog en samlingsplats eller snarare ett tillhåll för hela världens olika folk, utom svenskar förstås.”

Och dystert nog var det knappt att Söder ens fick behålla sillmackan: ”Min mage höll på att vända sig ut och in och tårarna började att leta sig ned för min kind. Den stolthet, över att vara svensk, jag hade känt tidigare på kvällen hade nu förbytts till ett hat inombords.”

Historien slutar förstås i moll: ”Kvällen hade nu förändrats från en varm och ljus sommarkväll till en kall och mörk kväll.”

Z1 4 3 Z

Z

Z

visionärer, motionärer & fritänkare

Gissningsvis kan också annan ursvensk mat försvinna ner i Björns Söders matstrupe och ta sig in i en svensk kanon: lungmos, kolbullar, grynvälling, lapskojs, grisfot, blåmjölk, svagdricka, svartsoppa och grötväta.

3.

MUSIK: Olof Palme gick på bio

Den enda sång – förutom ”JIMMIE ÅKESSON! TJA LA LA LA LA LAAA!”, som lite finstämt sjöngs på valvakan när partiet just kommit in i riksdagen – vi vet att Jimmie Åkesson känner till är den gamla MUFvisan om Olof Palme. Den sjöng han när radioprogrammet Kaliber 2009 skickade in en undercover-journalist på Sverigedemokraternas Finlandskryssning och lät henne trycka igång bandspelaren. Den finstämda, typiskt svenskt vemodiga texten: Olof Palme gick på bio Tralalalalaa tralalalaa Han kom ut strax efter tio Traalalalalaa tralalalaa Skottet brann, blodet rann, Olof Palme han försvann Lisbeth såg pistolen blänka Tralalalalaa tralalalaa Strax därefter blev hon änka Tralalalalaa tralalalaa

4.

MUSEUM: Hembygdsgårdar

2010 rapporterades att Sverigedemokraterna på sina håll börjat infiltrera landets hembygdsföreningar. Hembygdsföreningarnas arbete med att rekonstruera och visa upp gammal svensk folklore var tydligen helt förenligt med Sverigedemokraternas visioner om kultur. Inga blev mer förvånade än hembygdsföreningarna.

2011 höll Svenska hembygdsförbundet riksstämma i Karlstad.

För att upplysa om sitt arbete med att hålla gamla gårdar och gamla hantverkskonster vid liv visade de upp sig offentligt på Soltorget.

Z1 4 4 Z

visionärer, motionärer & fritänkare

Sverigedemokraternas Värmlandsavdelning ställde sig jämte för att ge sitt oförblommerade stöd. Bägge föreningarna bar folkdräkt.

Intrycket bör ha varit förvirrande för den förbipasserande. Samt, förstås, skrattretande.

Tillfrågad vad i den svenska kulturen som de ivrar så häftigt för, svarade Sverigedemokraternas Värmlandsordförande Runar Filper (som för övrigt har ett mycket suspekt namn – särskilt som han backades upp av skånska ungdomsförbundets Chang Frick): ”Seder, bruk, trosuppfattning, folkkynne, mat, dans, musik och språk.”

Hembygdsivrarna – som oftast är män eller kvinnor i övre medelåldern med ett lite större intresse för tunnbinderi och fårkardor än genomsnittet – har inte varit helt begeistrade över stödet. För dem har det aldrig funnits nån självklar koppling mellan kurbitsmålning och arabhat. 2010 såg sig Sveriges hembygdsförbunds generalsekreterare tvungen att gå ut med en kommuniké där han underströk: ”Vi gläds åt det mångkulturella samhället och ser intresset för kulturarvet som en förenande faktor, en resurs för integration och utveckling.”

De som tidigare har måst försvara sig med ”jag lovar, vi är inga töntar!” måste nu alltså försvara sig med ”jag lovar, vi är inga främlingsfientliga töntar!”

5.

ÖVRIGT: Runstenar

Samt liknande grejer – drakbåtar, mjödkrus, trälar, bärsärkagång – som påminner om att även vi i Norden har haft en kulturell civilisation, några tusen år efter övriga världen.

Tja, där har vi i alla fall en början. Men det är en liten bit kvar till Danmarks 108 exempel.

V

Z1 4 5 Z

Z

32. per ahlmark (1939–)

riksdagsledamot (fp) 1967–1978. partiledare (fp) 1975–1978. arbetsmarknadsminister och ställföreträdande statsminister 1976–1978.

V [liberallyriker]

kändisar & konstnärer

P

er ahlmark var under sina verksamma år en av sveriges mest välkända och hängivna politiker. Han var kompromisslös i sin liberalism, en diktaturernas svurne fiende som fördömde förtryck var det än stack upp, förutom i Israel, eftersom det förtrycket inte var nåt riktigt förtryck.

Han var också en taktiker, en politikmaskin, som sniffade sig till makten var den än hade gömt sig, som en lodis alltid luskar ut var det finns kopparrör att rycka loss och kränga. Samma år som Ahlmark gick med i Folkpartiets ungdomsförbund blev han dess ordförande. Några år senare var han riksdagsledamot. När de borgerliga partierna med Centerpartiet i spetsen vann valet 1976 såg Ahlmark till att bli ”ställföreträdande statsminister” – en titel som han själv hittat på och som saknade stöd i konstitutionen – trots att Folkpartiet faktiskt fått färre röster än Moderaterna.

Ahlmark levde, åt och andades politik. Han var beredd att flyga vart som helst mitt i natten för att berätta för vem som helst hur fel denne hade. Han byggde sin världsåskådning på två teser: ”Israel har alltid rätt” och ”jag också”.

Empati och känslor verkade han se som något misstänkt diktaturvänligt. När sossarna 1976 förlorade makten till borgarna för första gången på fyrtio år, vilket så klart var ett jättetrauma, sprang Per Ahlmark ifatt S-partisekreteraren Sten Andersson och gratulerade honom glatt till en väl genomförd valkampanj. När han 1978, som

X1 87X

X

X

kändisar & konstnärer

arbetsmarknadsminister, besökte en nedläggningshotad Ericssonfabrik i Olofström, avslutade han med att säga till gubbarna som snart skulle få börja samla tomburkar: ”Lycka till!”

Därför förvånade det världen när Per Ahlmark helt plötsligt sa upp sig från politiken för att på heltid ägna sig åt att a) vara med sina barn och b) ligga med skådespelerskan Bibi Andersson. Samt c) skriva poesi.

Han gjorde också några år som chef för Svenska Filminstitutet och fortsatte förstås att, i krönikor och böcker, häckla kommunism, fascism, islamism och dem som ifrågasätter Israels rätt att bryta internationella lagar.

Men det gjorde han mest av gammal vana och det förvånade knappast någon. Vad som däremot väckte förvirring i leden var Per Ahlmarks plötsligt påkomna intresse för att uttrycka sig i lyrik.

Vi ska komma ihåg att det parti han varit ordförande för sällan utmärkt sig för sina högkulturella intressen.

När Folkpartiet 2004 firade hundraårsjubileum var Leif ”Loket” Olsson konferencier.

När unga folkpartister valkampanjade 1968 – alltså samma år som en revolutionär våg gick genom västvärlden, när en hel generation protesterade mot det invanda genom att vägra bära kostym, odla långt hår, bära kort-kort, ligga hejvilt med varann, måla sina hem i starka färger, vidga sina sinnen med revolutionsdrömmar och cannabis, samma år som Jimi Hendrix släppte Electric Ladyland, Beatles sitt vita album och Rolling Stones Beggars Banquet – bar de halmhattar med texten ”Rösta ungt!” och uppträdde tillsammans med dixielandorkestrar som spelade struttig tjugotalsmusik.

När sossarna samma år värvade Monica Zetterlund – Sveriges coolaste kvinna – som valmötesartist, och vänsterpartisterna värvade Cornelis Vreeswijk – Sveriges coolaste man – så anlitade Folkpartiet Lasse Berghagen. Som visserligen var ung och smäcker och låg med Lill-Babs så det stod härliga till, men som redan då mest sjöng om teddybjörnar och solnedgångar.

Från dixieland och Berghagen är det ett rejält kliv till Ahlmarks diktsamlingar med titlar som Överleva, Visum och Flykter. Det är inga muntra skrifter. Jag har läst vittnesskildringar från naturkatastrofer som gjort mig på bättre humör. Jag har mått bättre när jag bläddrat i

X1 88X

kändisar & konstnärer

Socialstyrelsens skrifter om liggsår.

Ahlmarks lyrik är så späckad med karg liberal ångest att man undrar varför han gör sig omaket att stiga upp på morgonen. Ska man tro den bild Ahlmark målar upp av sin tillvaro borde han ha legat i fosterställning sen sent sjuttiotal. Allting är förgängligt, förruttnat, förlorat, förgäves. Livet är en lång ångestklibbig korridor mellan tristess och leda, där inte ens vetskapen om hur humant palestinska barn blir skjutna kan skänka annat än korta stunder av lycka.

En dikt heter naturligtvis ”Död”: En gång såg jag döden Hennes ansikte var nästan svart som en negress under min gula filt tyst kall efter 25 nembutal

Slutklämmen är lika nedslående som inledningen: En gång andades jag döden En kropp som börjat ruttna Bakom neddragna gardiner Med hennes ångest kvar i trappan Med mitt liv kvar – var då?

även en dikt med den rosaskimrande titeln Kärlekssaga får en att vilja skjuta sig i huvudet (förslagsvis med något av de humana vapen som används av Israel): ”Tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder” och ”jag hör jag är glömd”.

Bland samlingarnas alla dikter finns det sammanlagt en (1) rad som gör mig någorlunda glad till sinnes: ”Jag har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger”. Troligen var den reaktionen inte Ahlmarks avsikt.

Ganska snart kom Per Ahlmark fram till att lyrikens korta format inte räckte till. Han behövde större utrymme så att han själsliga tomhet kunde framstå som riktigt genomtom, och så att den där känslan av att livet är en spann kallt piss i ansiktet verkligen skulle få sträcka

X1 89X

X

X

kändisar & konstnärer

ut sig. 1989 kom han ut med romanen Zonen, enligt baksidestexten ”en bok om längtan, besatthet, Indien och död”. Främst är det dock en roman om erotik – synnerligen deprimerande erotik, ska tilläggas. Den som förknippar erotik med välutrustade rörmokare och hemmafruar i tunna negligéer, och den som över huvud taget ser nakenaktiviteter som nånting njutningsfullt, har föga att hämta i Ahlmarks deppgöka: Han begraver sig i henne: dricker hennes ögon, seglar över hennes bröst och rygg och lår och mage, gräver i skötet.

Då rinner gripklon ur hans kropp. Då kryper ångesten ut ur rummet – men väntar där bakom dörren eller tapeten tills han åter är oskyddad. […]

Så kastar han sig mot henne, i bön eller förtvivlan, kastar sig in i henne för att finna den vällust som tar över plågan.

Han söker befrielsen och får orgasmen. Redan sekunderna innan säden störtar ut vet han: nu slår besvikelsen ner. […]

– Men vi slår sönder ensamheten och låtsas kärlek genom att klä av oss och gnida könsdelarna mot varandra.

(och där kände jag hur mina egna könsdelar kröp upp i ljumsken och inte kommer att kunna lockas fram förrän jag lovat dem att huset är garanterat Ahlmarkfritt.)

När man läser Per Ahlmarks texter får man en stark känsla av att han inte skrattar i onödan. Att han rentav är en depressiv typ, en sån där som gärna påminner om att det vackra solskenet ger cancer och att färgexplosionen i solnedgången kommer från miljöförstöring. Och det är så klart inte så roligt för Per Ahlmark att ständigt klafsa runt i ångest och kallsvettig livsleda. Hade man varit lite mer cynisk så hade man kanske sagt: men snälla Per, om du inte hade varit så styvnackat övertygad om hur rätt du jämt har och ständigt hade envisats med att berätta vilka sopprötter alla var som inte tyckte som du, så hade du kanske varit lite lättare till sinnes?

Hade man varit riktigt hjärtlös så hade man kanske till och med försökt muntra upp honom genom att citera honom själv: Lycka till!

V X1 90X

40. björn rosengren (1942–)

ordförande för tco (tjänstemännens centralorganisation) 1982–94. näringsminister (s) 1998–2002.

V [fuckpamp]

skandalmakare & klisterråkare

H

ela idén med sveriges socialdemokratiska arbetareparti har alltid varit att det ska vara stort. Det ska vara så stort att partiledningen med gott samvete ska kunna besluta vad som helst, väl medvetna om att de har en folkmajoritet i ryggen. Det ska vara så stort att alla människor med alla slags åsikter kan rymmas i partiet, så länge de tycker som partiledningen vid omröstningarna.

Obekräftade uppgifter påstår att man inom sossarnas ledning pratat om att kollektivansluta inte bara alla LO-medlemmar utan alla svenskar till Socialdemokraterna.

Detta har inneburit att partiet har gett plats åt alla möjliga typer av sossar: den folkpartistiska sossen (exempel: Carl Tham), den vänsterpartistiska sossen (exempel: Ylva Johansson), den centerpartistiska sossen (exempel: Solveig Ternström), arbetarsossen (exempel: Stefan Löfven), fackpampssossen (exempel: Stefan Löfven), gråsossen (exempel: Stefan Löfven), tråksossen (exempel: Stefan Löfven), betongsossen (exempel: Stefan Löfven), den lite torra sossen (exempel: Stefan Löfven), sossen som ogärna visar tänderna (exempel: Stefan Löfven), den baltiska sossen (exempel: Olof Palme, Pär Nuder, Laila Freivalds, Ines Uusman, Ilmar Reepalu, Enn Kokk, Leni Björklund), sossen som är snyggare än sin pappa (exempel: Thomas Bodström), sossen som är fulare än sin son (exempel: Lennart Bodström), den intellektuella sossen (exempel: Pierre Schori), den inte så intellektuella sossen (exempel: Stefan Löfven) och, inte minst, den maktkåte sossen (exempel: Göran Persson).

Y2 3 1 Y

Y

Y

skandalmakare & klisterråkare

Och så finns den rätt och slätt kåte sossen. Dit räknar vi framför allt Björn Rosengren.

Björn Rosengren fungerade under nittiotalet som en politikens minröjare, med den egenheten att han inte bara röjde minorna utan också utlöste dem. Och placerade ut dem. I många år var han ordförande för tjänstemannafacket TCO, alltså det lite finare facket, facket utan så många skinnvästar och snusläppar, facket där man hellre diskuterar böcker man har läst än teveprogram man har somnat ifrån.

En högt uppsatt position inom TCO har ofta varit en språngbräda till tjusiga karriärer: ordföranden Otto Nordenskiöld (1961–1970) blev chef för Sveriges Radio (och teve), ordföranden Lennart Bodström (1970–1982) blev utrikesminister och juristen Lennart Geijer blev justitieminister.

Påfallande ofta har också TCO-potentaternas karriärer innehållit skandaler: Lennart Geijer umgicks med köpedamer (se kapitel 42), Lennart Bodström glappade om u-båtar inför journalister och Otto Nordenskiöld satt vid SVT:s roder när regissören Keve Hjelm sjösatte sin teveserie God natt jord, åtta timmar pur mjölkpallsrealism om statare utan hörbar dialog som slukade teveteaterns budget för flera år framåt.

För Björn Rosengrens del inträffade den stora skandalen redan när han satt som TCO-ordförande. Den ledde rentav till att han valde att avgå.

Nu ska det sägas att inte heller hans följande fyra år som näringsminister var befriade från kontroverser. När en fusion mellan svenska Telia och norska Telenor diskuterades ruttnade han på norrmännens attityd och glömde att journalistens bandspelare var på när han sa: ”Norrmännen är ju egentligen den sista Sovjetstaten. Det är så oerhört nationalistiskt” (Aktuellt, 23 september 1999). Norrmännen blev kraftigt förnärmade över generaliseringen: ”Det här kan inte få gå obemärkt förbi i Sverige! Det måste få några följder!” (Telenors vd Tormod Hermansen). Vilket ironiskt nog tydde på att Rosengren hade rätt i sitt omdöme.

Rosengrens statsminister och kompis Göran Persson myste när han flera år senare kommenterade: ”Rosengren är inte känd för att vara nyansernas mästare.”

Y2 3 2 Y

skandalmakare & klisterråkare

Vilket är vad vi på svenska kallar ett understatement.

Perioden mellan den skandaltryfferade TCO-tiden och den skandaltryfferade näringsministertiden var Rosengren landshövding i Norrbotten. Inte heller i den rollen arbetade han med nyanser. I en intervju med Dagens Industri beskrev han senare den länsbefolkning han hade satts att representera: En fjärdedel var sjukskrivna, en fjärdedel var förtidspensionerade, en fjärdedel var arbetslösa och en fjärdedel begrep aldrig vad jag talade om.

vilket gjorde norrbottningarna upprörda. Åtminstone de tre fjärdedelar som begrep vad Rosengren talade om.

Men Rosengrens stora skandal inträffade under TCO-tiden.

Skandalen med stort S, Superskandalen, crème de la crème du scandale, The Mightiest Scandal Ever Told, skandalen som innehöll Allt: lättklädda damer, syndiga nästen, andra människors kontokort och svårköpta/ lättgenomskådade/värdelösa bortförklaringar.

Vad som avslöjades var att ordföranden för det prudentliga TCO hade levt lyxliv för förbundets pengar. Han hade haft en amerikan som eventuellt hette Kit på representation, åkt vit limousin (så kallad horkanot), gett sin gulprickiga slips till en amerikanska och till slut trillat in på porrklubben Tabu. Där hade han dragit fram förbundets kontokort när räkningen för en (1) champagneflaska, med tillhörande servitris, skulle betalas: 55 600.

Den där Kit, som Rosengren inte ville berätta närmare om men som tydligen var en viktig del i TCO:s kontaktnät, skulle uppenbarligen kostas på. Även den där limousinen hade förbundet stått för. Den gick dock inte på mer än 18 000. För en kväll, ska tilläggas. Sen framkom det att Rosengren åkt en del limousin också i övrigt. För typ en halv mille sammanlagt. Också för TCO:s pengar.

Huruvida förbundet även hade bekostat den där gulprickiga slipsen har jag inte hittat någon uppgift om.

Tabu var vid tillfället ett välkänt hak för den sortens människor som gillar när halvklädda människor tar hysteriskt mycket betalt för

Y2 3 3 Y

Y

Y

skandalmakare & klisterråkare

mousserande vin. När Rosengren irrade sig in där i bröstdjungeln 1991 så drevs stället av Carl Serung, svensk porrindustris – i viss konkurrens – enfant terrible. Några år senare blev Serung ovän med några av sina porrkumpaner och något som kvällstidningarna med viss förtjusning kallade ”porrkriget” bröt ut. Serung flyttade då utomlands, inte i första hand för att förkovra sig i främmande språk, och Tabu bytte namn till det mer sofistikerat klingande Cabaret Royal.

Affärsidén var dock densamma som när Björn Rosengren förirrade sig in 1991: hud.

Nu hävdade Rosengren visserligen att han inte visste att det var en porrklubb när han gick in där. Han hävdade till och med att han inte förstod att det var en porrklubb när han väl var inne. Han antog väl att kvinnobrösten och de indiskreta smekningarna var en del av en konstinstallation.

När Rosengrens helkväll avslöjades i juni 1994 fällde han den mest enastående försvarsrepliken i svensk politisk historia: ”Jag trodde att det var en avancerad nattklubb – inte en porrklubb.” Alltså inte en klubb för pornografiska aktiviteter, utan för avancerade nattliga aktiviteter. Skillnaden är lika hårfin som den mellan Rosengrens pengar och TCO:s.

Först tre år efter att Rosengren råkat gå in på en porrklubb som han inte visste var en porrklubb, och betalat femtiofem lakan med ett kontokort som han inte visste var förbundets, tillsammans med amerikanen Kit som ingen annan än Rosengren visste fanns, och gett bort en slips som han väl i jösse namn ändå visste var en slips, avslöjades det hela. Under tiden däremellan verkar ingen TCO-revisor ha höjt på ögonbrynen, trots att frågan skulle kunna ha infunnit sig: ”Kostade det verkligen arton papp att ta sig från TCO på Linnégatan till den där klubben på Västmannagatan? Hm. Vi borde kanske investera i ett SL-kort.”

19 juli 1994 kallade Rosengren och hans närmaste i TCO till presskonferens. Rosengren ville då klarlägga att han ”falskeligen” blivit beskylld för att vara ”en playboy som åker vita limousiner”. Han tillstod dock att han nog råkat titta in på Tabu och jo, det kunde nog stämma att det blivit så att han använt förbundets kontokort till den där champagnen, som nog, när han tänkte efter, kostade lite mer än

Y2 3 4Y

skandalmakare & klisterråkare

brukligt. Ville man veta mer i ärendet var det bara att fråga Kit, som Rosengren tyvärr inte kunde avslöja namnet på eftersom Kit inte ville prata om saken.

Vid samma presskonferens avslöjade Rosengren att han hade förbundets fortsatt fulla förtroende men nu skulle avgå som ordförande med omedelbar verkan. Han underströk att han absolut inte såg sig som ett offer för något journalistiskt drev – ”ni har gjort ett jobb och det respekterar jag” – och berättade några minuter senare: ”Jag har plågats.” Han avslutade allt med att påminna, inte minst sig själv: ”Jag är ju gift, jag har ett äktenskap.”

Villig att ta konsekvenserna av sina misstag lämnade Rosengren sen presskonferensen och förbundet. För att strax därpå alltså tillträda som landshövding och senare minister. Och där göra nya misstag att ta konsekvenserna av.

V

Y2 3 5 Y

Y