9789186634452

New York Times Bestseller

Elizabeth Wein Elizabeth Wein

Översatt av Carina Jansson

Översatt av Carina Jansson

Utdrag ur SOE:s handbok för hemliga operationer återges med medgivande från Paladin Press

Gilla Böcker www.gillabocker.se © 2012 by Elizabeth Gatland By arrangement with Curtis Brown Lrd, New York and Ia Atterholm Agency Originaltitel: Code name Verity Översättare: Carina Jansson Omslag: Vendela & Valentin Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2013 ISBN 978-91-86634-45-2

Till Amanda – vi är ett fantastiskt team –

Del 1

VE RI TY

Ormaie 8.XI.43 JB-S JAG ÄR EN FEGIS.

Jag ville vara hjältemodig och låtsades att jag var det. Jag har alltid varit bra på att låtsas. Jag ägnade de första tolv åren av mitt liv åt att leka slaget vid Stirling Bridge med mina fem äldre bröder – och trots att jag är tjej lät de mig vara William Wallace, som sägs vara en av våra förfäder, eftersom jag höll de eldigaste stridstalen. Gud, som jag försökte förra veckan. Herregud, som jag försökte. Men nu vet jag att jag är en fegis. Efter den skrattretande uppgörelsen jag gjorde med SS-Hauptsturmführer von Linden vet jag att jag är en fegis. Och jag ska berätta allt, allt jag kan minnas. Minsta lilla detalj.

Det här är vår uppgörelse. Jag skriver ner den för att inte glömma någonting. ”Vi gör ett försök”, sa Hauptsturmführer von Linden. ”Vad kan man muta dig med?” Och jag sa att jag ville ha tillbaka mina kläder.

Det låter banalt nu. Han väntade sig säkert något trotsigt – ”Ge mig frihet” eller ”Seger”, eller något storsint som ”Sluta leka med den där stackars franske motståndsgossen och ge honom en värdig och barmhärtig död”. Eller åtminstone något som hade mer med min aktuella belägenhet att göra, som ”Snälla, låt mig sova” eller ”Ge mig mat” eller ”Ta bort den här jäkla järnstången jag har haft fastknuten mot ryggen de tre senaste dagarna”. Men jag var beredd att gå sömnlös och svältande och upprätt ett bra tag till om jag slapp göra det i bara underkläderna – som ibland var ganska illaluktande och fuktiga, och SÅ GENERANDE. Värmen och värdigheten i min flanellkjol och min ylletröja betyder mycket mer för mig nu än ­patriotism eller integritet.

Så von Linden sålde tillbaka mina kläder till mig, plagg för plagg.

9

Utom scarfen och strumporna förstås, som de tog tidigt för att jag inte skulle kunna strypa mig själv med dem. (Jag hade redan försökt en gång.) Pullovern kostade mig fyra uppsättningar radiotelegrafkod – hela paketet med kodnyckeldikter, lösenord och frekvenser. ­Hauptsturmführer von Linden lät mig få tillbaka pullovern med en gång, på kredit. Den låg i min cell när de slutligen lät mig komma dit igen efter de där vidriga tre dagarna. Först lyckades jag inte ens få på mig den, men bara att hänga den över axlarna som en sjal kändes tröstande. Nu när jag till slut har lyckats krångla den på mig ska jag nog aldrig ta av den igen. Kjolen och blusen kostade ganska mycket mindre än pullovern, och skorna kostade bara en uppsättning kod per styck.

Det finns elva uppsättningar totalt. Den sista skulle betala för min underkjol. Notera att jag får kläderna utifrån och in, så att jag tvingas klä av mig inför ögonen på alla varje gång jag får tillbaka ett plagg. Han är den ende som inte tittar – han hotade med att ta ifrån mig alltihop igen när jag antydde att han missade en förträfflig föreställning. Det var första gången mina samlade skador ­presenterades ordentligt, och jag önskar att han hade tittat på sitt konstverk – särskilt på mina armar. Det var också första gången jag kunde stå själv på ett tag, vilket jag ville visa upp för honom. Hur som helst har jag bestämt mig för att klara mig utan underkjolen – då slipper jag också klä av mig igen för att ta på den – och för den sista koduppsättningen har jag i stället köpt penna och papper. Och lite tid.

Hauptsturmführer von Linden har sagt att jag har två veckor på mig och att jag får så mycket papper jag behöver. Det enda jag förväntas göra är att hosta upp allt jag minns om den brittiska krigs­ insatsen. Och det tänker jag göra. Hauptsturmführer von Linden påminner lite om kapten Krok i det att han är en ganska rättskaffens 10

gentleman trots att han är ett odjur, och jag är lite som Peter Pan i min naiva förhoppning om att han ska spela renhårigt och hålla sina löften. Hittills har han det. När jag skulle inleda min bekännelse gav han mig ett utsökt brevpapper från Bordeaux slottshotell, Château de Bordeaux, vilket är vad den här byggnaden brukade vara. (Jag skulle aldrig ha trott att ett franskt hotell kunde bli så ogästvänligt och dystert om jag inte sett de stängda fönsterluckorna och hänglåsförsedda dörrarna med mina egna ögon. Men ni har också lyckats få hela den vackra staden Ormaie att se dyster ut.)

Det är ganska mycket som hänger på en enda uppsättning kod nu, men utöver min landsförrädiska redogörelse har jag också lovat von Linden min själ, även om jag inte tror att han tar det löftet på allvar.

I vilket fall som helst kommer det att bli en lättnad att skriva vad som helst som inte har med koder att göra. Jag är så fasansfullt trött på att spy ur mig telegrafkod. Först när vi skrivit ner alla de där listorna insåg jag vilka enorma mängder kod jag faktiskt bär inom mig.

Det är förbaskat fantastiskt, faktiskt.

ERA DUMMA JÄVLA NAZISTER. Själv är jag förlorad. Fullständigt och ytterligt förlorad. Ni kommer att skjuta mig till slut vad jag än gör, för det är vad ni gör med fienden. Det är vad vi gör med fienden. Om ni inte skjuter mig när jag har skrivit ner den här redogörelsen, och om jag någonsin tar mig hem igen, kommer jag ändå att bli dömd och skjuten som kollaboratör. Men när jag tänker på alla mörka, slingrande vägar som väntar framstår en som enkel och självklar. Vad väntar i min framtid – en burk fotogen som hälls i min strupe och en tändsticka mot mina läppar? Skalpell och syra, som med motståndskillen som vägrar prata? Mitt levande skelett inpackat i en boskapsvagn med tvåhundra andra desperata själar, på väg mot Gud vet var bara för att dö av törst innan vi kommer dit? Nej. Jag tänker inte färdas på 11

de vägarna. Den här är enklast. De andra är för skrämmande för att jag ens ska våga titta.

Jag tänker skriva på engelska. Mitt franska ordförråd räcker inte till för en redogörelse för den brittiska krigföringen, och jag skriver inte tillräckligt bra på tyska. Någon måste översätta för ­Hauptsturmführer von Linden. Fräulein Engel klarar det. Hon är väldigt duktig på engelska. Det var hon som förklarade för mig att kerosene och fotogen är samma sak. Amerikanerna kallar det ­kerosene, och ordet låter ungefär likadant på franska och tyska också.

(På tal om fotogen, kerosene, vad det än kallas. Jag tror inte att ni har en liter att ödsla på mig. Eller köper ni det på svarta börsen? Hur bokför ni utgiften? 1 liter brännbar vätska för avrättning av brittisk spion. Hur som helst ska jag göra mitt bästa för att bespara er den kostnaden.)

En av de första punkterna på den väldigt långa lista jag fått att reflektera över inför min bekännelse handlar om brittiska flyg­vapnets flygfält vid en invasion av Europa. Fräulein Engel kan bekräfta att jag brast i skratt när jag läste det. Tror ni verkligen att jag vet någonting om varifrån de allierade tänker inleda sin invasion av det nazi­ockuperade Europa? Jag tillhör spionage- och sabotage­organisationen SOE eftersom jag talar franska och tyska och är bra på att hitta på historier, och jag är fånge på Gestapos högkvarter i Ormaie eftersom jag inte har något som helst lokalsinne. Tänk dess­utom på att människorna som utbildade mig uppmuntrade min välsignade okunskap om flygfält just för att jag inte skulle kunna avslöja någonting ifall ni grep mig, och att jag inte ens fick veta namnet på flygfältet vi lyfte ifrån när vi skulle hit – och låt mig påminna er om att jag hade varit i Frankrike i mindre än 48 timmar när er bered­villige agent blev tvungen att rädda mig från att bli påkörd av en fransk skåpbil full av franska höns eftersom jag tittade åt fel håll innan jag gick över gatan. Vilket bevisar hur 12

sluga Gestapo är. ”Den här människan jag just räddat från en säker död väntade sig att trafiken skulle färdas på vänster sida av vägen.

Därför måste hon vara brittisk och har förmodligen hoppat fallskärm in i nazi­ockuperade Frankrike från ett av de allierades flygplan. Jag ska nu gripa henne för spioneri.”

Jag har alltså inget lokalsinne. Det är en BEKLAGANSVÄRD SVAGHET hos vissa av oss och det tjänar ingenting till att jag försöker hjälpa er att hitta några flygfält någonstans. Inte utan att någon ger mig koordinaterna. Jag skulle kanske kunna hitta på dem, låta övertygande och vinna lite tid, men förr eller senare skulle ni komma på mig.

Flygplansmodeller i operativt bruk står också med på listan över saker jag ska avslöja. Herregud, vilken rolig lista det här är. Om jag visste någonting eller brydde mig om flygplansmodeller skulle jag vara transportpilot som Maddie, tjejen som flög mig hit, eller jobba som montör eller mekaniker. Inte hosta upp fakta och siffror för Gestapo som den fegis jag är. (Jag tänker inte nämna min feghet igen eftersom det börjar få mig att känna mig oanständig. Dessutom vill jag inte att ni ska tröttna, ta ifrån mig det här fina papperet och trycka ner mitt ansikte i en balja isvatten tills jag svimmar igen.)

Jo, vänta – jag kan faktiskt några flygplansmodeller. Jag ska berätta om alla jag känner till, och jag börjar med Puss Moth. Det var det första flygplan min vän Maddie någonsin flög. Det var faktiskt det första flygplan hon någonsin satt i, och det första hon ens kom i närheten av. Och historien om hur jag hamnade här börjar med Maddie. Jag får nog aldrig veta hur det kom sig att jag hade hennes id-kort och flygcertifikat i stället för min egen legitimation när ni tog mig, men om jag berättar om Maddie kommer ni att förstå varför vi flög hit tillsammans.

13

FLYGPLANSMODELLER

Maddie heter egentligen Margaret Brodatt. Ni har ju hennes ­id-kort, så det vet ni redan. Brodatt är inget engelskt namn – jag tror att det är ryskt, för hennes farfar är från Ryssland. Men Maddie är från Stockport, i närheten av Manchester. Till skillnad från mig har hon utmärkt lokalsinne. Hon kan navigera efter stjärnorna och med ­ död räkning, men jag tror att hon lärde sig använda sitt lokalsinne ­ordentligt för att hennes farfar gav henne en motorcykel i sextonårs­ present. Då lämnade Maddie Stockport och gav sig ut på de o­ märkta vägarna i ­Penninska bergen. Bergen syns runt hela Stockport, gröna och nakna och med snabba molnstrimmor och solsken som glider fram över dem som i en spelfilm med Technicolor. Jag vet, för jag var ledig en helg och bodde hos Maddie och hennes farföräldrar, och då åkte vi motorcykel upp till Dark Peak. Det var en av de bästa eftermiddagarna i hela mitt liv. Det var vinter och solen tittade bara fram i ungefär fem minuter, och inte ens då slutade det snöa – det var på grund av den dåliga väderprognosen som Maddie fått ledigt i tre dagar. Men i fem minuter såg hela Cheshire grönt och gnistrande ut. Maddies farfar har en motorcykelaffär och han hade köpt bensin till henne på svarta börsen för att jag skulle komma. Jag tar med det (trots att det inte har någonting med flygplansmodeller att göra) för att det visar att jag vet vad jag pratar om när jag beskriver hur det var för Maddie att vara ensam på världens tak, som bedövad av dånet från fyra vindar och två cylindrar, med Cheshires slätter och gröna fält och röda skorstenar för sina fötter som en rutig picknickfilt.

Maddie hade en vän som hette Beryl och som hade slutat skolan, och sommaren 1938 jobbade Beryl på bomullsspinneriet i Ladderal.

På söndagarna brukade de åka ut med Maddies motorcykel tillsammans, för det var bara då de kunde träffas. Beryl åkte med armarna hårt om Maddies midja, precis som jag gjorde den där helgen. Inga 14

glasögon för Beryl, eller för mig, men Maddie hade ett par. Just den här junisöndagen följde de vägen mellan murarna som Beryls knogande förfäder hade byggt och åkte upp till Highdown Rise, där leran skvätte upp på deras bara ben. Beryls bästa kjol blev förstörd den dagen, och hennes pappa tvingade henne att köpa en ny med nästa veckas lön. ”Jag älskar din farfar”, ropade Beryl i Maddies öra. ”Jag önskar att han var min.” (Det önskade jag också.) ”Tänk att du fick en Silent Superb på din födelsedag!” ”Den var inte ny när jag fick den”, ropade Maddie tillbaka över axeln, ”och nu är den fem år gammal. Jag blev tvungen att bygga om motorn i år.” ”Gör inte din farfar det åt dig?” ”Han gav mig inte ens motorcykeln förrän jag hade plockat isär motorn. Jag måste klara det själv, annars får jag inte behålla den.” ”Jag älskar honom ändå”, ropade Beryl.

De for fram över Highdown Rise, på traktorvägar så gropiga att motorcykeln nästan studsade över muren och landade bland gyttja och nässlor och får. Jag minns, och jag vet hur det måste ha känts. Här och där, bakom en krök eller på en liten puckel på kullen, kan man se Penninska bergen sträcka ut sig i väster medan skorstenarna på fabrikerna i södra Manchester målar den blå himlen i norr med svart rök. ”Och du får en färdighet!” ropade Beryl. ”En vad?” ”En färdighet!” ”Laga motorer”, hojtade Maddie. ”Det är en färdighet. Bättre än att spola garn.” ”Du får betalt för att spola garn”, ropade Maddie tillbaka. ”Jag får inte betalt.” Vägen framför dem var gropig av regnvattenfyllda tjälskott och såg ut som ett miniatyrlandskap med små höglandssjöar.

15

Maddie saktade farten och blev till slut tvungen att stanna. Hon satte fötterna i marken med kjolen uppdragen till låren och kände motorcykelns trygga, välbekanta vibrationer genom hela kroppen. ”Vem skulle låta en tjej jobba med motorer?” frågade Maddie. ”Farmor vill att jag ska lära mig skriva maskin. Du tjänar åtminstone pengar.”

De blev tvungna att kliva av motorcykeln och leda den längs den gropiga vägen. Sedan gick de uppför en liten backe och kom fram till en grind i en stenmur, och Maddie lutade motorcykeln mot muren så att de kunde sätta sig ner och äta sina smörgåsar. De tittade på varandra och skrattade åt lerstänket. ”Vad ska din pappa säga!” utbrast Maddie. ”Eller din farmor?” ”Hon är van vid det här laget.”

Picknickkorgen innehöll tjocka skivor av sirapsbrödet Beryls mos­ ter bakade till tre familjer varje onsdag, och inlagda lökar stora som äpplen, och Maddie hade packat ner smörgåsar gjorda på rågbröd från bageriet i Reddyke, dit hennes farmor skickade henne varje fredag. Den inlagda löken gjorde det omöjligt för Maddie och Beryl att prata, för tuggandet knastrade så högt i öronen att de inte kunde höra varandra, och de måste svälja försiktigt för att inte råka sätta vinägern i halsen och kvävas. (Kanske kan von Linden använda ­inlagd lök för att få fångarna att tala? Så får de mat i sig på samma gång.)

(Fräulein Engel säger nu att jag måste skriva att jag har ödslat bort tjugo minuter av tiden Hauptsturmführer von Linden har gett mig för att jag skrattade åt mitt eget dumma skämt om den inlagda löken och råkade bryta av pennspetsen. Vi var tvungna att vänta på att någon skulle komma med en kniv och vässa den, för Engel får inte lämna mig ensam. Och sedan ödslade jag bort fem minuter till på att gråta när jag knäckt den nya spetsen, för miss E hade vässat den väldigt nära mitt ansikte och sprätt resterna mot mina ögon 16

medan SS-Scharführer Thibaut höll fast mitt huvud, och det gjorde mig förfärligt nervös. Jag skrattar eller gråter inte nu, och jag ska försöka att inte trycka lika hårt längre.)

Hur som helst, tänk er Maddie före kriget, fri och hemma med munnen full av inlagd lök – hon kunde bara peka och hosta när ett puttrande, rykande flygplan blev synligt på himlen och cirklade runt just det fält de satt och tittade ut över. Det flygplanet var ett Puss Moth.

Jag kan berätta lite om Puss Moth-plan. De är snabba, lätta monoplan – de har alltså bara ett par vingar, medan Tiger Moth är ett biplan och har två par (en annan modell jag just kom ihåg). Man kan fälla in vingarna på Puss Moth-planen när de ska flyttas eller förvaras. Utsikten från cockpit är suverän och det får plats två passagerare, utöver piloten. Jag har varit passagerare i ett några gånger.

Jag tror att den nya, förbättrade versionen kallas Leopard Moth (och nu har jag nämnt tre modeller i ett enda stycke!).

Puss Moth-planet som kretsade över fältet på Highdown Rise, det första Puss Moth Maddie någonsin sett, höll på att få motorstopp. Maddie sa att det var som att sitta längst fram på cirkus. När planet sjönk till ungefär hundra meters höjd kunde hon och Beryl se varenda liten detalj som i miniatyr – varenda kabel, varenda tvärslå i kanvasvingarna, träbladen i propellern som fruktlöst snurrade i vinden. Stora, blå rökmoln vällde ut ur avgasröret. ”Han brinner!” skrek Beryl med panikblandad förtjusning. ”Han brinner inte. Motorn har skurit”, sa Maddie, för hon kunde sådant. ”Om han har något vett stänger han av allting, så slutar det ryka och han kan glidlanda.”

De fortsatte titta. Maddie hade gissat rätt – motorn tystnade och röken drev bort, och piloten försökte uppenbarligen landa sin skadade maskin på fältet rakt framför ögonen på dem. Det var ett betesfält, 17

oplöjt och oslaget och utan någon boskap. Planets vingar skymde solen ett ögonblick när det gjorde sin sista överflygning och blåste ut allt skräp efter deras lunch på fältet, så att bruna brödskalkar och brunt smörpapper fladdrade runt i den blå röken som helveteskonfetti.

Maddie sa att det skulle ha varit en fin landning, om det varit ett riktigt flygfält. Nu studsade den skadade flygmaskinen hjälplöst över det oslagna gräset i ungefär trettio meter innan det tippade över på nosen och stannade.

Maddie började applådera. Beryl tog tag i hennes händer och daskade till en av dem. ”Din dumma kossa! Han kan ju vara skadad! Vad ska vi ta oss till?”

Maddie hade inte tänkt klappa i händerna. Det hade bara blivit så. Jag ser framför mig hur hon blåste sitt svarta, lockiga hår ur ögonen och sköt fram underläppen innan hon hoppade ner från muren och sprang över grästuvorna till det kraschade planet.

Inga lågor syntes till. Maddie klättrade upp på Puss Moth-planets nos för att ta sig upp till cockpiten, och hon trampade igenom tyget som täckte flygkroppen med en av sina stiftade skor och jag slår vad om att hon skämdes – hon hade ju inte tänkt göra det heller.

När hon väl öppnade dörren var hon väldigt skärrad och trodde att hon skulle få en utskällning av flygplanets ägare, och hon skämdes över sin lättnad när hon hittade piloten hängande upp och ner i sin halvt uppknäppta sele, uppenbart avsvimmad. Maddie sneglade på de främmande motorreglagen. Inget oljetryck (hon berättade allt det här för mig). Gasen, strypt. Avstängd. Bra. Maddie lossade selen och lät piloten glida ner på marken.

Beryl tog emot den livlöse piloten och drog bort honom en bit.

Det var lättare för Maddie att komma ner från planet än det hade varit att komma upp – bara ett lätt litet språng. Hon tog av piloten hjälmen och glasögonen. Både hon och Beryl var flickscouter och 18

hade lärt sig första hjälpen, vad det nu var värt, och visste att de måste ta reda på om offret kunde andas.

Beryl började fnissa. ”Vem är en dum kossa nu?” utbrast Maddie. ”Det är en flicka!” skrattade Beryl. ”En flicka!”

Beryl stannade hos den medvetslösa flickpiloten medan Maddie körde sin Silent Superb till närmaste gård för att hämta hjälp. Hon hittade två stora, starka pojkar i hennes egen ålder som skyfflade koskit, och bondhustrun som rensade färskpotatis och svor åt en samling småflickor som lade ett enormt pussel på stengolvet (det var söndag, annars skulle de ha kokat tvätt). En räddningsstyrka skickades ut och Maddie åkte vidare ner till foten av kullen, där det fanns en pub och en telefonkiosk. ”Hon kommer att behöva en ambulans, hjärtat”, hade bondhustrun vänligt sagt till Maddie. ”Om hon har flugit flygplan måste hon till sjukhus.”

Orden skramlade runt i huvudet på Maddie hela vägen till telefonkiosken. Inte ”Om hon är skadad måste hon till sjukhus”, utan ”Om hon har flugit flygplan måste hon till sjukhus”.

En flygande tjej! tänkte Maddie. En tjej som flög flygplan!

Nej, rättade hon sig, en tjej som inte flög flygplan. En tjej som kraschlandade ett flygplan i en fårhage.

Men hon hade flugit det först. Hon måste ha kunnat flyga det för att kunna landa det (eller krascha det).

Slutsatsen kändes logisk för Maddie.

Jag har aldrig kraschat min motorcykel, tänkte hon. Jag skulle kunna flyga ett flygplan.

Jag kan några fler flygplansmodeller, men den första jag kommer att tänka på är Lysander. Det var ett Lysander-plan Maddie flög när 19

hon släppte av mig här. Egentligen var det meningen att hon skulle landa planet, inte att jag skulle hoppa från luften. Vi blev beskjutna på hitvägen och ett tag stod stjärtpartiet i lågor och hon kunde inte kontrollera det ordentligt, och hon fick mig att hoppa innan hon försökte ta ner planet. Jag såg inte landningen. Men ni har visat mig bilderna ni tog på platsen, så jag vet att hon har kraschat ett flygplan nu. Ändå kan man knappast klandra piloten när hennes plan blir träffat av luftvärnseld.

BRITTISKT STÖD FÖR ANTISEMITISM

Puss Moth-kraschen ägde rum på söndagen, och dagen därpå var Beryl tillbaka på bomullsspinneriet i Ladderal. Mitt hjärta skrumpnar ihop och värker och blir så svart av avundsjuka att jag blötte ner halva det här papperet med tårar innan jag insåg att de föll, när jag tänker på Beryls långa liv med garnspolning och snoriga ungar och en öldrickande karl i en industriförort till Manchester. Fast det var förstås 1938 och alltihop har bombats sönder sedan dess, så Beryl och hennes ungar kanske redan är döda, och i så fall är mina avundsjuka tårar väldigt egoistiska. Ledsen för papperet. Miss E läser över axeln på mig när jag skriver och säger att jag inte ska avbryta berättandet med fler ursäkter.

Under veckan som följde pusslade Maddie ihop pilotens historia med hjälp av mängder av tidningsurklipp och en målmedvetenhet värdig lady Macbeth. Piloten hette Dympna Wythenshawe (jag minns hennes namn för att det är så fånigt). Hon var den bortskämda yngsta dottern till sir Någonting Wythenshawe. På fredagen vimlade det av upprörda insändare i kvällstidningen, för så fort hon skrevs ut från sjukhuset började hon ta ut folk på nöjesturer i sitt andra flygplan (ett Dragon Rapide – jag är så duktig) medan hennes Puss Moth reparerades. Maddie satt på golvet i sin farfars skjul bredvid motorcykeln, 20

som måste pysslas om en hel del för att vara i form för helgutflykter, och kämpade sig igenom tidningen. Sida upp och sida ner med dystra prognoser om de akuta farhågorna för krig mellan Japan och Kina, och de växande farhågorna för krig i Europa. Men det kraschade Puss Moth-planet i fårhagen på Highdown Rise var gamla nyheter – det fanns inga bilder av planet i fredagens tidning, bara ett porträttfoto av den flinande aviatrisen själv där hon såg glad och vindrufsig ut och var mycket, mycket sötare än idiotfascisten Oswald Mosley, vars hånfulla ansikte blängde på Maddie från övre delen av tidningssidan. Maddie gömde honom under sin mugg med varm choklad och funderade över snabbaste sättet att ta sig till flygfältet Catton Park. Det var ganska långt, men i morgon var det lördag igen.

Nästa morgon ångrade Maddie att hon inte hade läst Oswald Mosley-artikeln noggrannare. Han var där, i Stockport, för att hålla tal utanför kyrkan bredvid marknadstorget, och hans idiotiska fascist­ anhängare hade anordnat en marsch för att möta honom. De gick från stadshuset till kyrkan och orsakade kaos både i trafiken och bland människorna. Vid det laget hade de tonat ner sin antisemitism en aning och hade mage att påstå att det var en fredsmarsch, för att övertyga folk om att det vore en bra idé att hålla sig väl med idiotfascisterna i Tyskland. Mosleys anhängare fick inte längre bära sina smaklöst symboliska svarta skjortor – en lag hade trätt i kraft som förbjöd offentliga marscher i politiska uniformer, främst för att hindra Mosley-anhängarna från att orsaka upplopp som det de utlöste med sina marscher genom judiska kvarter i London. Men de slöt upp i alla fall, för att jubla för Mosley. Där fanns en upprymd folksamling som älskade honom och en rasande folksamling som hatade honom. Där fanns kvinnor med korgar som försökte göra sina inköp på lördagsmarknaden. Där fanns poliser. Där fanns boskap – vissa av poliserna var beridna, en flock får vallades mot marknaden och en hästdragen 21

mjölkkärra hade fastnat mitt i fårflocken. Där fanns hundar. Där fanns säkert katter och kaniner och höns och ankor också.

Maddie tog sig inte över Stockport Road. (Jag vet inte vad den egentligen heter. Kanske heter den så, för det är huvudvägen in söderifrån, men ni bör nog inte lita på några av mina ­vägbeskrivningar.)

Maddie väntade och väntade i utkanten av den upprörda folk­ massan och spanade efter en lucka. Efter tjugo minuter började hon tappa tålamodet. Vid det laget pressade folk sig mot henne bakifrån också. Hon försökte vända motorcykeln, leda den ut ur trängseln, och råkade rulla på någon. ”Aj! Se dig för med den där cykeln!” ”Förlåt!” Maddie tittade upp.

Det var ett gäng råskinn, klädda i svart skjorta för marschen trots att de kunde bli gripna för det och med håret bakåtkammat med brylkräm som om de tillhörde flygvapnet. De granskade Maddie uppifrån och ner, rätt säkra på att hon var ett lätt offer. ”Fin cykel.” ”Fina ben!”

En av dem fnissade genom näsan. ”Fin …”

Han sa ett fult, avskyvärt ord och jag tänker inte skriva det för jag tror ändå inte att någon av er vet vad det betyder på engelska, och jag vet absolut inte vad det heter på franska eller tyska. Bråkmakaren sa det för att retas, och det fungerade. Maddie rullade ­motorcykelns framhjul förbi den hon redan råkat köra på och stötte till honom igen, och han tog tag i styret med sina egna stora nävar mellan hennes händer.

Maddie släppte inte. Inte killen heller, och hans kompisar skrattade. ”Vad gör en tjej som du med en så stor leksak? Var har du köpt den?”

22

”I cykelaffären förstås, vad tror du?” ”Brodatts”, sa en av dem. Det fanns bara en på den här sidan av staden. ”Han säljer till judar.” ”Det kanske är en judecykel.”

Ni känner nog inte till det, men det bor ganska många judar i och omkring Manchester, och ingen bryr sig. Jo, några idiot­fascister bryr sig förstås, men ni förstår nog vad jag menar. De kom från Ryssland och Polen och senare Rumänien och Österrike, från hela Östeuropa, under hela artonhundratalet. Cykelaffären som diskuterades råkade tillhöra Maddies farfar, och han hade drivit den i trettio år. Det har gått bra för honom, tillräckligt bra för att han ska kunna ge Maddies eleganta farmor den livsstil hon är van vid, och de bor i ett stort gammalt hus i Grove Green i utkanten av staden och har en trädgårdsmästare och en flicka som sköter hushållet. Hur som helst, när det här gänget började tala illa om Maddies farfars affär var Maddie dum nog att bråka med dem. ”Måste ni alltid vara tre för att tänka färdigt en tanke?” frågade hon. ”Eller kan ni göra det en och en om ni får tillräckligt lång tid på er?”

De välte motorcykeln, som drog Maddie med sig i fallet. För mobbning är vad idiotfascister gillar mest.

Men sedan hördes ljudliga protester från andra människor i ­trängseln på gatan, och det lilla gänget med råskinn skrattade igen och gick vidare. Maddie hörde den ene killens nasala gnäggande långt efter att hans ryggtavla blivit en i mängden.

Fler än de som knuffat omkull henne kom till hennes hjälp – en grovarbetare och en flicka med barnvagn, och en liten gosse och två damer med shoppingkorgar. De hade inte sagt ifrån eller lagt sig i, men de hjälpte Maddie upp och borstade av henne, och grov­ arbetaren drog uppskattande handen över motorcykelns s­ tänkskärm.

23

”Den är inte skadad, miss.” ”Fin cykel!” Det var gossen som sa det. ”Tyst med dig”, sa hans mamma kvickt, för det var ett perfekt eko av vad killen i svart skjorta som knuffat Maddie hade sagt. ”Den är fin”, sa mannen. ”Den börjar bli gammal”, sa Maddie blygsamt, men smickrad. ”Förbaskade vandaler.” ”Någon behöver ta en titt på de där knäna, hjärtat”, sa en av damerna.

Maddie tänkte för sig själv, och hon tänkte på flygplan: Vänta bara, idiotfascister. Jag ska nog skaffa mig en större leksak än den här motorcykeln.

Maddies tro på mänskligheten var återställd och hon rullade ut motorcykeln ur trängseln och körde iväg på Stockports kullerstensbelagda bakgator. Där fanns bara småkillar som skrikande spelade fotboll i flock och trakasserade storasystrar med uppsatt hår som skakade mattor och skrubbade förstutrappor medan deras mödrar gjorde sina inköp. Om jag fortsätter tänka på dem kommer jag att gråta av avund igen, vare sig de är sönderbombade eller inte.

Fräulein Engel har läst över min axel igen och bett mig sluta skriva ”idiotfascister”, för hon tror inte att Hauptsturmführer von Linden kommer att tycka om det. Jag tror att hon är lite rädd för von Linden (vem kan klandra henne?) och jag tror att Scharführer Thibaut också är rädd för honom.

BRITTISKA FLYGFÄLT

Jag behöver knappast upplysa er om att Catton Park flygfält ligger i Ilsmere Port, för de senaste tio åren har det varit det mest trafi­ kerade flygfältet i norra England. De bygger plan där. Före kriget var det en exklusiv civilflygförening och det brittiska flygvapnet, Royal 24

Air Force, har haft en bas där i många år. Den lokala flygvapen­ divisionen har flugit bombplan från Catton Park sedan 1936. Ni vet lika mycket som jag, förmodligen mer, om vad de använder den till nu (men jag tvivlar inte på att den är omringad av spärrballonger och luftvärnskanoner). När Maddie kom dit den där lördagsmorgonen blev hon stående och stirrade som en dum kossa (hennes ord), först på parkeringen, med den största samling dyra bilar hon någonsin hade sett, och sedan på himlen, med den största sam­lingen flygplan. Hon lutade sig mot staketet för att fortsätta titta. Efter några m ­ inuter hade hon räknat ut att de flesta av planen verkade flyga i någon sorts mönster, att de i tur och ordning landade och lyfte igen. En halvtimme senare tittade hon fortfarande och hade kommit fram till att en av piloterna var nybörjare och att hans plan alltid studsade två meter upp i luften efter markkontakt innan det landade ordentligt, att en annan övade på fullkomligt vansinniga, akrobatiska manövrar och att en tredje erbjöd folk flygturer – ett varv runt flygfältet, fem minuter i luften, ner igen, hit med två shilling och ge glasögonen till nästa kund, tack.

Det var en väldigt överväldigande plats under den osäkra fredstid när militära och civila piloter turades om att använda start- och landningsbanan, men Maddie hade bestämt sig och följde skyltarna till flygföreningen. Hon råkade genast hitta den hon sökte – det visade sig inte vara så svårt, för Dympna Wythenshawe var den enda overksamma flygaren på hela flygfältet. Hon satt ensam i en av ­många bleknade fällstolar utanför klubbhuset. Maddie kände först inte igen henne. Hon såg inte alls ut som på det glamorösa fotografiet i tidningen eller som det medvetslösa olycksoffer hon varit när Maddie lämnat henne förra söndagen. Dympna kände inte igen Maddie heller, men hon ropade muntert: ”Hoppas du på en liten åktur?”

25

Hennes förfinade uttal skvallrade om pengar och privilegier.

Unge­fär som mitt, fast utan det skotska skorrandet. Förmodligen inte lika privilegierat som mitt, men rikare. Hur som helst fick det omedelbart Maddie att känna sig som en tjänsteflicka. ”Jag söker Dympna Wythenshawe”, sa Maddie. ”Jag ville bara se hur hon mår efter … efter förra veckan.” ”Hon mår bara bra.” Den eleganta flickan log vänligt. ”Det var jag som hittade henne”, for det ur Maddie. ”Och hon är pigg och kry”, sa Dympna och sträckte fram en slapp, liljevit hand som aldrig bytt ett oljefilter (vilket mina liljevita händer faktiskt har, ska ni veta, men bara under noggrann ö­ vervakning). ”Hon mår alldeles utmärkt. Hon är jag.”

Maddie skakade hennes hand. ”Slå dig ner”, sa Dympna (föreställ er att hon är jag, uppvuxen i ett slott och utbildad vid en schweizisk internatskola, men mycket längre och inte ständigt snörvlande). Hon gjorde en gest mot de tomma stolarna. ”Det finns gott om plats.”

Dympna var klädd som om hon skulle åka på safari och lyckades dessutom få det att se glamoröst ut. Hon erbjöd både privatlektioner och nöjesturer. Hon var den enda kvinnliga piloten på flygfältet, och definitivt den enda kvinnliga instruktören. ”När mitt kära Puss Moth är lagat ska jag ta med dig på en tur”, sa hon, och Maddie, som är skarpsinnig till sin natur, frågade om hon fick se planet.

De hade plockat isär det och fraktat bort bitarna från Highdown Rise, och nu var ett gäng pojkar och män i oljiga overaller sysselsatta med att sätta ihop det igen inne i ett av en lång rad höga verkstadsskjul. Puss Moth-planets förtjusande motor (Maddies ord – hon är lite galen) hade bara HÄLFTEN SÅ MÅNGA H ­ ÄSTKRAFTER som Maddies motorcykel. De skrubbade bort gräs och jord från den 26

med stålborstar. Den låg i tusen glänsande bitar på en stor oljeduk, och Maddie visste att hon hade kommit rätt. ”Åh, får jag titta på?” bad hon. Och Dympna, som aldrig smutsade ner sig, kunde ändå namnge varenda cylinder och ventil som låg på golvet, och hon lät Maddie hjälpa till att måla det nya tyget (som skulle ersätta det hon trampat sönder) med en plastisk sörja som kallades impregneringslack och luktade som inlagd lök. När en timme hade gått och Maddie fortfarande var kvar och frågade vad de olika delarna var till för och vad de hette, gav mekanikerna henne en stålborste och lät henne hjälpa till.

Maddie sa att hon alltid kände sig väldigt trygg när hon flög i Dympnas Puss Moth efter det, eftersom hon själv hade hjälpt till att sätta ihop motorn. ”När kommer du tillbaka?” frågade Dympna över några oljiga muggar med te, fyra timmar senare. ”Det är för långt för att jag ska kunna hälsa på särskilt ofta”, medgav Maddie nedslaget. ”Jag bor i Stockport. Jag hjälper min farfar på kontoret på veckorna och han betalar för bensinen, men jag kan inte komma varje helg.” ”Du har verkligen tur”, sa Dympna. ”Så fort mitt Puss Moth är flygdugligt igen ska jag flytta båda planen till det nya flygfältet, Oakway. Det ligger precis bredvid spinneriet i Ladderal, där din vän Beryl arbetar. De ska ha en stor invigningsceremoni på lördag. Jag hämtar upp dig, så får du titta på från pilotläktaren. Beryl kan också följa med.”

Nu har jag lokaliserat två flygfält åt er.

Jag börjar bli lite snurrig, för jag har inte fått något att äta eller dricka sedan i går och jag har skrivit i nio timmar. Så nu tänker jag ta risken och kasta den här pennan rakt över bordet och skrika högt 27

NEW YORK TIMES BESTSELLER YOUNG ADULT FICTION

MICHAEL L. PRINTZ HONOR BOOK

GOODREADS MOCK PRINTZ, NR 2

CARNEGIE MEDAL SHORTLIST

EDGAR AWARD WINNER

BOSTON GLOBE HORN BOOK AWARDS HONOR BOOK

GOLDEN KITE HONOR BOOK

Jag har två veckor på mig och får så mycket bläck och papper jag behöver. Det enda jag förväntas göra är att avslöja allt jag vet om den brittiska krigsinsatsen. Men de kommer att skjuta mig till slut vad jag än gör, för det är vad de gör med fienden. Det är vad vi gör med fienden. Året är 1943. En kvinnlig brittisk agent arresteras av Gestapo i det naziockuperade Frankrike. Efter veckor av tortyr går hon med på att avslöja allt, och börjar skriva sin bekännelse. Det blir berättelsen om piloten Maddie som flög henne till Frankrike, om deras vänskap och kamp för överlevnad. Berättelsen om Verity.

”En unik bok om kvinnlig vänskap.

En djävulskt sammansatt intrig.

En bok att läsa två gånger.”

NEW YORK TIMES

www.gillabocker.se