9789186634520

, n e rv ig t ”k it tl a n d e k u l” o c h sj u k t v e c ko r e

vyn

Gilla Böcker www.gillabocker.se © Eva Susso 2014 © Moa Eriksson Sandberg 2014 Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2014 ISBN 978-91-86634-52-0

Älskar: orientalisk dans, mysa i sängen, softa i solen, shoppa nya kläder och smink, mina föräldrar.

Drömmer om: det är barnförbjudet, hehe.

Hatar: Strindberg, finnar, saltgurka, mensvärk.

Detta får mig att gråta: romantiska komedier. När jag har PMS och världen känns skit.

Motto: Hips don’t lie!

Älskar: klä mig androgynt och hålla pedantisk ordning i garderoben.

Drömmer om: att resa lååångt bort, helst till Japan.

Saknar: min älskade pappa R.I.P. Hatar: ordet ”normal”.

Motto: Modern love!

Älskar: burlesk, gamla svartvita filmer, femtiotalskläder, spännande böcker och att baka sju sorters kakor.

Drömmer om: flytta tillbaka till Stockholm, att bli burleskartist och öppna mitt eget kafé.

Hatar: tidiga morgnar och gympa.

Motto: If you’ve got it, flaunt it!

Älskar: spela basket och kolla teveserier på laptoppen.

Drömmer om: att hångla helt vilt med Modou.

Hatar: mobbare, rasister och skvaller.

Mest nöjd med: att jag är lång och vältränad.

Skulle kunna bli: modell – men det vill jag inte.

Motto: Bästa träningen är den som blir av!

1. Vi ska genomföra en eller flera utmaningar var innan sommarlovet.

2. Alla måste göra utmaningen som står på lappen dom drar – det är inte tillåtet att byta lapp med någon annan.

3. Rapportera till gruppen efter varje utmaning. Och vara ÄRLIGA. 4. Utmaningarna är hemliga för alla utanför gruppen.

Speciellt syskon, föräldrar, äckel på skolan (Robin).

5. Den som inte genomför utmaningen är utesluten från nästa möte.

6. Alltid stötta varandra i gruppen! Vi är coolast, hetast och bäst på skolan och i hela universum! Plus utanför universum.

Hemligt möte i kolonistugan Mamma var så trött på kolonistugan i höstas och ville sälja den, men jag övertalade henne att inte göra det. Då gav hon mig nyckeln och sa att stugan var min om jag såg till att hålla efter ogräset. Jag trodde knappt att det var sant. Vick och jag brukar hänga i stugan ofta, för det finns inget som stör oss här.

Det är äntligen vår nu. Fast det är inga andra på koloniområdet ikväll. Växterna sover fortfarande i landen och det är kyligt ute. Jag har tänt en brasa i järnkaminen för att det ska vara varmt och skönt när de andra kommer. Hällt upp äppeljos i fyra muggar.

Känns lite pirrigt. Jag känner knappt Jamila och Lisa, men Vick pratar jämt om hur schysta de är.

Så fort alla har kommit sätter vi oss ner. På bordet finns utrivna kollegieblockspapper, fyra pennor och en skål.

De andra verkar lika spända som jag. ”Vad det sprakar mysigt från kaminen”, säger Vick. ”Vad fint du har gjort, kusselina.”

Jamila och Lisa ser sig nyfiket omkring i det lilla rummet med blommiga tapeter. Det är första gången de är här. Jag tänker att de är sådana där självsäkra tjejer som verkligen trivs med att vara tjejer. De går i samma klass som Vick, och det var de tre som hittade på den briljanta idén med utmaningarna.

9

Jag hämtar josmuggarna på köksbänken och räcker dem varsin. ”Känns jättekul att ni är här”, säger jag.

Lisa har tagit med sig en burk snedskurna kolakakor som hon själv bakat. Hon öppnar locket och bjuder runt. Kakorna är smöriga och smälter mot tungan.

Jag är fortfarande lite spänd och lyssnar bara med ett halvt öra när hon pratar om sin häftiga kusin i Stockholm.

Vick berättar en av sina sexdrömmar och Lisa hakar på snusksnacket och frågar om någon av oss skulle strippa för hela skolan för hundratusen kronor. Jamila säger kaxigt att hon skulle göra det. Jag hoppas att det inte är något sådant som står på lapparna …

Det är en sak som jag måste säga. ”Jag tycker att det är så himla schyst att jag får vara med.” ”Det är självklart att du får”, säger Vick. ”Du är ingen främling precis.” ”Fast jag känner ju bara dig”, säger jag. ”Det blir bra balans i gruppen med fyra”, säger Lisa och ler mot mig. ”Verkligen”, säger Jamila. ”Finns ingen på vår skola som passar in.”

Jag försöker le men det stramar i ansiktet. ”Shit, vad nervös jag är”, erkänner jag. ”Man har ju ingen aning om vilket slags utmaning man får. Jag hoppas att ni inte skriver alltför svåra och jobbiga saker …” ”Men det är väl den spänningen vi längtar efter, eller?” avbryter Vick. ”Efter tre dödligt tråkiga år på högstadiet.”

Lisa skrattar till.

10

”Nä, nu skriver vi lapparna”, säger Jamila med stadig röst.

Det är bra att någon tar kommandot. Vi är här av en anledning. Förr eller senare måste vi börja.

Det enda som hörs under cirka tre minuter är pennskrapet mot papperna och knastret från kaminen. Vi viker lapparna i likadana små fyrkanter och lägger dem i skålen. Jamila blandar om. ”Vem ska ta först?” säger Lisa och låter en kolakaka slinka in i munnen. Det krasar när hon tuggar på den.

Hon håller fram kakburken igen, men det är bara jag som stoppar ner handen och tar en. ”Tack, Lisa”, säger jag.

När hon ger mig en uppskattande blick känner jag på allvar hur kul det kan vara att hänga med tjejer. Jag är nog lite trött på att alltid vara med Magge, han vet ingenting om pakten heller. ”Tänk om man drar sin egen lapp då?” kommer Vick på. ”Ja, men då får det vara så”, säger Jamila. ”Kom igen nu och dra en.” ”Men jag vill inte ha min egen”, säger Vick. ”Vad har du skrivit för skitjobbig grej egentligen?” säger jag. ”Hoppas att jag inte får den heller i så fall …” ”Klart att du kommer att få den”, säger Vick retsamt. ”Men vi har säkert skrivit jätteläskiga saker allihop, annars är det ju ingen match, eller hur?” säger Jamila.

Utanför fönstret är skymningen blå. Jag känner mig rastlös och reser mig från bordet, öppnar kaminluckan och petar in en vedbit. Sedan sätter jag mig igen.

Ingen offrar sig och Jamila tvingas bestämma igen. ”Du börjar, Kay”, säger hon.

11

”Jag?” ”Ja, du.”

Jag tittar ner i porslinsskålen där de hopvikta lapparna ligger tillsammans med några gamla popcorn. Lika bra att jag gör det. ”Okej då”, mumlar jag och tar en lapp. ”Oops, det är salt i bottnen.” Jag slickar av fingertopparna. Det söta från kolakakan och det salta blandar sig på tungan. ”Nu är det din tur Vick”, säger Jamila. ”Jävla Jamila alltså”, muttrar Vick tillgjort innan hon sticker ner handen och tar en lapp.

Utan att Jamila behöver be henne väljer Lisa en. Sedan är det bara en lapp kvar och den fiskar Jamila upp. ”Vi vecklar upp dom på tre”, säger Lisa.

Jamila nickar. ”Ett, två, tre.”

Det går ett par sekunder medan vi läser vad som står skrivet på lapparna. Det spjärnar emot inombords när jag läser orden.

Blir kaos i magen. Alltså, jag kommer inte att kunna göra det.

Lika bra att jag drar mig ur genast. ”Aldrig i livet!” ropar jag.

Men de andra känner tydligen likadant. ”Åh, nej!” skriker Lisa. ”Inte det”, muttrar Vick. ”Vi läser utmaningarna högt, i samma ordning som vi drog dom”, säger Jamila. ”Du börjar, Kay. Och även om vi fattar vem som har skrivit vad så struntar vi i det.” ”Klä dig i kort kjol och gå till skolan utan trosor. Ja, jag tänker i alla fall ha på mig tights under”, säger jag.

12

Det är bara Vick som skrattar och det beror på att hon känner mig bäst. ”Mäh, tights, vad är det för en utmaning i så fall?” säger Lisa.

Både hon och Jamila har korta klänningar på sig. ”Alltså, ni fattar inte … Kay hatar tjejkläder på allvar”, säger Vick. ”Vad står det på din då?” frågar jag. ”Köp sexiga underkläder på Belle Amie”, stönar Vick. ”Det är ju värsta porrbutiken!” ”Sno kalsonger av Daniel Knutsson”, läser Lisa kvidande och stoppar in en kaka i munnen.

Jamila läser inte. ”Du också”, säger Vick irriterat. ”Köpa kondomer på Ica”, säger Jamila med en fnysning som övergår i ett skratt när vi andra sätter igång. ”Vad har vi gjort?” säger Lisa och tar sig för pannan. ”Vi är inte riktigt kloka”, säger Vick. ”Sa vi att vi måste göra dom den här veckan?” säger Lisa. ”Ja, och sen ses vi här i stugan igen och rapporterar”, säger Jamila och reser sig upp. ”Vi får inte hjälpa varandra, var och en klarar sig själv, annars räknas det som fusk.” ”Då ses vi här om en vecka”, upprepar Vick.

Hon ger mig en blick och jag nickar. Det känns bättre nu när jag har hört de andras utmaningar. De var minst lika jobbiga som min. ”Same place, same time”, säger jag. ”Om du gillade kakorna så får du dom”, säger Lisa till mig.

Jag tar emot burken. Lisa är så himla gullig. Jag gillar Jamila också, men hon är på ett annat sätt, hon verkar hårdare.

13

”Sorry, men jag måste hem nu genast”, säger Jamila. ”Jag hänger på”, säger Lisa. ”Stannar du tills jag släckt brasan?” frågar jag Vick. ”Självklart kusselina”, säger hon. ”Lycka till allihopa”, säger Jamila och går ut genom stugdörren. ”Jag kommer aldrig att våga”, säger Lisa.

Jag står i dörrhålet och ser efter dem. De verkar frysa och går snabbt längs grusgången bort mot stora vägen.

Just som jag ska stänga dörren vänder sig Lisa om och ler.

14

Bye, bye Strindburk Nu är det bråttom. Hinner inte tänka. Jag slänger av mig skolväskan i hallen, sparkar av mig mina högklackade läderstövlar, går in i köket och sliter upp kylen. Måste äta något nu, vad som helst. Pappa jobbar fortfarande och mamma sitter säkert inne på sitt kontor och bläddrar bland alla papper. Bokföringstider.

Busy, busy.

Jag tar fram en tallrik med resterna från igår. En stackars blek kycklingfilé, ihopklibbat ris och tomatsås med curry och russin som pappa lagat i ett infall av experimentlusta. Slänger in maten i mikron och börjar fnissa för mig själv när jag tänker på skrattanfallet Lisa, Vick och jag fick i skolkafeterian idag. ”Ska du inte gå till affären snart och handla nåt?” höll Lisa på att reta mig. Men jag gav igen när Daniel Knutsson gick förbi. ”Undra vilkens slags kalsonger han har?” sa jag. ”Säkert såna där sladdriga silkesboxer med Musse Pigg-mönster.” ”Eller kanske string!” tjöt Vick.

Har en känsla av att skolan kommer att bli mycket roligare framöver.

Kycklingen är torr och tomatsåsen alldeles för söt, men jag äter upp alltihop ändå. Måste ha näring om jag ska orka dansa.

I vanliga fall är det mamma som undervisar i orientalisk dans men ikväll ska jag vikariera. När hon hade influensa i ­december 15

gjorde jag det ett par gånger. Det gick jättebra. Fast den här gången är hon inte sjuk. Mamma låtsas att hon är förkyld, men sanningen är att hennes revisionsföretag går alldeles för bra. Sena nätter. Ljudet av hamrande tangenter inifrån hennes ­arbetsrum. Och överallt pärmar och papper.

Jag byter om till träningskläder. Inget fancy, bara ett beige linne och ett par svarta jazzbyxor. Jag packar ner höftsjalen i väskan och sedan far jag ut genom dörren igen. Hoppar upp på cykeln och glider nerför backen, svänger av mot Murkelkrängar­ torget och bromsar in utanför Medborgarskolans lokaler.

Tar ett djupt andetag.

När jag stiger in i lokalen är jag inte längre Jamila. Då är jag en förförisk magdansös som betraktar min publik under tunga ögonlock. Jag ser mig i spegeln i träningslokalen medan jag knyter den röda sjalen med klirrande guldpengar kring höfterna.

Mina ögon är stora och inramade av långa mörka fransar (min favoritdel av ansiktet). Håret är kolsvart och glansigt. Det har jag ärvt från mamma.

Jag försöker se något av pappa i mig, men det är svårt. Han är ju till exempel skallig. Men jag har fått höra att vi har samma näsa. Den värmländska näsan, som farfar brukar säga och skratta sitt rossliga farfarsskratt när vi hälsar på farmor och honom på landet utanför Karlstad.

Eleverna börjar droppa in. ”Är inte Dalida här idag?” frågar leopardtanten. Hon har alltid på sig leopardlinne och svarta tights som är så genomskinliga att man ser spetstrosorna under. Håret är mörkt som mitt och hon bryter, men inte på arabiska. ”Dalida är förkyld”, säger jag. ”Jag ska vikariera för henne 16

idag. Men hon hälsar att hon hoppas att hon är tillbaka nästa måndag.”

Leopardtanten nickar och sätter sig i skräddarställning mitt på golvet. Jag gillar att folk lyssnar på mig här, att de tar mig på allvar och behandlar mig som en vuxen.

En efter en kommer de in i salen. De flesta är i mammas ­ålder, men några är yngre. Alla slags kvinnor: smala, unga, gamla och tjocka. En del med gråsprängt tantkrull och tuttar som slänger. Fast i magdanskulturen är inte utseendet det viktigaste.

Alla kvinnor är vackra om dom är graciösa och kan föra sig, brukar mamma säga.

Min mamma kallas Fjärilen. Man skulle kunna tro att det är för att hon är liten och nätt, men det är faktiskt tvärtom. Min mamma är 178 centimer lång och kurvig. Men hon rör sig lätt över golvet, som en fjäril. Det var det första pappa tänkte när han såg henne uppträda på Folkmusikfestivalen i Kairo för tjugo år sedan.

Min pappa arbetar som arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, men hans stora intresse är folkmusik, framför allt arabisk. I hemlighet tror jag att han drömmer om att ägna dagarna åt att sitta och spela flöjt uppe på något dimhöljt berg. Anyway.

Pappa satt i publiken och såg mamma svepa in på scenen i en rosa, glittrande slöja. Hon log, dansade och skakade sin stora rumpa. Han lade märke till hur små fötter hon hade, och hur otroligt det var att den där stora kroppen kunde bäras upp av dem. (Inte precis den komplimang jag skulle vilja få.)

Men pappa blev blixtförälskad.

Och Fjärilen blev blixtförälskad.

I hans ögon såg jag dig, vårt framtida barn, brukar mamma 17

säga när hon druckit lite vin och är nostalgisk. De gifte sig, hon flyttade med honom till Sverige och the rest är som man brukar säga history.

Jag sätter på musiken och värmer upp gruppen. Idag ska vi öva på shimmy walk som betyder att man går samtidigt som man skakar på höfterna. Det är betydligt svårare än det ser ut.

Jag iakttar eleverna som svettas och kämpar och känner mig stolt, men också trött efter den långa skoldagen. Om bara skolan var slut någon gång så att man fick göra precis vad man ville!

Efter studenten ska jag bli läkare, ingenjör eller arkitekt – men först ska jag dansa och uppträda på festivaler i hela världen.

Efter lektionen är jag tömd på energi. Jag börjar tänka på allt jobbigt som jag förträngt under dansen, till exempel hur jag ska hinna med svenskläxan till imorgon. Alltså läsa den där astråkiga Strindbergboken.

Jag cyklar uppför backen. När jag parkerar cykeln i garaget får jag ett sms. Det är från Lisa: Önskar att vi kunde byta utmaning. Dööör.

Igår i kolonistugan kändes utmaningarna bara roliga. Det var något med stämningen där. Lisa tjatade om burleskfestivalen som hon var på med sin kusin i Stockholm. Det låter ganska kul med burlesk, men jag har varit på magdansfestivaler runt om i världen och sett folk som verkligen kan dansa. Att någon klär ut sig och skakar tuttarna verkar inte totally seriöst. I alla fall, hon pratade om hur det skulle vara att strippa. ”Skulle ni strippa för hela skolan om ni fick hundratusen?” frågade hon.

18

Alla utom jag sa nej. Jag har en het kropp, inget att skämmas för. Och woha, så mycket skor och kläder man skulle kunna shoppa för hundratusen! Bara tanken får det att vattnas i munnen på mig …

Hur som helst. Lisa, Vick och jag har skojat länge om att ge varandra utmaningar. Vi kom på idén efter att Lisa läst ­Tärningsspelaren, en bok som handlar om en man som slår ­tärning om vilka beslut han ska ta. Vi tänkte att det skulle vara kul att låta slumpen avgöra. Det är sista terminen i nian och ska något hända så ska det hända nu.

Jag svarar Lisa: Min utmaning är inte heller så kul. Tänk om nån på skolan ser mig i affären? Eller mamma och pappa??

Lisa: Haha! Men skulle iaf tusen gånger hellre köpa kondomer än att sno Daniels kalsingar.

Jag: Tyvärr. Kan inte byta.☺ Against the rules.

Lisa: Faaaan. Hahaha. (Panikskratt) Nu ska jag läsa Strindburk. Vi ses imorn gamla modehagga. Puss puss.

Jag: Just det, måste oxå läsa … stöön. Puss på dig retroslampa.☺ Jag stoppar ner mobilen i väskan samtidigt som jag öppnar dörren och går in i huset. Pappa står i köket och hackar morötter. ”Hej”, säger jag och hänger upp jackan på kroken i hallen. ”Vill du ha nåt att äta?” frågar han. ”Nä”, säger jag. ”Jag åt resterna från igår när jag kom hem från skolan.”

19

”Du vill inte ha lite? Det är viktigt att äta rejält när man tränar.” ”Vad är det för mat?” ”Vegetariska kåldolmar med grönsallad.” ”Mm, jag kan ta lite då. Var är mamma? Jobbar hon fort­ farande?” ”Nej, hon ligger och vilar.”

Jag går in i vardagsrummet. Mamma ligger på soffan med en skotskrutig filt över benen. Hon bläddrar i en glansig trädgårdstidning, men när jag kommer in ser hon upp på mig och ler. ”Gick det bra med dansklassen, gumman?” ”Ja, det var superroligt. ” Mamma gäspar. ”Jag behövde verkligen jobba klart ikväll. Jag blev precis färdig. Är helt slut i huvudet.” ”Efter passet sa en tant att jag var en lika bra lärare som du.”

Mamma lyser upp. ”Nej men! Vad stolt jag blir! Det är dina rötter, du har dansen i blodet. Och en riktig ängel är du också som hjälper din stressade mamma.” ”Det är lugnt”, säger jag. ”Jag skulle hellre vilja undervisa i dans varenda kväll än att göra trista läxor.”

Efter maten går jag in på mitt rum och läser Strindburk, som Lisa säger. Boken heter Röda rummet och handlar om en kille som går omkring och är arg på hela världen. Jag kan förstå honom. Ibland är jag också arg på hela världen. Problemet med boken är att det liksom inte händer något. Allt går såå långsamt.

Utan att jag kan rå för det börjar tankarna glida iväg.

Imorgon ska jag göra utmaningen. Det är lika bra att få den 20

överstökad så fort som möjligt. Jag vet att det inte är den värsta utmaningen. Men ändå. Bara tanken på att stå i affären och lägga fram kondomerna på rullbandet (eller ännu värre, behöva be kassörskan om dem) får mig att börja svettas. Alla som står i närheten kommer att tänka: HON SKA KNULLA. De skulle bara veta att jag aldrig gjort det.

Jag har inte gjort mycket alls.

Första och enda gången jag kysst någon var förra sommaren.

Kyssen som smakade honung och mynta …

Mina föräldrar och jag var i vårt semesterhus utanför Kairo.

Det är en vacker gammal gård med olivträd och citronträd.

När jag är där brukar jag bara softa. Sola och äta god mat. Den sommaren hade mina föräldrar anställt en trädgårdsmästare. En kille på sjutton, arton år. Jag såg honom i trädgården när han krattade grusgångarna, vattnade blommorna och gick fram och tillbaka med olika redskap.

Ibland log han mot mig. Tänderna var kritvita mot den olivfärgade huden. Och ögonen: som svart te.

I vanliga fall brukar jag hasa omkring osminkad i samma slitna shorts och slappa linnen hela semestern. Men när jag märkte att han tittade började jag klä upp mig. Jag struttade omkring i klänningar och högklackade sandaler (fyndade på byns bazar för typ inga pengar alls) och när pappa undrade vad jag höll på med sa jag bara att jag övade på att gå i högklackat.

Och han, trädgårdsmästaren med teögonen, kollade förstås bara mer och mer. Som om han ville äta upp mig.

Varje gång jag såg honom blev jag helt galet pirrig. Ibland blev jag så nervös att jag låste in mig på toan och bara andades.

En av semesterns sista dagar kom han fram.

21

”Hej”, sa han på arabiska. ”Vad heter du?”

Jag kan ganska lite arabiska, men enkla grejer fattar jag. ”Hej”, svarade jag och kände mig allt annat än självsäker. ”Jamila.”

Han log ännu större. ”Vackert namn”, sa han. ”Tack”, svarade jag och rodnade som värsta tönten.

Det var då det hände. Utan att jag förstod hur det gått till stod han tätt intill mig med läpparna tryckta mot mina. Hans tunga var len och varm. Jag höll på att smälta som mjukglass i solen. Jag vet att det låter som en romantisk, fjantig film. Men det var verkligen så! Först då förstod jag varför alla på skolan tjatar om killar och hångel hela tiden. Det var heeeelt underbart.

Fast sedan började han trycka sig mot mig. Jag kände att han var stenhård innanför shortsen. Allt gick för fort och jag hann inte tänka eller känna efter vad jag ville. Jag ryggade undan och sa åt honom att sluta. Han såg på mig, liksom frågande, som om han var förvirrad. Då lade jag armarna i kors och gav honom en kylig blick. ”Gjorde jag nåt fel?” sa han. ”Nej, men jag måste gå in nu”, sa jag och gick därifrån.

Jag lyckades undvika honom helt de sista dagarna, men fick en glimt av hans solbrända rygg när vi packade in väskorna i taxin till flygplatsen. Då när han tryckte sig mot mig blev jag rädd – men nu nästan ett år senare kan jag inte låta bli att tänka på vad som hade hänt om jag inte bett honom sluta. Om jag istället följt med honom någonstans där ingen såg. Kanske bort till skjulet. Han skulle ha tagit mig i famnen och kysst mig passionerat. Och jag skulle ha slingrat mina armar kring 22

hans muskulösa rygg. Han skulle ha slitit upp knapparna i min klänning och nafsat på mina bröstvårtor. Sagt: ”Du är fantastisk, Jamila. Jag vill ha dig så mycket.”

Bara tanken får mitt hjärta att rusa och handen letar sig innanför trosorna. Röda rummet ramlar ner på golvet, och jag bryr mig inte om att plocka upp den.

23

1. Vi ska genomföra en eller flera utmaningar var innan

sommarlovet.

2. Alla måste göra utmaningen som står på lappen dom

drar – det är inte tillåtet att byta lapp med någon annan.

3. Rapportera till gruppen efter varje utmaning.

Och vara ÄRLIGA. 4. Utmaningarna är hemliga för alla utanför gruppen.

Speciellt syskon, föräldrar, äckel på skolan (Robin).

5. Den som inte genomför utmaningen är utesluten

från nästa möte.

6. Alltid stötta varandra i gruppen! Vi är coolast, hetast

och bäst på skolan och i hela universum! Plus utanför universum.

8 saker du aldrig skulle våga handlar om

fyra tjejer i nian, som bildar en pakt och ger varandra utmaningar som de lovar att utföra, hur pinsamt eller obehagligt det än blir. Det är en bok om mod och vänskap, om att stjäla snyggaste killens kalsonger och skriva en sexnovell på svenskan, och om att stå upp för sig själv och sina vänner, vad som än händer.

ISBN: 978-918663452-0